De Glömda Befrielserörelserna
Understreckare i Svenska Dagbladet
I dag är befrielserörelse något av ett modeord. I en mängd länder runt om i världen går det att leta upp någon eller några grupperingar som med stolthet säger sig arbeta med vapen i hand för sitt lands och sitt folks befrielse från den ena eller andra formen av förtryck. Sällan kan de klaga på att deras kamp inte uppmärksammas.
I den del av världen som styrs av kommunistiska diktaturer av olika modeller är det annorlunda. Visst existerar det ofta en ''tyst majoritet'' mot regimerna, och visst förekommer det att enstaka intellektuella höjer en protestfana då och då, men några egentliga befrielserörelser står knappast att finna. Varför?
De kontroll- och sanktionssystem som successivt byggts upp i de kommunistiska diktaturerna har gradvis kommit att omöjliggöra mera organiserade former av aktivt motstånd mot regimerna. Att i dag försöka höja upprorsfanan i Lettland eller Tjeckoslovakien vore vansinne. Regimernas möjligheter att snabbt isolera och bekämpa varje form av oppositionsyttring har i de kommunistiska diktaturerna nått en fulländning som forna tiders diktatorer knappt vågade drömma om.
Men detta innebär inte att det inte funnits ett aktivt, organiserat och ibland t. o. m. väpnat motstånd mot kommunistiska diktaturer i olika delar av världen. De befrielserörelser som kämpade mot kommunismen gjorde det innan ordet befrielserörelse kommit på var mans läppar, och de gjorde det ofta utan att mer än fragmentariska uppgifter om deras kamp nådde ut till världen i övrigt. I dag är de till stor del glömda. Diktaturernas styrka - att att bekämpa de upproriska i tysthet och sedan tiga ihjäl dem - riskerar att beröva dem den plats i vår tids historia som de rätteligen förtjänar.
När den segerrika Röda Armén 1944-45 ryckte fram mot Hitlertysklands hjärta möttes den inte enbart av bifallsrop och välkomnanden. I många områden var det åtskilliga som ställde om sig från ett ont till ett annat. I länder som Litauen, Polen och Ukraina fanns stora partisanstyrkor som vägrade att lägga ner sina vapen, och sedermera kom att föra en ojämn men hård väpnad kamp gentemot de kommunistiska säkerhetsstyrkorna till, i vissa fall, en bit in på femtiotalet.
Litauen, som varit självständigt under mellankrigstiden, ockuperades i juni 1940 av Röda armén i överensstämmelse med den tysk-ryska s. k. non-aggressionspaktens bestämmelser. Påföljande månad inkorporerades Litauen officiellt i Sovjetunionen. När Hitler i juni 1941 attackerade Sovjetunionen, grep de litauiska nationalisterna till vapen och tog kontrollen över en stor del av Litauen redan innan de tyska trupperna hunnit besätta deras land. Man bildade t. o. m. en provisorisk regering i syfte att försöka förmå tyskarna att acceptera Litauens självständighet. Därav blev emellertid föga. De litauiska nationalisterna gick under jorden och påbörjade en kamp som för vissa av dem skulle komma att vara i över ett decennium.
1944 ryckte Röda Armén åter in i Litauen. Motståndet mot den nya sovjetiska ockupationen var till en början ganska sporadiskt och okoordinerat, men i början av 1945 bildades i skogarna i norra Litauen den organisation som skulle utgöra motståndsrörelsens kärna under de kommande åren - Litauiska Frihetsarmén (LFA).
Den väpnade motståndsrörelsen mot sovjetockupationen var mycket stark, framförallt på landsbygden, under de fyra åren 1944-48. Man räknar med att det 1945 ingick över 30 000 mer eller mindre välutbildade soldater i LFA-styrkor som successivt började operera över hela Litauen. Den ideologi som låg till grund för LFA:s kamp var självfallet mycket starkt nationalistisk men innehöll också fullt tydliga humanistiska, demokratiska, liberala och katolska drag.
LFA:s ledning hoppades på och var förvissad om ett snart krigsutbrott mellan Sovjetunionen och de västallierade efter det att Tyskland besegrats. Atlantdeklarationens högtflygande ord om alla folks rätt till nationellt självbestämmande togs på dödligt allvar i de litauiska skogarna. Efter 1948 började kampen dock successivt att trappas ner. En rad faktorer bidrog till att minska LFA:s styrka. Västmaktsinterventionen kom inte, och de mycket hårda motåtgärder som sovjetmyndigheterna satt in började ge en viss effekt. Tvångskollektiviseringen av jordbruket och deporteringarna - de senare beräknas ha omfattat cirka 350 000 personer - började gradvis göra det svårare för LFA-styrkorna djupt inne i skogarna att klara sin försörjning. Den väpnade kampen mot de omfattande MVD-styrkor som sattes in mot LFA pågick dock fram till 1952. Från 1952 till omkring 1956 avvecklades LFA-styrkorna gradvis genom att en efter en av gerillasoldaterna med hjälp av noggrant förfalskade dokument återgick till ett civilt liv.
Officiella kommunistiska uppgifter talar om 20 000 döda partisaner och ungefär lika många dödsoffer på andra sidan i den långvariga kampen. Uppgifter från motståndsstyrkorna anger betydligt högre siffror. LFA uppger att man under perioden 1945-1950 tillfogade de sovjetiska säkerhetstrupperna förluster på omkring 80 000 man. Till detta kommer de civila offer som kampen krävde.
Alla uppgifter tyder på att det var en hård och oförsonlig kamp. Röda Armén var knappt inblandade i striderna, utan LFA koncentrerade sina aktioner mot kommunistpartiet, den hemliga polisen och de sovjetiska NKVD- eller MVD-säkerhetstrupperna. Vid olika tillfällen var flera NKVD-divisioner insatta i striderna mot LFA, f. ö. samma divisioner som tidigare verkställt massdeporteringarna av hela nationer till Centralasien. I spetsen för de sovjetiska aktionerna stod män som Suslov, numera en av de ledande ideologerna i Kreml, och Berias efterträdare som MVD-chef, general Kruglov.
LFA hade en betydande civil organisation. Det anses bl. a. ha funnits en mer eller mindre fungerande regering så sent som 1950-51, som gav ut illegala tidningar och även stiftade en del lagar. Så stiftade man t. ex. mycket hårda lagar mot alkoholism. Att LFA hade ett betydande folkligt stöd kan det inte råda något tvivel om. Gerillaoperationer av den storleksordningen det här rörde sig om är inte tänkbara utan folkligt stöd - i synnerhet som man inte hade några säkra basområden i främmande länder eller fick något vare sig materiellt eller moraliskt stöd från krafter utanför Litauens gränser.
Den ukrainska nationaliströrelsen har djupa rötter i historien. Från historien om Karl XII:s olyckliga ryska fälttåg känner vi berättelserna om hans samröre med den ukrainske nationalistledaren Mazeppa. Så sent som i det första världskrigets slutskede gjordes allvarliga ansträngningar att upprätta en oberoende ukrainsk stat.
Efter första världskriget kom större delen av Ukraina ingå i den nyupprättade Sovjetunionen, men icke obetydliga delar hamnade i de sydöstra delarna av Polen. Det var i de polsk-ukrainska områdena som grunden lades för den nationalistiska gerilla som senare skulle komma att ta upp kampen mot såväl de polska kommunisterna som sovjetkommunismen.
1939 ockuperades Västukraina av Sovjetunionen i samband med att Hitler anföll Polen. 1941 anföll Hitler Sovjetunionen, och Ukraina i dess helhet kom snabbt under nazitysk förvaltning. Från sovjetisk sida har de ukrainska nationalisterna ofta anklagats för att ha samarbetet med de tyska fascisterna under ockupationen. Till viss del är den anklagelsen utan tvivel riktig. Det begränsade samarbetet mellan vissa delar av den ukrainska nationaliströrelsen och tyskarna som förekom under den tyska ockupationens första tid var ett uttryck för strävan att med alla medel försöka säkra Ukrainas oberoende. Samma bevekelsegrunder låg bakom det tysk-finska samarbetet under perioden 1941-1944. Ledare för den ukrainska nationalistorganisationen ONU efterspanades emellertid livligt av Gestapo och vissa avrättades också. I slutet av 1942 bröt så den väpnade kampen mot tyskarna ut i provinsen Volhynia och UPA bildades. UPA stod för Ukrayinska Provstans'ka Armiya - ukrainska motståndsarmén.
ONU och UPA strävade efter att bygga upp en mer eller mindre ukrainsk armé som kunde bilda embryot till ett självständigt Ukraina. Man räknade med att tyskarna och ryssarna skulle matta ut varandra i långvarig ställningsstrider, samt att västallierade truppe så småningom skulle landsättas på den ukrainska svartahavskusten. I ett sådant läge skulle UPA ta makten och driva bort de tyska och sovjetiska trupperna från ukrainskt område.
UPA verkade huvudsakligen i västra Ukraina. Det var där man kunde bygga vidare på den ONU-organisation som funnits under mellankrigstiden. När efter krigsslutet de polska områden som Stalin ockuperat 1939 definitivt tillfördes Sovjetunionen innebar detta att UPA kom att verka såväl inom de ukrainska områden som blev kvar inom Polens nya gränser som inom det nya Sovjetukrainas gränser. Organisationens styrka i de östra delarna av Ukraina förefaller ha varit obetydlig.
UPA:s kamp mot de kommunistiska makthavarna i Polen och Sovjet var länge ganska framgångsrik. Polska källor att 6000 UPA-soldater under tiden fram till 1948 allvarligt hotade ''folkmakten'' i de sydöstra delarna av Polen. Definitivt kunde man inte komma tillrätta med UPA förrän man med sovjetisk hjälp deporterat så gott som alla ukrainare från de aktuella områdena. 1947 uppges fem polska divisioner ha varit engagerade i pacificeringsförsöken. Även officiella polska källor uppger många tusental dödade i striderna. Om UPA:s kamp i de sovjetiska delarna av Ukraina vet vi av förklarliga skäl betydligt mindre. UPA hade uppenbarligen sin största styrka omkring 1945, när man räknade omkring 20 000 gerillasoldater varav huvuddelen bör ha varit verksam på sovjetiskt område.
1945 ställde UPA om sin verksamhet till mer utpräglad gerillakrigföring och olika typer av subversiva aktiviteter. Ända fram till 1949 vet vi att det ägde rum nyrekrytering till de UPA.förband som kämpade vidare, men i början på femtiotalet torde det vara rimligt att räkna med att huvuddelen av UPA:s direkt militära operationer upphört. Det finns dock rapporter om lokala sovjetiska tidningar så sent som i början av 1956 uppmanat väpnade anti-sovjetiska partisanförband att lägga ned vapnen.
De metoder som MVD använde för att krossa gerillan var här liksom i Litauen utomordentligt grymma. Speciella förband uniformerades som UPA-enheter och brände och skövlade på landsbygden för att vända bondebefolkningens sympatier från UPA. Alla som misstänktes för att sympatisera med eller stödja UPA sköts eller deporterades.
Frågan om Polens framtid kom att bli avgörande för det kalla krigets uppkomst och tidiga utveckling. Trots avgivna löften blev det tidigt klart, att Stalin inte hade några avsikter att upprätta en demokratisk stat i Polen, utan att landet skulle sovjetiseras. De demokratiska krafterna i Polen, som var starka och som gjort heroiska insatser i striderna mot nazisterna, började tidigt förtryckas. Endast en mindre del av den anti-kommunistiska oppositionen föredrog dock att ta till vapen mot den nya regimen.
Den polska anti-kommunistiska gerillakampen ägde huvudsakligen rum inom ramen för två organisationer. NSZ - Narodowe Sily Zbrojne, nationella stridskrafterna - var en i huvudsak starkt högerinriktad organisation, medan WIN - Wolnasc i Niepdleglosc, frihet och oberoende - med dess starka rötter i motståndsrörelsen mot tyskarna snarast kan betecknas som liberalt orienterad.
Gerillakampen i Polen kom inte att bli lika långvarig som i Litauen och i Ukraina. Några exakta uppgifter om de förluster som striderna medförde finns inte tillgängliga. Enligt officiella polska uppgifter kostade kampen mellan juni 1945 och april 1948 1 300 armésoldaters och 3000 säkerhetssoldaters liv. Enligt samma källa dödades 4 500 partisaner medan 3000 soldater skadades. Andra, mindre officiella källor anger förlusterna för kommunistsidan 1945 till 1 500 säkerhetssoldater och 2000 partimedlemmar och ytterligare 30 000 man i striderna under de tre följande åren. Till dem som omkom hörde bl. a. den polske vice försvarsministern som dödades av gerillan i ett bakhåll.
Gerillastriderna i Litauen, Ukraina och Polen var säkert inte de enda som ägde rum mot sovjetmakten i Östeuropa under slutet av fyrtiotalet och början av femtiotalet, men de var de mest omfattande. Att många tiotusentals människor gav sitt liv på den ena eller den andra sidan i dessa strider torde det inte råda något större tvivel om. I dag har världen glömt UPA:s, LFA:s och WIN:s kamp för nationellt oberoende för sina respektive länder. Medan man kan räkna upp hundratals böcker som under de senaste åren publicerats i Västeuropa om t. ex. Che Guevaras förehavanden i Bolivia går det knappt att hitta mer än ett par, tre böcker som ens nämner de strider som torde ha orsakat fler människors död än åtskilliga av dagens befrielserörelsers kamp tillsammans.