Ubåtskränkningar mot Sverige - bakgrund, mönster och motiv

Inträdesanförande i Kungliga Krigsvetenskapsakademien

Klockan sex minuter i tio på förmiddagen onsdagen den 28 oktober 1981 rapporterades till Örlogsbas Syd i Karlskrona att en ubåt stod på grund i infarten till Gåsefjärden ca 15 km sydöst om Karlskrona. Strax efter klockan elva kunde den vedettbåt som sändes till platsen för att kontrollera uppgiften bekräfta och meddela att det handlade om en ubåt av s k Whiskey-klass som förde sovjetisk örlogsflagg.

Under 10 dygn kom dragkampen mellan Sveriges regering och olika sovjetiska myndigheter om hanteringen av ubåten nr 137 att fånga inte bara hela Sveriges utan i någon utsträckning hela världens uppmärksamhet. I det tidiga 1980-talets spända internationella läge blev "Whiskey-on-the-rocks" snart ännu en av symbolerna för den maktens arrogans som utmärkte den sovjetiska supermaktens politik.

Men ubåten 137 på grundet vid Torumsskär var vare sig början eller slutet på dramat kring sovjetiska ubåtsstyrkors uppträdande i de svenska kusthaven och skärgårdarna. Med rötter i 1940-talets krigserfarenheter har olika former av sovjetiska undervattensoperationer mot Sverige kommit att fortgå in i dagens 1990-tal, och därmed ställt den svenska säkerhetspolitiken inför dess svåraste utmaning och prövning efter det andra världskrigets slut.

I olika sammanhang har jag under främst det senaste decenniet haft anledning att reflektera över ubåtskrisen i all dess mångfasetterade komplexitet. Detta anförande är ett försök att med nödvändig översiktlighet summera något av händelseutvecklingen och de slutsatser som, enligt min mening, kan och måste dras av denna.

De teser jag presenterar är mina egna, och skall ses som ett försök att sätta in enstaka händelser i de större sammanhang utan vilka de knappast kan förstås. De är inte avsedda att vara sista ordet i denna fråga, men väl ett på 1980-talets olika informationer grundat bidrag till den diskussion kring dessa händelser som med nödvändighet måste fortsätta. [1]

Andra världskriget

Enligt min mening går de sovjetiska ubåtsoperationerna i svenska farvatten tillbaka på erfarenheterna från "det stora fosterländska kriget" mellan Hitlers Tyskland och Stalins Sovjetunion. Det andra världskrigets erfarenheter är i högsta grad levande också i dagens sovjetiska försvarsmakt, där olika förband och enheter noga vårdar minnen från kriget och där fortfarande mycket av taktisk och strategisk utveckling har sina rötter i det stora krigets doktriner och erfarenheter. Förståelse av sovjetisk säkerhetspolitik och sovjetiskt militärt uppträdande är sällan möjlig utan kännedom om just krigsårens arv.

Historien om den sovjetiska försvarsmaktens insatser i det stora fosterländska kriget är i allt väsentligt historien om arméns insatser. Det var armén som efter de stora nederlagen stoppade de tyska arméerna utanför Moskva, som vann segern vid Stalingrad och som därefter slog sig fram till Europas hjärta och Berlin.

Den sovjetiska marinens insatser var i detta perspektiv mycket begränsade. Inte minst gällde detta den Östersjö-flotta som då fortfarande hade rangen av den främsta av Sovjetunionens olika flottor. Men av de insatser som gjordes marint under det andra världskriget i största allmänhet och i Östersjön i synnerhet var insatserna genom ubåtsoperationerna i bl a svenska farvatten under 1942 särklassiska vad gäller såväl skicklighet och djärvhet som uppnådda resultat. [2]

På morgonen den 16 juni 1942 anfölls och sänktes det finska lastfartyget Argo av torpeder från ubåt söder om Bogskären. Senare samma dag anfölls också det svenska fartyget Ulla i samma område, men lyckades undkomma.

Den sovjetiska ubåtskampanjen hade börjat. Trots att Leningrad var så gott som inringat, och att Tyskland i samarbete med Finland lagt ut den ena ubåtsspärren efter den andra över Finska Viken, hade en grupp sovjetiska ubåtar med stor skicklighet och stort mod lyckats att ta sig ut med uppgift att operera mot de marina förbindelselinjerna i Östersjön. Här gick ju bl a malmtransporterna från Luleå till Tyskland och också en del trafik från Tyskland till Finland.

Den 22 juni torpederades så det svenska fartyget Ada Gorthon strax utanför Norra Möckleby på Öland väl inne på svenskt territorialvatten. Fartyget sjönk, och fjorton personer omkom. I vrakdelarna hittades rester av sovjetiska torpeder.

Detta föranledde en svensk protest till Sovjet, som dock omedelbart avvisades som ogrundad. Noggranna undersökningar hade, förklarade de sovjetiska företrädarna, visat att anklagelsen var totalt ogrundad.

Den 1 juli blev bevisen mot Sovjetunionen dock än mer tydliga. Utanför Västervik sköts från ubåt torpeder mot svenska lastfartyget Galeon. Torpederna missade emellertid målet och detonerade i stället mot ett skär där man senare kunde plocka upp delarna, bland dessa ett intakt stjärtparti som inte lämnade någon som helst tvekan om nationaliteten.

Därmed fördes den militära konflikten än tydligare upp till det diplomatiska och politiska planet. Med torpeddelarna från Galeon-anfallet som grund kallade nu statsminister Per Albin Hansson till sig det sovjetiska sändebudet Alexandra Kollontay och protesterade nu på nytt och med ny skärpa.

Nu blev det sovjetiska svaret inte bara ett blankt förnekande av varje form av ansvar, utan dessutom en serie av motanklagelser mot den svenska regeringen som i olika former och sammanhang upprepades under en tid. Det hette att det rörde sig om en "provokation" från svensk sida, att torpeddelarna lika gärna kunde vara tillverkade i Tyskland, att några som helst "bevis" värda namnet inte visats samt att det fanns "vissa kretsar" som var intresserade av att störa de goda svensk-sovjetiska relationerna och driva Sverige allt närmare Tyskland. [3] Och ubåtsoperationerna mot fartyg i svenska vatten, främst mellan Västervik och Landsort, fortsatte i oförminskad takt så länge det fortfarande under 1942 var möjligt för den sovjetiska Östersjö-flottan att få ut sina ubåtar ur de allt tätare finsk-tyska spärrarna. Efter det att den första echelongens ubåtar återvänt till sitt basområde sändes först en andra och därefter en tredje echelong ut med samma inriktning på sin verksamhet.

De operationer på svenskt vatten som då så kategoriskt förnekades från officiellt sovjetiskt håll har sedan dess i praktiken erkänts i samband med att man i olika sammanhang publicerat det andra världskrigets historia.

I det sovjetiska försvarsministeriets historiska tidskrift publicerades t ex redan 1959 en artikel av Östersjö-marinens chef som, utan att uttryckligen nämna att operationerna till stor del skedde på svenskt vatten, dock beskriver dem med stor detaljrikedom. [4] I det 1973 utkomna och sedan i USA översatta standardverket "Soviet Naval Operations in the Great Patriotic War 1941-1945" nämns det däremot uttryckligen att operationerna skedde i de komplicerade farlederna och skärgårdarna längs den svenska kusten. [5]

Av dessa publicerade uppgifter framgår t ex att anfallet mot Ada Gorthon utfördes av ubåten SC317, som dock själv kom att sänkas under sin återfärd genom Finska Viken. Det mindre lyckade anfallet mot Galeon utfördes av ubåten SC406, vars befälhavare kapten Osipov dock för sina insatser under dessa operationer kom att utnämnas till "Sovjetunionens hjälte".

Jag har uppehållit mig vid dessa operationer 1942 därför att jag tror att de är av stor betydelse för att förstå vad som hänt under decennierna sedan dess.

Från sovjetisk militär utgångspunkt var det förvisso inte orimligt att i det desperata läge staten befann sig i satsa allt man kunde för att bekämpa de tyska försörjningslinjerna till de stridskrafter som höll på att sluta Leningrad i ett allt hårdare järngrepp. Att dessa tyska försörjningslinjer till en del, och i full överensstämmelse med då liksom nu gällande folkrätt, gick genom svenskt territorialvatten var i detta sammanhang av utpräglat underordnad betydelse.

De folkrättsliga eller politiska hänsynen till Sveriges deklarerade neutralitetspolitik var av mindre betydelse än de starka operativa motiven för att ingripa också mot svenskt tonnage också på svenskt vatten. I de under senare decennier publicerade sovjetiska verken ber man inte på minsta sätt om ursäkt för detta. Bedömningen uppfattades som naturlig och självklar då, och uppfattas uppenbarligen som naturlig och självklar även av dem som under senare decennier beskrivit dessa operationer. Detta har vi anledning att notera.

Det sovjetiska diplomatiska och utrikespolitiska agerandet i ärendet hade inte det minsta med det verkliga skeendet att göra. Några undersökningar företogs med all säkerhet inte, och några instruktioner utfärdades med största sannolikhet inte. I den mån de sovjetiska diplomaterna hade någon kännedom om dessa operationer - vilket är i hög grad tveksamt i ljuset av den sekretess som inte minst i krig råder kring ubåtsoperationer - hade det inte den minsta påverkan på vad de sade.

Den som i dag läser igenom UD:s dossier kring det diplomatiska och propagandamässiga spelet kring ubåtskränkningarna sommaren 1942 kan inte undgå att slås av parallelliteten med det diplomatiska och propagandamässiga spelet våren och sommaren 1982 efter ubåtsskyddskommissionens betänkande om den s k Hårsfjärds-incidenten.

Parallellerna, inte minst när det gäller de sovjetiska motbeskyllningarna, är stundtals så slående att man frestas misstänka att författarna i Moskva 1982 också de studerat dossiern från 1942.

Efterkrigsdecennierna

Det är rimligt att anta, att den sovjetiska operativa planeringen efter det andra världskrigets slut till mycket stor del kom att byggas på krigsårens erfarenheter. Allt vi vet tyder på detta.

Mot den bakgrunden är det inte alls orimligt att föreställa sig, att det var en naturlig uppgift för ubåtsbrigaderna i Östersjö-marinen att planera och öva för möjligheten att det åter skulle bli nödvändigt att operera i de svenska kustvattnen och skärgårdarna.

I det ovan nämnda standardverket påpekas, att "karaktären av farleden längs den svenska kusten komplicerade ytterligare svårigheterna med att använda Östersjö-marinens ubåtar längs denna farled". [6] Också när det gäller farvattnen längs Finska Vikens norra kust och delar av Åbos och Ålands skärgårdar var det uppenbart att bristande förberedelser hade lett till inledande svårigheter. [7]

Några möjligheter att längs sovjetisk eller sovjetiskt kontrollerad kust öva skärgårdsuppträdande av denna art finns av geografiska skäl inte alls. Det blev då med all sannolikhet naturligt och självklart att enheter ur de sovjetiska ubåtsbrigaderna då och då opererade i de svenska kustvattnen för att på detta sätt förnya och fördjupa sina kunskaper i uppträdande i dessa områden.

Denna tes stämmer väl med de observationer av främmande ubåtar i svenska farvatten som finns kontinuerligt under 1950-, 1960- och 1970-talen. I huvudsak förefaller det här att ha handlat om konventionella ubåtar som uppträdde på territorialhavet eller möjligen vid enstaka tillfällen i de yttre delarna av det inre territorialvattnet.

Uppgiften för dessa ubåtar skulle, med denna tes som grund, främst ha varit operationer mot sjöfartslederna för att störa eller blockera kustsjöfarten oavsett om denna var svensk eller utländsk. Det är som operationer mot förbindelselinjerna som de sovjetiska historikerna själva beskriver operationerna 1942 och 1943.

Det är min tes, att dessa operationer med rötter i 1940-talets erfarenheter kom att rutinmässigt och naturligt fortsätta under närmare fyra decennier fram till början av 1980-talet.

Till dessa kan dessutom under dessa tidigare decennier ha förekommit operationer av annan karaktär. Att ubåtar periodvis utnyttjades för underrättelseinsatser mot t ex svenska marina övningar får anses belagt. Och det förefaller dels mot bakgrund av krigserfarenheterna mot främst Finland, dels i ljuset av vad som senare skulle komma att hända inte osannolikt att ubåtar stundtals utnyttjades också för att öva landsättning av olika typer av sabotage- eller specialförband.

Ubåten 137

Enligt min tes skulle ubåten 137:s operation hösten 1981 ha varit en del i detta mönster med rötter i krigsårens erfarenheter. [8]

Kring denna incident har publicerats mer material än kring någon annan motsvarande incident med Sverige inblandat under hela efterkrigstiden. En delvis exceptionellt öppen redovisning har skett från den svenska försvarsmaktens sida av olika informationer och indikationer i anslutning till de dramatiska dygnen vid Gåsefjärden. [9]

Det kan inte råda någon tvekan om att det rörde sig om en medveten inträngning i svenska vatten. Den omtalade felnavigeringen handlade inte, som hävdats från sovjetisk sida, om hundratals sjömil utan i stället, vilket är alldeles obestridligt, om något tiotal meter.

Till de fakta som klart visar detta hör den ubåtens loggbok som svenska officerare hade möjlighet att studera och ta anteckningar ur. I denna hade man gjort ett försök att redigera och förändra alla noggrant införda uppgifter om position, kurs och djup under den flera veckor långa operationen, men detta hade i hast och förvirring skett på ett sådant sätt att det var relativt enkelt att konstatera de korrekta uppgifterna.

Av dessa framgick att ubåten 137 under sin operation tidigare kränkt svenskt territorium vid två tillfällen, dels vid Sandhammaren, dels vid Hanö samt att den även kränkt danskt territorium i närheten av Christiansö. Loggboken gav också besked om hur ubåten 137 gjort en alldeles korrekt navigatorisk angöring av Utklippans fyr för att därefter först fastställa sin exakta position och därefter påbörja inträngningen mot Gåsefjärden.

Det var också under dessa de första dygnens förvirring som en av ubåtens officerare anmärkte, att eländet i det hela var att man glömt att vidta vanliga försiktighetsåtgärder för skärgårdsuppträdande genom att delvis fylla ubåtens tankar. Om så sker går det alltid enkelt att vid en grundstötning blåsa tankarna och gå av grundet. Det var detta enkla misstag som gjorde att ubåten 137 blev kvar på grundet och det hela förvandlades från en säkert inte unik grundstötning till en allvarlig politisk incident med vittgående implikationer.

Vilka speciella motiv som ubåten 137 hade att försöka tränga in i just Gåsefjärden kan man bara spekulera om. Den utfrågning som efter överenskommelse mellan de svenska och sovjetiska regeringarna genomfördes med delar av ubåtens befäl var så begränsad att någon information av värde för bedömning av denna fråga knappast kom fram.

Den enligt min mening sannolikaste teorin är, att denna flerveckorsoperation med sina olika moment var något av ett slutprov efter fullbordad utbildning för ubåtens besättning. För detta talar bl a det faktum att det förutom ordinarie besättning även fanns ett högre befäl ombord. [10]

Det är då naturligt att föreställa sig att det i ett sådant slutprov också ingick moment av skärgårdsinträngning enligt de rutiner som gällt i decennier. Eftersom ubåten opererade i södra Östersjön var det naturligt att förlägga just detta prov till Blekinge-skärgården, och här erbjuder den relativt isolerade Gåsefjärden ett lämpligt område.

Stafettväxlingen 1980-1982

I samband med det meningsutbyte som utbröt mellan Sovjetunionen och Sverige kring ubåten 137 hävdades från sovjetisk sida, att order utfärdats av den sovjetiska marinledningen till samtliga ubåtar att hålla ett betryggande säkerhetsavstånd till den svenska territorialvattengränsen.

Det är sannolikt att händelsen med ubåten 137 var besvärande för den sovjetiska marinledningen. Icke minst internt inom ubåtsbrigaderna måste det slarv som ledde till att ubåten efter det inledande misstaget inte kom av grundet och i tysthet kunde lämna området ha varit mycket besvärande. Och det förefaller inte osannolikt, att det ställts frågor i Moskva som upplevts som besvärande av marinledningen.

Sammantaget kan detta mycket väl ha lett till att man från rent militära utgångspunkter nu omprövade behovet av dessa operationer med sina rötter i 1940-talets erfarenheter. Min tes är nämligen, att händelserna i Gåsefjärden inte alls markerade inledning av ett skede i de sovjetiska operationerna i svenska vatten, utan att de i stället markerade avslutningen av hela det skede som tagit sin början sommaren 1942.

De observationer som finns efter Gåsefjärds-incidenten om uppträdande med större konventionella ubåtar på svenskt vatten är få. En ubåt av Whiskey-klass förefaller att ha spelat en roll i anslutning till den s k Hårsfjärds-incidenten 1982 och vissa större ubåtar kan ha utfört underrättelseoperationer mot flottans övningar under början av 1980-talet, men i övrigt är de tillförlitliga observationerna i stort sett obefintliga.

Det förefaller således som om ubåtsbrigaderna i Östersjö-marinen efter incidenten med ubåt 137 upphörde med de övningsoperationer i de svenska kustvattnen som de mer eller mindre rutinmässigt bedrivit under de gångna fyra decennierna. Grunden för denna omprövning låg dock inte i något politiskt hänsynstagande till t ex den svenska neutralitetspolitiken, utan i att de operationer som rutinmässigt fortgått under närmare fyra decennier gradvis förlorat sin operativa relevans.

Men i början av 1980-talet hade den svenska flottan samtidigt konfronterats med ett förbryllande mönster i de främmande ubåtsoperationerna. Vid den s k Huvudskärs-incidenten i september 1980 hade t ex jagaren Halland satt in anfall mot en ubåt som trots detta envisades med att stanna kvar på svenskt vatten, och som t o m föreföll att dra sig in. Tidigare hade det klassiska mönstret sedan decennier tillbaka varit att ubåtar som varnades regelmässigt snabbt avvek från svenskt vatten.

Då uppfattades detta som mycket förbryllande. Att det förekom ubåtsoperationer på svenskt vatten tillhörde sedan länge något av den konventionella vissheten inom försvaret. Men här var man konfronterad med någonting som man inte riktigt förstod.

De åtgärder som den dåvarande marinledningen vidtog i anslutning till Huvudskärs-incidenten skulle få stor betydelse för den senare utvecklingen under 1980-talet. Det var nu den s k analysgruppen tillsattes för att systematiskt gå igenom material kring dessa operationer, och det var nu som beslut började fattas om att utveckla nya vapen och sensorer för ubåtsjakt i och strax utanför skärgårdarna.

Om Gåsefjärden i oktober 1981 var slutet på ett skede, var Huvudskär i september 1980 det första riktigt påtagliga tecknet på att ett nytt och kvalitativt annorlunda skede inletts. Det höll på att ske en stafettväxling. Och att något nytt höll på att ske visades med all önskvärd tydlighet i och kring Hårsfjärden i oktober 1982.

Hårsfjärden och ubåtsskyddskommissionen

Det var den 1 oktober kl 12.50 som två värnpliktiga i en liten båt observerade först svallvågorna av och därefter ett ubåtsperiskop vid Berganäs i inloppet till Hårsfjärden och flottans basområde där. [11]

Detta blev inledningen till en lika omfattande som utdragen marin operation i Stockholms södra och mellersta skärgård under större delen av oktober i syfte att "få fast" den eller de ubåtar som nu trängt in i detta den svenska marinens viktigaste och mest skyddade basområde.

Den offentliga uppmärksamheten kring denna operation var enorm. Förväntningarna på att en fångad ubåt skulle kunna visas upp var stora. När det visade sig att dessa förväntningar inte infriades, och hela operationen slutade i ett förvirrande intet, fann sig regeringen föranlåten att den 21 oktober tillsätta den s k ubåtsskyddskommissionen för att studera vad som hänt och dra erforderliga slutsatser av detta.

Under ledning av förre utrikes- och försvarsministern Sven Andersson kom kommissionen att under en intensiv period fram till i april 1983 lägga ner ett mycket omfattande arbete på allt från teknisk analys av olika indikationer till säkerhetspolitiska bedömningar av den sovjetiska militärmaktens uppträdande. Sällan eller aldrig tidigare har ett parlamentariskt utredningsuppdrag på det utrikes- eller försvarspolitiska området varit så mångfasetterat och så viktigt som det som ubåtsskyddskommissionen fick.

Kommissionens slutsatser kom - inte utan skäl - att uppfattas som sensationella.

Sovjetunionen pekades ut som ansvarig för kränkningen. Ett mönster av omfattande ubåtsoperationer på stor bredd mot Sverige skisserades. Förekomsten av en ny typ av miniubåtar visades. Hårsfjärds-inträngningen beskrevs som bara en del i en större samordnad operation över ett större område. Kommissionen talade om dessa ubåtsoperationer som inslag i förberedelser för operativa militära insatser riktade mot Sverige.

Närmare nio år har nu gått sedan ubåtsskyddskommissionen presenterade sina slutsatser. Under dessa år har självfallet kunskaperna om dessa mot Sverige riktade operationer blivit avsevärt mer omfattande. I ljuset av detta, och i ljuset av det nytänkande som ubåtsskyddskommissionens analys 1983 innebar, är det rimligt att i dag ställa sig frågan om kommissionens analys i alla delar var korrekt.

Delar av den analys och de slutsatser som kommissionen presenterade vilade på ett underlag i form av informationer som var fragmentariskt, och där förmågan att tolka sammanhangen ännu var relativt svagt utvecklad. Jag tänker då i första hand på resonemangen kring de sammanhängande operationerna över större geografiska områden, som egentligen endast grundades på information från sommaren 1982, och på de teorier som fördes fram kring motiven för och bakgrunden till dessa operationer.

I ljuset av detta måste man i dag konstatera att kommissionen träffade anmärkningsvärt rätt i sin analys och i sina slutsatser. Mönstret med de större sammanhängande operationerna har till fullo bekräftats under resten av 1980-talet, och teorierna kring motiv för och karaktären av kränkningarna har fått ett allt starkare stöd allt eftersom mer information blivit tillgänglig.

Kommissionen skisserade en samlad operation som sannolikt genomfördes med inträngningar mot östra Mellansverige längs minst fyra olika leder.

En del av operationen föreföll riktad mot området kring Oxelösund med dess olika hamnanläggningar där en rad observationer gjordes.

Nästa del av operationen riktades mot Hårsfjärds-området med inträngande söderifrån och med utnyttjande av två olika ubåtar varav en miniubåt.

Den i geografisk ordning därpå följande operationen var också inriktad mot det marina basområdet kring Hårsfjärden men med sannolikt inträngande från nordost och också med utnyttjande av två ubåtar. Det var upptäckten av inträngningen av denna operation i själva Hårsfjärds-området som utlöste hela det omfattande svenska pådraget.

Och den fjärde operationen trängde in genom mellersta skärgården och Sandhamns-leden för att med en miniubåt passera nålsögat vid Rindö och tränga in mot de inre delarna av Stockholm hamn, där den observerades.

En operation av denna storleksordning föreföll mycket djärv. Den stred helt mot vad som ditintills varit känt eller hade varit möjligt att spekulera om. Trots detta valde kommissionen efter noggrant övervägande att publicera de slutsatser som kunde dras av materialet. Utvecklingen sedan dess har mycket tydligt styrkt den teori rörande operationernas karaktär som kommissionen på denna punkt redovisade. Under 1980-talet liksom under 1990 har t ex djupinträngningsoperationer in mot själva Stockholm fortsatt.

Däremot är det uppenbart att kommissionen inte hade tillräcklig information om den typ av ubåtsförband som ansvarade för denna operation, och att man därmed knappast heller hade möjlighet att se den "stafettväxling" som skett och att inträngningarna i Gåsefjärden och Hårsfjärden var i grunden artskilda operationer.

Med stöd främst av de väl dokumenterade bottenspåren inne på Hårsfjärden kunde kommissionen konstatera förekomsten av en ny typ av miniubåtar som i detta sammanhang förekom i två olika versioner. Men fortfarande utgick kommissionen från att de större ubåtar som konstaterats var av konventionell karaktär, och att ubåtar av t ex Whiskey-klass opererat inne i eller i omedelbar anslutning till Hårsfjärden.

I dag kan det med största sannolikhet sägas, att detta var felaktigt. Det speciella ubåtssystem som ansvarar för dessa operationer inkluderar inte konventionella ubåtar av t ex Whiskey-klass att användas för operationer inomskärs. Det förefaller som om någon enstaka insats med Whiskey-ubåt för att stödja inträngande miniubåtar förekom under början av 1980-talet, men att dessa inte trängde in i skärgårdarna och att de troligen redan då var på väg ut ur systemet. Bottenspår av en Whiskey-ubåt i villäge kunde t ex i anslutning till Hårsfjärds-operationen konstateras utanför det egentliga skärgårdsområdet.

Stort intresse har kommissionens nationalitetsbestämning tilldragit sig. Kring den har ett relativt omfattande material offentliggjorts. Från olika kritiska utgångspunkter har under lång tid efter kommissionens arbete alternativa möjligheter och teorier, delvis stödda på konkreta uppgifter, förts fram, men inte i något enda fall har framkommit något som ger anledning att lägga till eller dra ifrån vad kommissionen hade att anföra på denna punkt.

Mot bakgrund inte minst av senare diskussion i nationalitetsfrågan finns det dock anledning att något närmare redogöra för kommissionens bedömning på denna punkt. Den gjordes efter mycket noggranna överväganden, där pennan såväl vad gäller de olika utkasten som vad gäller den slutgiltiga utformningen fördes av kommissionens ordförande.

Kommissionens första konstaterande var, att det "trots mycket omfattande undersökningar med olika tekniska hjälpmedel inte påträffats några konkreta bevis i form av föremål som skulle kunna företes och binda de främmande ubåtarna vid en bestämd nation. Icke vid något tillfälle har en optisk observation hittills kunnat styrkas och verifieras med hjälp av ett fotografi".

Det är värt att notera, att med de krav som senare har kommit att ställas för att det skall vara möjligt att göra uttalande i nationalitetsfrågan, d v s klara och entydiga bevis knutna till en enstaka observation, hade kommissionen inte tillräckligt underlag för ett uttalande i frågan. Med dessa krav är det dock svårt att se att det ens under de gynnsammaste av omständigheter och med de tydligaste av observationer skulle gå att helt säkert göra en nationalitetsbestämning.

Med den tyngd som icke minst kommissionens ordförande representerade var det emellertid naturligt att inte stanna vid detta konstaterande. Ett resonemang i nationalitetsfrågan ansågs ofrånkomligt, och ett öppet utpekande sågs också som en väsentlig del i den politik som krävdes för att tvinga dessa operationer att upphöra.

Kommissionen gick därför vidare och konstaterade, att det för den "redovisats ett stort antal observationer och omständigheter som sammantaget ger viktiga besked också i nationalitetsfrågan".

Och det var mot denna bakgrund som kommissionen anslöt sig till de olika experternas bedömning att "kränkningarna vid Hårsfjärden liksom andra kränkningar under 1980-82 utförts av ubåtar tillhörande Warszawa-pakten" samt att det finns "flera faktorer som talar för att Warszawa-pakten i detta sammanhang väsentligen är liktydig med Sovjetunionen".

Det var således inte någon på enstaka bevis grundad nationalitetsbestämning av enstaka ubåt i Hårsfjärden som kommissionen redovisade, utan en samlad bedömning av ansvaret för de ubåtsoperationer mot Sverige som konstaterats under början av 1980-talet.

Detta är viktigt. Det gör inte den nationalitetsbestämning som ubåtsskyddskommissionen utförde mindre säker, men det visar att det är politiskt såväl som tekniskt fullt möjligt att på basen av ett bredare informationsmaterial göra uttalanden om ansvaret för denna typ av operationer under en längre tidsperiod.

De nya kränkarna

Om den typ av operationer som Gåsefjärden sannolikt markerade avslutningen på var ett inslag i den operativa planering som hade sin grund i 1940-talets erfarenheter, är det sannolikt att den nya typ av operationer som kom att dominera 1980-talet hade sina rötter i 1960-talets doktrinförändringar i det sovjetiska försvaret.

I Sovjetunionen är militärdoktrin vetenskap. Den utarbetas med stor omsorg, fastläggs politiskt, är föremål för omfattande publicitet i interna tidskrifter och förefaller dessutom att omsättas i operativ planering och operativa förberedelser med betydande konsekvens.

Detta medför att det också är möjligt att se och dra slutsatser av de förändringar som sker i olika avseenden. Mitt uppe i förändringen kan signalerna ibland vara mångtydiga, men gradvis blir bilden allt klarare. Icke ens i ett så slutet samhälle som det sovjetiska har det under efterkrigstiden varit möjligt att hålla den militära doktrinens huvuddrag hemliga.

Det är uppenbart, att det under åren 1967-1968 skedde en betydande förändring av den sovjetiska militärdoktrinen. Den tidigare inriktningen på att ett storkrig med nödvändighet måste bli ett totalt kärnvapenkrig, och den nedprioritering av konventionella stridskrafter detta lett till, övergavs nu. Doktrinen utgick nu från att det fanns en möjlighet att i alla fall under ett skede föra ett konventionellt storkrig, och att Sovjetunionen borde utnyttja detta skede maximalt för att med överlägsenhet och offensivkraft flytta fram sina positioner i Europa så mycket som möjligt. [12]

I denna doktrinförändring ingick dessutom de förändringar i den strategiska kärnvapendoktrinen som skulle leda fram till den starka satsning på ubåtsbaserade strategiska kärnvapen som under decenniet från 1960- till 1970-talets slut kom att utsätta hela det nordeuropeiska och nordatlantiska området för något av en "strategisk chock".

Från slutet av 1960-talet inleds således en period av snabb utbyggnad av främst de delar av de konventionella stridskrafterna som var inriktade på snabba och överraskande operationer också på djupet av den tilltänkte fiendens territorium.

En del i denna satsning som successivt kom att tillmätas ökad betydelse var uppbyggnaden av s k diversionsförband avsedda för överraskande och dolda sabotage- och överfallsoperationer långt inne i främmande länder. Det var dock först under 1980-talet som denna satsning kom att uppmärksammas i större skala utanför Sovjetunionen. [13]

Till denna satsning på olika typer av diversionsförband hör också uppsättandet av de speciella marina diversionsbrigaderna vid de fyra olika flottorna. Det är sannolikt, att mindre sådana förband funnits även tidigare, men att de nu kraftigt moderniserades och gavs delvis nya uppgifter i linje med att den nya doktrinen ledde till en förändrad operativ planering.

Förekomsten av miniubåtar framstod som något av en sensation i samband med att ubåtsskyddskommissionen presenterade sin rapport. Ändå var det uppenbart, att dessa miniubåtar hade funnits under lång tid. Förekomsten av miniubåtar inom de sovjetiska specialförbanden fanns t ex omnämnd i en av de specialorienteringar från försvarsstabens underrättelseavdelning som ges en relativt vid spridning inom försvarets olika delar. Det som var en överraskning borde inte ha varit det.

Min tes är, att de marina diversionsbrigaderna - varav en i Östersjöområdet - började att sättas upp i slutet av 1960-talet. Sannolikt utnyttjade den då inledningsvis äldre materiel, och det var inte förrän mot mitten av 1970-talet som den i någon större utsträckning kunde utnyttja den mer moderna materiel som tagits fram speciellt för de nya uppgifterna.

De första rapporter från våra kuster som tyder på användning av miniubåtar kan dateras så tidigt som 1969-1970. Därefter finns enstaka rapporter under 1970-talet, även om det är sannolikt att det under detta decennium skedde en gradvis utveckling av det samlade systemet med dess olika enheter och med de krav på dolt uppträdande, dolt samband, stor uthållighet m m som måste ställas på denna typ av förband.

En central del i ubåtsskyddskommissionens rapport var påståendet om större samordnade operationer. Sådana hade då konstaterats under sommaren 1982, och kommissionen utgick från att det inte handlade om tillfälligheter utan om ett större mönster.

Första gången som det finns tecken på en sådan större samordnad operation mot Sverige är 1975. Detta skulle då vara möjligt att förena med min tes om hur den marina diversionsbrigaden växte fram. Under 1980-talet har dessa operationer därefter återkommit med en regelbundenhet som varit imponerande från rent tekniska utgångspunkter.

Den marina diversionsbrigaden är ett relativt litet förband, som sorterar direkt under den militära underrättelsetjänstens speciella avdelningar. Förutom stab- och understödsdelar antas den innehålla 2-3 bataljoner attackdykare, en bataljon för fallskärmsinsatser samt en bataljon försedd med olika typer av undervattensfarkoster. I alla sina delar är det sannolikt att brigaden omfattar 500-700 man. [14]

Liksom andra diversionsförband uppträder den marina brigaden dold. Det innebär att dess personal oftast uppträder som delar av personalen från andra förband, t ex marininfanteriet, och att dess materiel också döljs av andra aktiviteter. Det förefaller sannolikt att baseringen vad gäller utgångspunkterna för operationerna delvis är rörlig.

Brigadens undervattensfarkoster är av flera olika slag. Förutom attackdykarnas användning av olika typer av hjälpmedel för att snabbare kunna förflytta sig förefaller det att finnas två huvudtyper av mindre ubåtar inom förbandet. Dessa två huvudtyper har omnämnts i bl a amerikanska källor. [15]

Den mindre typen är den som ubåtsskyddskommissionen konstaterade i Hårsfjärden. Det rör sig om en miniubåt med en längd kring 10 m, okonventionell utformning och en sannolik besättning på 3-4 man. Den används för transport av vapen och personal långt in i skärgårdarna och har en relativt lång uthållighet även om den knappast klarar av operationer på egen hand tvärs över Östersjön.

Enstaka exemplar av denna miniubåt är försedda med larvband för att med stor precision kunna utföra vissa arbeten på botten. Det kan t ex röra sig om precisionsinsatser mot kablar i förbindelse- eller minsystem.

En större typ av miniubåt har en längd kring ca 30 m, tjänar som bas och stöd för de mindre miniubåtarna, har stor aktionsradie och kan ha en uthållighet på över en månad. Här finns sannolikt en besättning på 6-7 man, och dessutom kan ubåten medföra besättning och personal till de två mindre ubåtar som den kan föra fram mot operationsområdet.

Själva ubåtsförbandet inom diversionsbrigaden har sannolikt ett begränsat antal ubåtar. De relativt omfattande operationer som utförts mot Sverige regelbundet under 1980-talet skulle kunna genomföras av ett förband som har t ex åtta ubåtar av den större och fjorton av den mindre typen. Väsentligt färre enheter är svårt att kombinera med de observationer som gjorts och rimliga antaganden om utnyttjandetider m m, medan väsentligt fler enheter framstår som onödigt för att klara de konstaterade operationerna mot Sverige.

Detta innebär, att det icke bör bjuda på några större svårigheter att dölja förbandet inom ramen för övrig verksamhet. Det är t ex fullt tänkbart att förvara och transportera den mindre typen av ubåtar i containers.

Under 1980-talet har operationerna mot Sverige utmärkts av en betydande kontinuitet. Det är knappast möjligt att dra någon annan slutsats än att de samlade politiska och militära ansträngningar som Sverige gjorde för att få dessa operationer att upphöra inte hade någon som helst effekt.

För mig förefaller det rimligt att anta, att förbandet har genomfört två-tre större operationer mot Sverige under året med insats av halva förbandet. Detta har inneburit, att insatser har kunnat göras på stor bredd och mot helt olika delar av landet samtidigt. Det har då t ex varit möjligt att samtidigt sätta in två-tre grupper mot området mellan Oxelösund och Söderarm, en längs Norrlandskusten och en mot t ex Göteborgsområdet.

Därutöver har förbandet kunnat genomföra några operationer med insats av två grupper och ytterligare några där enbart en enstaka ubåt av den något större typen med eller utan de mindre ubåtarna satts in.

Ser vi utvecklingen i ett längre perspektiv är det därför sannolikt att vi kan tala om ett uppbyggnadsskede för den marina diversionsbrigaden på cirka ett decennium från slutet av 1960-talet och därefter ett fulloperationsskede från slutet av 1970-talet.

Det var detta som var de nya kränkarna sedan de gamla förefaller att ha försvunnit.

Operationernas motiv

När ubåtskränkningarna först började att konstateras, gick diskussionens vågor om motiven för dem mycket höga. Snart sagt alla möjliga - och åtskilliga mindre möjliga - teorier och tankar passerade revy genom debatten.

I ett inledande skede av debatten ifrågasattes om dessa kränkningar inte hade någon typ av politiskt syfte. Avsikten skulle då vara att genom militärt tryck sätta den svenska regeringen under tryck och ur den pressa vissa politiska eftergifter.

Tesen kunde relativt lätt avvisas. Militära styrkedemonstrationer skall ske med viss öppenhet medan det ju här handlade om operationer man uppenbarligen ville dölja. Och även om det i det hårdare internationella klimatet i början och mitten av 1980-talet förekom en principiell sovjetisk kritik mot den svenska neutralitetspolitiken var ändå parallelliteten mellan svensk och sovjetisk utrikespolitik i de då för Sovjet viktiga frågorna påfallande.

Om de politiska motiven kunde avvisas, återstod endast de militära. Och allt eftersom allt mer blev känt såväl om operationernas karaktär som om de sovjetiska stridskrafternas uppbyggnad framträdde bilden av förberedelser för insats av diversionsförband allt tydligare.

Denna marina diversionsbrigads uppgift är sannolikt att genom insatser mycket tidigt i ett konfliktskede slå ut framför allt marina baser och installationer men sannolikt också andra kustnära installationer av betydelse för totalförsvaret. Detta stämmer väl med det mönster för dessa operationer som kunnat konstateras. Insatserna har koncentrerats mot hamnar, infartsleder, basområden och olika typer av försvarsinstallationer.

Liksom var fallet med operationerna i de svenska kustvattnen från 1940- till början av 1980-talet rör det sig här om operationer som, om de skall kunna genomföras med rimlig grad av säkerhet, måste övas på platsen och i den mycket speciella miljö som den svenska skärgården utgör.

När den marina diversionsbrigaden befann sig under uppbyggnad kan det knappast ha ansetts vara ett stort beslut att låta den regelbundet öva i de farvatten där den skulle komma att sättas in.

Här opererade ju Östersjö-marinens ubåtsbrigader regelbundet, sedan lång tid och utan att någon politisk eller militär motaktivitet från svensk sida kunnat konstateras. Tvärt om hade ju Sverige 1972 fattat beslut om att låta de kvarvarande fartygen för sjöfartsskydd och ubåtsjakt utgå utan ersättning.

Beslutet att börja operera även detta förband i de svenska vattnen var därmed med all sannolikhet ett rutinbeslut i linje med etablerad och av ingen ifrågasatt praxis.

Att operationerna trappades upp under 1970-talet kräver mot denna bakgrund ingen särskild förklaring. Det gör emellertid det faktum att de fortsatte i stort sett opåverkade under 1980-talet.

Sverige reagerar

Frågan om hur Sverige bäst borde och kunde reagera för att stoppa kränkningarna kom under början och mitten av 1980-talet att leda till en mycket livlig säkerhetspolitisk diskussion.

Samtidigt som ubåtsskyddskommissionen pekade ut Sovjetunionen som ansvarigt för kränkningarna 1980-1982 redovisade kommissionen en säkerhetspolitisk analys som på vissa punkter skulle visa sig kontroversiell.

Kommissionen hävdade, att det efter vad som förevarit under de tidigare åren inte var rimligt att anta att dessa operationer fortgick utan de militära myndigheternas kännedom, och att det således fanns ett direkt politiskt ansvar i Moskva för de fortsatta kränkningarna. Det var mot denna bakgrund som kommissionen indirekt tonade ned användningen av s k politiska medel för att stoppa kränkningarna, och i stället skrev att "vad som återstår är att med egna militära resurser förhindra att kränkningarna fortsätter".

Regeringen var självfallet informerad om de slutsatser som kommissionen skulle komma att redovisa. När dessa blev offentliga 26 april 1983 hävdade regeringen att den till fullo anslöt sig till dem och vid ett sammanträde med utrikesnämnden samma dag godkändes den note som avsändes till den sovjetiska regeringen.

Därmed hade regeringen till fullo accepterat kommissionens slutsats i nationalitetsfrågan. Detta gjordes genuint och fullt ut. Dåvarande statsminister Palme uttalade sig t ex i olika sammanhang på ett sätt som inte lämnade någon tvekan om varifrån han ansåg att kränkningarna emanerade.

Men detta innebar inte att regeringen accepterade de resterande delarna av kommissionens analys. Tvärt om innebar noten till den sovjetiska regeringen en klar öppning för att det var den sovjetiska marinen som utan den politiska ledningens vetskap bedrev dessa operationer. Och därmed blev det också naturligt att på ett helt annat sätt än vad kommissionen gjort sätta de olika politiska medlen i centrum för ansträngningarna att få kränkningarna att upphöra.

Det internationella läget var i början av 1980-talet mycket spänt. Afghanistan hade invaderats julen 1979 och krigstillstånd hade införts i Polen strax före jul 1981. NATO hade 1979 fattat beslut om att före utgången av 1983 påbörja utplaceringen av nya medeldistanskärnvapen i Europa om inte Sovjet accepterade att ta bort de s k SS20-robotar som man sedan 1977 kontinuerligt placerat ut. Upprustning och konfrontation präglade den internationella atmosfären.

När vi i dag ser tillbaka på denna period är det inte svårt att se hur avgörande den var också för den utveckling som skulle komma att följa mot slutet av 1980-talet.

Efter att i stort sett ostört sedan mitten av 1960-talet ha kunnat bygga upp sina stridskrafter och med den förskjutning av "styrkekorrelationen" som detta ledde till successivt flytta fram olika politiska och militära positioner, hade Sovjet sedan slutet av 1970-talet utmanats av en mer självmedveten och bestämd västallians.

När västlig kraftutveckling nu sattes mot östlig var konfrontationen ett faktum, och utgången av den kom att i hög grad avgöra inriktningen av den fortsatta sovjetiska politiken.

Under åren 1982-83 var det framför allt frågan om medeldistansrobotar i Europa som stod i centrum för debatten. Genom en kaskad av initiativ och utspel med "fred" som det förenande temat gjorde den sovjetiska ledningen allt den kunde för att förhindra en utplacering. I Västeuropa föreföll den s k fredsrörelsen att bli allt starkare, och till dess positioner anslöt sig allt fler av de socialdemokratiska partierna.

Den dåvarande svenska regeringen hade ambitioner att i denna och andra frågor spela en ledande politisk roll i den europeiska opinionsbildningen. Den s k Palme-kommissionens rapport 1982 om "gemensam säkerhet" kom att leda vidare mot en svensk utrikespolitik beredd till det ena initiativet efter det andra. Insiktsfulla bedömare har påpekat, att "Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden, d v s nedrustningsfrågor i Norden och Europa, sällan löpt så parallellt med sovjetiska ståndpunkter som under 80-talet". [16]

Det säger sig självt, att ubåtskränkningarna och ubåtsskyddskommissionens rapport passade mycket dåligt in i denna bild. Kränkningarna gav en annan bild av den sovjetiska politiken än den som tecknades i debatten i övrigt, och den svenska regeringen hade svårt att i de nationella säkerhetsfrågorna stå i stark konfrontation med Sovjet samtidigt som man i de europeiska säkerhetsfrågorna strävade efter en brobyggande roll. Denna spänning mellan de nationella kraven och den vidare politiska ambitionen kom att bilda bakgrunden till debatten.

Med den politiska inriktning den hade var det knappast möjligt för regeringen att ansluta sig till kommissionens bedömning av sovjetiskt politiskt ansvar för kränkningarna, eftersom detta ju innebar ett direkt underkännande av sanningshalten i den sovjetiska ledningens olika uttalanden.

Därmed var det också naturligt att slå in på en linje som innebar en strävan att via olika kanaler upplysa den sovjetiska ledningen om vad som pågick i övertygelsen att den då omedelbart skulle se till att kränkningarna upphörde. Då skulle också förutsättningarna återställas för den svenska politiska roll i denna konfrontationstid som man bedömde låg även i Moskvas intresse.

Så kom då två olika linjer att ställas mot varandra i denna debatt.

Den ena ville snarast minimera de politiska kostnaderna för Sovjetunionen av kränkningarna i tron dels att den politiska ledningen inte hade ansvaret för dem, dels att detta skulle underlätta för det vidare politiska arbetet.

Den andra lade ökad vikt vid den rent militära avskräckningen men ville dessutom också med olika former av agerande öka det politiska priset för Sovjetunionen även om detta skulle komma att leda till successivt allt frostigare relationer.

Och skillnaden mellan dessa bägge linjer - som här för klarhetens skull renodlats - gick i hög grad tillbaka på olika bedömningar av den sovjetiska politikens och den internationella kraftmätningens karaktär under dessa viktiga år.

Debatten mellan dessa två linjer kom att bli lika hård som svåröverskådlig. Argumenten renodlades sällan, och den kom dessutom att utvecklas över en serie av s k affärer - med den s k Bodström-affären i februari 1985 som crescendo - som oavsett vad de ytligt handlade om gick tillbaka på denna grundläggande skillnad i strategiskt synsätt. [17]

Att de svenska politiska signalerna nådde fram till den sovjetiska ledningen är klart. I detta sammanhang kom Finland att spela en viss självständig roll. Utnyttjandet av olika s k bakkanaler förefaller dock knappast att ha haft någon större framgång då det i efterhand framstår som än mer tveksamt om dessa verkligen nådde fram till den verkliga ledningen.

Att den sovjetiska politiska ledningen under 1980-talets första hälft präglades av en betydande instabilitet och osäkerhet visste vi delvis redan då, men i efterhand framstår detta som ännu mycket tydligare.

Leonid Bresjnev tynade långsamt bort, och efterträddes i november 1982 av den Yuri Andropov som ganska snabbt insjuknade för att avlida i februari 1984.

Det är känt, att bägge dessa ledare under början av 1980-talet hade en påtagligt pessimistisk för att inte säga alarmistisk bild av den internationella utvecklingen. De levde i övertygelsen att ett krig höll på att rycka närmare, och de vidtog i samklang med försvarsministern Ustinov och den starke generalstabschefen Ogarkov en rad åtgärder för att accelerera olika typer av krigsförberedelser. [18]

I efterhand förefaller det nu som om det var först mot slutet av 1984 som alarmismen i den högsta sovjetiska ledningen började att avta. Den dåvarande ledaren Konstantin Chernenko hade redan innan anslagit något mindre alarmistiska tongångar, men när generalstabschefen Ogarkov befordrades snett uppåt vänster i september 1984 var det klart att den omedelbara alarmismen i den politiska ledningen hade lagt sig. [19]

Trots att den svenska politiska strategin fördes framåt med kraft i akt och mening att få den sovjetiska ledningen att stoppa kränkningarna var det emellertid uppenbart att dessa fortsatt. Från främst den dåvarande ledningen för utrikesdepartementet uttalades vid ett flertal tillfällen att kränkningarna hade minskat eller t o m upphört, men så fort de noggrannare analyserna redovisades stod det klart att så inte var fallet.

De uppgifter om antalet observationer som gjordes under dessa år varierade visserligen något uppåt och nedåt, men i den mera noggranna analysen var det den konsekventa kontinuiteten i operationerna som var det utmärkande draget.

I efterhand är detta misslyckande för politiken knappast förvånande. Genom att det svenska politiska agerandet snarast syftade till att minimera kränkningarnas effekter på de svensk-sovjetiska relationerna och genom att det uttryckligen förklarades att de inte fick påverka t ex den svenska regeringens aktiva arbete för en kärnvapenfri zon i Norden fanns det egentligen inga avgörande politiska skäl att sätta stopp för en verksamhet som det i det rådande läget ansågs finnas starka militära motiv för.

Till detta kan självfallet läggas att medan bilden i Sverige var att det var Sovjet som hade lagt om politik, kan det inte alls uteslutas att bilden i Sovjet var att det var Sverige som i det hårdare internationella politiska klimatet nu lagt om kurs.

För den i Moskva som satt med alla fakta på bordet var det nog inte lätt att förklara att en svensk regering som under decennier tolererat sovjetiska ubåtsoperationer nu plötsligt började att agera mot dessa. Att man skulle ha utgått från att den svenska militärledningen och regeringen var så naiv att den inte utgick från att dessa operationer varit sovjetiska förefaller osannolikt.

Samtidigt som de politiska motåtgärderna avgränsades var de omedelbara militära motåtgärderna med nödvändighet begränsade. Trots en imponerande förändring i de marina stridskrafternas uppträdande, med organiserandet av speciella om än något "fattiga" ubåtsjaktgrupper, var det i det korta perspektivet knappast möjligt att väsentligt höja risknivån för de inträngande ubåtarna. Denna förblev låg under hela 1980-talet. Endast vid något enstaka tillfälle under hela denna period fram till 1988 går det att finna tecken på allvarlig närkontakt mellan kränkande ubåtar och svenska enheter.

Om de omedelbara militära åtgärderna med nödvändighet var begränsade - upprustning är en tidsödande process - var inte heller de långsiktiga åtgärderna så imponerande. Beslutet att till ca 1990 tillföra marinen fyra (4) nya helikoptrar för ubåtsjakt bör t ex knappast ha föranlett några direkta alarmsignaler i berörda sovjetiska staber, och motståndet mot införskaffandet av en andra ubåtsskyddsstyrka kan knappast ha undgått att noteras.

Mot denna kombinerade bakgrund av den sovjetiska ledningens världsbild och det samlade svenska agerandet hade det snarast varit mer förvånande om kränkningarna tvärt hade upphört.

I efterhand kan det finnas skäl att diskutera, huruvida ubåtsskyddskommissionens slutsats om det politiska ansvaret för de fortsatta kränkningarna i alla delar var korrekt. Att det framtvingats en viss politisk prövning som en följd av ubåt 137 är sannolikt, men om tesen stämmer att denna typ av operationer därefter kom att upphöra, går det inte lika lätt att tala om ett direkt politiskt ansvar för den typ av operationer som kommissionen diskuterade.

Om den politiska ledningen tvingats att diskutera Östersjö-marinens ubåtsbrigaders tidigare verksamhet, behöver inte detta automatiskt leda till att de tog ställning till operationer av specialförband direkt underställda generalstabens underrättelsetjänst.

Trots ökad öppenhet i Sovjetunionen under senare år är gränserna för denna öppenhet fortfarande starkt markerade. PR-insatser för underrättelse- och säkerhetsorganisationerna har gått hand i hand med mycket bestämda insatser mot enstaka individer som brutit sina lojalitetsband mot dessa organisationer. Den nuvarande ledningens beroende av underrättelse- och säkerhetsorganen är påtaglig.

Därmed har inte ens dessa år av ökad öppenhet gett oss märkbart ökad insikt i annat än hur slutet från insyn som delar av den sovjetiska säkerhetsapparaten är. Exempel har getts på hur sovjetiska talesmän som under lång tid i debatten i Väst företrätt bestämda ståndpunkter nu trätt fram och förklarat att de egentligen aldrig vetat någonting alls om sovjetiska militära förhållanden. [20] Och exempel har getts på hur den militära ledningen också i frågor som varit föremål för starka politiska meningsbrytningar mellan de bägge supermakterna medvetet och konsekvent felinformerat den politiska ledningen. [21]

I viktiga avseenden står vi därmed fortfarande och stampar på samma fläck vad gäller hur beslut fattats i Sovjetunionen om dessa operationer. Det vi vet är facit, nämligen att operationerna fortsatte i stort sett alldeles opåverkade under 1980-talet, och att svensk säkerhetspolitik därmed misslyckades med sin kanske viktigaste uppgift under efterkrigstiden.

Brytpunkten 1988

Under 1987 och 1988 kom emellertid att samtidigt och delvis utan samband inträffa en serie av händelser som sammantaget förefaller att ha lett till en begränsad förändring i diversionsbrigadens uppträdande mot Sverige. Denna kan komma att leda vidare till en större förändring.

Under hösten 1987 skedde på den nytillträdde ÖB:s uppdrag i försvarsstaben en förnyad och fördjupad analys av undervattensoperationerna mot Sverige. Sedan ubåtsskyddskommissionens betänkande hade regelbundna års- och incidentrapporter lämnats, samtidigt som olika specialstudier på olika områden hade utförts. Men någon sammanvägd bedömning och någon mer inträngande prövning hade egentligen inte gjorts sedan 1983.

Resultaten från denna stora analys kom att redovisas för bl a regeringen i december 1987. Slutsatserna var entydiga. Med stöd av ett material som inkluderade en dokumentation om hur en av de med larvband försedda miniubåtarna under året hade uppträtt mitt inne i ett svenskt minsystem gavs bilden av en fortsatt och oförändrad verksamhet mot Sverige. För första gången sedan ubåtsskyddskommissionen gjordes nu också en samlad nationalitetsbedömning, som slutade i samma slutsats som 1983.

ÖB:s utredning kom att genomföras vid ett mycket känsligt skede i de svensk-sovjetiska relationerna. Ett besök av ministerpresident Nikolaj Ryzjkov var inplanerat till i januari 1988, och intill dess var det regeringens förhoppning att bl a genom betydande eftergifter i förhållande till tidigare svenska positioner föra förhandlingarna om avgränsningen i Östersjön till resultat.

För att pröva ÖB:s olika slutsatser beslutade regeringen att tillsätta en "motgrupp" inom regeringskansliet med företrädare för statsrådsberedningen samt utrikes- och försvarsdepartementen. "Motgruppens" rapport pekade på vad den ansåg vara inte till alla delar bevisade delar i ÖB:s analys, men fann samtidigt att dess grundläggande påståenden om fortsatta kränkningar var korrekt.

Det är speciellt värt att notera, att "motgruppen" inte gjorde några försök att pröva eller konstruera andra hypoteser i nationalitetsfrågan, utan att den här inskränkte sig till att hävda att ÖB:s slutsats inte kunde anses fullt ut bevisad.

Icke minst en omfattande offentlig diskussion i frågan gjorde att Nikolaj Ryzjkovs besök kom att inramas av ubåtsfrågan på ett sätt som icke hade varit den svenska regeringens avsikt och som sannolikt kom som en betydande och mindre behaglig överraskning för de sovjetiska gästerna. En rad informella markeringar kom att göras i ubåtsfrågan på ett sätt som rimligen bör ha lett till frågor om det faktiska läget vid hemkomsten till Moskva.

Detta blev därmed, delvis oavsiktligt, första gången som en representant för den sovjetiska politiska ledningen direkt och omedelbart konfronterades med öppna anklagelser i ubåtsfrågan.

Under tidigare samtal - t ex statsminister Palmes överläggning med utrikesminister Gromyko i Stockholm i januari 1984 - hade från svensk sida på ett närmast övertydligt sätt understrukits att vi intet visste om nationaliteten på de kränkande ubåtarna. Det säger sig självt att detta var ägnat att ta udden av den svenska markeringen. Men i januari 1988 blev det annorlunda.

Till denna klara politiska markering i januari kom så den klara militära markering som den svenska ubåtsskyddsstyrkans insatser mot en sovjetisk operation i farvattnen i och utanför Södermanlands skärgård i slutet av maj och början av juni innebar.

Det rörde sig i detta fall om en större sovjetisk operation med betydande bredd. En grupp trängde in mot Stockholms södra skärgård medan en trängde in mot Södermanlands skärgård. Fler grupper kan ha förekommit. Samtidigt förekom en rad indikationer i Göteborgsområdet.

Efter mycket klara indikationer kraftsamlades marinens insatser mot den grupp som opererade in mot Södermanlands skärgård. Den samlade ubåtsskyddstyrkan sattes in.

På morgonen torsdagen den 2 maj får ett av de tystgående minjaktfartygen en tydlig bild av en ubåt av den något större typen i väntläge på botten i närheten av Gustaf Dahléns fyr i Hävringe-bukten. Det var uppenbart att ubåten inte var medveten om att den var upptäckt.

Ett större anfall med AU-granater och sjunkbomber fällda i matta från patrullbåtar sattes snabbt in. Relativt sent noterade ubåten det inkommande anfallet och gjorde då de panikmanövrar som resulterade dels i ett mycket tydligt bottenspår när den slet sig från botten, dels i ett mycket kraftigt luftuppkok när den därefter tog in vatten i tankarna för att förhindra att den steg till ytan.

Som ofrånkomligt är efter ett anfall som detta förlorades kontakt. Men såväl den svenska som den sovjetiska operationen fortsatte.

På söndagen den 5 juni kl 10.30 lokaliserades en av gruppens mindre ubåtar inne i Örsbaken och på nytt sattes ett anfall med AU-granater och sjunkbomber in. Också här finns det anledning att anta att det blev en mycket uppskakande upplevelse. [22]

Det är rimligt att utgå från, att erfarenheterna från sammanstötningarna i Örsbaken och Hävringebukten analyserades mycket noga av diversionsförbanden, och det lär knappast ha varit möjligt att dra någon annan slutsats än att den rent militära risknivån nu föreföll att ha ökat.

Som ett möjligt tecken på att nervositeten var stor under själva operationen kan man möjligen tolka det faktum att ett sovjetiskt ubåtsbärgningsfartyg anlände till och under denna tid låg kvar i trakten av Gotska Sandön.

Enligt min mening var sammanstötningen i Hävringe-bukten i juni 1988 det egentligen enda tillfälle under 1980-talet som den svenska ubåtsjakten var i direkt "stridskontakt" med de inkräktande enheterna. En närkontakt i Vidinge-fjärden i maj 1984 resulterade inte i någon svensk insats.

Under 1989 och 1990 har operationerna mot Sverige fortsatt. På denna punkt är de olika observationerna och indikationerna entydiga. Dessa har dessutom i vissa fall blivit påtagligt mycket säkrare.

Däremot finns det enligt min mening skäl för tesen att den sammanlagda effekten av den oplanerade politiska markeringen i samband med Ryzjkovs besök och den skickliga ubåtsjaktoperationen i Hävringe-bukten under 1988 lett till en påtagligt större taktisk försiktighet och måhända dessutom till en viss operativ begränsning när det gäller verksamhetens omfattning och inriktning.

Historien om Sverige och ubåtskränkningarna under 1980-talet har många bottnar och många oväntade öppningar. Kanske är det så, att medan den noggrant planerade politiken för att hejda dessa kränkningar i början och mitten av 1980-talet helt misslyckades, blev det en serie av oplanerade och oväntade händelser som i förening kom att skicka en stark signal i slutet av 1980-talet.

In i 1990-talet...

I det föregående har jag försökt att påvisa, hur förändringar i de mot Sverige riktade operationerna under det senaste halva seklet haft ett direkt samband med förändringar i den sovjetiska militärdoktrinen och i de sovjetiska operativa principerna.

Just nu står vi mitt uppe i ett nytt skede av kraftiga förändringar i dessa hänseenden. Kollapsen för det sovjetiska framskjutna väldet i Centraleuropa har ryckt undan grunden för mycket stora delar av den sovjetiska operativa planeringen. Den doktrin som allt sedan slutet av 1940-talet varit inriktad på att med utgångspunkt från grupperingarna i östra Tyskland stöta framåt i en väldig offensiv måste i dag i dess helhet förpassas till museum.

I den sovjetiska debatten diskuteras sedan något år tillbaka allt mer olika former av s k defensiva doktriner. Det förefaller dock knappast som om någon sådan värd namnet ännu utkristalliserats, och det finns anledning att notera att de som skriver om och uttalar sig i denna fråga mera sällan är företrädare för den sovjetiska generalstaben själv.

De förändringar som nu tvingas fram främst genom tillbakadragandet från Centraleuropa är så omfattande att det sannolikt kommer att ta betydande tid innan vi till fullo kan se vilka konsekvenser för militärdoktrinen och den operativa inriktningen de får. Det är inte orimligt att anta, att osäkerheten på denna punkt dessutom fortfarande är stor i den sovjetiska generalstaben själv.

Viktigt att notera är dock, att dessa förändringar är radikala i Centraleuropa, men på sin höjd marginella i Nordeuropa. Medan det är nödvändigt att radikalt lägga om operativ planering för försvaret av Sovjetunionen västerut, finns det egentligen inget utifrån påtvingat behov när det gäller den nordvästra huvudinriktningen. Här påverkas dessutom de operativa förbandens antal endast obetydligt av de avtalade nedskärningarna.

Det kan därför antas, att även förändringar som kan komma som ett resultat av en ändrad doktrin först relativt sent kommer att få mer betydande effekter i det nordeuropeiska området.

Östersjö-områdets betydelse som sovjetisk defensivzon kan komma att öka under 1990-talet som en följd dels av tillbakadragandet från Centraleuropa och dels av osäkerheten kring de baltiska staternas framtida koppling till det sovjetiska säkerhetssystemet. Bägge dessa utvecklingar kan komma att snarast skärpa de sovjetiska kraven på kontroll av Östersjön och dess luftrum. Denna synpunkt har under den senaste tiden förekommit också i den finska säkerhetspolitiska diskussionen. [23]

Det kan därför inte automatiskt utgås från, att de sovjetiska undervattensoperationerna mot Sverige kommer att upphöra när den säkerhetspolitiska bilden nu förändras. På 1990-talet kommer, precis som på 1980-talet, att krävas en kraftfull och konsekvent säkerhetspolitik för att inskärpa respekten för vårt territorium.

De lärdomar som kan dras av 1980-talets debatt och utveckling är många. De sträcker sig från detaljer i flottans utrustning över försvarets operativa principer till själva grunderna för vår säkerhetspolitik. Det är helt enkelt inte möjligt för den som inte dragit lärdom av det som hänt att dra upp riktlinjer för kommande svensk politik.

Till de lärdomar som måste dras hör vikten av största möjliga öppenhet när det gäller diskussionen om dessa operationer. Ett av de allra allvarligaste misstagen som Sverige gjort under dessa decennier var att under 1950-, 1960- och 1970-talen spela ner eller t o m förtiga de indikationer som då fanns och på det sättet skapa ett intryck av att vi var beredda att acceptera det som pågick.

Ubåtskommissionen var i sitt betänkande väl medveten om denna fara, när den skrev att de ihållande operationerna kan "tolkas som uttryck för en bedömning eller förväntning att Sverige med tiden kommer att förtröttas och inte längre kunna reagera med samma politiska och militära styrka mot dessa kränkningar". Detta fick, menade kommissionen, aldrig inträffa.

Det går inte att undvika att notera, att den information som lämnats kring dessa kränkningar genom åren blivit allt knapphändigare. Den som t ex jämför försvarsstabens offentliga information om kränkningar 1980 med vad som hitintills publicerats om 1990 finner en avsevärd förändring i riktning mot större återhållsamhet.

Detta gäller inte minst diskussion om nationalitetsfrågan. Enligt min mening är en diskussion om denna som förs med all den öppenhet som är möjlig en viktig del i den samlade svenska politiken. Det innebär inte med nödvändighet att det ständigt måste skickas diplomatiska noter. Men det innebär att vi måste undvika den felaktiga signal som ligger i bilden av att vi medvetet försöker att undvika varje diskussion i denna fråga.

Att i det enstaka fallet med 100 procent säkerhet bevisa nationaliteten på en enstaka observation torde aldrig vara möjligt. När sovjetiska företrädare 1942 hävdade, att de torpeddelar som Per Albin visade upp lika gärna kunde vara fabricerade av Tyskland i provocerande syfte gick det inte att med bara den tekniska analysen av dessa delar fullständigt motbevisa denna motanklagelse.

Samtidigt var det ju alldeles uppenbart från den samlade analysen vad det handlade om. De marinens underrättelsebedömningar från 1942 som finns redovisade i UD:s arkiv visar sig stämma förvånansvärt väl med den nu faktiskt kända sanningen.

Samma sak gäller i dag. Den samlade analysen ger en mycket klar bild, som dessutom stöds av olika typer av tekniska och andra ohservationer. Någon tvekan om nationaliteten föreligger inte. Samtliga analyser som gjorts pekar entydigt i samma riktning.

När så är fallet, och när man hos de ansvariga i Sovjetunionen också vet att så är fallet, ligger det enligt min mening en säkerhetspolitisk fara i uppenbara politiska försök att dämpa diskussionen i denna fråga. Sådana försök kan svårligen uppfattas som annat än uttryck för en glidande politisk tolerans av de fortsatta operationerna. [24]

Själv har jag under dessa år upplevt, att åtskilligt av svensk oförmåga haft sina rötter i närmast institutionella brister i vårt system. I motsats till vad som är fallet i åtskilliga andra länder, har det i Sverige kommit att finnas ett gap och ett tomrum mellan utrikesförvaltningen och försvaret.

Med en viss tillspetsning kan sägas, att medan den förra sysslade med internationell utopism sysslade den senare med förbandsmässiga teknikaliteter. För säkerhetspolitik i detta ords egentliga bemärkelse fanns bara ett rituellt, men knappast något reellt, utrymme.

Detta var under dessa år mycket påtagligt. Den militära underrättelsetjänsten var lika kompetent på att redovisa verksamhetsdetaljer i omvärlden som den politiska diplomatin var i att lägga fram nedrustningsinitiativ. Men det fanns och det finns fortfarande inte någon fast plats för den typ av säkerhetspolitisk analys som krävs i den svenska statsapparaten.

Det var t ex närmast pinsamt att konstatera, att någon kapacitet värd namnet för att göra analyser av Sovjetunionen och dess säkerhetspolitiska uppträdande knappt fanns i början av 1980-talet.

På sikt tror jag att Sverige kommer att behöva en kombinerad civil och militär underrättelsetjänst som i det oklara Europa som vi är på väg in i förmår att med öppenhet såväl i informationer som i sinnelag göra de analyser och de uppföljningar som krävs. Hade Sverige på t ex 1970-talet haft en väl fungerande sådan kanske den skulle ha besparat vårt land många problem på 1980-talet.

Den säkerhetspolitiska analysen i hela dess djup måste få sin plats vid sidan av den obestridliga såväl diplomatiska som militära kompetens som vårt land besitter, och detta kan vara ett sätt att åstadkomma detta.

Men hur duktiga vi än kan bli i vår analys - och utrymmet för förbättringar är högst betydande - så är det först när analysen omsätts i en korrekt och konsekvent politik som vi har möjligheter till framgång i kritiska lägen.

Och har 1980-talet inte visat något annat, så har det dock visat försvarets grundläggande betydelse för säkerhetspolitikens trovärdighet. Ytterst är det genom våra militära möjligheter vi visar vår förmåga att värna vårt territorium och därmed den av oss själva definierade huvudlinjen i vår säkerhetspolitik.

Finns inte en fast grund i form av ett starkt försvar, då vilar säkerhetspolitiken i kritiska lägen på lösan sand. Det gjorde den under 1980-talet.

Referenser

1. Under 1980-talet har det publicerats fler seriösa studier kring frågan om ubåtsoperationerna mot Sverige utomlands än i Sverige. Av svenska studier är Wilhelm Agrells "Bakom ubåtskrisen - Militär verksamhet, Krigsplanläggning och diplomati i Östersjö-området" (Liber Förlag, Stockholm 1986) den egentligen enda värd namnet. Av internationella studier bör speciellt nämnas Milton Leitenbergs "Soviet Submarine Operations in Swedish Waters 1980-1986" (The Washington Papers/l28, Praeger Publishers, New York N.Y. 19R7) och Gordon El. McCormicks "Stranger than Fiction - Soviet Submarine Operations in Swedish Waters" (RAND Corporation, Santa Monica CA. 1990).

2. Framställningen bygger främst på Per-Olof Ekmans bok "Havsvargar - Ubåtar och ubåtskrig i Östersjön" (Holger Schildts Förlag, Helsingfors 1983). En opublicerad PM "Ryska ubåtskriget i Östersjön 1941-1945" av den dåvarande svenske marinattachén i Helsingfors Ragnar Thorén ger också en värdefull bild av dessa operationer (Specialorientering Nr. 20 1949 från Försvarsstabens Utrikesavdelning).

3. En översiktlig beskrivning av det diplomatiska spelet mellan de svenska och sovjetiska regeringarna gavs i en artikel av Omar Magnegård i SvD 6 november 1984. I övrigt hänvisas till den utförliga dokumentationen i UD:s arkiv.

4. En översättning av artikeln "Die Ubotsoffensive der Baltischen Rothannerflotte in der Ostsee 1942" av amiralen V.F. Tribuc publicerades 1964 i västtyska Marine Rundschau.

5. V.I. Achkasov and N.B. Pavlovich "Soviet Naval Operations in the Great Patriotic War 1941-1945" (Naval Institute Press, Annapolis 1981). Boken förlades ursprungligen av det sovjetiska försvarsministeriet i Moskva.

6. Achkasov/Pavlovich sid 220.

7. Detta beskrivs bl a i den angivna promemorian av Ragnar Thorén.

8. Det finns skäl att påpeka, att den i den offentliga debatten ymnigt förekommande beteckningen "U137" inte har någon förankring i verkligheten. Tyska ubåtar under de bägge världskrigen hade U-numreringar, men det finns inte och har veterligen aldrig funnits någon sovjetisk serie av ubåtar med U-beteckning.

9. En offentlig version av ÖB:s rapport till regeringen är den orientering från Försvarsstabens Informationsavdelning "Ubåt 137 på svenskt vatten" som utgavs 18 december 1981. En genomgång av den folkrättsliga och utrikespolitiska hanteringen av ärendet görs av UD:s dåvarande folkrättssakkunnige Bo Johnson Teutenberg i "Folkrätt och neutralitetspolitik" (Norstedt, Stockholm 1986). En populär men i allt väsentligt korrekt framställning av händelseförloppet ges i Anders Hellbergs och Anders Jörles bok "ubåt 137: 10 dagar som skakade Sverige" (Atlantis, Stockholm 1984).

10. Uppgiften om att det rörde sig om en slutövning för besättningen bekräftas av den artikel av kommendörkapten Vladimir Verbitskij som publicerades hösten 1990 i tidskriften Sovjetskaja Molodjozj och som bygger på samtal med ubåtens dåvarande politiske officer Vasilij Besedin. En förkortad version av artikeln publicerades i DN 11 november 1990.

11. Alla uppgifter om den s k Hårsfjärds-incidenten härrör från ubåtsskyddskommissionens slutbetänkande "Att möta ubåtshotet - Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik" (SOU 1983:13, Stockholm 1983).

12. Framställningen av den sovjetiska militära doktrinen och dess förändringar under de här aktuella decennierna bygger i allt väsentligt på Michael MccGwires "Military Objectives in Soviet Foreign Policy" (Brookings, Washington D.C. 1987). Forskningen sedan detta verk kom ut förefaller att ha förstärkt MccGwires olika teser.

13. Se t ex Viktor Suvorovs "Soviet Military Intelligence" (Hamish Hamilton, London 1984).

14. Suvorov ger på sid 150 i sin bok en beskrivning av den marina diversionsbrigadens organisation och uppgifter.

15. I en artikel av Jack Anderson i Washington Post 6 maj 1990 omnämns i samband med ubåtsoperationer mot Sverige två sovjetiska miniubåtstyper med amerikanska kodbeteckningarna "Argus" och "Zbuk".

16. Ambassadör Örjan Berner på sid 113 i "Sovjet & Norden - Samarbete, säkerhet och konflikter under femtio år" (Bonnier Fakta, Stockholm 1985).

17. Denna debatt finns utförligt dokumenterad, och i någon utsträckning dessutom kommenterad, i Fredric Braconiers och Lars Christianssons "Vem värnar Sverige?" (Timbro, Stockholm 1985).

18. Det var t ex under hösten 1984 som det plötsligt etablerades operativa s k TVD-staber för de olika sovjetiska huvudoperationsriktningarna. I Europa sattes upp en stab för TVD Väst och en stab för TVD Sydväst medan staben för Leningrads militärområde kom att fungera som stab för TVD Nordväst. Etablerandet av TVD-organisationen var ett ovanligt tydligt uttryck för de förstärkta förberedelser för en ev konflikt som under denna period var tydliga inom den sovjetiska försvarsmakten.

19. En intressant skildring av de sovjetiska hotföreställningarna under detta skede och av hur de successivt förändrades ges av Christopher Andrew och Oleg Gordievsky i "KGB: The Inside Story" (Hodder & Houghton, London 1990). Boken bygger i denna del på de uppgifter Oleg Gordievsky kunde ta del av under sitt arbete inom KGB.

20. Det gäller t ex den under början och mitten av 1980-talet också i den svenska debatten flitigt förekommande chefen för USA/Kanada-Institutet i Moskva Georgi Arbatov.

21. I ett anförande inför Sovjetunionens Högsta Sovjet 23 oktober 1989 beskrev dåvarande utrikesministern Eduard Sjevardnaze hur militärledningen medvetet felinformerat den politiska ledningen i konflikten med USA angående den s k LPAR-radarstationen vid Krasnojarsk i Sibirien. Medan USA alltsedan uppförandet av stationen observerades 1983 hävdat att denna var avsedd för strategiskt försvar och förvarning, och att dess lokalisering därmed stred mot ABM-avtalet, hade Sovjet hävdat att den var avsedd för olika civila ändamål (!). Sjevardnaze medgav nu att det var USA som haft rätt, och att den sovjetiska militärledningen i samförstånd med dåvarande försvarsministern Ustinov beslutat att medvetet bryta avtalet och sedan förneka detta. Under hela perioden från 1983 till 1989 hade därmed olika sovjetiska politiska ledningar givit felaktig information till USA och övriga länder i ärendet. Det var endast den amerikanska envisheten som till sist ledde till att den sovjetiska ledningen fick gräva fram och offentligt redovisa sanningen.

22. Beskrivningen av händelserna i Örsbaken och Hävringebukten grundas dels på kommunikéerna från försvarsstaben 88:5 2 juni, 88:7 5 juni samt 88:10 22 juni och dels på den av försvarsstaben 16 februari 1989 publicerade utvärderingen "Incidenter 1989".

23. Se t ex Steve Lindberg i Finsk Tidskrift: H. 4 1990 "tillräckligt försvar" för Sovjet - otillräckligt för Finland?

24. Ett konkret exempel utgör den intervju som försvarsminister Roine Carlsson gav till det sovjetiska försvarsdepartementets tidning Krasnaja Zvezda under sitt Sovjet-besök i september 1990 och i vilken han på fråga från tidningen hävdade att ÖB aldrig sagt att de ubåtar som kränker Sverige är sovjetiska. Intervjun återges i SvD 29 september 1990.

#Säkerhetspolitik #Ubåtar #Östersjön #Sovjetunionen