Socialdemokratin har blivit gårdagens parti
Artikel i Svenska Dagbladet
Det finns ett tydligt mönster i det senaste decenniets debatt om löntagarfonderna och vägen till socialismen.
Först dras planerna för de kollektivistiska framstötarna upp i olika interna dokument och utredningar inom socialdemokratin och LO.
Men så fort den offentliga debatten börjar bli alltför besvärande, organiseras en offentlig saltomortal för att förvirra och förleda.
1982 lät t ex Olof Palme förstå att fonderna inte skulle införas om det fanns ett starkt motstånd mot dem, och att han personligen tyckte att deras styrelser skulle tillsättas genom allmänna val.
När valet var vunnet var dessa ''löften'' intet värda. Fonderna trumfades igenom trots massivt motstånd hösten 1983. Och frågan om allmänna val begrovs diskret i en liten utredning.
Det finns all anledning att ha detta i minnet, när vi nu studerar de senaste socialdemokratiska saltomortalerna i frågan om socialismen, fonderna och framtiden.
Säkert kommer vi att få se flera.
Ny verklighet
Ty den socialdemokratiska positionen är komplicerad. Man har fått allt svårare att orientera sig i den nya verklighet som successivt håller på att växa fram. Efter 1970-talets tankegångar om den s k ekonomiska demokratin, som fick sitt praktiska uttryck i löntagarfonderna, har den ideologiska och politiska osäkerheten inom socialdemokratin blivit allt tydligare.
Att socialdemokratin politiskt och moraliskt förlorade sin senaste stora strid - fondstriden - förnekar den knappast ens själv. Fonderna drevs igenom med maktspråk, manövrar och falska förespeglingar.
Under en stor del av efterkrigstiden var det socialdemokratin och dess idéer som dominerade samhällsdebatten. Den hade, för att låna Lars Gustafssons uttryck, problemformuleringsprivilegiet.
Men i övergången mellan 1970- och 1980-tal förlorade den detta. Initiativet i samhällsdebatten gled ur dess händer. Det var Arbetets chefredaktör Lars Engqvist som konstaterade att det var högern som ställde 1980-talets frågor.
Omvända kosackvalet
Så har det förblivit. Gynnsamma internationella konjunkturer och det omvända kosackvalet 1985 har säkrat socialdemokratins kontroll över regeringsmakten sedan 1982, men något initiativ i samhällsdebatten har man inte förmått att återta.
Socialdemokratins politik har varit kortsiktig, anpasslig och defensiv under dessa år. Med den Engqvistska bilden kan sägas att högern fortsatt att ställa frågorna, medan vänstern inte riktigt vågat komma dragande med sina gamla vanliga svar.
Ty det är där socialdemokratins stora dilemma ligger: dess politiska projekt håller på att passeras av en ny tids krav. Den har inte längre någon utopi eller någon stor reform att samla rörelsens många och motstridiga grenar kring. Dessa idéer har blivit för gamla.
Socialdemokratin har blivit gårdagens parti.
Hårda ord
Under sommarmånaderna har den uppgivenhet som finns i den socialdemokratiska framtidsdebatten blommat fram i två betydelsefulla serier av ledarartiklar. Den enda i Arbetet, och den andra i Aftonbladet. Det handlar om en ''riktningskamp'' av stor betydelse för socialdemokratin under kommande år.
Arbetets serie - ''100 år - och sen då?'' - utgick från att socialdemokratin ''i hela sitt väsen, sin samhällsanalys, sin organisation och sitt språk'' är ett barn av det tidiga industrisamhället. Men har socialdemokratin något program för det nya samhället, frågade man och tvangs konstatera att ''en genomgång av socialdemokratins program och politiska retorik ger anledning till oro''.
Det är hårda ord för att komma från socialdemokratins största morgontidning. Lars Engqvist tycks frånkänna dagens socialdemokrati möjligheterna att återta det ens för 1990-talet.
Ingen osäkerhet
Aftonbladets serie - ''Skördetid'' - är alldeles säkert ett medvetet svar på Arbetets, även om distansen mellan de bägge tidningarnas politiska linjer är så stor att de inte ens antyder varandras existens. Där Arbetet manar till omprövning och nytänkande, representerar Aftonbladet socialdemokratins fundamentalister.
För AB finns ingen osäkerhet om problemen och kursen. Stolt förkunnas att socialismen åter står på dagordningen, och att socialdemokratins viktigaste fråga för 1990-talet måste bli att låta politiken ta makten över ekonomin genom fortsatta fonder eller någon annan form av socialisering.
''Vi har den politiska demokratin som förebild i strävandena efter ekonomisk demokrati'', skriver AB och ansluter sig därmed till den klassiskt socialistiska linje som i den ständigt fortgående kollektiviseringen av alla samhällsfunktioner ser vägen mot det hägrande målet.
Springer ifrån
För socialdemokraterna och dess ordförande Ingvar Carlsson gäller det att inför och under partikongressen ge besked om vilken linje som kommer att gälla under kommande år. Och ingen fråga är så viktig för det riktningsvalet som frågan om vad som kommer efter löntagarfonderna.
Den 20 december 1983 lovade Olof Palme, med instämmande av hela den socialdemokratiska riksdagsgruppen, att fonderna i dagens tappning inte skulle tillföras ytterligare medel efter 1990, och att dessa fonder var ''steget''.
Men det som högtidligen lovades 1983 är man i full färd med att springa ifrån 1987.
Bygg vidare
LO har redan tillsatt, och det socialdemokratiska partiet kommer senare att tillsätta, arbetsgrupper för att fram modeller för steget efter fonderna 1990. Det handlar, skrev partiorganet Aktuellt nyligen, om ''att hitta framtidens avlösare till löntagarfonderna''. Efter steget skall nu - alla betygelser om motsatsen till trots - nästa steg förberedas.
Ännu är man inte klar över exakt hur dessa ''avlösare'' skall se ut. När Rune Molin talar om att man kan ''fundera på'' ett system där ägande ''organiseras'' för att få ''inflytande i demokratiska former'' är det ett inlägg i debatten om hur kollektivismen skall byggas vidare.
Just den fortsättning på kollektiviseringen av ekonomin som Olof Palme 1983 försökte ge sken av att det inte skulle bli!
Dagens löntagarfonder tillförs f n tre till fyra miljarder om året genom en fondlöneskatt och fondvinstskatt. År 1990 kommer det att röra sig om fyra till fem miljarder kronor.
Väljer dogmatismen
I ett anförande i Burseryd nyligen ställde jag en fråga till Ingvar Carlsson om vad som skall hända med dessa fondskatter under den kommande mandatperioden.
Kommer fonderna att avskaffas som var lovat eller kommer de att ligga kvar och användas för att betala de kommande steg som nu studeras?
Frågan är viktig. Det krävs ett auktoritativt svar. Något sådant har vi inte fått. Per-Olof Edin på LO och Erik Åsbrink på finansdepartementet har sagt att de skall vara kvar, medan partisekreteraren Bo Toresson sagt att de inte kommer vara det.
Arbetet har rätt
Att döma av såväl LO:s nya maktutredning som den socialdemokratiska partistyrelsens förslag till kongressen kommer partiet snarare att välja Aftonbladets dogmatiska linje än Arbetets mera öppna.
Till tecknen på detta hör Ingvar Carlssons egna uttalanden och skriverier. När han i sitt tal på LO-kongressen 24 september 1986 förkunnade att den s k medborgarrätten alltid gick före äganderätten, anslöt han sig till ett dogmatiskt socialistiskt synsätt.
Och Bo Toresson har nyligen sagt att just ägandefrågorna kommer att spela en betydelsefulla roll i arbetet med en revidering av det socialdemokratiska partiprogrammet inför 1990.
Jag tror att Arbetet har rätt i sin grundläggande beskrivning av socialdemokratins framtidsutsikter. Att den ansluter nära till vad jag själv skrivit och sagt under det senaste året är värt att notera.
En ny strid
I de valresultat i omvärlden vi kan studera ser vi också riktigheten av denna analys bekräftad.
I såväl Storbritannien som Västtyskland har socialdemokratin förstärkt sin ställning i de tillbakagående sektorerna av samhället och ekonomin, men försvagats i de expanderade och framtidsinriktade. Med en politik som ser mer bakåt än framåt, och som verkar vilja bromsa det nya snarare än att ta tillvara dess möjligheter, är dessa resultat naturliga.
Den bild av socialdemokratin som träder fram ur kongressmaterialet är bilden av ett parti som vill möta 1990-talets utmaningar med 1970-talets villfarelser.
Åter till kollektivismen! Åter till den s k ekonomiska demokratin! Åter till socialismen! Så tycks stridsropen låta.
Vi går därmed mot en ny strid, där socialismens idéer ställs mot frihetens. Den striden är det livsviktigt för Sverige att vi vinner.