Ubåtsdebatt 1995
Vissa aspekter på handläggningen av ubåtsfrågan.
Mot bakgrund av en del uppgifter som förekommit i media, och som av allt att döma baseras på ofullständig information, kan det finnas anledning att redovisa vissa fakta om delar av handläggningen av ubåtsfrågan. Den förra regeringen strävade efter att dels fått ett stopp på kränkningarna och dels klarlägga deras ursprung och motiv. Detta var en naturlig och självklar uppgift för varje seriöst arbetande regering. Det förefaller nu som om det första lyckats. Oavsett vad som lett fram till detta kan det inte betraktas som annat än en stor framgång. Den andra frågan kvarstår - och kommer sannolikt att så göra under en längre tid. Vår erfarenhet från andra ärenden från den sovjetiska tiden är att vi får inrikta oss på att uthålligt och målmedvetet lägga det puzzel som successivt ger den samlade bilden. Redan tidigt var det uppenbart att det skulle bli svårt att avgöra om och när kränkningarna av Sverige upphört. En kontinuerlig värdering av ÖB:s experter sker av olika indikationer, men det ligger i sakens natur att dessa värderingar ibland förändras. Det samlade bruset av informationer och indikationer var betydande. En tydlig brytpunkt i kränkningarnas mönster inträffade i slutet av 1980-talet. Indikationer på kränkningarna från andra områden än östra Mellansverige upphörde då så gott som fullständigt. Även mönster och frekvens ändrades. Det handlade om en betydande neddragning av verksamheten. En andra tydlig brytpunkt kom att inträffa 1991-1992. I dag anser ÖB att den sista kränkning han kan konstatera ägde rum i september 1992. Mönstret under framför allt 1993 och 1994 var ett helt annat än det som legat till grund för tidigare bedömningar. Till grund för bedömnningar låg i huvudsak bara en enda typ av indikationer från ett enda sensorsystem. Kränkningen i september 1992 var den sista kränkning som var så säker att statsminister Bildt var beredd att kommentera den offentligt. Sedan dess har så inte skett. Regeringen ansåg det tidigt viktigt att inleda expertsamtal med ryska myndigheter i ubåtsfrågan. Dessa kom att föras under åren 1992-1994 under bred medverkan av utrikesdepartementet och försvarets olika myndigheter. Dessa kännetecknades av stor öppenhet. Visst svenskt underlagsmaterial överlämnades för gemensam analys. Samtalen rörde främst händelser 1981, 1982 och 1992. Till de hydrofoninspelningar som överlämnades hörde inspelningar av den art och från det system som nu har kommit att omvärderas. Även den ryska marinens experter avvisade tanken att dessa inspelningar hade biologisk bakgrund och ansåg att det handlade om en undervattensfarkost. Expertsamtalen med Ryssland avrapporterades löpande och utförligt till utrikesnämnden. Socialdemokraterna tillställdes den utförliga dokumentation som hela tiden skedde av samtalen. De fick löpande speciella föredragningar i ärendet såväl från regeringskansliet som från ÖB. Undervattenskränkningarna förekom i överläggningarna under statsministerns officiella besök hos president Jeltsin i februari 1993. Statsminister Bildt redovisade då öppet att de misstankar som fanns var riktade mot Sovjetunionen. Vi var överens om att i e n anda av största öppenhet och ärlighet fortsatta ansträngningarna att också gemensamt söka sanningen. Efter besöket informerades utrikesnämnden utförligt om samtalen. Det betonades då att statsminister Bildt sagt att de misstankar som fanns i Sverige var riktade mot den sovjetiska sidan. Att dessa misstankar på detta sätt framförts direkt till president Jeltsin föranledde då inga användningar. De rapporter som efter detta besök inkom om fortsatta kränkningar var bl a mot denna bakgrund störande och förbryllande. ÖB:s definitiva årsrapport för 1993 innebar, att ÖB ansåg det fastlagt att svenskt territorium kränkts vid tre tillfällen under detta år. Rapporten togs på största allvar. Den antydde att den politik som inriktats på ett definitivt stopp för undervattensoperationerna mot Sverige senast i samband med vintern 1993 inte hade lyckats. Samtidigt fanns det under våren 1994 tydliga tecken på att expertsamtalen icke hade möjlighet att ge yttterligare resultat utan ändrade politiska direktiv. På rysk sida sades att man saknade fullmakt att lämna mer information än som redan skett. Mot bakgrund av överenskommelsen i februari 1993 var det mot denna bakgrund naturligt att ta en direkt kontakt med president Jeltsin. Avsikten med brevet var att söka få samtalen lyfta till en högre nivå där möjligheterna att få fram viss information bedömdes som större. Om detta informerades regeringens partiledare med undantag av Bengt Westerberg - som befann sig på officiell resa i Sydafrika - på morgonen torsdagen 11 maj. Information lämnades om bakgrunden till samt om innehållet i den planerade kontakten. Brevet avsändes via sedvanliga kanaler i slutet av maj. Detta var dessutom ett skede av intensiva kontakter mellan de svenska och ryska regeringarna angående tillbakadragandet av de ryska trupperna från Baltikum. Även dessa frågor berördes i brevet. Det var en självklart att informera om innehållet i ÖB:s rapport. Det var också en självklarhet att - på samma sätt som tidigare - redovisa de misstankar som fanns. Det var samtidigt viktigt att framhålla att de misstankar som fanns icke riktade sig mot den ryska politiska ledningen, utan att vi såg problemet i ljuset av det f d Sovjetunionen. Det avgörande var önskemålet om fortsatta kontakter på högre nivå. Detta blev också resultatet av brevet. Samtalen kom att på rysk sida därefter ledas av säkerhetsrådgivaren Baturin i presidentens kansli. Vid det första sammanträdet därefter med utrikesnämnden - den 9 augusti - informerades om att statsministern haft kontakt med president Jeltsin i ärendet mot bakgrund av ÖB:s rapporter om fortsatta kränkningar bl a 1993. Det informerades om att samtalen förts upp till en annan nivå. Vid samma sammanträde informerade statsminister Bildt också om att det kanske skulle finnas anledning att omvärdera den rapport som kommit in om främst 1993. Han sade att det skulle vara en avgörande förändring och förbättring om detta skulle visa sig möjligt, i och med att det då skulle vara möjligt att hänföra ubåtsproblemet i allt väsentligt till den sovjetiska perioden. Detta information ledde dock enbart till att den socialdemokratiska representanten uttryckte oro över att statsminister Bildt ifrågasatte militärens uppgifter från i våras om kränkningarna. Mot bakgrund av att ÖB begärt uppskov med ytterligare rapporter, och det skulle finnas skäl till en efteranalys av också 1993, gjorde statsminister Bildt ett offentligt uttalanden den 2 september. I detta uttalandet sades att det skulle vara mycket glädjande om en omvärdering skulle komma fram till att kränkningarna sannolikt upphört i början av 1990-talet. Detta uttalande överlämnades i Moskva också direkt till presidentens rådgivare Baturin. Detta uttalande föranledde denne att den 14 september ge en officiell intervju i ärendet. I denna såg han optimistiskt på framtidsutsikterna för det gemensamma arbetet och sade att såväl Sverige som Ryssland var fullt beslutna att söka sanningen och att de bilaterala samtalen gav goda möjligheter att gå framåt. Det var med stor sannolikhet detta uttalande som låg till grund för president Jeltsins uttalande om att ubåtskränkningarna låg bakom oss i samband med att nytillträdande ambassadören Sven Hirdman överlämnade sina kreditbrev. Fortsatta samtal har under hösten i Stockholm förts med presidentrådgivaren Baturin. Någon information om dessa ville regeringen icke lämna vid utrikesnämndens sammanträde den 10 februari. Den enda information om frågans hantering som statsministern lämnade vid detta sammanträde var några meningar ur brevet till president Jeltsin från maj. Samma meningar ur brevet hade samtidigt blivit tillgängliga för vissa massmedia.