October 11, 2018

April 28, 2017

Please reload

Senaste publicerat

Uppdrag: utrikesminister

September 29, 2014

Anförande vid Utrikespolitiska institutet, Stockholm, Sverige

Det var i början av december 2006 som jag stod här och talade om en ny politik för en ny...

1/8
Please reload

Utvalda anföranden

Efter neutraliteten

December 31, 1992

Artikel i Svensk Tidskrift

 

När två rivaliserande politiska och ekonomiska system icke längre står mot varandra, och de gångna decenniernas blockuppdelning har upplösts, står vi i en i verklig mening förändrad europeisk situation.

 

Det var Immanuet Kant som från dåvarande Königsberg förkunnade, att den stabila freden bara kan byggas på en inre utveckling i samtliga stater mot det som han med den tidens språkbruk kallade republiker, dvs bort från det envälde som då utmärkte så många av de europeiska

staterna.

 

Europa har under de sekler som gått sedan Kant varit långt bort från möjligheterna att börja att förverkliga hans vision. Demokratierna och de fria samhällena har oftast varit trängda av olika totalitära och auktoritära utmaningar och hot.

 

En historisk möjlighet

 

Men nu står vi inför en historisk möjlighet som kanske aldrig förr i den europeiska historien. På grundval av gemensamma värderingar finns det nu en möjlighet att bygga en i genuin mening gemensam säkerhet. Inte en gemensam säkerhet byggd på halva Europas underkastelse, utan en gemensam säkerhet byggd på hela Europas frihet. Men svårigheterna är uppenbara för oss alla. Det väldiga Ryssland kommer att gå igenom en svår tid. Vi känner en stark beundran för dess nya demokratiska ledare och den styrka de visar i reformpolitiken. Samtidigt måste vi konstatera att systemskiftet från socialism till fri ekonomi i Öst- och Centraleuropa ännu knappast nått halvvägs. I många områden ser vi hur en ny och delvis aggressiv nationaområden.

 

Ubåtsintrången bar vittnesmål om mycket konkret krigsplanering mot oss. Det enda kvarvarande motivet till att fullfölja ”neutralitetspolitiken” var att den hade betydelse i fredstid. Att frångå den skulle kunna rubba den (förmodat känsliga) ”Nordiska balansen” och framför allt menligt påverka Finlands självständighet.

 

Detta motiv förlorar nu i betydelse i och med att man kan förmärka en viss finsk omorientering västerut. Däremot, i vad gäller frågan om vi skulle kunna hålla oss utanför framtida krig i Europa, är svaret, att den chansen ökat i och med att sådana krig möjligen blir mindre omfattande än det gamla öst-väst-Harmageddon. Detta givetvis under förutsättning att vi anser oss ha råd med ett starkt försvar. Men vad vi måste ta ställning till är om vi bör fortsätta att vara fripassagerare

i en europeisk säkerhetsordning.

 

Sverige har inte alltid varit inåtvänt, inställt på att låta stormen blåsa över och komma undan så lindrigt som möjligt. Vi har en gammal tradition av att aktivt arbeta för att förändra den säkerhetspolitiska miljön till ökad stabilitet. Vi har också genom att gå med i NF och FN satt

solidaritetspolitik före neutralitetspolitik.

 

Den prioriteringen var emellertid mindre farlig i det gamla blockuppdelade Europa. Stormakternas vetorätt garanterade att vi inte behövde riskera att beordras delta i några militära aktioner i vårt närområde.

 

Vad man nu måste fråga sig är om inte Sverige genom att avvisa militärt samarbete i fredstid avstår från att på ett avgörande sätt bidra till en framtida europeisk säkerhetsordning. Genom de senaste årens utveckling har Sverige i praktiken blivit den ledande regionala stormakten. Tyskland är för närvarande strängt upptaget med att ta hand om sin östra rikshalva. Ryssland har tappat huvuddelen av sina Östersjöstränder och -baser, och dess krigsmakt är i snabbt förfall. De tänkbara scenarierna för dess utveckling sträcker sig mellan en ny Stalin via lyckat demokratiskt systemskifte till total anarki och fortsatt sönderfall.

 

Vi kan naturligtvis vänta och se vad som händer och hoppas att andra tar hand om problemen även i vår närhet. Men frågan är vad Den Europeiska Gemenskapen anser om att få en sådan medlem.

 

Vår historia har skapat en hel del föreställningar hos oss om vår särart som förhindrar ett sådant ansvarstagande. Försiktiga antydningar från kommendören Emil Svensson om svensk marin närvaro i östra Östersjön fick Pierre Schori att prata nonsens om Karl XII mentalitet. Till sådana Poltava-komplex adderas en egendomlig pacifistisk chauvinism som hävdar att just svensk militär inte får riskera livet och att Sveriges naturliga roll är humanitära insatser, medan andra får göra de mer blodiga hantverken. Den borgerliga regeringen har därvid trampat vidare i sin föregångares eländiga fotspår: Truppinsatser till Somalia avvisades med motivet att de innebar livsfara.

 

Omvälvningarna i östra och mellersta Europa har medfört unika möjligheter att bygga en bestående europeisk säkerhetsordning. Samtidigt har socialismens härjningar skapat unikt svåra problem och stora risker. Det relativt välmående Västerlandet måste anta de utmaningar som ligger i detta läge och agera med hjälp av alla säkerhetspolitikens medel. Ingen nation kan räkna med att få del av vinsterna utan att dela kostnader och risker.

 

Det är också hög tid att med allvar diskutera vår framtida säkerhetspolitik. Det stora tillfället att bidra till stabiliteten kan snart ha flytt. Nu, när många tabun har brutits kanske man kan hoppas på en debatt som går på djupet av dessa frågor. Svensk Tidskrift vill bland annat med ett artikelblock i detta nummer bidra härtill.

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload