October 11, 2018

April 28, 2017

Please reload

Senaste publicerat

Uppdrag: utrikesminister

September 29, 2014

Anförande vid Utrikespolitiska institutet, Stockholm, Sverige

Det var i början av december 2006 som jag stod här och talade om en ny politik för en ny...

1/8
Please reload

Utvalda anföranden

Sanningen om Säkerhetspolitiken

March 31, 2000

Kolumn i Svenska Dagbladet

 

Plötsligt duggar de sensationella påståendena tätt om centrala delar av Sveriges säkerhetspolitiska historia under efterkrigstiden.

En redaktion på TV och en redaktion på radion basunerar vid väl valda tidpunkter ut starkt vinklad och oftast föga saklig information. Och i allmän amatörism hakar sedan andra på.

I torsdags skulle regeringen informera i riksdagen om förvirringen efter de senaste s k sensationerna från dessa redaktioner. Av hela den hönsgård som presenterats under starkt upphetsade former för några veckor sedan återstod knappt en fjäder.

Men samma morgon valde en av dessa redaktioner att presentera nya sensationer samtidigt som man sade att det som regeringen skulle komma att säga inte var att lita på. Det finns anledning att ifrågasätta både det sätt som redaktioner väljer tidpunkt och i förväg presenterar sina värderingar.

Mycket talar för att det kommer att gå med de senaste sensationerna som med de föregående. Mönstret av vinklingar, missuppfattningar eller ren desinformation är tydligt. Men säkert kommer ankjägarna att fortsätta med nya sensationer. De har en tes – och friheten att med landets kraftfullaste media driva den.
Men vår historia under det kalla krigets decennier förtjänar en bättre behandling. 

Den svenska balansgången under dessa var förvisso inte alltid lätt. Möjligheten av ett storkrig i Europa fanns hela tiden, och sannolikheten för att Sverige skulle kunna undgå att dras in ett sådant kriget var liten. 

Att vi ändå hade valt neutralitetslinjen hade sina grunder. Den hade en folklig förankring i tron att det var den som räddat oss undan världskrigen. Och den hade sin mer säkerhetspolitiska grund i dels hänsynen till Finlands under de inledande efterkrigsårens utsatta läge och dels försöken att fånga den lilla möjlighet att stå utanför ett storkrig som kanske fanns.

Det blev en besvärlig balansgången. Den officiella retoriken måste utgå från att politiken kunde lyckas, men den reella politiken baseras på att så inte skulle bli fallet.

Vi levde i den sovjetiska maktens skugga. Baltikum var en framskjuten militärbastion. Hela Sverige låg öster om en linje dragen från den punkt där järnridån genom Europa nådde Östersjöns södra strand. Och väster om oss låg den norska kust som behärskade den nordliga Atlant som skulle komma att bli ett alldeles avgörande slagfält i varje form av storkrig.

Olika regeringar under dessa decennier hade ett ansvar för att se till att det fanns en beredskap för landets överlevnad även när den officiella politiken misslyckats. Det var ett ansvar som togs med större allvar under de inledande än under de senare av periodens decennier.

Och det var en imponerande försvarsuppbyggnad som skedde under 1940-, 1950- och 1960-talen. I dag har gamla Bodens fästning med dess relevans för sekelskiftets försvarsplanering blivit museum. En dag hoppas jag att delar av de senare decenniernas väldiga berganläggningar längst ut vid de yttersta skären eller längst in i de oändliga skogarna skall kunna öppnas de som vill imponeras av det lilla landets vilja att värna sig själv.

Det planerades för att det var vi själva som skulle försvara Sverige. I detta låg ingen motvilja mot NATO utan den krassa insikten om att dess stridskrafter i Europa i dess helhet skulle befinna sig under ett enormt tryck. I dag vet vi att den sovjetiska anfallsplaneringen utgick från att kunna pressa tillbaka NATO över den Engelska Kanalen och över Pyrenéerna på ca tre veckor. 

Vi tvingades planera för att Sverige i allt väsentligt skulle få klara sig själv. Men det planerades också för att kunna samordna med det som möjligen skulle kunna komma till vår hjälp. Det var nödvändigt att det fanns dolda sambandssystem och diskreta kontaktpunkter. 

Och det planerades för att evakuera kungahus och regering och försvarsledning bort över haven för att därifrån kunna fortsätta att ge moralisk och politisk ledning för den motståndskamp i Sverige som förr eller senare skulle ge oss friheten åter. Det fanns förberedda platser utanför landet och en förberedd motståndsrörelse i landet.

Allt detta kan verka främmande och märkligt i dag. Men politiken formades av den generation som sett Hitlers arméer ockupera stora delar av Europa under några få korta år av blixtoperationer. Och den formades i en tid när hela den sovjetiska ekonomin var uppbyggd kring krigsproduktionen för att producera en väldig anfallsarmé. 

Jag är övertygad om att man i Sovjet kalkylerade kallt också när det gällde Sverige. I ett krig sågs vi som en del av det samlade fiendeblocket, och det även om vi inte skulle vara föremål för den första vågens anfall.

Jag minns från försvarsbesök i östblocket hur man inte gjorde någon skillnad på Sveriges och NATO-länders stridskrafter i Östersjöområdet. 

Neutralitetspolitiken var till stora delar för fredstida svensk konsumtion – i ett storkrig i Europa skulle mycket komma att se annorlunda ut.

Förberedelser pågick ständigt runt om våra gränser. Planering och övningar. Från sovjetisk sida var det inte onaturligt att dessa också handlade om hur kontrollen över Östersjön i dess helhet skulle säkras. 

De i dag väl dokumenterade ubåtsoperationerna i de svenska skärgårdsvattnen under det andra världskriget hade man då bestämt förnekat, men de ingick i listan över flottans heroiska bragder för Sovjetunionen, och det är föga förvånande att man fortsatta att planera för och med successivt bättre teknik också öva genomförandet av motsvarande operationer i ett kommande krig. Krigets har sin egen logik – liksom förberedelserna för det.

Det var ett upptrappat skede av dessa förberedelser som ett säkerhetspolitiskt oförberett Sverige konfronterades med under främst 1980-talet. I efterhand vet vi mycket mer om hur nära ett storkrig som man under delar av dessa år i Moskva trodde att man var. Man såg absolut inga skäl att sänka garden.

Jag sade då att vi hade ett systemfel i den svenska bilden av Sovjetunionen. Vi hade kommit att tro mer på fredspropagandan än på de krigiska realiteterna. Politiken präglades av många som mindes Vietnam men glömt Baltikum. Vi hade successivt kommit att lura oss själva när vi tagit den hårda kärnan i vår egen säkerhetspolitik på allt mindre allvar.

Det var därför dessa år blev så besvärliga som de blev. Det var inte bara en konfrontation i skärgårdsvatten mellan rutinerade inkräktare och ofta mindre rutinerade försvarare. Det var också en konfrontation mellan säkerhetspolitikens proklamerade självbild och dess dolda verklighet.

Varje efteranalys som gjorts har bekräftat dessa kränkningar. I torsdags talade försvarsminister i riksdagen om bevisade undervattensoperationer mot Sverige från 1982 till 1992. 

Och analysen visade också vilken sida som främst hade ett intresse av dessa operationer mot Sverige. 

Den tidigare hemliga analys av dessa frågor som gjordes 1996 inom det då socialdemokratiskt ledda regeringskansliet har nu frisläppts. Den säger, att ”vi anser det sannolikt att ansvaret för den konstaterade främmande undervattensverksamheten på svenskt territorium huvudsakligen legat på östsidan.” Och ”inom denna grupp av stater torde endast Sovjetunionen och senare den Ryska Federationen ha haft erforderliga resurser att bedriva en så systematisk och tekniskt utvecklad verksamhet i svenska vatten.”

Men om dessa säkerhetspolitiska realiteter får den opinion som inte upplevde dessa år föga eller intet alls veta av de redaktioner på TV och radion som verkar ha tagit på sig uppgiften att hävda att allt var annorlunda, allt är lögn och alla förts bakom ljuset. 

Sensationernas ballonger sjunker visserligen snabbt ihop. Men då kastas det i stället fram nya. Ingen gammal uppgift eller ny otydlighet är för liten. Ibland är de journalistiska fel- och övertrampen så grova att man undrar hur företagens ledning kan tillåta sina redaktioners rykte att smutsas ner på det sätt som sker.

Det som behövs är inte bara att öppet redovisa alla de detaljer som kan redovisas, utan också att granska och redovisa helheten. Därför hade jag hoppats att regeringen skulle gå med på att fortsätta den analys av perioden fram till 1969 som neutralitetspolitikkommissionen redovisade i sitt betänkande 1994. Den var ett mönster av öppenhet och baland. 

När den tillsattes 1992 fanns det skäl för att ha 1969 som gräns. Men sedan dess har nästan ett decennium gått. Det finns inte längre någon försvarbar anledning att inte låta den öppenhet vi gav åt 1950- och 1960-talen nu utsträckas till också 1970- och 1980-talen. Och gärna delar av 1990-talet också.

Jag skulle önska att regeringen ville vara mer öppen för detta. Det blir bara värre när det skapas ett intryck av att det finns någonting att dölja. En del som var hemligt då behöver inte längre vara hemligt i dag. Den starkt begränsade utredning som en ambassadör nu skall göra om inre förhållanden i Sverige – det var så det formulerades av försvarsministern – kan ju aldrig ge bilden av de säkerhetspolitiska sammanhang utan vilka ingenting av detta kan förstås.

Den som anstränger sig för att se de större sammanhangen av utveckling i vår del av det nordeuropeiska och nordatlantiska området under det förra seklets andra hälft har i dag ingen större svårighet att se hur puzzlets bitar olika bitar passade ihop.

Allt detta borde redovisas och förklaras. Men med vissa mediaredaktioner som inte vill och en regering som inte vågar är det risk att förvirringen bara fortsätter. 

Bilden av Sverige som nationen som har svårt med framtidskursen har tvekan om euron och annat redan etablerat. Vi behöver inte komplettera med bilden av en nation som också har problem med sin modern historia.  

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload