Minnesord om Förintelsen
Anförande vid minnesstund och manifestation i riksdagen Egentligen är det Jerzy Einhorn som vi skall lyssna på i dag. Hans bok - ”Utvald att leva” - är den gripande berättelsen om skräddarpojken från Czestochowa som kom att överleva helvetet och å vidare till att bli en av de mest framstående i det land som blev hans nya hemland. Från förintelseårens ghetto i Polen till Sveriges Riksdag. Han skriver i sin bok: ”Jag hoppas att när vi alla som överlevt Förintelsen är borta kommer ändå människor att finnas som skall ställa sig upp och säga - jag har sett en av dem, jag har hört en av dem och jag tror på vad de har att berätta.” Det är en förmån för oss att ännu kunna lyssna till de som ännu kan berätta. Och det är så oerhört viktigt att vi också gör det. Många av oss har stått tysta, tigande inför brännkamrarna i det som fortfarande finns kvar av förintelsemaskineriets ohyggliga anläggningar. Haft svårt att fullt ut förstå det hemska som hänt - i vår tid, i vårt Europa. Själv har jag stått inför öppna massgravar som bara varit några år gamla. Och haft anledning att fundera och tänka. Det är farligt att reducera allt till bara Hitler och det ohyggliga som hände då, när han under några år ville utrota den judiska kulturen från Europa. Därför att det hemska fanns också före Hitler, och det hemska finns också efter Hitler. Hans brott var monstruösa. Men de hade sin grund. Och historien har inte tagit slut. Jerzy Einhorn skildrar hur han som ung pojke upplevde progromer i Polen långt för Hitler. Hur fromma kristna på vägen till sin madonna slog ut fönster, misshandlade, ibland dödade de som trodde på samma Gud men inte på samma profeter. Judarna var annorlunda. En stark egen kultur. En Guds-tro som inte var riktigt densamma. Och därför skulle de bort. Förföljas. Förträngas. Fördrivas. I sin yttersta konsekvens förintas. Hitler satte allt i system. Hitler drev allt till sin logiska fulländning. Men han kom inte från intet i den europeiska historien. Och de attityder som gjorde honom möjlig dog inte med honom. Jag har stått på de fält vid Jasenovac vid Sava-floden där resterna av upp till 700.000 människor begravts. Serber, judar, zigenare. De mördades för att de var de som de var. Jag har stått vid de öppna massgravarna av européer vars brott var att de gav Abrahams Gud ett annat namn och trodde på ännu en profet. Som mördades - alldeles nyss - för att de var de som de var. Vi får inte glömma. Det säger vi ofta. Men vi får inte glömma heller vår egen roll. Sveriges roll. Att vårt land teg när andra talade. Det är möjligt att övermakten och överlevnadssträvan inte gav oss något val. Men vårt land bär fortfarande på en moralisk börda i förhållande till de som - ofta mot alla odds - vågade ller tvingades att ta striden mot det onda. Raul Wallenbergs hjältedåd var av större dimension än vad jag tror att de allra flesta i vårt land fortfarande är medvetna om. Som jag sade här i januari 1995: ”Ingen annan svensk har i modern tid gjort så stora, så handgripliga och så svåra insatser i humanitetens och människokärlekens tjänst som Raul Wallenberg. Hans namn har gett ära åt Sverige.” Nu kommer han - äntligen - att få sitt minnesmärke också i Sveriges riksdag. Det är sent. Men inte för sent. Jerzy Einhorn hade lyckan att bli utvald att leva. Raul Wallenberg försvann i stalinismens mörka fängelser, läger och lögner. Vi valde att inte våga rädda honom när detta kanske hade varit möjligt. Vi har en skuld också till honom. Judarna mördades för att de var annorlunda. Men vi lever i en värld där vi alla är annorlunda. Där det alltid kommer att finnas de som tycker att också vi är någonting som är främmande. Och där människors samlevnad aldrig kan fortgå om vi inte alla lär av det som är Bibelns gyllene budskap: möt Dina medmänniskors på det sätt Du skulle önska att de skall bemöta Dig, Dina barn och Dina barnbarn. Det ohyggliga som hänt har ofta fått mig att fråga hur fast egentligen civilisationens fernissa på oss människor är. Var poliskaptenen Degenhardt från Leipzig i Czestochowa en människa genetiskt annorlunda än vi själva? Vågar vi tänka tanken att att kanske det är historiens slump som avgör vem som är bödel och vem som är offer? Därför måste vi bygga samhällen av tolerans, och vi måste ständigt knyta dessa samhällen allt närmare och närmare varandra i ett nätverk av beroende och förståelse och tolerans som förmår att hålla det onda krafter borta. Ett enat Europa. En värld i samverkan. Och vi måste alla bli bättre på att möta och förstå och uppskatta det annorlunda. Det är inte likheterna som för mänskligheten framåt. Det är olikheterna som utmanar, inspirerar, sporrar. Förintelsens brott var därmed inte bara ett monstruöst brott mot alla de som då mördades. Förintelsens brott var ett brott mot själva det som måste vara kärnan i det som vi vågar att betrakta som civilisation. Vi får aldrig glömma. Vi får aldrig upphöra att lära. Vi får aldrig sluta att försöka att förstå.