Ekonomi bakåt - och framåt
Anförande inför Stockholms Handelskammare, Sverige
Julmöte på Stockholms Handelskammare har för mig alltid haft en mycket speciell klang. Under de år jag arbetade nära tillsammans med Gösta Bohman, och för all del även senare, sade han ständigt hur viktiga dessa möten var. Detta var för honom ett forum framför de allra flesta andra. Och han kunde lägga ner dygn av förberedelser för de framträdanden som han genom åren kom att göra inför de som på den tiden samlades för att här först få sig någon intellektuell spis till del för att därefter hugga in på det mer lekamliga som erbjuds. Mycket i diskussionen om den ekonomiska politiken och utvecklingen ter sig likt om man ser på de senaste decenniernas utveckling. Företagandets villkor. Relationen mellan enskilt och offentligt. Äganderättens betydelse. Den europeiska integrationen. Ett Sverige som halkar efter i förhållande till utvecklingen i omvärlden. När Gösta Bohman talade här strax före jul 1980 var det - som vanligt - de långsiktiga problem som skapats för svenskt företagsamhet av den politiska utvecklingen som stod i fokus. ”Det var åtgärder på näringspolitikens, arbetsmarknadspolitikens, skattepolitikens och utbildningspolitikens områden som successivt urholkade styrkan i den svenska ekonomin och ledde till att vi under 70-talet visade oss inte ha den konkurrenskraft och den produktionskapacitet som vi då skulle behövt och som vi i dag i så hög grad saknar.” Och det som sades för 17 år sedan kan - dessvärre - upprepas i dag. Vi har inte den konkurrenskraft och den produktionskapacitet som vi borde ha och skulle kunna ha. Och till detta enkla faktum kan en betydande del av de övriga problem som vi har att brottas med i den ekonomiska politiken föras tillbaka. I övergången mellan 1970- och 1980-tal fanns det en gryende insikt om att Sverige hade ekonomiska svårigheter som inte bara var tillfälliga och konjunkturella. När den första borgerliga regeringen i mannaminne tagit över hösten 1976 hade svensk ekonomi befunnit sig i brant utförsbacke efter misslyckandet med den s k överbryggningspolitiken under lotteririksdagens år. De kraftiga ökningar av skatter och lönekostnader som skett under dessa år hade skapat en allvarlig kostnadskris för det svenska näringslivet. Under slutet av 1970-talet inriktades den ekonomiska politiken på att lösa de akuta kostnadsproblemen och hålla sysselsättningen uppe. Till stora delar lyckades också detta. Men det dröjde förvisso alltför länge innan dessa borgerliga regeringar till fullo insåg problemens vidd och började att angripa de strukturproblem som fanns i svensk ekonomi. Kring 1980 - när Gösta Bohman talade här - lades emellertid den ekonomiska politiken om i syfte att begränsa de offentliga utgifterna, förändra strukturen i de offentliga systemen, sänka marginalskatterna och öka tillgången på riskvilligt kapital i näringslivet. Men denna inriktning bröts när socialdemokraterna efter valet 1982 återtog regeringsmakten. De genomförda utgiftsminskningarna och strukturreformerna återtogs till stor del. Återställarpolitik har således anor. I stället satsade regeringen på att lösa problemen genom en stor devalvering och ett successivt skärpt skattetryck. Detta var kärnan i det som kom att kallas den tredje vägens ekonomiska politik. Detta var år då vi varnade för riskerna med en hel- eller halvsocialistisk politik - minns den strävan som låg bakom löntagarfonderna! - , ville ha fortsatta strukturella reformer och varnade för riskerna för en pris- och kostnadsutveckling som åter skulle undergräva konkurrenskraften och leda till ökad arbetslöshet. Inte minst var det i valrörelsen 1985 - då för andra gången under Ulf Adelsohn, och med Bengt Westerberg som ny ledare för folkpartiet - som vi förde denna debatt. Men vi möttes av en kanonad av anklagelser vars samlade syfte var att rida spärr mot snart sagt varje form av förnyelse av den ekonomiska politiken. Mot våra krav på systemreformer och systemskifte ställdes deras systemnostalgi och förnyelseskräck. I stora delar av omvärlden lades den ekonomiska politiken kring 1980 om i tydligt liberal riktning. Och denna omläggning lade grunden för ett skede av stark tillväxt och utveckling i många av Västeuropas, Nordamerikas och Östasiens länder. Det var en utveckling som indirekt också gynnade Sverige. Men samtidigt blev det allt mer uppenbart, att den tredje vägens ekonomiska politik medförde att Sverige fortsatte att halka efter och att de långsiktiga strukturproblemen i svensk ekonomi snarast förvärrades. Den bidrog till att 1980-talet blev ett förlorat decennium när det gällde arbetet att förnya Sverige och att ta itu med våra problem. I stället såg vi under dessa år hur kostnaderna ökade väsentligt snabbare i Sverige än i andra länder. Konkurrenskraften i näringslivet äventyrades, och basen för den framtida sysselsättningen eroderades. Inför valet 1988 företrädde socialdemokraterna en ekonomisk politik som satte lättsinnet i högsätet. Kjell-Olof Feldt har försökt att förklara det med att de greps av ”valfeber”. Storstilade löften om nya utgifter kombinerades med benhårt motstånd mot utgiftsnedskärningar och strukturella reformer. I finansbubblans tider var det öppna kabrioletts och dalmatinerhundar på de socialdemokratiska valaffischerna. Men sedan gick det bara utför. Kris lades till kris. 1990-talet inleddes med ett formligt Ragnarök för 1980-talets ekonomiska politik i samband med att dåvarande statsminister Carlsson lade fram ett regleringspaket av närmast östtyskt snitt för riksdagen, förlorade såväl detta som sin i grunden desillusionerade och överkörda finansminister och så småningom fick börja en reträtt från gamla vallöften som dock i hastigheten hade det goda med sig att det också började att tvinga socialdemokratin till en omorientering i Europapolitiken. Inför valet 1991 förkunnade den socialdemokratiska regeringen vändpunkt efter vändpunkt uppåt samtidigt som industriproduktionen föll som en sten, arbetslösheten började sin rekordklättring uppåt och hålen snabbt började att öka i de offentliga finanserna. Och samtidigt hade Bengt Westerberg - då ledare för Folkpartiet - och jag snickrat ihop ett ekonomisk-politiskt program - Ny Start för Sverige - som i sina huvuddelar också kom att få anslutning från kristdemokraterna och centerpartiet. När man i dag läser detta program slås man av hur rätt och riktigt det var. Det kan sägas att vi underskattade kraften i den nedgång som skedde, och det trots att vi tvärs genom valrörelsen anklagades för att vara svartmålare och dysterkvistar. Vi varnade tydligt och klart för arbetslöshetsbomben, men såg kanske inte till fullo krisen i det finansiella systemet och allt det som denna skulle leda till. Men det viktiga i den politik vi då förde fram var att vi satte in våra svårigheter och problem i ett längre perspektiv. Det var den bristande tillväxt-, omvandlings- och utvecklingskraften i vår ekonomi som var det avgöande problemet. Vi skrev, att ”utan ett tillväxtlyft går Sverige mot en arbetslöshetskris, en statsfinansiell kris och en välfärdskris samtidigt”. Och vi skrev detta i en situation där BNP sjunkit sedan 1990 och enligt prognoserna skulle fortsätta att göra det in i 1992. Det var ett mycket allvarligt läge för Sverige. En viss insikt om behovet av större förändringar hade på vissa områden också börjat att infinna sig hos socialdemokraterna. Under internationellt tryck hade man avreglerat finansmarknaderna. Och efter att de hårdnackat under 1970- och 1980-talet försvarat ett skattesystem med mycket höga marginalskatter hade man plötsligt insett att detta var både perverst och omöjligt, och detta hade lett fram till den stora skattereformen 1990, då beskriven som århundradets prestation i denna bransch. Den var viktig, men ändå bara en halvreform. Man insåg marginalskatteproblemet, och var beredd att angripa detta genom beslutet om att ingen skulle behöva betala mer än 50% av en löneökning i skatt och nio tiondelar av alla skulle inte behöva betala mer än 30% i skatt. Det var ett mycket viktigt steg. Men man vägrade att inse skattetrycksproblemet. Och därmed tvingades man in i en situation där skattesänkningar på ett ställe skulle balanseras av skattehöjningar på andra. Här kunde vi moderater inte vara med. Konsekvensen av dessa skatteökningar blev mycket riktigt också en rad problem, inte minst vad gäller tjänstesektorn, som vi sedan haft att brottas med under 1990-talet. Regeringsförklaringen 1991 för den fyrpartiregering som då bildades hade en långsiktig inriktning. Vi insåg, att tre år var en alldeles för kort tid för att varaktigt och tillräckligt vända på utvecklingen. Vi syftade till att helt och fullt föra in Sverige i det europeiska samarbetet, till att återupprätta Sverige som en tillväxt- och företagarenation, till att åstadkomma en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken och till att lägga en grund för en bättre miljö inte minst genom utnyttjande av ny teknik. Konkret ekonomiskt syftade vi till sådana förbättringar i tillväxt- och företagandeförutsättningarna att Sverige mot mitten av 1990-talet skulle kunna ha en tillväxt i nivå med EU i övrigt för att under decenniets andra hälft varaktigt kunna ha en tillväxt i europeisk toppnivå. Vi var - det visste vi - ambitiösa. Den korta mandatperioden med dess pardans i riksdagen mellan ny- och socialdemokrater i motståndet mot det mesta när det gällde sparande i offentliga utgifter kom, som bekant, att bjuda på en del dramatik. I spåret efter problemen i den europeiska politiken, och inte minst finansieringen av den tyska återföreningen, hamnade huvuddelen av Europa hösten 1992 i en valutakris som till slut tvingade också oss att överge fastvalutalinjen. Men tvärs genom allt detta fortsatte vi hela tiden arbetet på de strukturella reformerna och de strukturella förbättringarna av förutsättningarna för företagande och tillväxt. Från mitten av 1993 såg vi också hur ekonomin vände uppåt. Till betydande del handlade detta om en bättre konjunktur i kronförsvagningens spår. Men det var också tydligt att inriktningen på de strukturella reformerna hade börjat att ge resultat. Och denna mycket tydliga uppgång av den svenska ekonomin - ökande industriproduktion och sysselsättning, fallande budgetunderskott och arbetslöshet - kom också att fortsätta hela 1994 och en bit in i 1995. Mitt i det påtvingade kortsiktiga försökte vi hela tiden att hålla blicken fäst vid det långsiktigt viktiga. Ett mycket konkret uttryck för detta var Lindbeck-kommissionen som, på samma sätt som varit fallet med den s k Bjurel-kommissionen i slutet på 1970-talet, pekade på de strukturella problemen i ekonomin och på de långsiktiga åtgärder som måste sättas in för att klara dem. Lindbeck-kommissionens slutsatser låg i de allra flesta avseenden mycket nära det som var den dåvarande regeringens politik, men möttes mest med förakt av den dåvarande oppositionen. För den dåvarande oppositionen var det motstånd mot sparåtgärder i de offentliga utgifterna och reformåtgärder i skattesystem och arbetsrätt som var kärnan i dess utmaning av regeringen. När jag i dag ser på t ex deras budgetalterntiv för 1993 ser jag att de var mot i stort sett alla besparingar och tyckte sig klara finansieringen av allt de lovade genom att deras politik genom något mirakel skulle ge halverad arbetslöshet och halverad tragedi i Bosnien. Det var - som statsminister Göran Persson också antyder i sin bok - knappast en seriös hantering av seriösa problem. I valrörelsen 1994 var det underskott och arbetslöshet som kom att stå i centrum, och det med all rätt. Vi hävdade att det var nödvändigt att gå vidare med spar- och reformpolitiken för att på det sättet fortsätta att sanera statsfinanserna och få fram nya jobb. Socialdemokraterna hävdade att samma sak kunde åstadkommas med mindre av sparande samtidigt som man lovade inte minst LO en serie av återställare när det gällde reformpolitiken. De lovade att alla personal skulle få vara kvar i landsting och kommuner, att arbetslösheten skulle halveras på ett år och bara de s k rika skulle drabbas av högre skatt. Och med detta budskap - mindre sparande, snabb minskning av arbetslösheten, en serie av återställare - vann man valet och bildade regering. Man började som man lovat. Massiva återställare med Göran Persson och Gudrun Schyman i skönt samförstånd i Rosenbad. Reformer efter reform revs upp i den allmänna vänsteropportunismens trötta tecken. Arbetsrätten rullades tillbaka till det gamla. Förmögenhetsskatt och dubbelbeskattning skulle vara kvar. Nya s k värnskatter och s k egenavgifter skulle införas. Någon allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring ville man inte veta av. Men detta dög inte som ekonomisk politik, och när vindarna började att blåsa snålare under vårvintern 1995, med ett sjunkande förtroende för vänsterpolitiken i Sverige i förening med en icke obetydlig internationell oro, blev Ingvar Carlsson och Göran Persson tvingade att dumpa Gudrun Schyman och söka förankring hos något av de partier som burit upp den ekonomiska politiken under den föregående mandatperioden. Det blev som bekant centern. Jag hade då förklarat att jag vare beredd att pröva en lösning som hade varit både bredare och starkare. Om det hade varit möjligt kan ingen veta. Men av skäl som nog mer var taktiska för partiet än strategiska för Sverige valde man en lösning med centern som var smalare och svagare. Och därvid har det som bekant blivit. Under de senaste månaderna har jag försökt att skaffa mig en klarare bild av den ekonomiska politiken och vad som uppnåtts eller inte uppnåtts under de ca två år min verksamhet har varit utlokaliserad till andra delar av Europa. På två punkter är det mycket tydligt att det skett en avgörande förbättring. Den första är att låginflationspolitiken accepterats av alla, och att förutsättningarna för den dessutom förbättrats genom fempartiöverenskommelsen om riksbankens ställning. Den andra är att självfallet statsfinansernas tillstånd. Gapet, som minska 1993, har slutits tydligt snabbare än vad någon hade vågat att hoppas. I en artikel i Dagens Nyheter i går gick jag igenom vad som faktiskt hänt med statsfinanserna under dessa år. Jag gjorde det därför att utan en saklig analys av vad som hänt kan vi inte riktigt veta vad som återstår och vart vi är på väg. Fram till våren lades det från regeringen, med stöd av centern, fram förslag om minskade statsutgifter på olika områden. Men sedan dess har det i stället varit ökade utgifter som dominerat. Och lägger man ihop plus och minus finner man att vi är på väg mot en situation där det fattats fler och större beslut om ökade statsutgifter än om minskade statsutgifter under denna mandatperiod. Något sparande i denna mening har netto inte skett under dessa år. Hur det har det då gått till? Jo, som en kombination av olika faktorer. Räntan i omvärlden har gått ned snabbare än vad någon vågade att hoppas på 1994 eller 1995. Och detta har lett till att viktiga utgiftsposter som statsskuldsräntor och bostadssubventioner minskat mer än vad man tidigare trott. Borgerliga sparbeslut av långsiktig karaktär har börjat att slå igenom. Minskade utgifter i sjukförsäkringssystemet och för räntebidrag till boende är sannolikt de enstaka viktigaste och största minskningarna av statliga utgifter som skett under 1990-talet. Det var beslut under den föregående mandatperioden som, i förening med andra utvecklingar, gett resultat under denna mandatperiod. Massiva skattehöjningar på allt och alla har genomförts. Med undantag för baslivsmedel har i stort sett allt och alla drabbats av påtagligt höjda skatter under de senaste åren. I sin bok redovisar statsminister Göran Persson en bruttosiffra på skattehöjningar på ca 69 miljarder kr. Dessa massiva skattehöjningar har förvisso bidragit till att kortsiktigt suga in pengar till staten, men det har också inneburit att skattebasernas långsiktiga växtkraft försvagats. Och det senare är viktigt. All internationell erfarenhet visar att försök till statsfinansiell sanering, i en ekonomi som den svenska, som huvudsakligen bygger på höjda skatter är en sanering på lösan sand. Det hjälper på kort sikt men stjälper på lång. Redan har vi ju sett hur skatteministern ständigt jagar de flyende skattebaserna och i den jakten tvingas till den ena halsbrytande manövern efter den andra. Förmögenhetsskatten är ett exempel som kanske rör få. Tobaksskatten är ett annat exempel som verkar beröra många. Och fler kommer säkert att komma. Till dessa faktorer - räntan, tidigare sparbeslut och skattehöjningarna - skall läggas också en lång rad engångsåtgärder i statsfinanserna - sammanlagt ca 135 miljarder kr - och det tyvärr kända berg-och-dalbanefenomen som kallas den extrema konjunkturkänsligheten i de svenska statsfinanserna. Det går både ned och upp snabbare än vad något prognosinstrument hitintills har förmått att fånga. Och detta är ingen nyhet. Så har det varit under de senaste decennierna, och så tenderar det att bli i länder med en skatte- och utgiftskvot på de mycket höga nivåer vi har i Sverige. Summa summarum av allt detta är dock att gapet i statsfinanserna slutits snabbare än vad vi hade vågat att hoppas på. Det är bra. Men, som IMF påpekade i sin senaste granskning av svensk ekonomi, har i dock en situation där ”many of those features of Sweden’s general government finances that contributed to the fiscal crisis in the early 1990s, notably the high cyclical sensitivity of both expenditure and revenue, remain and the level of general government debt is sharply higher.” Och till detta kommer att återställare- och skattepolitiken inneburit att tillväxt och möjligheter till nya jobb trängts tillbaka. Ser vi tillbaka på de olika alternativ som åren 1994 och 1995 skisserades i långtidskalyler och långtidsutredningar för utvecklingen fram mot sekelskiftet tvingas vi konstatera att tillväxten blivit markant lägre än de lägsta av de alternativ som då skisserades och att utvecklingen av sysselsättningen också blivit markant mycket sämre. Och det är detta som är det allvarliga på sikt. Det tillväxtproblem som det var tydligt att vi hade i början av decenniet, och som det var en avgörande uppgift att komma ur, sitter vi fortfarande till stor del fast i. Och det sysselsättningsproblem vi då med sådan kraft var på väg in i förefaller i dag att ha bitit sig fast. Siffrorna talar sitt språk. Nu går konjunkturen tydligt uppåt samtidigt som statistiken talar om att sysselsättningen - riktiga jobb - fortsätter att minska. Och så har det vid det här laget varit i inte mindre än 20 månader. I längden finns det inget AMS-lyft i världen som i statistiken kan korrigera en utveckling som denna. Jag har all anledning att hoppas att utvecklingen under det kommande året kommer att bli mindre dyster. Konjunkturen borde kunna lyfta sysselsättningen. Men allt tyder på att detta lyft blir långt mindre och långt svagare än det vi skulle behöva. Och därmed är risken för att kurvorna fortsätter åt fel håll när konjunkturen planar ut eller viker dessvärre mycket stor. Det finns en tydlig tendens i vår politiska och ekonomiska debatt att blunda för arbetslöshetens och den lägre sysselsättningens konsekvenser. Socialt och för inte minst unga människor är de betydande. I storstädernas blandning av kulturer och folk rentav farlig i det längre perspektivet. Men också rent ekonomiskt. En utredningsgrupp under finansdepartementet konstaterade förra veckan att ”omkring 8 procent av de de totala offentliga utgifterna användes 1996 till att försörja människor som antagligen vill försörja sig själva”, d v s de totala utgifterna för arbetslöshetsstöd och förtidspensionering. Och tar man hänsyn också till den produktion som faller bort p g a arbetslösheten kommer utredningsgruppen fram till en årlig ekonomisk kostnad för detta politiska misslyckande som uppgår till ett belopp som är större än utgifterna för alla ATP-pensioner. Vi är nu på väg att lämna 1990-talet bakom oss och gå in i 2000-talet. Vi måste blicka bakåt för att dra lärdom, det har jag försökt, och vi måste blicka framåt och utåt för att få perspektiv och för att dra upp riktlinjerna för allt det som måste ske. Jag talade om 1980-talets som ett förlorat decennium för Sverige när det gällde den nödvändiga förnyelsen. Omdömet om 1990-talet borde inte behöva bli lika hårt. Låginflationspolitiken är accepterad. Vi har äntligen tagit steget in som medlemmar i den Europeiska Unionen. Vi har fått fyraåriga mandatperioder och ett radikalt bättre budgetsystem. Socialismen är borta som ideologiskt framtidsalternativ i denna liksom i varje annan del av världen. Allt detta är bra. Men ändå är jag starkt oroad över den kortsiktighet som åter kommit att ta över diskussionen om vår ekonomi och vår ekonomiska politik. Det spekuleras om konjunkturer upp och konjunkturer ned i ett läge där det ju inte är konjunkturerna utan i stället strukturerna som är Sveriges långsiktiga och avgörande problem. Vi behöver en ny radikal diskussion om agendan för den ekonomiska förnyelsen av Sverige med siktet inställt inte på den närmaste månaden eller det närmaste året, utan med siktet inställt på det kommande decenniet. Vi måste vara beredda att föra ekonomisk förnyelsepolitik med långa perspektiv och med långa andetag. Och då måste vi återvända till tillväxten, utvecklingen och omvandlingen som alldeles avgörande. Till vad som krävs i form av politiska beslut för att skapa förutsättningarna för de dynamiska effekter som ligger i fria individers och fria företagares kontinuerliga skapande av nya möjligheter och nytt välstånd. Det var de dynamiska effekterna som en gång lyfte Sverige från fattigdom till välfärd. Och det är de kringskurna möjligheterna för dessa dynamiska effekter som nu gett Sverige ett kvarts århundrade av eftersläpning och det ena problemet efter det andra. De två senaste decennierna har öppnar upp hisnande nya möjligheter. Bokstavligt och bildligt har en ny värld börjat att öppnas upp. Ekonomi efter ekonomi har liberaliserats och frigjorts samtidigt som vetenskap och teknologi skapat ständigt nya möjligheter. Och denna utveckling borde kunna skapa än bättre förutsättningar för vårt lands utveckling än de vi hade under det stora välståndslyft för ett sekel sedan när vår skog och vår malm förde oss uppåt, uppåt. I den nya världens nya ekonomi ligger vi lika centralt som alla andra. I den nya världens nya ekonomi är det kunskap och kompetens som är avgörande. I den nya världens nya ekonomi är det förmågan till förändring och förnyelse och förkovran som är nyckeln till framgång och framtid. Jag har slagits av två saker när jag mött företagare - stora som små - under de senaste månaderna. För det första möjligheterna. Inte minst de som ligger i den sjudande dynamiken när det globala informationssamhället nu växer fram, och när ett företag i Stockholms frihamn kan vara lika framgångsrikt och innovativt som ett i San Franciscos Silicon Valley. Men för det andra det djupa bekymret för Sveriges framtid och Sveriges ekonomi som jag möter hos företagsledare. När Ericsson - ett företag som genom det senaste decenniets expansion kommit att betyda mer för vår samlade ekonomi än vad jag tror att något enstaka företag gjort sedan Stora Kopparbergs glansdagar för ett antal hundra år sedan - seriöst studerar om man skall flytta sitt huvudkontor från Stockholm och Sverige är det tyvärr bara toppen av ett isberg och tvivel. Och det bekymrar mig att det i debatten finns så lite av optimism inför det förra och bekymmer inför det senare. I den allmänna kortsiktigheten i debatten verkar det som om såväl möjligheterna som farorna sjunkit ner till statiska fladder i månadsprognoserna. Detta är farligt. Mycket farligt. Och det är därför vi så tydligt behöver diskussionen om den radikala agendan för förnyelsen av Sverige under det kommande decenniet. En diskussion för de som bär eller gör anspråk på att bära politiskt ansvar i regering och riksdag. Men en diskussion som aldrig kan bli fullständig om den inte till stor del bärs upp av företagsamhetens och förnyelsens egna företrädare. I både politik och näringsliv måste framtidsdebatten bli djärvare, mer utmanande och mer inriktad på att verkligen skapa förståelse och samförstånd om det som verkligen kommer att behövas under det kommande decenniet. Jag tycker inte att vi skall acceptera att Sverige inte har en tillväxt som ligger bland de bästa bland länderna i den Europeiska Unionen. Varför skall vi acceptera att vara sämre? Jag tycker inte att vi skall acceptera att Sverige brottas med arbetslöshet och låg sysselsättning i en situation där det varje dygn, varje vecka runt om i världen tillkommer företag och jobb i en takt som sällan förr. Jag tycker inte att vi skall acceptera att låg- och medelinkomsttagare beskattas hårdare i dag i Sverige än någonsin tidigare i modern tid och att de beskattas hårdare i Sverige än i något annat europeiskt land - och detta samtidigt som vi nås av rapporterna om en åldringsvård i kris, en skola som halkar efter och ett rättssystem som inte har de resurser som krävs. Jag tycker inte att vi skall acceptera att vårt land allt mer kommit att ses som ett land som inte riktigt vet vad det vill eller vad det vågar i det europeiska samarbetet. Jag tycker helt enkelt inte att vi skall acceptera att inte vara bäst. Jag tror att vi kan det. Vi behöver inte blicka bakåt med de 1950-talets brukssamhällen som är och förblir försvunna. Vi borde ha modet att blicka framåt mot alla de möjligheter som ligger i framtiden för ett Sverige som sätter förnyelse och företagande i centrum på ett helt annat sätt än vad vi vågat och velat under de senaste decennierna. Vi har alla ett ansvar. Jag efterlyser en djärvare och öppnare debatt från företagsamhetens företrädare. Och jag efterlyser en öppnare och mer generös debatt från det politiska livets företrädare. Många har ansett det vara naivt av mig att inte ständigt stänga dörrar, utan att i stället hoppas på ett samförstånd kring viktiga framtids- och förnyelsefrågor som inte gör halt vid gamla block- eller partigränser. Men jag kommer att fortsätta att vara naiv i detta avseende. Jag tror att det finns mycket i den förnyelse som Sverige behöver som borde kunna vinna en mycket bred förankring i vårt samhälle. Men för att nå dit behöver vi en öppen och djärv framtidsdebatt. Som utgår från det som hänt eller inte hänt under de senaste decennierna. Men som framför allt vågar att se framåt, vågar att göra förnyelsen, vågar att säga att Sverige ännu en gång skall kunna vara bäst.