October 11, 2018

April 28, 2017

Please reload

Senaste publicerat

Uppdrag: utrikesminister

September 29, 2014

Anförande vid Utrikespolitiska institutet, Stockholm, Sverige

Det var i början av december 2006 som jag stod här och talade om en ny politik för en ny...

1/8
Please reload

Utvalda anföranden

Partirådsavstamp inför valet 1994

June 17, 1994

Anförande vid Moderaternas partiråd i Stockholm, Sverige

 

Gårdagens dramatik ligger i dag bakom oss, och det är naturligt att rikta blickarna framåt mot de stora och för Sverige avgörande val som ligger framför oss i september och i november.

Men några ord om det som hänt och händer måste nog ända vara på sin plats.

Frågan om en fast förbindelse över Öresund har tillhört kategorin av närmast eviga frågeställningar i svensk politik. Var vi moderater stått i den frågan vet alla. För oss har det varit en självklarhet att vi behöver en fast förbindelse mellan Sverige och Danmark. Inte främst för den betydelse detta har för den regionala utvecklingen i södra Sverige, utan för den stora betydelse en sådan kommer att få för järnvägens konkurrenskraft i landet i dess helhet.

Därför att denna förbindelses främsta långsiktiga betydelse är att den nu - tillsammans med förbindelserna över Store Bält och Fehmarn Bält - knyter samma mångmiljardinvesteringarna i moderna järnvägar på den skandinaviska halvön med mångmiljardinvesteringarna i moderna järnvägar på den europeiska kontinenten.

Det är en avgörande del i den infrastruktur för framtiden som Sverige, Norden och Europa behöver. Det är ingen tillfällighet att förbindelsen står uppsatt på den lista över avgörande europeiska framtidsinvesteringar som kommer att diskuteras vid det europeiska toppmötet på Korfu i slutet av nästa vecka.

Vår grundläggande inställning i denna fråga har det aldrig rått någon tvekan om. 

När vi bildade regering med centern i oktober 1991 blev vi överens om att det träffade avtalet med Danmark skulle ligga fast och att avgörande för den miljöprövning som skulle göras var att en nollösning vad gäller vattengenomströmningen mellan Kattegatt och Östersjön skulle kunna åstadkommas.

Därmed gjorde vi ett åtagande - samtidigt som centern gjorde ett motsvarande åtagande. 

Inom ramen för avtalet skulle vi icke godkänna en förbindelse som icke klarade nollösningen, och inom ramen för avtalet skulle centern godta en förbindelse som klarade denna nollösning. 

Det som inträffade i januari i år var att centern delvis lösgjordes från detta åtagande, genom att vi företrädare för de övriga tre partierna i regeringen godtog att centern även i ett läge där det var uppenbart att nollösningen skulle klaras gavs en möjlighet att bibehålla sin politiska frihet i frågan genom att anteckna avvikande mening till statsrådsprotokollket. 

Det var en överenskommelse som var lika unik som den var generös - och det inte minst från folkpartiets och kristdemokraternas sida i ljuset av deras långt ifrån entydiga partiopinion i frågan.

Från sina håll fick jag kritik för den överenskommelse som jag ingick i januari. Men jag är lika övertygad i dag som jag var då om att den var både nödvändig och riktig. 

Nödvändig därför att det i slutskedet av de känsliga och för Sverige så avgörande förhandlingarna om medlemskap i den Europeiska Unionen hade varit ansvarslöst att utsätta nationen för risken av en uppslitande och alldeles improduktiv regeringskris.

Riktig därför att det fanns fullgoda sakskäl att skaffa sig den översäkerhet vad gäller miljöeffekterna på Östersjön av förbindelsen som den fortsatta prövningen i vattendomstolen innebar. 

Detta har vi nu gjort. När allt material i ärendet efter en andra prövning i vattendomstolen, efter kompletterande och konfirmerade oberoende beräkningar av främsta expertis i såväl Danmark som Sverige och efter hörande av samtliga parter i ärendet inkommit till regeringskansliet i slutet av förra veckan var det uppenbart för alla och envar att slutsatsen bara kunde bli en.

Det fanns ingen enda instans och ingen enda sakkunnig som sade att det inte var möjligt att uppnå den nollösning för förbindelsen som regering och Vattendomstol hade satt upp som villkor. Och då var det också regeringens skyldighet att - i enlighet med de besked den tidigare gett - fatta det avgörande beslut som måste fattas.

Olof Johansson valde i detta läge att avgå. Han har en djup övertygelse om att denna förbindelse inte bör uppföras. Samtidigt säger även han att han tror att det är möjligt att klara regeringens krav på en nollösning. Hans motstånd mot bron ligger bortom miljöprövningens krav.

Samtidigt förblir det ett faktum, att vi är fyra partier i en regering som enligt allas mening fungerat bättre än vad så gott som någon hade väntat. 

Det är mitt intryck att uppslutningen bakom regeringssamverkan som sådan är lika stark inom centern som den är hos oss moderater. Och det finns en stark önskan att för framtiden bibehålla de broar - om uttrycket tillåts - som faktiskt byggts under dessa år.

För centern är motståndet mot denna förbindelse en viktig fråga. Därom kan ingen tvekan råda. 

Men det centerparti jag känner är ett parti med engagemang över ett långt bredare spektrum av viktigare framtidsfrågor än så, och med en förmåga till ansvarstagande för klar och konsekvent icke-socialistisk politik som det finns anledning att hysa respekt för.

Detta parti är och - det är jag övertygad om - kommer att förbli en del av denna framgångsrika regering.

Vi bygger en bro - och vi bevarar en regering. 

Det är gårdagens faktiska facit. Dess betydelse - i bägge delar - kan knappast underskattas. 

Att Ingvar Carlsson likt räven hävdar att rönnbären är sura förvånar inte. 

Han företräder ett parti vars miljöpolitiska taleskvinna fronderar och fronderar öppet mot sitt partis linje i brofrågan. 

Han företräder ett parti som slöt ett avtal om en förbindelse som inte hade klarat de hårda miljökrav denna regering satte upp. 

Han företräder ett parti som satte miljöprövningen sist i ett läge där var och en borde inse att den i stället bör komma först.

Han är inte värd att tas på allvar - i denna fråga heller.

Vi bygger en bro -och vi bevarar en regering. Och med detta faktiska facit som bas går vi nu vidare. 

Med regeringssamarbetet. Med Europa-politiken. Med arbetet för nya riktiga jobb. Med arbetet för Europas bästa skola. Med arbetet för lag och ordning i Sverige. Och alldeles självklart med arbetet för den fasta förbindelsen över Öresund mellan Skandinavien och det övriga Europa. 

Kort sagt: med alla de viktiga frågor som står på regeringens arbetsprogram under de kommande månaderna och åren.

* * *

Tre år går rasande fort. Det är inte länge sedan vi stod mitt uppe i valrörelsen 1991 och inte länge sedan vi bildade fyrpartiregeringen på hösten det året.

Ändå är det så mycket som förändrats.

Då var Sverige ett land på väg ned. Med en ekonomi i fritt fall. En arbetslöshet som växte lavinartad. En politik vars bärande element var de ständiga sveken. 

Ett Sverige som tvivlade på sig självt och som ekonomiskt hade halkat efter sina mer framgångsrika konkurrenter. 

Det var så tydligt att Sverige mer än något annat behövde en ny regering och en ny start. 

Inte ens vi kunde emellertid, trots att vi hade varnat för den arbetslöshet som skulle komma och de underskott som vi visste skulle bli stora, fullt ut föreställa oss hur allvarligt Sverige hade skadats av den långa socialdemokratiska vanskötseln av politiken och ekonomin.

Jag nämner avsiktligt politiken och ekonomin i ett sammanhang. Därför att om vi har lärt oss någonting under den långa eran av socialdemokratiskt maktinnehav så är det att politiken betyder något. Och jag tänker då inte bara på politiska beslut av olika slag som kan underlätta eller undergräva ett lands välståndsutveckling, utan i hög grad också på den politik som handlar om att bilda opinion, övertyga och ange färdriktningen.

Politisk debatt betyder verkligen något - på gott och på ont. 

På gott när ansvarsfulla ledare ärligt redovisar svårigheterna, lika väl som möjligheterna - hoten lika väl som visionerna.

På ont när ansvarslösa populister drabbas av valfeber och väljer att spekulera i lättköpta röstvinster. 

På ont när den politiska debatten förvandlas till en kurragömmalek eller till trätor i småfrågor istället för en ärlig tävlan mellan ideer och framtidsdrömmar och en rak och öppen diskussion om de stora framtidsfrågorna.

Vi tog över efter en socialdemokratisk regering som fallit samman under trycket av yttre påfrestningar och inre stridigheter. Och bådadera vill jag påstå var självförvållade.

Det yttre trycket uppstod till följd av en serie ekonomisk-politiska missgrepp som i längden inte kunde döljas ens av 1900-talets längsta internationella högkonjunktur.

Den inre stridigheterna var följden av den stadigt allt större klyftan mellan vad socialdemokraterna sade att de ville och de skulle göra och vad de faktiskt gjorde och den klyftan mellan de återkommande påståendena om socialdemokratins förträfflighet och en ekonomisk utveckling som hade gått över styr.

De hade kommit tillbaka till makten 1982 efter en borgerlig regering som inlett det mödosamma och föga publikknipande arbetet att dra ner de offentliga utgifterna. 

Vi minns den säkert alla den valrörelsen och de kaskader av okvädingsord som riktades mot alla sparförslag och försök att reformera i stat och kommuner. 

Och vi minns hur de lovade att återställa det som hade åstadkommits i den vägen. 

Karensdagarna i sjukförsäkringen skulle bort. Värdesäkringen av pensionerna skulle återställas...

Och vi minns hur allting skulle ordna sig genom en expansiv ekonomisk politik, hur Ludvig Svensson i Kinna skulle få sälja gardiner om man bara ökade bostadssubventionerna.

Det var i den valrörelsen som allt grundlades - 80-talsinflationen, spekulationsbubblan, konkurserna, arbetslösheten, underskotten, sveken och avgångarna.

Och samma visa upprepades sedan valrörelserna 1985 och 1988. 

I moderaternas Sverige skulle ungarna inte få spela fotboll och Bengt Westerberg beskylldes för att ha en felprogrammerad hjärna.

De bortsåg från att ju mer de agiterade mot den politik som Sverige skulle ha behövt under dessa år, desto svårare blev det naturligtvis att göra den helomvändning som var nödvändig för Sveriges skull.

Socialdemokraterna försatte nu tillfället att ge superdevalveringen 1982 den nödvändiga eftervården. Inflationen tog fart, överhettningsfenomenen blev alltmer uppenbara. Spekulationsbubblan bara växte.

Folk lånade istället för att spara. Närvaron blev allt sämre på jobbet. Produktiviteten i näringslivet och i stat och kommun utvecklades katastrofalt.

Och så kom sanningens minut, då det blev uppenbart att bubblan skulle brista och den förnedringens period i socialdemokratins historia inleddes då regeringen jagades från kris till kris, från svek till svek allt under det att de inbördes motsättningarna bara växte sig starkare och starkare. 

Det som till slut ändå gjordes i ett förtvivlat försök från regeringen Carlsson att kompensera underlåtenshetssynderna gjordes förvisso hafsigt och slafsigt och taffligt, och - givetvis - alldeles för sent. 

Men det hade åtminstone det goda med sig att det uppenbarades för alla vilka hycklare socialdemokraterna hade varit.

Hyckleri är ett hårt ord. Men hårt - ja, skoningslöst - måste omdömet bli om den socialdemokrati som styrde Sverige under 1980-talet. 

I valrörelse efter valrörelse förordade de en politik som de blev allt mer övertygade om riskerade att driva Sverige i fördärvet och som de så fort valen var överstökade hade ett fasligt sjå att försöka krångla sig ur.

I val efter val väckte de falska förhoppningar och ställde ut löften som de aldrig kunde eller ens ville infria. Men inte nog med detta. Med starka moraliska övertoner fördömdes den dåvarande oppositionen för att den förordade just en sådan politik som ledande socialdemokrater insåg var nödvändig. 

Även om Kjell-Olof Feldts böcker stundtals är en ganska underhållande läsning är de samtidigt skakande vittnesbörd om politiskt förfall, bristande ansvarstagande och ett hyckleri med förödande konsekvenser för Sverige.

Detta borde inte få upprepas igen. Ändå är det inte svårt att se parallellen mellan socialdemokraternas uppläggning av årets valrörelse och de valrörelser de bedrev på 1980-talet.

Dagens personuppsättning är förvisso inte lika färgstark. Då hette motståndarna Olof Palme, Kjell-Olof Feldt och Sten Andersson. Idag är trion mer gråmelerad med Ingvar Carlsson, Göran Persson och Mona Sahlin. 

Men taktiken och politiken är densamma.

Idag försöker socialdemokraterna åter skapa intrycket att får de bara makten tillbaka så kommer återställarna. 

Alla vet till exempel att de kommer att svika utfästelsen att återställa ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen. Ändå ger de intrycket av motsatsen.

Och precis som 1982 undviker de sorgfälligt att precisera sina besparingar. Desto hellre talar de om alla positiva effekter som skall komma av deras förslag att öka de offentliga utgifterna, öka underskotten och således låna mer.

Och när socialdemokraterna konfronteras med sina förslag till skattehöjningar gör de allt för att förneka deras existens.

De drar sig inte ens för att förneka sina kongressbeslut och sina riksdagsmotioner.

Och precis som 1982 försöker de moraliskt fördöma den politik som de innerst inne vet är nödvändig för Sverige, men som de inte kan stå för av rädsla för att förlora valet.

Ingvar Carlsson, Göran Persson och Mona Sahlin har förvisso en delikat uppgift framför sig i valrörelsen. De skall då tillfredsställa aktivisterna som sätter sin lit till att det nu är slut på sveken, löftesbrotten och omprövningarna. 

Samtidigt måste de hålla alla de på gott humör som utgår ifrån att socialdemokratin är så förnuftig att den inte gör allvar av sina löften. De sätter sitt hopp just till sveken, löftesbrotten och omprövningarna.

Det är minsann ett egendomligt parti som gör anspråk på att styra Sverige. Ett parti där de rödaste aktivisterna är nöjda med vad de tror blir en återgång till det förflutna medan de mera insiktsfulla konstaterar att verkligheten kommer att tvinga fram en helt annan politik. 

Jag är tacksam över att leda ett parti vars väljare röstar på oss av övertygelse om att vi står för det som är rätt. 

Och att vi kommer att genomföra det vi står för.

Och därför tror jag också att vi kommer att vinna valet i höst.

1982 hade vi inte facit. Det har vi idag. Vi lärde oss under 1980-talet att det slags inre motsättningar som döljes bakom dubbla budskap och falska förespeglingar förr eller senare kommer upp till ytan och att resultatet blir precis den oreda och den handlingsförlamning som utmynnade i Ingvar Carlssons egen avgång våren 1990.

Med förödande effekter för ekonomisk styrka, för sysselsättning och för den långsiktiga basen för välfärden.

Detta skall vi förhindra. De har misslyckats förr. Vi skall se till att de inte får möjligheten att misslyckas igen.

Vi har visat att vi kan reda upp det som de ställt till, och att vi kan ge Sverige den framtidskurs som krävs.

Vi tog över ett land som befann sig på väg ner i den djupaste ekonomiska nedgången sedan andra världskriget.

Industrisysselsättningen, som hade börjat falla redan 1989, föll allt snabbare. Våren 1991 ökade arbetslösheten med 1000 personer om dagen.

Den socialdemokratiska regeringens arbetslöshetsbomb briserade. Vi varnade medan Allan Larsson talade om vändpunkt och anklagade mig för att svartmåla i valrörelsen.

Men mina varningar var snarast tilltagna i underkant. Ingvar Carlssons sista år i regeringsställning blev den slutgiltiga bekräftelsen på att socialdemokraternas politik inte längre var en politik för full sysselsättning utan en politik för hög arbetslöshet.

1980-talet och inledningen av 1990-talet har därmed inneburit krossandet av en av efterkrigstidens mest seglivade politiska myter. 

Socialdemokratin kan inte längre, efter detta decennium vid makten, göra anspråk på att vara garanten för full sysselsättning i Sverige. 

Sanningen är nämligen en helt annan, att deras politik för ökade offentliga utgifter och höjda skatter på allt och alla är en av de främsta orsakerna till att så många idag går arbetslösa.

Samtidigt krossades en annan myt; föreställningen att traditionell socialdemokratisk stabiliseringspolitik kunde förebygga spekulativa rörelser och finansiella krascher.

När vi tog över hösten 1991 tog vi också över den allvarligaste finansiella krisen sedan 1920-talet. Spekulationsbubblan som hade blåsts upp under de socialdemokratiska åren sprack och allteftersom krisen åt sig in i bankernas balansräkningar växte osäkerheten.

Och vi fick det efterfråge- och skattebortfall som utlöste den svåraste statsfinansiella krisen i modern tid.

Det var arvet som vi tog över, en ekonomi i fritt fall, en arbetslöshet som växte lavinartat, banker som riskerade att inte kunna infria sina förpliktelser och ett budgetunderskott som exploderade.

Vi tog dessutom över ett land där misstron mot politikerna och politiken var större än någonsin. 

Sveken, tumulten och stridigheterna i kombination med socialdemokraternas oförmåga att ge svar på de stora framtidsfrågorna födde vad som kom att kallas för politikerföraktet.

Under den socialdemokratiska regeringsperioden etablerade sig följaktligen för första gången i Sveriges historia sannskyldiga missnöjesrörelser i vår riksdag. Det var miljöpartiet 1988 och Ny Demokrati 1991.

Det såg mörkt ut för Sverige dessa höstmånader 1991. Men det fanns en ljuspunkt, valutgången som gav möjlighet att forma en handlingskraftig regering som hade ett mål för ögonen - att ge Sverige en ny start.

Det var mycket som måste göras. Och det måste gå fort. Tre år är en kort tid. Vi satte gemensamt upp fyra avgörande arbetsuppgifter.

Att bryta den ekonomiska stagnationen och göra Sverige till ett land med förutsättningar för företagande, tillväxt och välfärd i världsklass.

Att förbereda och genomföra medlemskapsförhandlingarna med EU i syfte att säkra ett medlemskap den 1 januari 1995.

Att inleda valfrihetsrevolutionen i välfärdspolitiken.

Att ge miljöpolitiken en ny offensiv inriktning som tar fasta på människors positiva engagemang för miljön och hushållningen med naturens resurser.

Så såg de fyra huvudmål ut som angavs i de fyra partiernas regeringsförklaring den 4 oktober 1991.

Vad är det då för Sverige som nu tre år senare står inför två för vårt lands framtid så avgörande vägval - riksdagsvalet i september och folkomröstningen i november?

Den ekonomi i fritt fall vi övertog 1991 är nu en ekonomi i en snabb och stark uppgång.

Sverige är idag ett land där arbetslösheten minskar, inflationen är låg, industriproduktionen ökar, exporten stiger, budgetunderskottet minskar och investeringarna ökar och tillväxten har återvänt. Och där de nya riktiga jobben blir allt fler och fler.

Alla de kurvor som pekade fel under hela 1990-talet pekar nu återigen rätt. Framtidstron har återvänt i företagen och svenska folkets bild av framtiden är fortsatt sjunkande arbetslöshet, fortsatt låg inflation och fortsatt uppgång för Sverige.

Låt mig bara ta ett exempel på vad vi åstadkommit för att vända den nattsvarta pessimism som vi tog över i en optimism och framtidstro.

Minns hur det var med småföretagen under 1980-talet. De tyngdes av skatter, byråkrati och regleringar och kände hela sin existens hotad av LO:s socialiseringsplaner - löntagarfonderna.

Nu är skatterna sänkta, nu är fonderna avvecklade, nu har avregleringen satt sina spår. Och svenska småföretagare är - visar en nyligen publicerad undersökning - nöjdast i Västeuropa. Efter tre år med en borgerlig regering betraktar de varken skatterna eller byråkratin som ett hinder för deras expansion.

Det är vad jag kallar ett gott betyg när det gäller vår ekonomiska politik med siktet på framtiden.

Och vi har klarat Europa-politiken. På fredag nästa vecka - på själva midsommarafton - kommer jag själv, Margareta af Ugglas och Ulf Dinkelspiel att för nationen Sverige underteckna det historiska medlemskapsavtalet med den Europeiska Unionen. 

Det är ett bra avtal, bättre än de flesta vågat hoppas, ett avtal som till och med fått socialdemokraternas erkännande.

Se också på uppslutningen kring detta avtal. Sex riksdagspartier av sju tycker det är bra. En helt enig fackföreningsrörelse anser att deras mål är tillgodosedda. Arbetsgivarna tycker likadant, liksom bönder, fiskare, skogsbrukare.

Etablissemanget - säger nej-sidan föraktfullt. Men handen på hjärtat - har någon större fråga någonsin fått större uppslutning i sak än det av oss framförhandlade avtalet om svenskt medlemskap i EU?

Och vi klarade tidtabellen. Trots att socialdemokraterna ständigt proklamerade att den var en omöjlighet och att vi skulle misslyckas. 

Sverige kan, om svenska folket så vill, nu få det inflytande i hjärtat av det nya europeiska samarbetet som är så viktigt inför de stora besluten i EU om demokratin, säkerhetssamarbetet och ekonomin som kommer att fattas under resten av 1990-talet.

Valfrihetsrevolutionen i välfärdspolitiken är långtifrån slutförd. Men mycket har hunnits med.

Skolpengen, vårdnadsersättningen, vårdgarantin, husläkarna.

Endast på en punkt har vi inte klarat vårt åtagande. Ny demokrati lyckades stoppa etableringsfriheten för tandläkarna. Obegripligt och oförsvarligt - som så mycket annat som kommit ut ur denna sönderfallande skara.

I Sverige 1991 bestämde kommunen vilken skola som barnen skulle gå i. Fyra av tio barnfamiljer ställdes utan offentligt stöd till barnomsorgen och socialdemokratiska kommunpolitiker slog svartsjukt vakt om barnomsorgsmonoplet. I Sverige 1991 var det förbjudet för förskollärare att starta eget.

I Sverige 1991 stod folk lång tid i kö för att få sina ögon, höfter och hjärtan opererade.

I Sverige 1991 hade hyrorna stigit med 50 procent på tre år.

I Det Nya Sverige tre år senare väljer föräldrar och barn tillsammans sin skola, de väljer sitt daghem eller om mormor eller farfar skall ta hand om barnen. 

I Sverige 1994 är operationsköerna bortopererade och hyreshöjningarna de lägsta på 20 år.

Och tiotusentals fler ungdomar söker sig vidare till högre utbildning.

Valfrihetsrevolutionen är förvisso inte slutförd men vi har lyckats bra med det vi gjort och vi har överträffat de flestas förväntningar.

Inom miljöpolitiken har vi introducerat ekonomiska styrmedel för att stimulera ett miljöskydd som främjar välståndsutvecklingen i stället för att hämma den.

Jag skall inte trötta er med att mera detaljerat räkna upp allt som har åstadkommits under dessa tre år. Men tag gärna fram regeringsförklaringen från 1991 och jämför den med vad som skett.

Och ni kommer att finna att efter svekens och sönderfallets era i svensk politik kom en period, då regeringen gjorde vad den lovat och stod för vad den gjort.

Och det ska vi moderater vara stolta över. Det hade aldrig varit möjligt utan våra insatser.

Men val vinns inte enbart på meriterna från det förflutna. Historiens lagrar ger ingen automatisk tillgång till framtidens segrar.

Och det är framtiden det handlar om i september och november.

Nu när missnöjespartierna av allt att döma är borta ur bilden står två alternativ emot varandra.

Vi möter en socialdemokrati som är ett stort parti i opinionsmätningarna men ett ack så litet parti när det kommer till politik.

Vilka är socialdemokratins svar på de verkligt betydelsefulla framtidsfrågorna?

I Europa-frågan har de velat och vacklat under trycket av intern oenighet och splittring. Nu samlar de sig denna helg till kongress för att äntligen - sist av alla partier i Sverige - fatta beslut om var de egentligen står i denna för Sverige så avgörande fråga.

Jag utgår från att de kommer att ställa upp på avtalet och att de kommer att ställa upp för medlemskapet. Och att de nu på allvar kommer att ta itu med arbetet att övertyga den egna opinionen om att detta är den för Sverige nödvändiga och riktiga linjen.

Det arbetet går inte att skjuta upp. Det finns inte något socialdemokratiskt parti i Europa som har så svagt stöd bland de sina för sin Europa-politik som det svenska. Det är en svaghet som riskerar att avgörande försvaga detta partis möjlighet att föra politik i denna avgörande framtidsfråga.

Och det duger inte längre med undanflykter. Det är inte att jag talat, utan att de tigit, som gett oss den olyckliga tudelning mellan vänster och höger vi i dag ser i opinionens inställning till Sveriges fulla deltagande i det europeiska samarbetet.

Den andra stora utmaningen handlar om framtidens jobb, om hur arbetslösheten skall förhindras att bita sig fast i det svenska samhället. Men vilket är då socialdemokratins recept?

Jo, på punkt efter punkt samma misslyckandets politik som skapade den ekonomiska krisen och dagens rekordhöga arbetslöshet.

Det var ökade offentliga utgifter och höjda skatter som slog ut jobben i näringlivet och skapade den ekonomiska obalans som är arbetslöshetens yttersta orsak.

Och det är med ökade offentliga utgifter och höjda skatter som socialdemokraterna tror sig bekämpa arbetslösheten.

Men det gick inte då. Och det går inte heller nu.

Det säger jag. Och det säger allt fler andra. I onsdags tog t o m Aftonbladet till orda i en skarpt formulerad ledare mot bristen på trovärdig ekonomisk politik. 

Så här skrev man:

"Enbart höjda skatter, ökade arbetsgivar- och miljöavgifter och andra inkomstförstärkningar övertygar inte marknaden och företagen om att budgetkrisen är löst. Rätt eller fel, men det leder inte till sänkta räntor och den investeringsboom som krävs för att klara jobben och tillväxten och få ordning på underskotten."

I sanning hårda ord. När t o m Aftonbladet underkänner herrar Carlsson och Perssons försök till ekonomisk politik genom skattehöjningar och säger att den leder till högre arbetslöshet, lägre tillväxt och större underskott är det mycket illa beställt.

Att vi underkänner vad de säger är en sak. Att näringslivet gör det är en annan. När t o m Aftonbladet gör det är det nog dags för herrar Carlsson och Persson att tänka om och att tänka om ordentligt.

Med denna politik klarar de inte en valrörelse - och med denna politik skulle det aldrig gå att regera Sverige.

Den tredje stora utmaningen handlar om saneringen av statsfinanserna. Vi har en saneringsplan som hejdar statsskuldens tillväxt i första hand genom besparingar.

Socialdemokraterna har ingen sådan plan. De har en räcka skattehöjningsförslag, men deras sparpolitik är ett svart hål.

Den fjärde stora utmaningen handlar om utformningen av morgondagens välfärdssamhälle.

Här möter vi en socialdemokrati som återigen hellre blickar bakåt än framåt. 

Där vi kämpar för valfrihet, kämpar socialdemokraterna för kommunala monopol. 

Där vi kämpar för mångfald, kämpar socialdemokraterna för enhetlighet. 

Där vi kämpar för en service på medborgarnas villkor, kämpar de för en service på landstings- och kommunalpolitikernas villkor. 

Där vi kämpar för effektivitet i stat och kommun till fromma för personal och medborgare, kämpar de för fackliga och politiska särintressen.

Så ser den verkliga motsättningen ut i välfärdspolitiken. Mellan en politik för valfrihet och god service och en politik för offentliga monopol och nya köer.

Valet står 

- mellan en socialdemokratisk politik som hotar uppgången och en fortsättning på den politik som skapat uppgången;

- mellan en borgerlig regering som kan ge Sverige styrka i det europeiska samarbetet och en socialdemokratisk som varken vet ut eller in;

- mellan en välfärdspolitik som förenar sunda offentliga finanser med medborgarnas krav på trygghet och omvårdnad och en gammal förlegad socialistisk och slösaktig välfärdspolitik som bygger på att politikerna vet bäst;

- mellan en politisk kurs vars positiva resultat nu börjar ses allt tydligare och den politik som misslyckats förr.

Det finns skäl att vara stolt över det som uträttats under dessa år. Och det gäller inte minst oss moderater.

Vi har lyckats att etablera en samverkan som håller också för de svåraste av påfrestningar. Vi har lyckats att lägga fast en politisk kurs som återgett Sverige framtidstro och gett omvärlden en ny respekt för Sverige. 

Och ingenting av detta hade varit möjligt utan oss moderater. Samverkan har varit nödvändig, men den är icke tillräcklig. Det är vår kraft och vår konsekvens såväl i den politiska kursen som i förpliktelsen till samverkan som gjort framgångarna möjliga.

Det gör också att vi går in i valrörelsen med stor tillförsikt. Den tomma ballongen av återställarretorik skall punkteras, och den politik som misslyckats förr skall visas för vad den egentligen är.

Vi vet att vi har gjort ett gott arbete. Och vi vet hur vi skall fullfölja.

Nu skall vi vinna valet. Därefter skall vi vinna folkomröstningen.

Och ge Sverige en ännu ljusare framtid.  


 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload