October 11, 2018

April 28, 2017

Please reload

Senaste publicerat

Uppdrag: utrikesminister

September 29, 2014

Anförande vid Utrikespolitiska institutet, Stockholm, Sverige

Det var i början av december 2006 som jag stod här och talade om en ny politik för en ny...

1/8
Please reload

Utvalda anföranden

Det krävs ett helt nytt försvarsbeslut

October 8, 1988

Debattartikel i Svenska Dagbladet

 

Ett år efter det försvarsbeslut 1987 som av Ingvar Carlsson beskrevs som en fast grund för de kommande tio åren befinner sig Sveriges försvar i sin djupaste kris under efterkrigstiden.

 

Med öppenhet och klarsyn har ÖB i den s k FU88-utredningen beskrivit konsekvenserna för främst armén av det olycksaliga försvarsbeslutet. Han visar att det leder till den största nedskärningen av vår armé sedan försvarsbeslutet 1925.

 

I centrum för debatten just nu står risken för nedläggningar av regementen i Örebro, Kristianstad, Uddevalla, Växjö, Gävle, Halmstad, Hässleholm, Sollefteå, Södertälje och Luleå. Det är den största regementsdöden i Sverige i modern tid. Men det allvarligaste är självfallet den dramatiska nedskärningen av krigsorganisationen.

 

Brigaderna är arméns kärna. Deras och deras stödförbands kvalitet och kvantitet är alldeles avgörande för det bidrag armén kan ge till vår samlade säkerhetspolitik.

 

I dag finns det 29 brigader i arméns krigsorganisation. Av dessa har åtta inte kunnat moderniseras under 1970- och 1980-talet och har därför sjunkit ner från moderna anfallsförband till större försvarsförband.

 

ÖB säger nu att inriktningen i försvarsbeslutet 1987 leder till omedelbar nedläggning av dessa åtta brigader och avveckling av ytterligare fyra moderna anfallsbrigader.

 

Finska armén

 

Sammanlagt kommer tolv brigader att utgå ur arméns organisation. Det är en styrka ungefärligen motsvarande hela den norska eller finska armén som med en gång skall skäras bort.

 

Det säger sig självt att så stora ingrepp inte kan göras utan att hela den strategisk-operativa bilden i det skandinaviska området påverkas.

 

Nedskärningarna drabbar främst de tättbefolkade områdena söder om Dalälven. De moderna Göteborgs-, Kronobergs-, Hallands- och Gävleborgsbrigaderna upplöses helt och hållet.

 

Stora områden blir så gott som helt utan det försvar de i dag har i form av äldre brigader eller lokalförsvarsförband. Och därutöver finns mest ''engångsförband'' med sommarlovsutbildade värnpliktiga för enklare bevakningsuppgifter.

 

Detta kommer omedelbart och med stor tydlighet att synas på de svenska militära försvarsoperationskartorna. Det kommer lika snabbt att noteras i Natos Nordeuropastaber och i front- och arméstaberna i Sovjetunionens nordvästra militära operationsområde.

 

I bägge fallen kommer man att se såväl nya faror som nya möjligheter och börja att anpassa sin planering och sina förberedelser efter det instabilare och öppnare strategiska läget i Sydskandinavien efter den svenska arménedrustningen.

 

Ansvarslöst

 

Konsekvenserna är uppenbara. Ökade fredstida förberedelser i detta område skapar nya spänningar. Och dessa nya spänningar skapar en farligare situation vid en supermaktskris eller konfrontation i framtiden.

 

Enligt min bestämda mening är det säkerhetspolitiskt ansvarslöst att tro att det går att göra trovärdigt utåt att det går att klara Sveriges försvar med färre än 20 kvalificerade anfallsbrigader på fastlandet och en brigad på Gotland.

 

Man kan sannolikt lura sig själv - det gjorde man förra året. Och man kan möjligen lura den allmänna opinionen. Men man kan aldrig lura omvärlden. Ytterst är det där som det avgörs om vår neutralitetslinje skall bära eller brista när det verkligen gäller.

 

FU88 innehåller åtskilliga förslag som är bra oavsett efter vilken ekonomi försvaret utvecklas. Det är ett solitt och imponerande arbete som har lagts ner på utredningen. Jag har t ex länge argumenterat för att vi skall släppa hemligstämpeln på brigadorganisationen och i fred utse brigadchefer. Nu sker det.

 

Men utredningen innehåller också sådant som finns anledning att sätta frågetecken för.

 

Handlingsfrihet?

 

FU88 säger att det med dess förslag kommer att finnas handlingsfrihet att 1992 fatta beslut om att bibehålla 21 brigader. Jag tvivlar på det. Nedläggningen av I 17 i Uddevalla och I 11 i Växjö gör Göteborgs- och Kronobergsbrigaderna hemlösa.

 

Skall det vändas på klacken vad gäller deras framtid krävs då plötsligt inrättandet av fler av de mycket tveksamma ''superregementen''' som redan nu föreslås för Kvarn/Linköping med Närke- och Östgötabrigaderna och Revinge med Kristianstads- och Ystadsbrigaderna.

 

Med brigaden i centrum är det naturligt att det till varje brigad knyts ett regemente. Och med en försvarspolitik som är inriktad på minst 21 moderna brigader får beslut inte fattas om nedläggning av något av dagens brigadproducerande landskapsregementen.

 

Denna ståndpunkt är vi i moderaterna hitintills ensamma i riksdagen om. Jag hoppas vi skall vinna fler för den under debattens gång.

 

På sina håll har det sagts att alla neddragningar kommer att leda till en bättre armé. Med den inriktning av försvarsekonomin som lades fast 1987 är detta rent nonsens.

 

Anslagen för materiell modernisering av armén kommer att minska under hela perioden fram mot mitten av 1990-talet. Det ena viktiga projektet efter det andra stryks - t ex luftvärnsrobotar, helikoptrar och personaltransportfordon. Det blir först om cirka ett decennium som det blir möjligt att diskutera förbättringar för det som då är kvar av armén.

 

Försvarsindustrins kris

 

Till dess riskerar dock en stor del av dagens svenska försvarsindustri att vara utslagen - såvida den inte ges möjlighet att kompensera den dramatiska nedgången i Sverige med kraftigt ökade utvecklings- och tillverkningsuppdrag för andra länder. Men i stället talar statsministern om att det kan bli aktuellt att stoppa all export av försvarsmateriel.

 

Försvarskrisen kommer snabbt att bli en kris för viktiga delar av vår försvarsindustri.

 

Och skulle den kraftigt skäras ned samtidigt som man de facto börjar att tumma på den allmänna värnplikten har vi ryckt undan mattan för efterkrigstidens ''svenska försvarsmodell''.

 

Då går vi mot en ''dansk försvarsmodell'' med värnplikt bara för vissa och ett dyrt importberoende.

 

I realiteten innebär ett övergivande av den ''svenska försvarsmodellen'' med allmän värnplikt och en stark försvarsindustri att Sverige för överskådlig framtid säger farväl till möjligheterna att upprätthålla ett starkt försvar. Vi kommer efter år 2000 att få ett försvar som både är dyrare och sämre.

 

Socialdemokraterna tycks tro att försvarspolitik hanteras bäst genom att dels tigas ihjäl, dels hackas sönder.

 

Tigandet praktiserades i valrörelsen. Roine Carlsson sade bara att han ingenting ville säga förrän ÖB redovisat FU88.

 

Att han själv beordrat ÖB att inte göra det före valet var en annan sak. Hedrande var detta uppträdande inte.

 

Sönderhackandet ser vi nu. En serie halvhjärtade ''nödbeslut'' om ubåtsskyddet - senast i våras - skall nu följas av ett snabbt ''nödbeslut'' om armén, och därefter kommer med all sannolikhet fler ''nödbeslut'' på olika områden.

 

Detta är ansvarslöst. Sverige får en försvarspolitik utan sammanhang, långsiktighet och konsekvens. Försvaret kommer att snubbla från den ena krisen till den andra.

 

De direktiv Roine Carlsson i stor hast gett sin arménedskärningskommitté är en illustration av de omöjliga i denna politik.


Tidsnöd

 

Efter att ha fått FU88 den 30 september skall kommittén vara klar med den största arménedskärningen sedan 1925 till den 15 december. Någon total avvägning inom försvaret får man inte göra. De säkerhetspolitiska konsekvenserna hinns självfallet inte med. Och försvarsekonomin på kort eller lång sikt skall inte diskuteras.

 

Detta är försvarspolitik med huvudet under armen. Vi moderater accepter det inte.

 

Tyvärr tror jag att FU88 underskattar de totala försvarsproblemen. Det finns en klar risk för att ÖB kommer tvingas att komma med fler räkningar.

 

Den bild FU88 tecknar för armén och marinen är mycket dyster. Men tar man in det som FU88 inte redovisar blir bilden för flygvapnet nästan lika mörk.

 

Kostnadsberäkningarna för det stora jaktrobotprogrammet - tanken att försöka bygga upp en ny stor svensk försvarsindustri i en tid när vi inte ens har råd med den nuvarande! - har sedan beslut fattades ökat med cirka en miljard kronor i halvåret. Jag slår vad om att detta bara är början.

 

Och det är ett sorgligt faktum att JAS-programmet håller på att bli rejält dyrare än planerat. För de första 30 flygplanen är priset fast, men den stora planerade beställningen på ytterligare 110 flygplan före år 2000 kan komma att bli en komplicerad affär.

 

Den planerade tvåsitsversionen av JAS har nu strukits av regeringen. Utan den s k JAS 39B kommer flygplanet aldrig att kunna exporteras.

 

Och pengar till utveckling av den mer kvalificerade JAS 39C som kommer att krävas kring år 2000 finns inte alls.

 

I förening med att den utökning av luftvärnsrobotförband som jag själv stred så hårt för 1987 nu skjuts in i en alltmer oviss framtid är det lätt att se ett luftförsvar som blir allt skakigare.

 

Även vad gäller marinen redovisar FU88 mycket stora framtidsproblem. Antalet ubåtar skärs ned i förhållande till fjolårets beslut. Ubåtsskyddsinsatserna reduceras. För mycket stora pengar tas fram ett (1) kustrobotbatteri. Möjligheterna att på 1990-talet ersätta dagens patrull- och robotbåtar med svenska fartyg är högst tveksamma.

 

Totalbilden av svenskt försvar i framtiden är således mycket bekymmersam.

 

Neutralitetspolitikens framgång avgörs aldrig av de vänliga middagstalens formuleringar. Dess test kommer i en situation när middagsskålandets möjligheter är uttömda. Då handlar det om styrkan i vårt försvar.

 

Men nuvarande politik kommer den redan gryende trovärdighetskrisen för vår neutralitetsförmåga att få rejäl fart.

 

Detta får inte ske. Konsekvenserna skulle bli allvarliga på många områden. Det gäller inte bara säkerhetspolitiken.

 

Ingvar Carlssons vädjan i sina EG-samtal i Bonn, London och Paris att hålla oss räkning för vår neutralitetslinje riskerar att klinga mycket ihåligt. Där är det i vår försvarspolitik man ser prövostenen på vår neutralitetslinje.

 

Nytt försvarsbeslut

 

Det behövs en ny försvarspolitik. Den som lades fast i pakten 1987 har havererat inför verkligheten. Nu går det inte längre med tigande och sönderhackande.

 

Det krävs ett helt nytt försvarsbeslut så snabbt som möjligt. För att det skall vara möjligt måste en ny stor försvarskommitté tillsättas inom den allra närmaste tiden.

 

Och varje realistisk försvarspolitik måste utgå från att försvaret under resten av detta sekel måste få sin del av den ekonomiska tillväxten genom att dess anslag årligen stiger med t ex två procent.

 

Sker inte det, kommer nedrustningen att fortsätta. Priset för det kommer vi knappt att märka i dagens internationella töväder och solsken. Priset kommer vi att få betala i det ruskväder i framtiden som ingen seriös bedömare vågar utesluta.

 

Att rusta ner försvaret är att spela hasard med framtidens trygghet.

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload