October 11, 2018

April 28, 2017

Please reload

Senaste publicerat

Uppdrag: utrikesminister

September 29, 2014

Anförande vid Utrikespolitiska institutet, Stockholm, Sverige

Det var i början av december 2006 som jag stod här och talade om en ny politik för en ny...

1/8
Please reload

Utvalda anföranden

Minnesord i Storkyrkan över Estonia

October 2, 1994

Anförande i Storkyrkan, Stockholm

 

Alla kommer vi för alltid - var och en på sitt sätt - att bära med oss minnena från natten och dagen onsdagen den 28 september 1994.

Budet mitt i natten. Samtal på samtal för att säkra att allt som kunde göras också gjordes. 

Den overkliga gryningen när den förlamande sorgen lade sig över hela vårt land. 

När vidden av den mänskliga tragedin steg för steg började att gå upp för var och en.

Samtal med de som likt ett under trots allt kom att överleva. 

Och så småningom också med dem som förlorat en del av sitt liv när en nära anhörig eller vän plötsligt och oförklarligt ryckts bort och ryckts bort för alltid.

Det är till dem som våra tankar nu går allra mest. 

Till de många hemmen där barn frågar efter mamma eller pappa. Där familjegemenskap för alltid slagits sönder. Där kärleksfylld längtan aldrig får svar och där vänskap brutits av det vi alla uppfattar som djupaste meningslöshet.

Våra ord känns tomma och fattiga inför det som skett. Ändå måste vi alla kunna gå vidare. Som människor. Och som nationer.

Många, många känner någon som drabbats. Och vi har alla en skyldighet som medmänniskor att hjälpa. 

Ett samhälle kan aldrig delegera medmänsklighet till avgränsade krisgrupper. Den måste alltid finnas hos var och en av oss.

Men medmänsklighet också över gränserna. 

Under de senaste åren har Sverige och Estland förenats i glädje över den frihet som vunnits tillbaka. I dag förenas vi kanske än djupare i den sorg över dem som förlorats som nu förlamar bägge våra folk.

Havet förenar folk, men det tar också liv. Så har det alltid varit. Och trots all vår teknik och alla våra yttersta ansträngningar kommer det att så förbli.

Vi människor strävar ständigt över att bli alltings herrar, men vi kommer aldrig att lyckas. 

För mer än tre decennier sedan skildrade den radikale poeten Artur Lundkvist en fasansfull naturkatastrof - och sökte att finna en mening också i meningslösheten.

Han skrev så här:

"Gud har samma ofrånkomliga kärlek till alla,
till mig som han lät överleva, uppfylld av vissheten om hans närvaro,
till alla dem som dött i katastrofens ögonblick, lyckligt förenade med honom,
till alla dem som befinner sig mellan liv och död, instängda i ruinerna,
dessa som han givit tid till insikt och förvandling".

Det är den tiden - mitt i ruinerna, mellan liv och död - som nu givits oss. Låt den bli en möjlighet till medmänsklighet, värme, förvandling, omtanke och insikt i hela vårt samhälle.

Då har kanske det som är så grymt meningslöst ändå getts en strimma av mening.

  

Taggar:

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload