October 11, 2018

April 28, 2017

Please reload

Senaste publicerat

Uppdrag: utrikesminister

September 29, 2014

Anförande vid Utrikespolitiska institutet, Stockholm, Sverige

Det var i början av december 2006 som jag stod här och talade om en ny politik för en ny...

1/8
Please reload

Utvalda anföranden

Det liberala systemskiftet

October 13, 1993

Anförande vid Svensk handels årsmöte, Stockholm


Debatten om den ekonomiska situationen och den ekonomiska politiken domineras just nu av de korta perspektiven och längtan efter de snabba åtgärderna och de snabba resultaten.

Och i någon mån kan man självfallet förstå detta. 

Efter tre år av kontinuerlig nedgång i den samlade produktionen och kontinuerlig uppgång i arbetslösheten är det inte så märkligt att frestelsen att låta den ekonomiska politiken reduceras till kortsiktigt hoppande i takt med konjunkturprognosernas svängningar blir stark. 

Ändå måste varje politik som har ambitionen att bli framgångsrik motstå den frestelsen. 

Det viktiga kan aldrig vara att kunna presentera en s k åtgärd i snart sagt varje kvälls Rapport-sändning - utan det viktiga måste vara att föra en politik som långsiktigt och strukturellt ställer till rätta allt det som gått snett.

Men för att det skall vara möjligt fordras självfallet att man har en klar bild inte bara av utvecklingstendenserna och problemen i den svenska ekonomin, utan också av de radikala förändringar vi nu ser i de internationella och institutionella förutsättningarna för vår egen och andra länders utveckling.

Ty det handlar om i genuin mening radikala förändringar. Ett systemskifte större än vad många i svensk debatt förefaller vara medvetna om. Ett epokskifte av ett slag som vi sett förr, och som alltid haft genomgripande betydelse för hela vår ekonomiska och politiska utveckling.

Det svenska ekonomiska undret - ty det handlade om ett sådant under vårt framgångssekel mellan ca 1870 och ca 1970 - hade sin bakgrund och sin förutsättning i det liberala systemskifte som bröt fram i Sverige under perioden efter ca 1840.

Det systemskifte som då skedde var radikalt. Bort från regleringar, byråkrati och statsdominans. Med öppningen för näringsfrihet, enskilt ägande, fri prisbildning och så småningom också den fria handeln. 

En process som förvisso inte var vare sig enkel eller smärtfri. Cecilia Stegö har i en nyutkommen bok skildrat hur förändringsmotståndet ofta var starkt, och hur det inte sällan blev "två steg framåt och ett steg tillbaka", men hur styrkan hos de krafter som verkade för att spränga de gamlas bojor ändå till slut alltid var tillräcklig för att driva det successiva systemskiftet framåt.

Det var det liberala systemskiftet då som lade grunden till den starka välfärdsutveckling som vårt land haft förmånen att uppleva sedan dess. Under 1800-talets sista decennier och perioden fram till världskatastrofen 1914 omvandlades Sverige extremt snabbt. 

Nya företag grundades. Nya marknader erövrades. Nya uppfinnar togs fram. Nya samhällsprojekt dominerade debatten. Det var de ständigt nya horisonterna som drev Sverige framåt och som lade den kommande utvecklingens grund.

Sverige var förvisso ingen liberal ö i en reglerad värld. Tvärt om. Vårt liberala systemskifte då var en del av ett globalt liberalt systemskifte. Den globala frihandelns utveckling. De mäktiga tekniska innovationerna. Genombrottet för rättsstat och demokrati i den ena delen av världen efter den andra.

Men i augusti 1914 bröts denna utveckling. Skotten i Sarajevo ledde till masslakten vid Somme. Europa - den dåvarande världsordningens nav - kastades in i mer än ett halvt sekel av inbördeskrig, motsättningar, konfrontation och politiska förbrytelser. 

Och motkrafterna mot det liberala systemskiftet fick sitt genombrott. Steg för steg bereddes marken för ett kollektivistiskt systemskifte. Misstron mot marknaden gjordes till ideologi - ibland under den röda, ibland under den bruna fanan. Nu var det staten - inte företagaren - som gjordes till den tänkta utvecklingens tänkta drivkraft.

1914 släcktes ljusen över Europa. Politiskt såväl som ekonomiskt. Det är egentligen först nu som vi åter kan se hur de börjar att tändas.

Sverige kom att klara sig bättre än många andra under dessa mörka decennier då det liberala systemskiftet steg för steg kom att rullas tillbaka av tilltagande kollektivism, ökande militarisering, växande protektionism och ideologisk misstro mot marknaden och den fria ekonomin.

Men anledningen till det var förvisso inte att Sverige var något skolexempel på framsynt kollektivistisk politik av det ena eller det andra slaget. Under dessa decennier bibehöll Sverige mer liberala institutioner och regler för ekonomin än många andra nationer där inte minst de bägge krigsperiodernas militarisering av ekonomerna än tydligare trängt undan det liberala systemskiftets landvinningar.

Den under lång tid regerande socialdemokratin fick finna sig i att regera utan att kunna genomföra sina planer på en kollektivistisk omgestaltning av vår ekonomi. 

På 1930-talet stupade den på de självägande böndernas motstånd. I slutet av 1940-talet gjorde det liberala planhushållningsmotståndet genomförandet av bl a den statsreglerade utrikeshandeln omöjligt. Under huvuddelen av 1950-talet var man åter så politiskt försvagad att kraften egentligen saknades.

Det var egentligen först på 1960-talet som de politiska förutsättningarna skapades för en svensk utveckling som markant bröt av mot utvecklingen i andra länder. 

Kollektiviseringen kunde börja ta det ena stora steget efter det andra. Skattetryck och offentliga utgifter började att öka markant snabbare än i andra länder. Regleringar och ingrepp i den fria ekonomin byggdes ut år efter år.

Och på samma sätt som det liberala systemskiftet hundra år tidigare gett resultat i vår ekonomiska utveckling, satte också denna politiska förändring i kollektivistisk riktning sina spår i vår ekonomiska utveckling.

Efter ett sekel då vår ekonomi utvecklades snabbare än så gott som varje annan ekonomi i västerlandet gick vi in i två sekler då vi kom att utvecklas svagare än de allra flesta och förlorade den ena positionen efter den andra. 
1970 hade vi en välfärd i internationell toppklass. 1990 hade vi sjunkit ner till en position väl under genomsnittet i den industrialiserade delen av världen.

I går meddelades, att årets Nobelpris i ekonomi går bl a till professor Douglass North, som spelat en banbrytande roll när det gällt att klarlägga de institutionella förutsättningarnas avgörande roll för möjligheterna till tillväxt och ekonomisk utveckling.

Priset är välförtjänt. Och de perspektiv professor North lägger på den ekonomiska utvecklingen är av stor betydelse också när vi ser på vårt eget lands utveckling. 

De som i sin allmänna förvirring ropar efter en ny ekonomisk teori för att kunna hantera dagens problem i svensk ekonomi borde i alla fall ta sig tid att sätta sig in i professor Norths viktiga arbeten.

Till de institutionella förändringar som professor North tillmäter avgörande betydelse för möjligheterna till ekonomisk utveckling hör främst äganderätten och näringsfriheten. 

Medan andra sett teknologiska innovationer, ackumulationen av kapital, stordriften eller andra faktorer som avgörande för tillväxten säger professor North att dessa - viktiga som de är - inte är förutsättningar för utan en del av tillväxten. 

Förutsättningarna ligger i institutionerna och strukturerna - äganderätt, näringsfrihet, fasta och klara spelregler - och när dessa är riktiga bryter den ekonomiska tillväxten fram.

I sin bok "Västerlandets Uppgång" skriver han, att "ekonomisk tillväxt kommer att inträffa om äganderätten är sådan att det är mödan värt att företa en samhälleligt produktiv verksamhet". Då kommer tillväxten. Annars kommer den inte. 

Och det är inte svårt att översätta denna teori på svensk praktik. 

Det liberala systemskiftet under förra seklet skapade sådana institutioner när det gällde inte minst äganderätt och näringsfrihet att det var mödan värt för individer att göra sådant som var samhälleligt produktivt. Men det var dessa institutioner och dessa förutsättningar som en allt mer kollektivistiskt inriktad politik under de senaste decennierna successivt försvagade eller t o m förstörde.

Och missgreppen var stora. 

I början av 1970-talet sade den dåvarande regeringen att Sverige skulle gå mot en "demokratisk planhushållning" där styrning och kapitalförsörjning av främst de större företagen - det var de som räknades - skulle ligga i det offentligas händer. 

Något senare utvecklades detta vidare till teorin om det tredje och avgörande steget in i det socialistiska samhället genom införandet av den s k ekonomiska demokrati där löntagarfonder var det avgörande instrumentet för den successiva kollektiviseringen av ägande och inflytande. 

Allt detta kom förvisso inte att genomföras som det ursprungligen var tänkt. Därtill var det politiska motståndet alltför starkt. Men tillräckligt mycket kom att genomföras för att våra förutsättningar för tillväxt och utveckling successivt skulle försvagas.

Och därmed bäddades för den ekonomiska strukturkris som vi nu går igenom. Samtidigt som vi drabbats av efterbörden av 1980-talets kasino- och spekulationsekonomi och av den allmänna försvagningen av den internationella ekonomiska utvecklingen. 

Vi har en tillväxtkris, en skuldkris och en internationell kris lagrade ovanpå varandra. Var och en allvarlig och besvärlig. Tillsammans allvarligare och besvärligare än vad någon av oss varit med om i Sverige i modern tid.

När vi bildade regering i oktober 1991, gjorde vi det med målet att "återupprätta Sverige som en tillväxt- och företagarnation med en stark och växande ekonomi". Medlet var att återupprätta utvecklings- och tillväxtkraften genom långsiktiga och strukturella förändringar. 

Och även om vi på alla sätt varnade för att vägen skulle bli både lång och besvärlig vågade vi sätta upp som riktmärke för tillväxtpolitiken att "Sverige mot mitten av 1990-talet kommer upp i en varaktig ekonomisk tillväxt på minst samma nivå som i jämförbara länder."

Jag skall inte i dag rescensera de olika faser som den ekonomiska politiken gått igenom under dessa två år. På vissa områden har det gått snabbare framåt än vad jag ursprungligen trodde var möjligt. På andra har svårigheterna förvisso visat sig vara större än vad någon föreställde sig.

Men ändå vågar jag påstå att förutsättningarna för att vi skall klara det mål för tillväxtpolitiken som vi satte upp för två år sedan i dag ser goda ut. 

Alla bedömare är ense om att Sverige nu går mot en ny period av ekonomisk tillväxt. Frågan är bara när den mer bestämt tar sin början och hur stark den kommer att bli. Att vi för första gången sedan 1986 har en situation där fler hushåll tror att vi går mot bättre tider än motsatsen är i sig en stark signal om det som nu håller på att ske i vår ekonomi.

Mycket har gjorts under dessa två år för att återupprätta de institutioner och förutsättningar för tillväxt som professor North ser som alldeles avgörande för ett lands utveckling.

De omedelbara hoten mot äganderätt och näringsfrihet är självfallet undanröjda. Löntagarfonderna är förpassade till historiens skräpkammare. Planerna att använda AP-fonderna för att socialisera företag likaså.

Viktigt - men självfallet inte tillräckligt. Det som nu måste ske är att vi steg för steg åter genomför ett liberalt systemskifte som för lång tid framöver säkrar förutsättningarna för en stark ekonomisk utveckling.

Lindbeck-kommissionen - som man på sina håll i den politiska debatten helt verkar vilja förtränga - är egentligen en enda lång plädering för detta liberala systemskifte. Och den knyter direkt an till det föregående systemskiftet när den skriver, att "vad kommissionen vill när det gäller marknadssystemet är ingenting mindre än att återupprätta den näringsfrihet som etablerades i Sverige 1846 och 1864."

Varje steg som regeringen tagit för att förbättra förutsättningarna för ägande och företagande har vi tagit under hårt politiskt motstånd från de som vill hålla kvar en gammal kollektivistisk modell, och som vägrar att acceptera att det är företagaren och företagandet som är drivkraften och förutsättningen för den utveckling vi måste få.

Det har vi sett inte minst under de senaste veckorna. Regeringens förslag att ta bort straffbeskattningen av egenföretagare i förhållande till aktiebolag och straffbeskattningen av produktivt aktiekapital i förhållande till sparkapital på banken har bemötts med ursinnig klasskampsretorik av en sort vi inte hört i den politiska debatten på länge. Och det har förklarats, att det nu är fördelningspolitiken som är det viktiga och avgörande. 

I en viss mening håller jag med om att så är fallet. Men i en annan mening än de flesta som använder begreppet. Och därmed också med andra politiska slutsatser.

Höjer vi blicken ut över Sveriges gränser ser vi en värld i radikal förändring. De socialistiska systemens sammanbrott har berett vägen för ett globalt liberalt systemskifte som skapar helt nya förutsättningar för varje företags, varje ekonomisk regions och varje nations ekonomiska utveckling under kommande decennier.

Det som nu stapplande sker, är att stora delar av världen börjar att bygga de institutioner och förutsättningar som enligt professor North kommer att ge tillväxt. 

Processen är förvisso långt ifrån enkel - utvecklingen i Moskva har på nytt dramatiskt påmint oss om detta - men den har en sådan styrka att den kommer att fortgå under de kommande decennierna trots alla dessa svårigheter.

Viktigast av alla de förändringar som nu sker är just återupprättandet av äganderätt och näringsfrihet i stora delar av världen. Det som en gång var förbjudet och bannlyst på den euroasiatiska kontinenten från Magdeburg i väster till Magadan i öster, från Kara-havets kalla stränder till Cantons kajer, blir nu åter tillåtet och möjligt. 

Ägande. Företagande. Handel. Ekonomisk frihet. Och därmed förr eller senare också politisk frihet.

Mäktigast är den väldiga privatisering som nu sker och de resultat den avsätter.

Ofta förknippas början på den globala privatiseringsprocessen med Margaret Thatchers namn. Men rättvisare vore kanske att ge en blomma till den åldrande despot i Peking - Deng Xiao-Ping - som i slutet av 1970-talet insåg det oundvikliga, lät det historievidriga systemet med kollektivt ägande av den kinesiska jorden bryta samman och öppnade upp för den gigantiska privatisering - ofta spontan, oordnad, t o m brutal - som på ett decennium kom att föra ca en miljard människor från hotet av massvält till en tillvaro med mat för dagen, ett nytt kylskåp och en färg-TV.

Konsekvenserna av denna process är inte i alla delar uppskattade av de styrande. Självständighet i ett avseende får enligt dessa inte följas av självständighet i andra avseenden.

I fredags i förra veckan beslöt den kinesiska regeringen att förbjuda innehavet av privata parabolantenner i landet. Den officiella statistiken visar att det finns 41.000 sådana i landet, men alla vet att det verkliga antalet uppgår till många miljoner och att antalet bokstavligen exploderat under de senaste två åren. Och detta ses av regeringen i Peking som ett hot mot "den socialistiska andliga upplysningen". 

Säkert en alldeles korrekt bedömning. Om jag inte missminner mig gjorde det socialdemokratiska kvinnoförbundet här i Sverige samma bedömning när de för något mer än ett decennium sedan presenterade samma förslag. Li Peng kommer på denna punkt inte att ha större framgång än vad Maj-Britt Theorin hade. 

Under Margaret Thatchers år i Storbritannien privatiserades i genomsnitt tre stora företag om året. Det sågs som en stor förändring då, men är mycket lite i förhållande till det vi nu ser hända. 

I den tjeckiska republiken privatiseras i dag ca tre företag om dagen. I Polen växer den privata sektorn redan med 15-20% om året och har expanderat sysselsättning och produktion så snabbt att den offentliga sektorn där är mindre än vad den är i Sverige. Polen har detta år den högsta tillväxttakten av samtliga europeiska länder.

Och vrider vi blicken mot det väldiga Ryssland blir talen än större. Där har redan 6,3 miljoner lägenheter, 270.000 jordbruk, 80.000 små och 4.000 medelstora och stora företag privatiseras. 

I slutet av detta år kommer 85% av alla små företag i Ryssland att vara i privata händer. Mer än en tredjedel av arbetskraften i det för bara några år sedan kommunistiska Ryssland är i dag privatanställd.

Detta får ekonomiska såväl som politiska konsekvenser. Den gamle Lenin som nu ligger den obevakad i sitt mausoleum hade alldeles rätt när han skrev om den fria företagsamheten, att "småproduktionen föder kapitalism och borgerlighet oavlåtligen, dagligen och stundligen, spontant och i massomfång." 

Det liberala systemskifte som nu sveper fram över världen innebär att ca två miljarder människor håller på att ta steget från planekonomins mörker och stagnation till den fria ekonomins och den fria handelns alla hisnande möjligheter.

För första gången sedan tragedin 1914 bröt den globalisering som då skedde kan vi tala om en verklig världsekonomi som omspänner alla. Och där den fortgående internationaliseringen gör att ingen del av den globala ekonomin kan isoleras från vad som händer i varje annan del av denna.

Detta globala liberala systemskifte sker parallellt med att den teknologiska utvecklingen håller på att ta ett gigantiskt steg fram. 

En äldre teknologigeneration, där stordrift ofta var en fördel och nationell isolering alltid en möjlighet, ersätts med nya teknologier där decentralisering och småskalighet blir en fördel och där nationell isolering förvandlas till en omöjlighet. 

Oavsett om vi talar om övergången från ett industri- till ett informations- och tjänstesamhälle, eller om en tredje industriell revolution, handlar det om teknologiska förändringar som skapar helt nya möjligheter. Gamla gränser mellan branscher och verksamheter bryts ner med samma snabbhet och styrka som vi ser hända med gränserna mellan de gamla nationalstaterna.

Det liberala systemskiftet i förening med den teknologiska omvandlingen skapar nya förutsättningar för varje företag, varje region och varje nation. 

Och vi kommer under de kommande decennierna att se hur de företag, regioner och nationer som förmår att utnyttja de nya möjligheterna blir vinnare, medan andra riskerar att falla ner i stagnation och tillbakagång.

Går vi tillbaka i historien ser vi hur detta inträffar gång efter annan. Hur företag, regioner och nationer kan blomma under en period för att sedan vissna bort och lämna föga mer än rostiga ruiner efter gången storhet efter sig.

I de sydkinesiska provinser där privatiseringen och liberaliseringen först och tydligast slog rot har vi nu sett den snabbaste stadiga ekonomiska tillväxt som den ekonomiska historien känner. Det liberala systemskiftet i förening med den teknologiska revolutionen skapar hisnande nya möjligheter.

Under de kommande decennierna kommer vi åter att se världsekonomin delas upp i snabbare och långsammare områden. Och där det är den egna politiken som i hög grad avgör om ett område skall tillhöra dem som utvecklas snabbt eller de som p g a bristande konkurrens- och utvecklingskraft tvingas att konstatera att man halkar efter allt mer och mer.

Detta är den stora fördelningspolitiska frågan för de kommande decennierna. Hur tillväxtens möjligheter kommer att fördelas mellan den allt mer globaliserade ekonomins olika delar. Och vad vi nationellt kan göra för att se till att företagande, kunnande, investeringar och tillväxt fördelas till - och inte bort från - vårt Sverige.

Den fördelningspolitiska uppgiften - så avgörande för vår framtida välfärd - kräver att det liberala systemskiftet i synen på företagande och ägande och marknadsekonomin drivs vidare under åtskilliga år framöver. 

Under 1980-talet såg vi hur investeringar och framtida jobb i strid ström försvann från Sverige. Det var den logiska följden av de signaler som gavs av en felaktig politik. Under 1990-talet och därefter måste vi driva en politik som fördelar framtidens möjligheter tillbaka till oss.

I den politiska debatten låter det ibland som om internationaliseringen är något ont som motvilligt kan accepteras men som hur som helst noggrant måste kontrolleras. 

Jag delar inte den uppfattningen. Internationaliseringen är våra stora möjlighet - under förutsättning att vi inser de krav den ställer på oss. 

Att vi varje sekund värderas och bedöms på världens valuta- och kapitalmarknader. Att vi varje dag och vecka prövas av de som i företag runt om i världen har att avgöra var de skall förlägga sina satsningar på framtiden. 

Att det är vår utvecklings- och tillväxtkraft i förhållande till omvärldens utveckling - inte i förhållande till våra egna föreställningar eller till vårt eget förflutna - som 
av gör om vi skall klara jobben, tryggheten och välfärden under kommande decennier.

När två miljarder människor nu tar steget in i det enskilda ägandet och den fria ekonomin gör de det som nya konsumenter men också som nya konkurrenter. Och en avgörande fråga för vår ekonomiska utveckling framöver kommer att bli om de kommer att bli vår stora möjlighet som konsumenter eller uppfattas som det stora hotet som konkurrenter. Svaret ger vi själva i vår egen ekonomiska omvandling.

Det är inte längre staten eller kollektivet som är bärare av framstegen och tillväxten. Med det liberala systemskiftet över världen är det åter den fria företagaren som blir utvecklingens motor. 

Med en stat som är begränsad till de områden som bara den kan och får sköta. Men med ett samhälle som aldrig får förvandlas till en synonym till denna stat.

I tider av stark ekonomisk omvandling ökar alltid handelns betydelse. I själva verket är det oftast genom handeln som den ekonomiska omvandlingen och utvecklingen tydligast drivs på. 

För att åter citera professor Charles North i ett av hans viktiga arbeten:

"Själva handelsprocessen skapar välstånd, eftersom varor förflyttas från personer som värderar dem mindre till personer som värderar dem mer. Båda parter vinner på ett frivilligt utbyte. Dessutom medger handelsmöjligheterna specialisering och sänker kostnaderna för uppfinningar och innovationer, vilket ytterligare ökar välståndet i samhället... Ända sedan stenåldern har människan förbättrat sina ekonomiska villkor genom handel. Vinsten på handel måste vara hörnstenen i en seriös forskning om människans ekonomiska förflutna."

Det är ofta handels män och kvinnor som först ser de nya möjligheterna. 

Forntidens vikingar som sökte sig utför de ryska floderna på jakt efter nya produkter och nya marknader. Ostindienfararnas djärva men ofta mycket lönande färder bort mot det exotiska och fjärran. Vår moderna tids svenska affärsmän som erövrat marknad efter marknad både när det gällt att sälja och att köpa. 

Exemplen är närmast oändliga. Min egen morbror kom tidigt att lämna sitt föräldrahem för att med en start i form av två händer och en vilja att uträtta någonting resa världen runt och etablera vad som senare blev ett banbrytande handelsföretag när det gällde kolonialvaror. 

Och handelns betydelse ser vi på nytt i den omvandling som nu sker. Den polska ekonomiska revolutionen startade med de som öppnade kiosker för att fritt sälja och köpa allt möjligt - och en del mindre möjligt. 

I dag är kioskerna borta från Warszawas gator, och de som startade dem har oftast gått vidare till att bli butiksägare, importörer, småföretagare eller andra affärsmän. I dag är det i Moskva som man ser kilometer efter kilometer av dessa kiosker som visar hur företagare håller på att skapas och den fria ekonomin bryta fram.

Men omvandlingen finns hos oss också. Den extrema och internationella framgången hos företag som IKEA eller Hennes & Mauritz. Den högteknologiska förändringen inom ICA som nu investerar en halvmiljard kr i datorisering för att bli ännu bättre. Integrationen och internationaliseringen i förening med decentraliseringen och närheten till kunden.

Och till alla de fördelar vi har, och som vi nu skapar nya förutsättningar för, läggs nu successivt ytterligare en som man ofta bortser från. 

Den invandring som trots alla de problem som ständigt diskuteras innebär att en ny generation av målmedvetna och energiska företagare börjar att bidraga till omvandlingen och utvecklingen av vår ekonomi. Torghandeln som kommit tillbaka. Hantverk som vi trodde var försvunna. 

Kiosker, närbutiker och serviceföretag vars respekt för såväl momsmyndigheter som arbetstidsbestämmeler ibland lämnar en del övrigt att önska, men som kanske kan bli det enstaka viktigaste bidraget till den renässans för företagande som det liberala systemskiftet gör möjligt.

Jag tillhör inte pessimisterna om Sveriges framtid. 

Jag har inga svårigheter att hålla svavelosande predikningar om budgetunderskottets fasor eller statsskuldsutvecklingens faror. Men för mig är möjligheterna trots allt långt större än problemen. 

Steg för steg håller vi på att ta oss igenom den djupa kris som de forna felstegen och den gamla politiken gav oss. Det värsta ligger alldeles tydligt bakom oss, och ljuspunkterna blir allt tydligare för varje månad som går.

Riskerna ligger i kraften hos dem som vill gå tillbaka. Som tror att gårdagens politik är svaret på morgondagens utmaningar. 

Som visserligen släpats med i det liberala systemskiftet - nationellt såväl som internationellt - men som i grunden aldrig förstått vad som var fel på den gångna tidens kollektivism, centralisering och statstro. 

De fanns under 1800-talets systemskifte också. Den merkantilistiska ordningens baroner med sina paroller om att varje förändring var farlig och att allt var bättre förr. I sin samhällsfunktion då inte annorlunda än de den kollektivistiska ordningens baroner som nu basunerar ut i grunden samma sak. 

Men utvecklingens pil går framåt - inte bakåt. Och trots att våra förändringar ibland har karaktären av "två steg framåt och ett steg tillbaka" råder det ingen tvekan om vad som håller på att ske.

Steg för steg återupprättas de institutionella förutsättningarna för arbete, sparande och företagande. Och därmed för tillväxt och utveckling under år och decennier framöver.  

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload