October 11, 2018

April 28, 2017

Please reload

Senaste publicerat

Uppdrag: utrikesminister

September 29, 2014

Anförande vid Utrikespolitiska institutet, Stockholm, Sverige

Det var i början av december 2006 som jag stod här och talade om en ny politik för en ny...

1/8
Please reload

Utvalda anföranden

Europa mot Rasism

April 17, 1997

Anförande vid presentationen av Europaåret mot Rasism 

 

I dag på morgonen lämnade jag Sarajevo, och om några timmar återvänder jag åter dit.


I Sarajevo firar vi dessa dagar Bajram. Det är den muslimska helgen som markerar slutet på Ramadan, fastemånaden, och som firar minnet av när Abraham sattes på prov av Gud, skulle offra sin ende son, men i sista stund fick besked att han klarat provet och i stället skulle offra ett lamm.


Och till Bajram äter vi då nyslaktade lamm och vi äter söta baklava-kakor.


Men Abrahams Gud är inte bara muslimernas Gud. Det är också judarnas Gud, katolikernas Gud, de ortodoxas Gud. 


I mitten av veckan hade vi möjlighet att fira påsken enligt den gamla kalender som den serbisk ortodoxa kyrkan fortfarande envist håller fast vid. 


Och innan dess hade vi förra helgen besök av Påven. Inför 40.000 människor på Kosevo-stadion - i en blandning av snö och solsken - talade han om försoning och förlåtelse på ett sätt som ingen annan vågat göra hitintills efter det hemska som hänt.


Krigets verklighet har förändrat och förstört mycket av det som en gång var ett europeiskt Jerusalem i sin mångfald av traditioner, kulturer och religioner. Men än lever åtminstone den anda som en gång gjorde Sarajevo till symbolen för samlevnad mellan olika traditioner, religioner och kulturer.


På många sätt är Sarajevo symbolen för både början och slutet på detta 1900-tal. 


Det var - vi har alla läst det i historieböckerna - skotten i Sarajevo den 28 juni 1914 som utlöste det första av de världskrig som kom att förgöra så mycket av och för Europa.

 
Nationalismens krafter bröt sönder den öppna internationella ordning som fungerat mer eller mindre väl i närmare ett århundrade, och krossade genom kriget de återstående av de multinationella imperierna. 


Och det är i detta Sarajevo vi nu - efter det brutalaste och bittraste krig vi upplevt på den europeiska kontinenten sedan 1945 - försöker att bygga en ny förståelse mellan forna fiender och en ny gemenskap mellan företrädare för olika traditioner och kulturer.


I Sarajevo vittnar byggnaderna om den mångfacetterade historien. Den stora Bey-moskéen från den ottomanska erans inledning på 1500-talet liksom de många mindre moskéerna runt om i staden - jag har en precis vid det hus där jag bor. Den katolska katedralen från den habsburgska epoken. Den lilla ortodoxa kyrka, som är den äldsta ännu existerande religiösa byggnaden i staden som ännu är i bruk. Och den gamla synagoga som numera omvandlats till museum.


Mångfalden har varit och är Sarajevos styrka - liksom dess svaghet. Dess tillgång genom den mångfacetterade kulturella rikedomen. Men dess svaghet genom de motsättningar som legat latenta och som då och då genom historien exploaterats och exploderat med förödande kraft.


Jag tillhör dem som under lång tid talat om det öppna samhällets och det europeiska samarbetets nödvändighet för fred och samlevnad i dag och i morgon. Men under de snart två år som mitt dagliga värv varit knutit till först ett krig, sedan en vapenvila och en lång förhandling och sedan en långsamt begynnande fred har det som tidigare varit bara en övertygelse förvandlats till något än mer och än djupare.


Jag är än mer övertygad än vad jag någonsin varit tidigare om att vår framtid - som individer, som Sverige, som Europa - kommer att vara beroende av vår förmåga att överbrygga de etniska motsättningar och de civilisationskonflikter som annars kommer att dominera allt mer och mer.
I en av de mest debatterade böckerna om internationell politik under senare år hävdar den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington att morgondagens krig och konflikter i allt högre grad kommer att vara vad han kallar civilisationskonflikter; motsättningar mellan olika kulturer, civilisationer och etniska grupper. The Clash of Civilisations.


Han målar upp en bild av en värd där värderingarna alls inte håller på att bli allt mer lika, där kulturer och traditioner framträder med ny styrka och övertygelse, och där det är närmast ofrånkomligt att detta kommer att leda till allt mer av friktion, allt mer av konfrontation och i förlängningen allt mer av krig.


Och han, liksom många andra, ser konflikten i Bosnien som något av ett mönster för det vi kommer att konfronteras med gång efter annan under de kommande decennierna. De ideologiska konflikternas tid är förbi. Nu står vi mitt uppe i de etniska och civilisationskonflikternas tid.


Så kan det mycket väl bli. Och då inte bara mellan dagens stater, utan i allt högre grad också inom dem. Ty de rena nationella stater som växte fram som idealet för statsbildning för ett sekel sedan - när den ena staten efter den andra sattes upp med det gemensamma språket, den gemensamma kulturen och den gemensamma etniska bakgrunden som grund - håller nu i allt snabbare takt på att förvandlas till mång- och multikulturella samhällen vars framtid blir beroende av hur de kan hantera den utmaning detta representerar.


Utvecklingen i sydöstra Europa har mycket att lära oss. 


Ingen annan del av vårt Europa har genom historien så dominerats av multinationella imperier som denna.


Det romerska imperiet med dess rättsordning. Det bysantinska imperiet med dess traditioner. Det ottomanska väldet med dess religiösa tolerans. Och i delar också i det mångnationella habsburska väldet.


Dessa imperier var mångnationella och mångkulturella. Annars hade de aldrig kunnat överleva under så lång tid som de faktiskt gjorde och kontrollera så stora delar av den då kända världen. Och även om det är lätt att idyllisera i efterhand är det ändå påfallande att de under långa perioder kännetecknades av en kulturell och religiös tolerans som åtminstone till vissa delar förefaller att ha gått förlorad i vår s k moderna tid.


Och denna nästan tvåtusenåriga historia av multinationella imperier gav denna del av Europa en kulturell och etnisk mosaik utan motstycke någon annanstans. När möttes också kulturella traditioner från så skilda områden som Europas skogar, centrala Asiens stäpper och den arabiska och islamska världens mångskiftande länder. 


De senaste hundra årens oftast tragiska historia är i denna del av Europa historien om försöken att skapa nationella stater i detta område av kulturell mosaik. Ett efter ett har folk skapat stater, och gång efter annan har detta skett till ett brutalt pris i form av etniskt förtryck, etnisk rensning eller etniskt mord på de andra folk som under århundraden eller kanske årtusenden också levt där, men som plötsligt förvandlats till minoriteter i stater byggda på ett språk, en kultur och en tradition.


I ingen annan del av Europa har nationalismens draksådd skördat så många offer som i denna.


Och i ingen annan del av Europa är det så tydligt att bara samarbete och integration kan bygga varaktig fred som i denna.


Denna del av Europa - med Sarajevo som sitt symboliska centrum - kan gå endera av två vägar under kommande år och decennier.


Den ena är den fortsatta nationalismens väg. 


Att människor representerande olika kulturella traditioner - de tror alla på samma Gud , Abrahams Gud , men de tror på denna Gud som katoliker, som muslimer, som judar eller som ortodoxa - allt mer delas upp i olika statsbildningar och politiska enheter. 


Ett renat och rensat Kroatien. Ett monoetniskt Bosnien. Ett serbiskt Serbien. Ett stor-Albanien som gör slut också på den makedonska staten. Och vi kommer att få se många tiotusentals fler familjer i desperat flykt undan förföljelse och förtryck och många tusentals fler som kommer att förlora sina liv när blodet åter börjar att flyta.


Det är det ena alternativet. Det är tyvärr det enkla - det representerar en fortsättning på utvecklingen under det senaste seklet.


Det andra är samarbetets och integrationens väg. Som är långt svårare, åtminstone inledningsvis, men som är den väg som ger fred och på sikt kan ge en renässans för hela denna del av Europa. 


Som kanske börjar med att vi långsamt, långsamt kan återskapa det multi-etniska Sarajevo vi tyvärr knappast har i dag. Som innebär att alla Bosniens folk till fullo ser Bosnien som sitt land. Som gör det möjligt för serber att få sina medborgerliga rättigheter också i Kroatien och albaner och andra sina i Serbien. 


Som går samarbetets snarare än separationens väg - som återknyter till århundraden av traditioner i just denna de mångkulturella kontakternas del av Europa.
Den vägen kommer inte att bli lätt.


Vi pratar i vår svenska debatt ibland ofta i allmänna termer om krig och om fred. Vi låter ofta som om vi vet vad vi talar om. Jag trodde det nog själv.


Men verkligheten är ofta långt svårare.


Under mina snart två år med Bosnien har jag nära sett vad ett krig kan göra med människor och med ett samhälle. Jag har mött förtvivlan och fruktan, hat och hemskhet, men också hopp och kärlek mellan individer mitt uppe i förstörelse och barbari. 


Att efter ett krig bygga upp byggnader som förstörts är relativt enkelt. Mycket pengar. Lite tid. Sedan är den saken klar. Och allt ser bra ut på bild.


Men att bygga upp människor vars inre förstörts, eller att återskapa de dolda band utan vilka inget samhälle kan fungera, är en långt ömtåligare, långt svårare och samtidigt långt viktigare process.


Jag tror knappast att detta kommer att gå utan att vi förmår att ersätta den nationalismen och nationalstatens vision som fortfarande är så stark med den vision om en bättre framtid som det europeiska samarbetet och den europeiska öppenheten representerar. 


Att olika språk, kulturer och religioner inte skall separeras i separata stater och skiljas av säkra gränser. Utan att vi i stället skall binda dem samman i en allt tätare samverkan och integration över gamla och över nya gränser. Samlevnad i stället för separation. 


Jag är övertygad om att det europeiska samarbetet har som en av sina allra viktigaste uppgifter under de kommande decennierna att sträcka ut sina nätverk av samarbete och integration också över denna del av Europa. 


Det är bara det europeiska samarbetets styrka som kan bryta den nationalismens cirkel som annars inte bara kommer att göra den bosniska samhällsåteruppbyggnaden svår, utan som också riskerar att leda till den ena konflikten efter den andra med konsekvenser för Europa i dess helhet.


Jag tillhör dem som präglas av en i grunden stor optimism inför den framtid vi kan lämna över till våra barn och - så småningom - barnbarn. 


Internationaliseringen när gränser rivs ner, den teknologiska revolution vi nu ser i framväxten av informationssamhället och den explosiva kraften hos Internet, den individualisering som i allt högre grad i allt större delar av vår värld ser skaparkraften hos den enskilde individen som samhällets grund, de allt tätare och närmare kontakterna över gränser som förr mest var spärrar och taggtråd. 


Allt detta kommer att ge nya och närmast oanade möjligheter till utveckling av våra samhällen.
Möjligheter som kan utnyttjas - eller som kan förspillas.


De samhällen som bäst kommer att kunna tillvarata alla dessa möjligheter är de samhällen som är öppna - inte slutna - och som är rörliga - inte stela. 


Öppna för alla de nya intryck och nya möjligheter som denna utveckling och dessa kontakter innebär. Rörliga för att kunna förändras i takt med att de kan tillgodogöra sig nya idéer, nya impulser och den nya kreativitet som kommer genom mötet med andra erfarenheter, andra kulturer. 


Men vi vet alla att detta är lättare sagt än vad det är gjort. Att rädslan för det nya och främmande alltför ofta tar överhanden. Att det är så lätt för dem som är öppenhetens och förändringens förlorare och fiender att spela på fördomar och t o m skräck. 


Och på få andra områden är det så tydligt som när det gäller mötet mellan olika etniska grupper, olika individer som representerar olika kulturer.


Det behöver man inte resa till Bosnien för att uppleva. Det ser vi inte bara kring de europeiska storstädernas ofta växande ghetton av arbetslösa invandrade eller flyktingar. Det ser vi också mitt uppe i vårt eget svenska samhälle. Rädslan, fientligheten - ibland t o m rasismen - finns också hos oss.


Rädslan för det annorlunda. Fientligheten mot det som kan upplevas som ett hot. Slagorden. Oförsonligheten ibland t o m våldet.


Ofta diskuterar vi detta mot bakgrund av det hot som det kan innebära mot de som av det ena eller det andra skälet sökt sig hit från de länder som tidigare var deras hemländer. Och det är oftast så det akuta problemet uppstår.


Och visst är det då vår skyldighet som medmänniskor att reagera. Att försvara humanismen i vårt samhälle.


Men det hot som främlingsfientligheten innebär är ändå inte främst ett hot mot dem som kanske för ögonblicket drabbas av den på det ena eller det andra sättet. I grunden är den ett hot mot oss alla - mot Sverige - genom att den sätter ifråga våra möjligheter som samhälle att utvecklas och inspireras i en framtid där öppenhet, rörlighet och tolerans kommer att betyda allt mer och mer och mer. 


Att inte våga möta det annorlunda. Att inte ha förståelse och tolerans för det som har andra rötter än våra. Att inte kunna inspireras av erfarenheter som tidigare kanske inte funnits inom vårt lands gränser.


Den som - individ eller nation - i stället stänger sig inne i sin egen skrämda förträfflighet dömer sig själv till stagnation och - förr eller senare - undergång.


Ett är säkert: kan vi inte förstå och leva samman med andra kulturer och traditioner inom vårt eget lands gränser, kommer vi i längden inte heller att kunna leva samman med dem utanför vårt lands gränser. 


Den nation eller kultur som inte kan bygga broar till andra i dagens och morgondagens värld kommer inte att kunna utvecklas.


I Sverige är främlingsfientligheten inte främst ett hot mot det som är främmande. Ty för en liten nation som vår är det som är där ute och där borta - det som många vill se som främmande - alltid mycket större och mycket mer. Vi är för vår framtid mycket mer beroende av öppenheten till allt detta förment främmande än det för sin utveckling är av hur vår framtid kommer att gestalta sig.


Väljer vi den vägen, kommer världen att klara sig utan Sverige. Men ett Sverige som vill forma en bättre framtid kommer aldrig att klara sig utan världen. 


Rädslan, fientligheten eller ibland t o m hatet mot det främmande blir därmed ett hot mot framtiden för vårt Sverige. 


Allt detta är lätt sagt. Festtal låter ofta vackra. Men samtidigt vet vi att verkligheten är långt svårare. 


Ur mötet mellan kulturer kan komma både kreativitet och konflikt, i någon utsträckning tror jag tyvärr att de förutsätter varandra. Det gäller i Bosnien lika väl som det gäller i Botkyrka eller i Berlin eller i Birmingham.


Och vi vet också att flykting- och invandringspolitikens konkreta problem kan vara nog så svåra. Varje statsminister i detta land under senare decennier vet att posten som statsråd med ansvar för just dessa frågor inte tillhör dem för vilka antalet ivriga kandidater brukar att vara flest. Och kring få politiska frågor verkar det ibland vara svårare att gå från rena besvärjelser till att föra det rationella och sökande samtal som är ett tecken på politisk mognad.


Det kommer att ställa stora krav på politiskt ledarskap i Europa under kommande decennier att möta och klara alla de problem som ligger i denna utveckling. Och det kommer att ställa krav på att vi är beredda att förändra det sätt på vilket många av våra samhällen fungerar.


Jag är allvarligt oroad för den europeiska framtiden i detta avseende. Vi ser hur det i samhällen som inte klarar av arbetslösheten växer fram ett bidragsberoende invandrarproletariat, och hur det mellan detta och dessa samhällen i övrigt växer murar av misstro som förr eller senare kan slå över i konfrontation och våld.


Detta får vi inte acceptera. Men lösningen ligger inte främst i att bygga murar kring Europa eller kring våra samhällen. Det kommer förr eller senare aldrig att fungera.


Utan i stället måste vi se på hur våra samhällen egentligen fungerar. Göra dem mer öppna - mindre slutna. Göra dem mer rörliga - mindre stela.


Visst är det så att det i många fall handlar det förvisso om individer som tvingats att fly från krig och elände och vars utbildning och bakgrund inte omedelbart passar in i det nya samhället. Här måste vi hjälpa och bistå - utan att döma till bidragsberoende och passivitet. 


Men i minst lika många fall handlar det om företagsamma individer som har en erfarenhet, en bildning och en ambition som det snarare är vårt fel att vårt samhälles stelhet inte fullt ut och tillräckligt snabbt kan ta tillvara. Som söker sig till våra samhällen därför att de tror att de innebär bättre möjligheter för deras önskningar och drömmar om framtiden att kunna förverkligas. Och genom att ge dem bättre möjligheter ger vi också oss själva bättre möjligheter.


Kontakten mellan kulturer - ty det är det som det handlar om - kan utlösa kreativitet, men kan också ge konflikt. Och den stora uppgiften är att se till att vi får kreativiteten och undviker konflikten.


Varje samhälle - vårt eget liksom andras - är ett kontrakt mellan individer som innebär både rättigheter och skyldigheter. 


Ett kontrakt som ytterst vilar på en värderingsmässig samhörighet som ofta har djupa kulturella och historiska rötter. Som skall komma till uttryck i landets lagar, men också i många av dess oskrivna men ändå så fasta regler för umgänget mellan individer.


Och inte minst de senare har en kraft som vi inte skall bortse från. Jag har i Sarajevo ofta förvånats över den kraft som olika kulturella traditioner kan överföra från generation till generation också där ingenting annat skiljer individer och familjer och de lever i ständig symbios med varandra.


Samtidigt som vi måste göra våra samhällen mer öppna, mer rörliga, mer toleranta måste vi slå vakt om det kontrakt av rättigheter och skyldigheter som är samhällets grund. Och vi måste göra klart, att detta vilar på en värderingsmässig grund som kräver inte bara respekt utan också omvårdnad. Så fungerar andra samhällen. Så förväntar man sig att också vårt samhälle skall fungera.


Till de stora framtidsuppgifterna hör att bygga det europeiska samarbetet. För dem som lever med konsekvenserna av krigets fasor känns vår svenska debatt om det europeiska samarbetet ofta förfärande fattig. Jag lever gärna med byråkrati i både Borlänge och Bryssel om vi bara kan bygga ett allt starkare samarbete för att möta barbariet i Bosnien eller varhelst intoleransen, separationen, främlingsfientligheten eller hatet sätter vår fred och vår framtid på spel.


Och ytterst är det detta det handlar om. Ett samarbete byggt på öppenhet, tolerans och respekt. Men som steg för steg övervinner separationismens och isoleringens krafter, och därmed för oss bort från de krig och de konflikter som förr förmörkade vår historia, men som nu riskerar att uppträda i ny skepnad när kontakten mellan kulturer och traditioner blir allt viktigare och allt livligare.


Och det handlar inte bara om Europa. Det handlar om Europa i världen. Jag lever i Sarajevo mitt uppe i en europeisk islamsk tradition som, om den ges möjligheter att leva och utvecklas, kan bli en brygga av oerhört värde till traditioner och länder som betyder allt mer och mer för morgondagen, och som vi alltför ofta väljer att se mest som fundamentalistiska ayatollor i Teheran eller mer eller mindre galna talibaner i Kabul. Också kristenheten har dessvärre haft sin beskärda del av fundamentalister, massmördare och intoleranta hetsare. 


Europaåret mot rasism och främlingsfientlighet är en uppmaning till oss alla. Att reflektera över en framtid som kommer att vara annorlunda än gårdagen. Där nationalstater som utvecklas till etniska ghetton inte kommer att ha någon framtid. Men där samhällens förmåga att med mer av öppenhet, mer av rörlighet, mer av tolerans möta det nya och kunna utlösa den kreativitet som alltid ligger i mötet mellan kulturer, kommer att bli allt mer betydelsefullt för deras framtid.


Det är långt ifrån enkelt. Ingen av oss har rätt att säga det. I mitt hus i Sarajevo har jag skotthål och granatskador. Snett över gatan ligger en av dessa många små kyrkogårdar med årtalen 1992, 1993, 1994 och 1995. Runt flygplatsen finns inte ett hus som inte är sprängt, sönderskjutet, förstört.


Låt Sarajevo påminna oss om det hemska som kan hända - också inne i våra egna samhällen - om vi inte lyckas med Europaårets uppgift och med det europeiska samarbetets uppdrag. 


Men låt den kulturella mångfald, rikedom och kreativitet som en gång var Sarajevos vara en inspiration när vi alla - oavsett ursprung, kultur och religion - försöker att bygga en bättre framtid för det samhälle och det land som är eller blivit vårt.  

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload