Idéstriden gäller individen
Artikel i Svenska Dagbladet
1970-talet har inte bara varit ett decennium då vi konfronterats med djupgående ekonomiska problem inom och mellan våra länder, utan också ett decennium i mycket hög utsträckning kännetecknat av en strid mellan olika idéer om samhällsutvecklingens inriktning och samhällsarbetets organisation.
Det är möjligt att en diskussion om huruvida idéerna höll på att ersättas av idyllen i den framväxande välfärdsdemokratin var berättigad mot bakgrund av 1950-talets erfarenheter, men den är det definitivt inte mot bakgrund av 1970-talets. Och någon anledning att anta att 1980-talet skulle bli mindre präglad av denna idéernas strid än 1970-talet finns inte - snarast tvärt om.
Det tidiga 1970-talet var slutet på efterkrigstiden, med dess trygga ekonomiska tillväxt, stabila internationella relationer och obrutna framstegstro. Sverige dominerades fortfarande politiskt av en socialdemokrati som levde i tron att 1970-talet skulle bli den socialistiska skördetid man så länge hoppats på, och även om den ekonomiska situationen tedde sig något mer komplicerad än normalt var orosmolnen på himlen inte så oroande att de föranledde några omprövningar.
Men prövningarna kom, och efter dem omprövningarna. Idén om de problemfria framstegen sänktes av oljekrisen 1973/74 - det egentliga slutet på efterkrigstiden. Idén om det starka samhället med en ständigt allt större offentlig sektor som kungsvägen till socialismen knäcktes av den revolt mot konsekvenserna av den socialdemokratiska politiken som Gösta Bohman gav benämningen den nya individualismen.
Idén om industrisamhället som alla mödors underbara lön sattes under press av först den gröna vågen och sedan det kärnkraftsmotstånd som kom att dominera hela vårt politiska liv under 1970-talets andra hälft.
På reträtt
Prövningarna ledde till omprövningar. Den socialdemokrati som gick in i 1970-talet segerviss, stolt och säker på sina idéer har under de senaste åren varit i full färd med att slå till strategisk reträtt på det ena området efter det andra för att på det sättet om möjligt kunna säkra sina positioner för framtiden.
Det är inte svårt att visa på socialdemokratins reträttfyllda politik under detta problemfyllda decennium. Det starka samhället fick vid 1975 års partikongress ge plats för en politik som syftade till att ta det tredje och slutgiltiga steget in i det socialistiska samhället genom fackligt övertagande av det svenska näringslivet.
Men inte heller den idén höll, och man fick slå till strategisk reträtt och skjuta frågan på framtiden i hopp om att den idéstrid om villkoren för ett fritt samhälle som blossade upp skall lägga sig eller kunna desarmeras på något sätt. Och i den kanske centralaste frågan av alla under dessa år - vår framtid som utvecklade industrination genom satsning på högteknologi för bl. a. vår energiproduktion - har den strategiska reträtten blivit allt tydligare.
Idéstriden förlorad
De socialdemokratiska idéer som dominerade vårt samhälle vid 1970-talets början - ett hårt industrisamhälle med en starkt växande offentlig sektor - har gradvis tvingats på reträtt. Centern och den tveksamhet mot högteknologi och en alltför långt driven utveckling av industrisamhället som partiet hämtar sin styrka ur har tvingat socialdemokraterna att 1979 föra en valrörelse dominerad av krav på stopp för gifter och folkomröstning i energifrågan.
Och den allt tydligare misstron ute bland människorna mot den offentliga byråkratins och det offentliga bidragssystemets förmåga att skapa ett bättre samhälle har lett till att man i centrala ideologiska frågor lägger ner mer möda på att dölja än på att förklara sin inställning.
Valet må utfalla hur det vill, men icke minst uppläggningen av den socialdemokratiska valrörelsen har visat att det var andra idéer och ideologier än socialismen som gick segrande ur kraftmätningen om 1970-talet. Det gick inte 1973 eller 1976 att möta de idéer som stod mot socialdemokratins genom frontalattack. Möjligen kan det gå att klara ett val 1979 genom strategisk reträtt, men idéstriden har man förlorat oavsett hur valet utfallet. I kampen mellan socialdemokratin och centerns var det till slut centerns idéer som visade sig starkare.
Enorma konsekvenser
1980-talet kommer att innebära betydande påfrestningar, enligt den numera etablera konventionella visheten. Icke minst gäller detta på det ekonomiska området. Och mitt i dessa svårigheter kommer idéstriderna att fortgå.
Den starkaste idéströmningen under 1970-talet var utan tvekan misstron mot industrisamhället, med kärnkraftsmotståndet, som den symbol mot vilken den oro som många människor känner inför en alltför snabb och hård samhällsomvandling fokuserats.
1980-talet kommer att inledas med en folkomröstning som formellt gäller kärnkraftens roll i vår framtida energiförsörjning, men som reellt gäller om vi fortfarande har viljan att försöka vara en av de mest utvecklade industrinationerna i världen, eller om vi skall vilja att sakta men säkert glida bakåt i den internationella konkurrensen på det sätt som t. ex. Storbritannien gjort efter sin industriella glansperiod.
Som det i dag ser ut är det långt ifrån osannolikt att människors misstro mot industrisamhället och mot kärnkraften kommer att gå segrande ur den striden. Konsekvenserna av ett sådant beslut skulle bli enorma, icke främst ifråga om miljard kronor eller kilowattimmar, utan ifråga om inriktningen av den framtida samhällsutvecklingen.
Löften och verklighet
Men frågan om industrisamhällets framtid utgör inte den enda eller ens den dominerande av de frågor som kommer att stå i centrum för idéstriden på 1980-talet. Det kan knappast råda någon tvekan om, att den kanske mest betydelsefulla idéstriden under kommande år kommer att gå mellan den offentliga maktens och det enskilda ansvarstagandets företrädare.
Bakom dagens icke sällan överdrivna diskussion om politikerförakt ligger mindre misstron mot enskilda politiker eller de politiskt aktiva som kollektiv än misstron mot möjligheterna att genom en allt större och oöverskådligare offentlig sektor och en allt mer utbyggd detaljreglering av människornas tillvaro bygga ett bättre samhälle.
Icke minst socialdemokraterna har under de senaste decennierna svarat för en ''oversell'' av den offentliga maktutövningarnas möjligheter, och när människorna mött gapen mellan löften och verklighet - det må gälla skolan, bostäderna, stadsplaneringen eller skattesystemet - har misstron mot politikernas möjligheter att åstadkomma det som de lovat att åstadkomma stadigt växt.
Det är i grunden en sund reaktion mot en felaktig inriktning av det politiska arbetet, och den misstron kommer med all sannolikhet att växa intill dess att den kommer att dominera idéstriden på 1980-talet på samma sätt som misstron mot industrisamhället dominerat idéstriden på 1970-talet.
Individens roll
Men människornas ofta välgrundade misstro mot möjligheterna att genom politiska löften och beslut ordna allt till det bästa får aldrig tillåtas att bli en revolt mot politiken som sådan - då skär vi av våra möjligheter att vrida rätt det som gått snett. Den måste mötas med en politik som på ett annat sätt än dagens satsar på att vidga utrymmet för den enskildes valfrihet samtidigt som den anstränger sig för att höja kvaliteten på snarare än kvantiteten av de politiska beslut och den offentliga styrning som inget utvecklat samhälle kan vara utan.
Det är här 1980-talets idéstrid kommer att stå. Det blir en idéstrid om samhällets organisation och om den enskilde individens plats och roll i detta samhälle.
Det är inte bara eller ens främst en strid mellan etablerade partier och klassiska ideologier, utan i nästan lika stor utsträckning en strid inom dagens partier om hur morgondagens väg skall stakas ut.
Idéstriden grunden
Kommer socialdemokraterna att fullfölja den socialistiska profilering med det fackstyrda fondsamhället som mål som inleddes i mitten av 1970-talet, eller kommer man att låta årets valrörelses strategiska reträtt få ett mera varaktigt inflytande på sin politik?
Hur kommer centern att kunna anpassa sig till en situation där den idéstrid man i så hög grad levt på successivt ersätts av en annan, inför vilken man i dag förefaller att stå oförberedd och famlande?
Kommer folkpartiet att återgå till den klara liberalism som alltid utmärkt partiet i tider av framgång, eller kommer den tämligen oinspirerande pragmatism man fått en släng av under de senaste åren att fortsätta att dominera partiets politik?
Kommer moderaterna att kunna fortsätta utvecklingen mot ett modernt moderatliberalt parti med valfriheten i centrum för sin politik eller kommer man att misslyckas med att fånga upp de idéströmningar i tiden som förefaller att ge partiet så goda framtidsmöjligheter?
Om allt detta vet vi i dag föga. Men tror vi oss veta att huvudstriden på 1980-talet kommer att stå mellan den offentliga maktens och det enskilda ansvarstagandets företrädare, så vet vi också att det blir partiernas reaktioner inför dessa nya idéströmningar som kommer att avgöra en stor del av den partipolitiska och parlamentariska maktkamp som alltid står i centrum för det dagsaktuella intresset. Det är idéstriden som lägger grunden för maktkampen. Se hur det varit tidigare, och så kommer det att förbli i framtiden.