Vilka är de furstar som värnar maktstaten?
Artikel i Svenska Dagbladet
1986 års intressantaste bidrag till den politiska idédebatten i Sverige är Anders Ehnmarks bok ''Maktens hemligheter''.
Med utgångspunkt i Niccolò Machiavellis klassiska böcker ''Fursten'' och ''Discursi'', och under intryck av ''nedgången för 1900-talets radikala företag framför andra, socialismen'', resonerar Ehnmark om maktens problem och frihetens förutsättningar också i våra moderna samhällen.
Hans utgångspunkt är vänsterns. Liksom den trodde han en gång, att den ''befrielse'' som de marxistiska doktrinerna utlovade skulle medföra en frihet för individen. Men i takt med att den grymma verkligheten blivit allt mer uppenbar har de socialistiska drömmarna kommit att omvärderas.
Ty nu är det uppenbart, att den utlovade ''befrielsen'' ofta leder till en ny ofrihet och ett nytt förtryck. Icke nog med att den realt existerande socialismen icke kunde leverera det jordiska himmelrike den lovat - den gav i stället ett samhälle som av många människor kom att ses som ett jordiskt helvete.
Utvecklingen i Central- och Östeuropa har kommit att spela en stor roll för den gamla nyvänsterns vändning bort från socialismen.
Eviga anspråk
Från polska intellektuella har man lärt, att den västliga demokrati man föraktfullt kallat ''borgerlig'' representerar den bästa samhällsorganisation som dagens värld kan erbjuda, och att friheten bara kan byggas genom att trygga det s k civila samhällets oberoende mot statens eviga anspråk på makt.
Den europeiska krisen för socialismen som idé har kommit att sammanfalla med den västeuropeiska krisen för socialdemokratin som praktisk politik.
Så sent som i mitten på 1970-talet kunde socialdemokraterna skryta med att vara den statsbärande politiska rörelsen i Västeuropa. Ett decennium senare är situationen radikalt förändrad. De socialdemokratiska partierna är så gott som genomgående stadda på reträtt.
Förklaringen är inte svår att finna.
Under några framgångsrika decennier sade socialdemokraterna, att ''en växande del av människornas behov måste tillgodoses genom kollektiva insatser'' - för att låna det svenska (s)-programmets formulering - och fick också stöd för den politiken.
Det s k starka samhället var den praktiska utopi som markerade etappstationen på vägen mot socialismen, och den successiva utbyggnaden av den offentliga och kollektiva makten medlet för förverkligandet av denna.
Men gradvis blev avigsidorna alltmer uppenbara.
Myndighetsexpansionen skapade ett kontroll- och byråkratsamhälle. Omsorgen om individen slog ofta över i rent förmynderi. Kvantitesexpansionen medförde att livs- och samhällskvaliteten sköts åt sidan. Betongpolitiken skövlade oersättliga kultur- och miljövärden. Skattetrycket blev en allt tydligare hämsko på välfärd, företagande och framåtanda.
Konturerna av en ny överhetsstat började tona fram samtidigt som politikens ekonomiska stagnationseffekter blev tydliga.
Den socialdemokratiska utvecklingsmodellen hade nått vägs ände. Den skapade fler problem än den löste.
Svensk socialdemokrati har inte gått fri från denna europeiska kris för socialismen som idé och för den offentliga expansionen som praktisk politik. Men det är först nu som den själv börjar se den identitetskris den befinner sig mitt uppe i.
Ungdomsförbundet SSU:s debattidskrift Tvärdrags senaste nummer handlar om socialdemokratins identitet. Tidskriftens ledare bär uppgivenhetens prägel: ''Mycket i det som varit det socialdemokratiska, den svenska modellen, befinner sig i upplösning. Något nytt är på väg, osäkerheten och vilsenheten dominerar.''
Ingvar Carlsson är en ideolog. Han har visat ett intresse för idédebatt som är positivt genom att det klart visar hans principer. Och han har aldrig försökt dölja, att hans socialistiska övertygelse är fast och djup. För den utomstående har den t o m haft vissa drag av dogmatism.
Dogmatisk Carlsson
I en skrift som givits ut i några olika upplagor under 1970- och 1980-talen har han försökt att svara på frågan ''vad är socialdemokrati?''. Och svaret har varit, att socialdemokraterna är en rörelse som ser ett avskaffande av den s k kapitalismen som en förutsättning för ett genomförande av den totala s k demokratisering av samhället som leder till en socialism som snarare står närmare kommunismen än kapitalismen.
I sitt anförande inför LO-kongressen gav Ingvar Carlsson uttryck för samma dogmatiska socialism och kollektivism som i tidigare skrifter och tal. Att han nu knöt denna dogmatik till den pensionsskatt socialdemokraterna nu driver igenom gav idédebatten ny kraft.
I ett anförande inför Akademiska Föreningen i Lund den 3 december försöker Ingvar Carlsson nu att bemöta det allt bredare ifrågasättandet av socialismen som idé.
Missförstått kärnan
Ingvar Carlssons utgångspunkt är Anders Ehnmarks bok. Men han har missförstått dess kärna.
Ty kärnan hos Ehnmark är, att ''befrielse'' och ''frihet'' är två helt olika politiska projekt som ställer krav på olika politik. De socialistiska lärornas teser om ''befrielse'' har ju, när de tillämpats i praktiken, gett en ny ofrihet som resultat. Och därför kan en politik för frihet aldrig bygga på de recept för ''befrielse'' som är socialismens.
Men om denna tudelning säger Carlsson först att den är ''insiktningsfull'', för att strax därefter konstatera att den inte kan accepteras, då den ju leder till slutsatsen att socialismen skapar ofrihet.
Carlsson lever kvar i föreställningen, att det är ''befrielse'' från någon form av förtryck som fortfarande är den avgörande politiska frågan i Sverige och Västeuropa, men vill hävda att socialdemokraterna väljer medel för denna ''befrielse'' som samtidigt ger frihet.
Frihet och befrielse
Men det är fel. Ehnmark påpekar, att ''med de politiska och ekonomiska betingelser som råder i Västeuropa är frihet den historiska frågan, medan i Östeuropa, som lärde oss frihetens nödvändighet, befrielse i stället är det.''
Carlsson anser att uppgiften är att åstadkomma ''befrielse'' genom stärkande av staten. Han talar om ''de vapen'' socialdemokraterna använder mot ''den gamla ojämna maktstrukturen'', och ser i dessa medlet att åstadkomma så stor utjämning som möjligt.
Men Ehnmarks slutsats är en helt annan. Med friheten som det stora politiska projektet förklarar han, att den bara kan säkras genom att ''ta isär makten så att friheten blir möjlig, och därefter hålla isär makt så att friheten inte förloras''.
Med sin dogmatiska inställning hamnar Carlsson rakt i de fällor som Ehnmark insiktsfulla analys borde förmå honom att undvika. Ingvar Carlsson tror att han bemöter det ehnmarkska ifrågasättandet av socialismen, men med sin oförmåga att förstå det grundläggande problemet bekräftar han i stället den oupplösliga konflikten mellan socialism och frihet.
I Machiavellis tidiga 1500-tal var det furstarnas som måste begränsas för att friheten skulle vara möjlig. Den fråga som Anders Ehnmarks bok leder till är, vilka som är furstarna i det sena 1900-talets Sverige.
En marxist har svaret klar: det är ''kapitalisterna'' som måste kuvas och nedkämpas. Och i den yviga retorik Carlsson ägnat sig åt under de senaste månaderna är budskapet snarlikt.
Statliga makten
Men det är faktiskt inte Jan Carlzon, Percy Barnevik, Carl-Erik Hedlund, Gunnar Randholm eller andra representanter för vårt fria näringsliv som är vår tids frihetshotande furstar.
I dag ligger den politiska och ekonomiska makten hos en Ingvar Carlsson och en Kjell-Olof Feldt.
Det är den statliga maktens toppar som är vår tids furstar, och den historiska frågan i Sverige och övriga Västeuropa är hur deras makt skall begränsas så att friheten kan säkras.
Att Ingvar Carlsson inte kan och inte vill förstå den frågeställningen är kanske inte så förvånande, men det gör den faktiskt än viktigare.
I ''Fursten'' skriver Machiavelli, att det för fursten ''finns två sätt att strida, i det ena fallet med lagen, i det andra med styrkan''.
Det är här den politiska striden i dagens Sverige står. Mellan en stat som ger sina furstar möjlighet att styra och strida med hjälp av styrkan, och en stat vars furstar vägleds och begränsas av lagen. Mellan maktstaten och rättsstaten.
För Ingvar Carlsson är det uppenbart, att maktstaten inte får begränsas av något. Enskilt ägande eller andra frihetsgarantier kan upphävas, ifrågasättas eller urholkas. Fursten styr oinskränkt med den näst intill obegränsade makt över individer, rätt och samhälle som tillgången till en socialistisk majoritet i riksdagen ger honom.
Socialistisk utopi
Och kanske tror Ingvar Carlsson att han ''befriar'' genom de steg han tar mot sin socialistiska utopi.
Men Ehnmark visar, att en politik som med dessa medel strävar i denna riktning i stället riskerar att leda till minskad frihet. En politik som genom maktstatens utvidgning och rättsstatens urholkning tror sig kunna åstadkomma ''befrielse'' kommer att undergräva friheten.
Debatten om pensionsskatten har gradvis blivit en debatt om frihetens förutsättningar. Rättsstatens idé står åter mot maktstatens idé. Då som nu står furstarna för maktstaten, och de som värnar om friheten för rättsstaten.