Säkerhetspolitiken självklar i EG-samarbetet
Artikel i Svenska Dagbladet
Ambassadör Sverker Åström, som under efterkrigstiden spelat en nyckelroll när det gällt att formulera och försvara den svenska neutralitetsdoktrinen, markerar med sin artikel på Brännpunkt den 9 augusti med stor tydlighet att vi har gått in i ett nytt skede i svensk säkerhetspolitik.
Hans slutsats är, att ''diskussionen i Sverige borde i fortsättningen mindre handla om den uppenbara motsättningen mellan neutralitet och medlemskap (i EG) och mera om de möjliga alternativen till en neutralitetspolitik som inte längre tjänar sina syften''.
Att det finns en motsättning mellan en bibehållen neutralitetspolitik och ett medlemskap i EG är alltför uppenbart för att behöva påpekas. Det var heller ingen tillfällighet att riksdagen i sitt nya och betydelsefulla säkerhetspolitiska ställningstagande i våras (UU19) inte ville bifalla motioner från vänsterpartiet och enstaka socialdemokrater som krävde att det ofta åberopade riksdagsuttalandet från 1990 om medlemskap i EG med bibehållen neutralitetspolitik skulle upprepas.
Övergångsskede
Istället markerade riksdagen, att vi nu befinner befinner oss i ett säkerhetspolitiskt övergångsskede som kännetecknas av två drag. Den hårda kärnan i vår politik i form av den militära alliansfriheten består ännu, samtidigt vill vi fullt ut vara med och bygga en ny europeisk säkerhetsordning med allt vad det kan innebära.
Regeringen fick därmed ett tydligt stöd för den linje vi drivit sedan regeringsskiftet förra hösten.
Neutralitetspolitiken var en självklarhet under blockuppdelningens decennier i Europa. Den tjänade först och främst våra nationella intressen, men den bidrog dessutom till relativ stabilitet i det nordeuropeiska området. Med sitt starka stöd i form av vårt militära försvar var den utan tvekan rätt politik för sin tid. De som då ville nedvärdera den begrep illa de säkerhetspolitiska realiteterna i den tidens Europa.
Läget helt förändrat
Men i dag är läget i grunden förändrat. Det storkrig mellan Nato och Warszawapakten som var det i stort sett enda krig som var möjligt i Europa då och som vår politik var inriktad på att genom neutralitet hålla oss utanför har nu helt fallit bort som möjlighet. Det blockuppdelade Europa som den tidens neutralitetspolitik svarade mot finns icke längre, och därmed finns inte heller de hot som denna politik skulle möta.
I stället är det ett vitt spektrum av nya risker och hot som nu avtecknar sig. Om det förödande storkriget, med dess överhängande risk för eskalation till kärnvapenkrig, nu icke längre finns som risk, ser vi i stället hur olösta nationella, ekonomiska och ekologiska problem leder till den ena konflikten efter den andra. Inte så allvarliga som storkriget, men tillräckligt förödande för att ställa krav på solidaritet och handlingskraft hos Europas andra länder.
I det blockuppdelade Europa var det en kardinalprincip i vår politik att undvika varje form av utrikes- och säkerhetspolitik bindning, eftersom denna kunde ha komprometterat vår strävan efter neutralitet i det fruktade storkriget.
Nu gäller engagemang
Men i den nya europeiska situationen är det inte genom isolering från, utan i stället genom engagemang i, det framväxande utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet som vi kan göra de verkningsfullaste insatserna för vår egen och det övriga Europas fred.
Därmed återknyter vi till en linje i svensk utrikes- och säkerhetspolitik som egentligen är äldre än kallakrigsdecenniernas strikta neutralitetslinje, nämligen strävan efter kollektiv och gemensam säkerhet.
Det borde vara uppenbart, att det bara är genom ett på alla områden fördjupat samarbete som vi kan möta det breda spektrat av olika fredshot i det nya Europa. På samma sätt som EG genom sin strävan efter ett allt fastare förbund mellan de olika samhällena befäst freden i västra Europa måste vi under kommande decennier sträcka ut detta samarbete till centrala, sydöstra och östra Europa för att bidraga till att lösa dess konflikter och problem innan de resulterar i öppna krig.
Andra debattörer har under sommaren pekat på den instabilitet som utmärker situationen i olika delar av Europa och de risker för framtiden som detta innebär. Ju mer oroad man är för denna instabilitet, desto angelägnare framstår det att bygga ut samarbetet.
De som inte anser att Sverige skall delta i detta arbete måste rimligen anse att ingen annan skall göra det heller. Det som är fel för oss kan inte rimligen vara rätt för andra. Men det borde vara lätt att inse vad som skulle bli konsekvenserna av en sådan politik. Skulle det i stället för samarbete börja byggas nya barriärer och gränser mellan Europas nationer skulle freden för oss alla snabbt bli allt skörare.
Samarbetet måste självklart omfatta även utrikes- och säkerhetspolitiken. Det gäller inom ramen för ESK-processen lika väl som inom EG. Sverige har spelat en pådrivande roll inom ESK, och vi har all anledning att välkomna att EG nu tar betydelsefulla steg i riktning mot ett allt fastare utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete. I bägge dessa fall kommer det säkert att vara nödvändigt att ta ytterligare steg under kommande år.
Att här också finns en försvarspolitisk dimension är uppenbart. De ekonomiska, sociala och ekologiska dimensionerna av säkerhetsproblemen har blivit allt tydligare, men de militära finns fortfarande kvar. Besluten på ESK-toppmötet i Helsingfors innebar ju en ökad roll för olika typer av fredsbevarande operationer i Europa icke minst för att kunna avlasta FN i olika situationer.
Beslut från fall till fall
Det innebär förvisso inte, som man från samarbetsnegativt håll försöker göra gällande, att svenska soldater skulle kunna tvingas till strid i andra länder utan att vi skulle ha något inflytande över detta. Deltagande i fredsbevarande operationer grundas på beslut i varje särskilt fall och på frivillighet vad gäller de personer som deltar. Så är det i dag, och så kommer det att förbli i framtiden.
I den allmänna debatten framställs ett kommande medlemskap i EG ofta som en belastning för vår säkerhetspolitik. Men de som gör det förefaller inte att ha tänkt igenom den nya situation som uppstått. Det är svårt att se situationer som där inte medlemskap i EG och dess utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete i stället skulle vara en avsevärd tillgång för vår säkerhetspolitik.
Som regering och riksdag framhållit bibehåller vi fortfarande möjligheten att, om vi så skulle vilja, kunna vara neutrala i händelse av krig i vårt närområde. Men det är samtidigt tydligt att spektrat av möjliga konflikter, som det skulle vara naturligt för Sverige att förklara sig fullt folkrättsligt neutralt i, håller på att smalna av.
För att stoppa aggression
Att neutralitet inte är en möjlighet för Sverige i en konflikt som den vi ser nu när Bosnien-Hercegovina drabbas av en serbiskt styrd och stödd aggression är en självklarhet. Vi har all anledning att ge alla de bidrag vi kan för att stoppa aggressionen innan den tänder en brand på Balkan värre än den vi redan sett.
Men inte heller när det gäller vårt omedelbara närområde finns det längre några automatiska slutsatser om hur vi skulle agera i olika situationer.
När Stalin i december 1939 kastade sig över Finland i akt och mening att återerövra vårt grannland till det storryska väldet var neutraliteten en omöjlig politik för Sverige. Finlands sak blev vår för det svenska folket, och vår officiella politik inskränktes till att vara icke krigförande.
Diskussionen om möjliga framtida allvarliga utmaningar för vår säkerhetspolitik handlar ofta om de risker som finns för en framtida auktoritär regim i Ryssland med revanschistiska strävanden gentemot sina grannar. Att förhindra att den situationen uppstår är ett centralt mål för samarbetsansträngningarna i Europa.
Skulle dess ansträngningar misslyckas, måste varje situation bedömas efter de omständigheter som då skulle råda. Men det är inte osannolikt att ett framtida Sverige skulle hysa samma känslor som 1939 vid ett eventuellt ryskt försök att i en sådan fiktiv situation göra något i stil med vad den beryktade ryske demagogen och presidentkandidaten Zjirinovski redan har talat om offentligen. Han vill sätta press på Finland, Estland, Lettland och Litauen och helst återerövra dem alla.
Vem vågar påstå att neutraliteten med automatik skulle vara Sveriges linje i ett sådant läge?
Fördjupad debatt
Sverker Åström efterlyser en fördjupad debatt om vår säkerhet i det framtida Europa, och vill att vi noga tänker igenom den kanske unika möjligheten vi nu erbjudits att genom medlemskap i EG finna nya former för att på sikt stärka skyddet för vår fred och frihet. Att det är just han som gör det har sin särskilda betydelse.
Jag delar helt och fullt hans bedömning att vi nu behöver en debatt, och att denna bör handla om morgondagens möjligheter för Sverige i stället för gårdagens begränsningar. Det finns annars en risk för att debatten degenererar till ett mekaniskt mumlande av formler som nu förlorat sin mening. Att försöka hävda att ingenting förändrats och ingenting behöver förändras är i bästa fall självbedrägeri och i värsta fall ett medvetet försök att undanhålla allmänheten sanningen om vad som sker.
Det som nu öppnas upp är nya möjligheter att arbeta för de mål som är de självklara i vår säkerhetspolitik, nämligen att bevara vår egen frihet och fred genom att bidraga till friheten och freden i Europa som vi är en så självklar del i.