October 11, 2018

April 28, 2017

Please reload

Senaste publicerat

Uppdrag: utrikesminister

September 29, 2014

Anförande vid Utrikespolitiska institutet, Stockholm, Sverige

Det var i början av december 2006 som jag stod här och talade om en ny politik för en ny...

1/8
Please reload

Utvalda anföranden

Reformagenda för Tillväxt

April 22, 1998

Anförande vid Industriförbundets årsmöte


Sverige är nationen som under de senaste decennierna - ja, det senaste kvartseklet - successivt förlorat mark i förhållande till andra jämförbara nationer, och vars politik fortfarande förefaller mer intresserad av att blicka bakåt än av att se framåt.

Omdömet kan förefalla hårt. Vi skulle alla önska att det inte var rättvist. Men den ekonomiska statistikens tabeller över länders utveckling talar sitt alltför tydliga språk, och många av den dominerande politikens accenter är alltför tydliga för att vi skall kunna bortse från dem.

Länge bestreds det från den etablerade ordningens företrädare att Sverige ekonomiskt halkade efter. Jag minns väl debatterna i ärendet för ca ett decennium sedan. Det gavs ut tjocka böcker som skulle visa att det var fullt naturligt att andra mindre avancerade ekonomier förr eller senare hann i kapp den mer utvecklade svenska ekonomin. Men det var fortfarande ett axiom som icke fick rubbas att vi låg i toppen och täten och att så skulle det förbli.

Men sedan dess går det inte att förneka att vi inte bara hunnits i fatt utan också passerats. Förra året passerades vi inom den Europeiska Unionen av Storbritannien, Finland och Irland. Vi ligger nu på den fjärde platsen av dess 15 medlemsländer - fjärde platsen från botten, vill det säga.

Man skulle tycka att detta skulle leda till att de politiska larmklockorna skulle ringa med kraft i vår samlade politiska debatt. Men icke. 

I den vårproposition som regeringen presenterade den 14 april finns t ex inte en enda rad som uttrycker medvetenhet om eller bekymmer inför den utveckling vi sett och ser vad gäller vårt lands relativa ekonomiska position. Det är en häpnadsväckande likgiltighet inför en långsiktigt alarmerande utveckling.

Och i uttalande efter uttalande säger sig regeringens företrädare vara nöjda med sakernas tillstånd. 

I går publicerade ansedda International Institute for Management Development (IMD) sin årliga studie av hur olika länders konkurrenskraft utvecklas i förhållande till varandra. Vid sidan av motsvarande studie av World Economic Forum anses denna vara den ledande studien i dessa frågor i världen i dag.

Resultatet var att Sverige åter igen hamnade längre ner på listan. Vi sjönk från plats 16 förra året till plats 17 detta år. Och bekräftade därmed en bekymmersam trend som inneburit att vi från år 1994 sjunkit från plats 9 till plats 17 i denna lista. Jag hittar inget annat jämförbart land som på så kort tid sjunkit så snabbt i denna viktiga internationella undersökning.

Men bilden av Sveriges position har nyanser som alls inte saknar intresse.

Sverige anses vara bra på vissa områden. Vår infrastruktur - inte minst tror jag att det gäller på telesidan - placerar oss i detta viktiga avseende på fjärde platsen i denna undersökning. Och vi anses också vara mycket bra när det gäller företagsledning, och hamnar här på plats nummer sex i hela undersökningen.

Om det således finns ljuspunkter i bilden av Sverige, så finns det också faktorer som på ett mycket tydligt sätt drar ned oss.

Det gäller den inhemska ekonomin, där vi hamnar på plats 29 i listorna, men det gäller allra främst den kategori som kallas ”government” och som sammanfattar den politik som förs i landet i fråga. Det är här som Sverige verkligen sänks i tabellerna med en position som ligger på plats 35 i världen. Att vi tydligen gått upp från plats 38 förra året är i detta sammanhang en mycket ringa tröst.

Bilden av Sverige är således bilden av landet med i vissa viktiga avseenden goda förutsättningar, men med en politik som tynger ner och försvårar.

Och i sin sammanfattande värdering av utvecklingen i världen skriver IMD med viss beundran om den imponerande utveckling som man ser i viktiga delar av det man kallar norra Europa. Holland, Finland, Norge och Danmark får klart positiva omnämnanden för sin utveckling. 

Det nordliga Europa utpekas som ett starkt tillväxtområde i konkurrens med USA, stadsekonomier som Singapore, Hong Kong och Luxembourg och de anglo-sachsiska länderna med deras tidiga och tydliga inriktning på ekonomiska reformer.

Men i denna positiva bild av utvecklingen i det nordliga Europa konstateras, att Sverige avviker från det i övrigt framgångsrika mönstret med en svagare ekonomisk tillväxt och ett tydligt skadligt skattesystem som också nu får företag att överväga att förlägga allt större del av sin verksamhet till andra länder.

Och så vet vi tyvärr alla att det är. IMD kan inte gärna beskrivas som en i Sveriges valrörelse engagerad svartmålare. Den ”bench-marking” av nationer som institutet presenterar har vi anledning att ta på lika stort allvar som rapporterna om hur vi i välfärdstabellerna kommer på successivt allt lägre och lägre platser.

I den dagsaktuella debatten finns det en tydlig tendens att tro att den stigande konjunkturen kommer att lösa, eller i alla fall dölja, alla dessa problem. Det är en illusion som förefaller att vara en fast företeelse i svenska valrörelser. Men som efter dessa genomgående visat sig vara just en illusion.

I början av 1990-talet satte jag upp som mål för den ekonomiska förnyelsepolitik som jag då såg som alldeles nödvändig att vi till mitten av decenniet skulle komma upp till samma tillväxt som genomsnittet i den Europeiska Unionen för att under dess andra hälft varaktigt kunna ligga däröver.

Det var en nödvändighet för att bryta eftersläpningen.

I dag kan vi se att det misslyckats. Det finns ingen av regeringen oberoende bedömning av den ekonomiska utvecklingen som visar annat än att vi under de år som gått legat under genomsnittet i EU och att vi under de kommande år som nu kan överblickas kommer att fortsätta att göra det.

Och tyvärr är det logiskt att det blivit på detta sätt. Frånvaron av en tillväxtpolitik i detta ords egentliga bemärkelse har varit utomordentligt tydlig. De stora skattehöjningarna och de många återställarna under senare delen av 1994 och större delen av 1995 var en politik med rakt motsatt inriktning. Den under 1996 omtalade s k tillväxtpropositionen blev en genuin besvikelse. Och under 1997 och 1998 förefaller det åter att vara en politik för att dels öka på den offentliga sektorn och dels rida spärr mot varje krav på sänkt skatt som dominerar.

Att tillväxten - med denna politik - fortsätter att vara sämre än vad den borde, sämre än i andra jämförbara länder och sämre än vad vi behöver, är tyvärr knappast förvånande.

Avgörande under de kommande åren måste vara att på bredden och djupet bryta denna utveckling. Det handlar om en politik för tillväxt och för nya jobb, allra främst i en expanderande företagsamhet.

Skulle detta inte lyckas, har vi att se fram mot en påtagligt bekymmersam utveckling. Under 1990-talet har vi sett hur antalet löntagare blivit successivt färre medan antalet bidragstagare blivit successivt fler. Allt färre förväntas försörja allt fler.

Och detta belastar tydligt också de offentliga budgetarna. Kostnaderna för dessa av arbetslösheten och den låga sysselsättningen ligger nu kring 150 miljarder kr. Det skall jämföras med att kostnaderna för grundskola och gymnasium ligger på ca 70 miljarder kr och kostnaderna för sjukvård på ca 90 miljarder kr.

Våra skattekostnader för arbetslösheten är således i dag dubbelt så höga som våra skattekostnader för skolan och nästan lika höga som för skolan och sjukvården tagna tillsammans.

Vi har hamnat i en situation där vi i allt högre utsträckning betalar hög skatt för att finansiera en hög arbetslöshet. 

Och den situationen riskerar att förvärras. Skulle vi under de kommande åren inte lyckas att rejält höja sysselsättningen - och jag talar om riktiga jobb, främst i en expanderande företagsamhet - samtidigt som försörjningsbördan av olika skäl fortsätter att öka kommer vi att hamna i en situation där världens högsta skatter kommer att pressas upp till än högre nivåer.

Vi kommer att få betala än högre skatt för att finansiera en än högre arbetslöshet. Och vi kommer då med all säkerhet - hur bra vår förmåga till företagsledning, och hur väl fungerande vår infrastruktur än är - att hamna allt längre ner i de olika tabeller över olika länder som jag talade om nyss.

Det finns en tydlig risk för att vår eftersläpning då kommer att accelerera.

Denna utveckling kan bara brytas med en politik för genomgripande förnyelse. Det är inte traditionalism och tillbakablickande som kan lyfta Sverige. Det är bara förnyelse och framtidsinriktning som kan göra det.

Jag brukar tala om den nödvändiga förnyelsen i sex olika punkter. Och det gör jag oavsett i vilka fora som jag har att föra fram mitt budskap.

Den första är en radikal reform för ett bättre klimat för företag och företagande. Det är grundläggande - annars kommer inte de nya jobben.

Inte minst handlar det om att skapa ett annat och bättre klimat för nyföretagandet. I dag vet vi att antalet verkliga företagare i Sverige under de senaste åren minskat. Och det samtidigt som det är i nyföretagandet som den nya ekonomins möjligheter tydligast och tidigast kommer fram.

Det måste bli accepterat att lyckas i Sverige. Och lika viktigt är att det måste bli accepterat att misslyckas i Sverige.

Det handlar om skatter och om skatteregler. Men det handlar också om attityd och inställning.

Lek med tanken att Bill Gates hade varit född i Sverige!

Först hade han sannolikt fått klä skott åtskilliga gånger för att han som lätt tokig nyföretagare misslyckades med både det ena och det andra. Han hade varit suspekt. Kanske inte bara i största allmänhet, utan kanske t o m i mer formell bemärkelse. 

Hade han klarat detta - misslyckandena - så hade han sannolikt drabbats än värre av att han därefter lyckades. När miljon lagts till miljon, och senare miljard lagts till miljard, hade säkert partikongress efter partikongress ropat på s k rättvisa, och statsråd efter statsråd kommit med förmanande pekpinnar.

Att misslyckas är inte riktigt accepterat. Och att lyckas är det ibland än mindre. Det klimatet måste vi ändra på. Bill Gates är en klipsk kille. Men han är inte i grunden annorlunda än killar och tjejer i Säffle och Stockholm och Sävsjö. 

Det som är möjligt i Seattle och San Fransisco måste bli möjligt också här. Att misslyckas. Och att lyckas. Att försöka. Att skapa. Kort sagt - att vara företagare.

Reformagendan för företagande är väl beskriven. Inte bara i moderata partimotioner. Den finns i rapporten från SNS:s Konjunkturråd. Den finns i rekommendationerna från OECD:s Sverigegranskningar under de senaste åren. Den finns i de riktlinjer för den ekonomiska politiken som diskuteras inom EU.

Om skatter. Om arbetsmarknad. Om regleringar. Om privatiseringar.

Det är inte våra förslag för företagande som är unika. Långt därifrån. Det är det motstånd de möter från socialdemokratin som är unikt. Och det är det som vi ovillkorligen måste ändra.

Till denna bild hör självfallet energipolitiken. Skadeverkningarna av beslutet att förtidsavveckla fungerande kärnkraftverk i Sverige går långt utöver de dryga kostnaderna och de påtagliga miljöeffekterna. Det handlar i mycket hög grad om tilltron till rationaliteten i det politiska systemets förmåga att hantera viktiga framtidsfrågor.

Den andra punkten på min reformagenda handlar just om vikten av en ny och stabil skattereform.

För inkomstskatterna handlar det allra främst om att återställa det som alla lovade i samband med skattereformen 1990. 

Det lovades då - och det bär gälla även nu.

Att socialdemokraterna här sviker löften de gett är oroväckande såväl i sak som när det gäller möjligheterna till samförstånd i stora frågor i framtiden. Jag skulle gärna se ett sådant när det gäller avgörande frågor om t ex företagandets villkor och förutsättningar. Stabiliteten har ett värde i sig som inte skall underskattas.

Men det sätt som socialdemokraterna under de senaste åren sprungit ifrån skattereformen både när det gäller dess principer och när det gäller dess skattesatser är djupt oroande.

Successivt måste skattetrycket pressas ned. Stefan Fölsters utredningar har nyligen visat att det t o m inom landet finns ett tydligt samband mellan variationer i skattetryck - kommunalskatt - och sysselsättning.

Det arbetet måste ske successivt. Takten bestäms i hög grad också av tillväxten. Men det är rimligt att i ett tioårsperspektiv sträva efter att få ned skattetrycket till nivåer nära de som i dag är genomsnittet i den Europeiska Unionen. Det är ett fullt möjligt - vissa skulle säga nödvändigt - mål för politiken.

Den tredje punkten på min reformagenda rör välfärdssystemen i stort i Sverige.

Pensionsuppgörelsen.
Allmän och obligatorisk sjukvårdsförsäkring.

Den fjärde punkten handlar om en millenniereform för en bättre skola.

Kvalitetssäkrad skola.
Friskola för alla. Mindre system - mer skola.

Den femte punkten handlar om det nya informationssamhället och alla dess möjligheter.

Bredband för alla. 
Radio 38 år. TV 13 år. Internet 4 år. Ca 1 miljard människor år 2003.
Ca hälften av tillväxten i USA:s ekonomi.

Och den sjätte punkten handlar om Sverige i Europa.

I dagens SvD läser jag en krönika av chefredaktör Mats Svegfors som säger att det som Finland gjort inte skulle kunna göras i Sverige. Ty i förra veckan röstade Finlands riksdag – moderater tillsammans med socialdemokrater, liberaler, miljöpartister och vänsterpartister - för att Finland skall vara med i den gemensamma europeiska valutan. Och detta hade, om man får tro SvD:s chefredaktör varit äventyrligt och skadligt för Sverige.

Jag menar tvärtom. Jag är övertygad om att utanförskapet är äventyrligt och skadligt. Att vi förlorar i politiska möjligheter i det europeiska samarbetet i stort. Och att vi förlorar i räntor, ekonomiska möjligheter och stabilitet i företagandets förutsättningar. Att vi förlorar - som Ines Uusmann nu sagt - också i sysselsättning och nya jobb.

Nu rangeras Sverige bland de allra sista i Europakön. Med nuvarande politiska förutsättningar är det tyvärr ett rimligt antagande att Sverige kommer att kunna bli medlem i euron efter det att Grekland kunnat ta detta steg. Jag vet att Bosnien - indirekt- kommer att få euro före Sverige. Jag vill inte alls utesluta att Estland kommer att få det. Det som av vissa anses omöjligt i Sverige anses både möjligt och riktigt och viktigt i en mycket stor del av det övriga Europa.

Euron löser inte alla problem. Och sådana finns det åtskilliga både i den svenska och i de övriga europeiska ekonomierna. Men på samma sätt som strävan efter euron under 1990-talet varit alldeles avgörande för att säkra finansiell stabilitet och inriktning på låg inflation i stora delar av Europa, ofta med smärtsamma politiska insatser, är jag övertygad om att euron under det första decenniet av det första seklet i det kommande årtusendet kommer att vara avgörande för att driva på den strukturella förnyelsen av de europeiska ekonomierna i riktning mot mindre av regleringar, mer av öppenhet och bättre förmåga till anpassning och förnyelse.

Tillsammans utgör dessa sex punkter en agenda för en rejäl och radikal förnyelse av Sverige. Den kommer att kräva de kommande två mandatperioderna för att genomföras fullt ut. Men ju längre den får ligga på hyllan och vänta, desto svårare kommer den att vara att genomföra.

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload