October 11, 2018

April 28, 2017

Please reload

Senaste publicerat

Uppdrag: utrikesminister

September 29, 2014

Anförande vid Utrikespolitiska institutet, Stockholm, Sverige

Det var i början av december 2006 som jag stod här och talade om en ny politik för en ny...

1/8
Please reload

Utvalda anföranden

Den Långsamma Vändningen 1976 - 1982

January 4, 2001

Bidrag till vänbok till Thorbjörn Fälldin

Det långsamma uppvaknandet – om skiftet i den ekonomiska politiken.

Ibland låter medias spegling av samhällsdebatten som ett enda stort Expedition Robinsson. Det är persondrama och tillfälligheter, skandaler, motsättningar och trassel som dominerar allt mer av det som media förmedlar till de allt mer förvirrade medborgarna av det politiska systemets arbete.

Men det är både farligt och felaktigt. Det politiska arbetet handlar om frågeställningar av avgörande betydelse för samhällets utveckling. En bra politik är visserligen långt ifrån tillräckligt för att säkerställa en god utveckling för en nation, dess familjer och dess företagare, men den förmåga som dålig politik har att åstadkomma en dålig utveckling skall aldrig underskattas. 

Och det är förståelsen på bredden av samhällslivet av det politiska livets grundläggande frågeställningar som är basen för det politiska systemets möjligheter att klara de utmaningar som det ställs inför. Det är inte det taktiska spelets teknikaliteter, utan de strategiska frågeställningarnas sammanhang, som är det avgörande. 

Men av dessa finns oftast föga i den del av den offentliga debatten som i det allt nervösare mediasamhället ner år till de allt mer förvirrade medborgarna. Att det talas om en förtroendekris för politiken har sin grund såväl i det faktum att politiken inte förmår att leverera allt det som dess företrädare ibland verkar att lova som i den bild av korrumperad kortsiktighet som det blivit mediamode att förmedla till medborgarna.

De senaste decennierna har varit decennier av stark omvandling för Sverige. Den politiska utvecklingen har kännetecknats av betydande dramatik. Avgörande frågeställningar har skakat det politiska systemet. 

I frågan om kärnkraftens vara eller inte vara, som mer eller mindre dominerade i minst två decennier, speglades en grundläggande frågeställning om tilltron till teknik och utveckling. I svårigheterna att formulera en entydig inställning till den närmaste europeiska omvärlden, om det så handlade om klarspråk mot diktaturens Sovjet eller klar anslutning till det fria europeiska samarbetet, speglades den isolering som neutralitetsdecennierna lett till. Och hela tiden levde den frågeställning som dominerat hela det gångna århundradet – valet mellan den fria ekonomin eller den socialistiska planekonomin – som en grundläggande frågeställning, om än med varierande intensitet och med olika uttryck.

När historien om dessa decennier en dag skrivs, kommer den att handla om den gamla regleringsstatens stapplande omställning, om Sveriges väg till en ny och annorlunda roll i det europeiska samarbetet och om det successiva liberala systemskifte som omvandlade också vårt land.

Den borgerliga regeringsperioden mellan 1976 och 1982, med dess fyra olika regeringar, var en avgörande del av denna omställningsperiod. Det är svårt att underskatta den frigörande roll för svensk samhällsdebatt som skiftet 1976 hade. Regeringsperioden utmärktes inte bara av motsättningarna om kärnkraftens vara eller inte vara, utan av ekonomiska utmaningar större än vad någon hade konfronterats med sedan 1930-talet. Och de kan inte förstås utan att sättas in i ett bredare sammanhang.

Länge framstod Sverige som det kanske framgångsrikaste av framgångsrika länder. På föga mer än ett sekel hade vi gått från ett av Europas fattigaste till ett av världens rikaste länder. Vid övergången från 1960- till 1970-talet rankades vi i den absoluta globala toppen när det gällde vår ekonomiska styrka, och ansåg att vi också hade lyckats att omvandla denna till en välfärds som kom stora delar av samhället tillgodo.

Att vi lyckats med denna utveckling kunde föras tillbaka på en kombination av tur och skicklighet.

När den andra industriella revolutionen bröt fram mot slutet av 1800-talet kom Sverige att utveckla en stark innovationskraft som, i förening med ett liberalt ekonomiskt klimat, lade grunden för åtskilliga av de storföretag som fortfarande spelar en betydelsefull roll. Efter den roll som skogen och järnet spelat, växte nu den avancerade verkstadsindustrin fram som den svenska ekonomins styrka.

Vi kom att stå utanför det första världskriget, och 1920-talet kom att innebära en snabb omvandling av näringsstrukturen genom en kombination av snabb utslagning av äldre och olönsam industri och en kraftig expansion av de innovationsbaserade industrierna. Nyföretagandet var starkt i den svenska ekonomin.

I början av 1930-talet kom då den politiska och ekonomiska omläggning som både gav den ekonomiska utvecklingen en fastare grund och lade grunden till det unikt långa socialdemokratiska regeringsinnehav som skulle komma att sträcka sig fram till dess att Thorbjörn Fälldin i oktober 1976 övertog statsministerposten.

Det var inte främst omläggningen av den ekonomiska politiken i keynesiansk riktning som var avgörande för den förbättring av ekonomin som 1930-talets senare del förknippas med. Den enskilda ekonomisk-politiska faktor som var av störst betydelse var den konkurrenskraft som en under hela denna period undervärderad svensk krona gav den svenska exportindustrin. Och till det kom effekterna av en av helt andra skäl expansiv politik i vår omvärld, bl a det Tyskland som stod mitt uppe i återupprustningen.

Neutralitetsårens kraftiga svenska militära upprustning innebar en inte minst en betydande industriell upprustning. När försvarsmakten på bara några år skulle tre- eller fyrdubblas, och möjligheten till export av avancerad material inte fanns, blev en både kvantitativ och kvalitativ industriell utbyggnad enda möjligheten. Järnvägsverkstädena i Jönköping och varven i Göteborg konkurrerade t ex om uppdraget att bygga nya flygplan, och det är ur de förra som dagens svenska flyg- och rymdindustri kan leda sina rötter.

Resultatet blev att Sverige vid krigsslutet hade en väl utbyggd industristruktur, samtidigt som så gott som hela det övriga Europa fått se sin industri förstörd av krigsårens härjningar. Länder som tidigare främst varit våra konkurrenter kom nu i stället att bli våra viktiga marknader i och med att den successiva återuppbyggnaden av de europeiska ekonomierna ställde krav på just många av de investeringsvaror som svenskt näringsliv kunde leverera.

Under 1950- och 1960-talen dominerades Europa av dels återuppbyggnaden och dels den successiva liberaliseringen av handeln mellan de olika länderna i Västeuropa. Dessa utvecklingar förstärkte varandra, och kom att ge Sverige unikt goda möjligheter till en ekonomisk utveckling som också kom att bli unikt god. Valutorna var fasta, handeln blev allt friare, efterfrågan var stark och den svenska konkurrenskraften var god. I efterhand kanske inte Sveriges tillväxt under dessa decennier framstår som starkare än andra motsvarande länders. Ändå var det dessa som var de s k rekordåren.

I den inhemska debatten kom detta att förstärka bilden av en samhällsmodell mer framgångsrik än någon annan. 

När sex av de nationer som drabbats hårdast av de successiva krigen under 1900-talet 1958 slöt sig samman i det s k Rom-fördraget om att bilda Europeiska Ekonomiska Gemenskapen var det därför föga förvånande att den svenska inställningen var relativt avvisande. Vi kände inte behovet av integration för att förhindra krig, och såg alls inget behov av sådan för att underlätta en ekonomisk utveckling som i alla fall var gynnsam. När vår i dessa avseende allierade nation Storbritannien 1960 plötsligt gjorde helt om och sökte medlemskap i EEC, avvisade statsminister Erlander i det s k Metalltalet 1961 den möjligheten med argument som antydde att vi snarare såg det som naturligt att Europa i övrigt skulle ansluta sig till Sverige än att motsatsen skulle ske. Den ekonomiska framgången gödde det politiska självförtroendet. 

Och ambitioner saknades inte under dessa decennier. Ingen del av den moderna teknologin skulle vara Sverige främmande. Vi byggde upp en av de mest avancerade flygindustrierna i Europa. Vi var inriktade på att utnyttja varje del av den framväxande nya atomteknologin, och kom t o m att satsa på att bygga upp en egen industri för egna reaktorer. Länge hade tankarna på en egen svensk atombomb stark förankring. Vi låg under dessa år långt framme när det gällde utvecklingen av s k matematikmaskiner, som så småningom skulle komma att döpas om till datorer och omvandla världen. Det var gyllene decennier.

I efterhand är det inte svårt att se hur 1960-talet innebar att förutsättningarna för denna utveckling började förändras. Den västeuropeiska återuppbyggnaden hade nu nått dithän att de forna konkurrenterna – Tyskland kanske allra främst – nu hade kommit tillbaka med ny styrka, och i den svenska ekonomiska utvecklingen smög sig in tecken på att ”rekordårens” tillväxt kanske inte skulle vara för evigt.

Industriproduktionen började fr o m 1965 att visa en sjunkande tillväxttakt. Svensk industri började plötsligt att förlora marknadsandelar både på hemma- och på exportmarknaderna. Industrisysselsättningen började samtidigt att minska. Investeringarna kom att visa bra siffror fram till början av 1970-talet, men började sedan även de att minska. Produktiviteten utvecklades nu tydligt svagare i Sverige än i viktigare konkurrentländer.

Samtidigt med dessa smygande ekonomiska förändringar skedde det ett tydligt politiskt stämningsskifte. 

Efter det ideologiska nederlaget i valet 1948 hade socialdemokraterna i regeringsställning, delvis också av parlamentarisk nödvändighet, kommit att föra en ideologiskt relativt försiktig politik. Visserligen administrerades en stark reglering av kreditmarknaderna, och det fanns ett betydande ideologiskt inslag i det sena 1950-talets debatt om hur pensionsfrågan skulle lösas.

Men ändå. Så småningom trodde de flesta att de principiella frågeställningarna om socialism och marknad helt höll på att tona bort. Och visst fanns tecknen. I början av 1960-talet utkom Tage Erlander t o m med en linjeskrift som bar titeln ”Valfrihetens samhälle”. Herbert Tingsten förklarade att demokratin hade blivit en idyll, och Kurt Samuelsson fyllde i med att ideologierna hade dött bort

Men snart blåste det upp till storm i idyllen. Från mitten av 1960-talet radikaliserades samhällsdebatten raskt under trycket inte minst av den internationella utvecklingen. Och en ny generation började ställa frågor som den äldre trodde att den redan hade besvarat. Mot 1960-talets slut började den allmänna radikaliseringen att sätta sina allt tydligare spår också inom socialdemokratin. När generationsskiftet efter epoken Erlander närmade sig skedde det samtidigt som nya radikala paroller började skrivas på de gamla banderollerna, och en successiv utvidgning av den offentliga styrningen av och kontrollen över ekonomin började åter tränga fram som en stor politisk fråga. 

Inom socialdemokratin började socialismen på nytt att sättas på dagordningen. Vi gick mot vad som skulle komma att bli socialismens sista sommar i svensk samhällsutveckling. Men som skulle komma att få förödande konsekvenser för lång tid framöver.

Samtidigt var svensk politik på väg in i ett nytt skede genom nya personligheter och en ny författning. Övergången mellan 1960- och 1970-talet var i många avgörande avseenden en genuin vattendelare. 

1969 tog Olof Palme över ledningen för socialdemokraterna, 1970 blev Gösta Bohman partiordförande i moderaterna och 1971 tillträdde Thorbjörn Fälldin som ny centerledare. De skulle komma att dominera 1970- och delar av 1980-talets politik i Sverige.

Och samtidigt trädde den nya författningen med enkammarriksdag, ett valsystem som gjorde varje röst lika värd och en till tre år förkortad mandatperiod i kraft. Under efterkrigstiden ditintills hade socialdemokraterna under långa tider regerat inte främst p g a majoritetsstöd i röster i val, utan p g a en författning som överrepresenterade det största partiet och en indirekt vald första kammare som begränsade genomslagen av valen till den direktvalda andra kammaren. Nu spelade alla äntligen på samma villkor. 

Men det man då knappt alls såg var de smygande förändringar som hade börjat komma i den svenska ekonomins styrka. Vi stod i världstoppen, trodde att den positionen var given för evigt, men skulle i själva verket inleda ett kvarts sekel av successiv eftersläpning i förhållande till andra utvecklade ekonomier.

Och detta skedde samtidigt som den internationella ekonomins förutsättningar och strukturer började att förändras på ett genomgripande sätt. Under senare delen av 1960-talet hade ett inflationstryck börjat att byggas upp i den amerikanska ekonomin, och successivt blev spänningarna allt starkare. I augusti 1971 tvingades president Nixon släppa den fasta koppling mellan dollarn och guldet som hade varit en förutsättning för den stabilitet som det s k Bretton Woods-systemet hade gett den globala efterkrigsekonomin. Det fanns inte längre några fasta växelkurser med den trygghet för handelsrelationerna som dessa hade inneburit. 

Vi stod utan ankare i den ekonomiska politiken, och måste söka nya vägar. I mars 1973 valde Sverige att knyta den svenska kronans värde till den tyska marken i den s k valutaorm som då kom att bildas. Tyskland och dess utveckling blev det nya ankaret.

1970 hade socialdemokraterna gått till val med löftet att genomföra en ”efterkrigstidens mest omfattande skattereform” som sades komma att ge två tredjedelar av det svenska folket sänkt inkomstskatt. Det blev en skatteomläggning som skulle komma att få stor betydelse för de kommande två decenniernas utveckling.

I löftet om sänkt skatt för två tredjedelar av skattebetalarna låg det implicita löftet om att den resterande tredjedelen skulle få höjd skatt. Vad det handlade om var att med en kraftig skärpning av progressiviteten i skattesystemet åstadkomma den kraftigare utjämning som den radikaliserade debatten inom socialdemokratin hade lett till krav på. Och därmed inleddes den utveckling mot successivt stigande marginalskatter som under 1970- och 1980-talen skulle få så förödande verkningar på den svenska kostnads- och produktionsutvecklingen.

Men det var inte detta som skulle komma att vara i fokus under den följande mandatperiodens diskussioner om den ekonomiska politiken. Det blev en ny dragkamp på nya villkor om den ekonomiska politiken.

Den erfarne finansministern Gunnar Sträng hade blivit allt mer bekymrad över tendenser till strukturella underskott i den svenska ekonomin, och valde att föra en relativt restriktiv ekonomisk politik i ett skede då den internationella konjunkturen vek och den svenska tillväxten och sysselsättningen ty följande också började att svikta. 

Men Sträng möttes av ett massivt motstånd inte bara från LO utan också från en relativt samstämd ekonomkår, och detta gav den nu nyformerade icke-socialistiska oppositionen ett spelutrymme som den inte haft på mycket länge.

I november 1971 krävde Thorbjörn Fälldin, Gösta Bohman och Gunnar Helén tillsammans att momsen tillfälligt skulle sänkas för att ge ekonomin den stimulans som Sträng vägrade att acceptera. 

Keynesianismen vändes nu mot den socialdemokrati som predikat den så länge. Som ekonomisk-politisk rekommendation kan förslaget om momssänkning i historiens ljus förvisso ifrågasättas. Men som signal om ett förändrat inrikespolitiskt läge, där de nya ledningarna för oppositionspartierna var beredda till ett öppet samarbete för att ifrågasätta socialdemokratin när det gällde dess paradfråga sysselsättning, hade den gemensamma presskonferensen en närmast elektrisk effekt. 

Den borgerliga offensiven skärpte motsättningarna inom regeringen mellan den ortodoxe Gunnar Sträng och den yngre och radikalare generationen under ledning av Olof Palme. Gradvis tvingade de Sträng till vissa reträtter, men dessa räckte inte för att möta den offensiv i sysselsättningsfrågan som kom att sättas in från i första hand centerns sida i valrörelsen 1973. Fälldin lovade 100 000 nya jobb, Palme hamnade i en påtagligt defensiv position, och valet slutade med ett massivt nederlag för socialdemokratin som nästan kostade dem regeringsmakten. 

På valnatten svängde regeringsprognosen fram och tillbaka, men när allt räknats färdigt hamnade det politiska systemet i mardrömsläget med 175 mandat för de tre borgerliga partierna och 175 mandat för socialdemokraterna och kommunisterna. Författningsfäderna hade bortsett från den möjligheten, men nu var den en realitet. 

Valet 1973 var Olof Palmes största nederlag i val under hela sin partiordförandeperiod. Han noterade förluster i riksdagsvalen 1970, 1973, 1976 och 1985 – men framgångar 1979 och 1982. Efter att 1970 ha förlorat socialdemokraternas absoluta majoritet i riksdagen hade man 1973 inte ens majoritet tillsammans med vänsterpartiet kommunisterna.

Men Olof Palme var ingen hotad partiledare, även om han var ifrågasatt. Att det kombinerade socialistiska blocket fått ca 3 800 fler röster än det kombinerade icke-socialistiska blocket gav honom moraliskt mandat att trots allt låta regeringen sitta kvar. Inom socialdemokratin blev det främst Gunnar Sträng och hans mer restriktiva ekonomiska politik som ansågs bära ansvaret för det som inträffat. 

Makten över den ekonomiska politiken inom socialdemokratin övergick därmed tydligt till den yngre och radikala generationen, och det samtidigt som det var uppenbart att regeringen förlorat en betydande del av makten över den ekonomiska politiken till riksdagen med dess beslutsfattande genom lotten i viktigare frågor.

Och detta skedde samtidigt som scenen i den internationella ekonomin förändrades lika snabbt som dramatiskt. På Yom Kippur den 6 oktober gick Egypten och Syrien till koordinerad attack mot Israel i syfte att vinna tillbaka vad man förlorat i sexdagarskriget 1967. Snart hade arabvärlden också utlöst det s k oljevapnet mot västländerna. Oljepriserna sköt i höjden, och skulle snart komma att fyrdubblas i reala termer. Den industrialiserade världen gick in i sin djupaste nedgång under hela efterkrigstiden. 

Läget var, med alla rimliga mått mätt, mycket besvärligt. Sverige stod med en i alla väsentliga avseenden mycket svag regering i ett mycket besvärligt ekonomiskt läge. Och kampen om regeringsmakten hade allt mer fokuserats till frågan om sysselsättningen, med stimulanspolitik som det av de flesta accepterade receptet. Det var upplagt för katastrof.

För Olof Palme var det en absolut nödvändighet att återupprätta förtroendet för socialdemokraterna i sysselsättningsfrågan. Han skulle inte klara en valrörelse till om så inte blev fallet. Alla marginaler för fortsatta förluster efter det som hänt både 1970 och 1973 var borta. 

Och för inte minst mittenpartierna centern och folkpartiet – för moderaterna var bilden något annorlunda - var det på motsvarande sätt viktigt att fortsätta att vara trovärdiga i den sysselsättningsfråga som sågs som nyckeln till framgången 1973. Det var framgången i sysselsättningsfrågan på 1930-talet som ansågs ha bäddat för det långa socialdemokratiska maktinnehavet, och nu var det genom att erövra denna trovärdighet som de borgerliga partierna kunde vända den politiska situationen i Sverige. 

Därmed var den politiska grunden också lagd för det ultimativa keynesianska experiment som den s k överbryggningspolitiken under de kommande åren skulle komma att innebära. I teorin såg allt relativt enkelt ut. Genom en expansiv ekonomisk politik skulle Sverige hålla upp ekonomisk aktivitet och sysselsättning, och skulle därmed inte bara klara den akuta nedgången bättre än andra, utan skulle dessutom med intakt produktionskapacitet stå beredd att utnyttja den kommande uppgångens möjligheter fullt ut.

Så var det tänkt, och med detta som filosofi utvecklades den s k Haga-politiken med växlande uppgörelser med mittenpartierna, regeringen och de fackliga organisationerna där olika insatser med skatter och bidrag skulle finjustera ekonomins expansion. Överbryggningspolitikens ekonomiska filosofi passade som hand i handske med det politiska spelets nödvändighet. Det handlade om att ständigt dela ut olika godsaker i form av högre löner, ökade bidrag eller justerade skatter, och att göra det i namnet av att hålla uppe den fulla sysselsättningen. 

Men det blev inte som man tänkt. Andra länder, och då inte minst det Tyskland till vars valuta vi hade kopplat vår egen, kom att föra en betydligt mer restriktiv politik. Och ju djupare och längre nedgången i omvärlden blev, desto dyrare måste vår expansion vara, och desto större blev frågetecknet kring hur kalaset i slutändan egentligen skulle betalas. Expansionspolitiken pressade upp kostnader, som pressade ned konkurrenskraften.

Illusionen höll, märkligt nog, också genom valrörelsen 1976. I den var det i stort sett enbart moderatledaren Gösta Bohman som då och då i sifferspäckade anföranden höjde ett varnande finger för vart utvecklingen var på väg. Mittenpartierna och socialdemokraterna slogs samtidigt om äran för en ekonomisk politik som de bägge fortfarande ansåg mycket framgångsrik.

Men det var inte bara den expansiva ekonomiska politiken som ansågs nödvändig i trovärdighetskampen om sysselsättningspolitiken. Inom socialdemokratin hade radikaliseringen av politiken fortsatt och kommit till nya uttryck i samband med partikongressen 1975 med dess nya partiprogram. 

Olof Palme förklarade nu att den s k ekonomiska demokratin hade satts på dagordningen, och att denna skulle innebära det tredje och avgörande steget in i den s k demokratiska socialismens samhälle. Och det i detta klimat som LO nu förde fram det förslag till löntagarfonder som skulle komma att bli en av de viktigaste frågorna i svensk politik under ett och ett halvt decennium intill dess att de slutgiltigt avskaffades hösten 1991. Med dessa, förklarades det, skulle man successivt ta makten över företagen. Men också stora satsningar på den statliga företagsamheten ingick i den politik som presenterades, med det närmast med religiös tro försvarade förslaget om jätteprojektet Stålverk 80 som flaggskeppet. Den något år innan tillsatta s k sysselsättningsutredningen lade fram ett betänkande där man vill klara det mesta genom att bygga ut den offentliga sysselsättningen med en kvarts miljon anställda under de kommande åren, och detta utan att egentligen diskutera hur detta skulle kunna finansieras på ett rimligt sätt.

Det var socialismens sista sommar i den svenska samhällsdebatten. Med ekonomiska realiteter hade det föga att göra. Få ville inse de grundläggande förändringar som inträffat i de internationella ekonomiska förutsättningarna efter sammanbrottet för Bretton Woods-systemet. Och än färre verkade inse att en strukturell försvagning av den svenska industrin nu höll på att drivas in i katastrofala banor av en av det politiska spelet motiverad uppläggning av den ekonomiska politiken.

Valet 1976 resulterade i en ytterligare, om än begränsad, förlust för socialdemokraterna, men eftersom det inte längre fanns några marginaler för förluster, var regeringsskiftet ett faktum. 

Men det var knappast den ekonomiska politiken som fällde socialdemokraterna. Deras ställning hade varit relativt bra i opinionen innan de under våren 1976 hade drabbats av en serie av s k affärer som kom att ställa maktfullkomligheten, översittartendenserna och enpartistatstendenserna i fokus. Radikaliseringen inom socialdemokratin under de föregående åren bidrog till att ge valrörelsen en ovanligt ideologisk karaktär. Det var borgerlighetens offensiv mot socialdemokraternas socialism som dominerade.

I valrörelsens slutskede kom så kärnkraften in i debatten. Jag tillhör dock dem som är övertygade om att den kärnkraftsfråga, som så starkt spelade upp av centern i valrörelsens slutskede, snarare begränsade den borgerliga segern eftersom den så tydligt pekade på den borgerliga splittringen.

Det dröjde bara dygn efter valnatten innan realiteterna började att komma fram. Industriledare som av regeringen ombetts att hålla tyst med nedläggsnödvändigheter knackade nu på den nya regeringens dörr. Löneökningar på ca 40 % under åren 1975 och 1976, och till detta betydande höjningar av olika skatter, hade lett till ett katastrofalt ras i konkurrenskraft som nu fört näringslivet in i en akut djupdykning. Statsföretag lät meddela att Stålverk 80 var ett projekt för finansiell katastrof.

I ett vida berömt uttalande sade Olof Palme att den nya regeringen gick till ett ”dukat bord”. Förvisso. Men det var dukat med den värsta ekonomiska kris som någon svensk regering under efterkrigstiden – ditintills! – hade konfronterats med. 

Och för denna var den nybildade regeringen i avgörande avseende totalt oförberedd. Det var en regeringen på den s k mittenpolitikens grund mot bakgrund av att dessa partier tillsammans var större än moderaterna, och dessa partier upplevde att de under åren innan hade varit med om att ta ansvar för en politik som i viktiga avseenden varit framgångsrik.

Den första Fälldin-regeringens ekonomiska politik kom därmed att bli en blandning av Nils G Åslings kostbara akutmottagning, Ingemar Mundebos generösa budgetpolitik och Gösta Bohmans kombination av predikningar och devalveringar. Man insåg nu fullt ut de kostnadsproblem som tidigare förnekats, men var fortfarande till stora delar omedvetna om de strukturproblem som fortsatte att förvärras.

Att det till stora delar saknades en övergripande strategi för hur problemen skulle hanteras skall dock också ses mot bakgrund av att den insikten saknades också i den övriga samhällsdebatten. Den nyblivna oppositionen kritiserade t ex hårt regeringen från en utgångspunkt rakt motsatt den som dagens perspektiv skulle ge anledning till. I riksdagen gick t ex socialdemokraterna till stormangrepp mot ekonomiminister Bohmans påståenden att för höga löneökningar hade bidragit till den allvarliga kostnadskris som Sverige befann sig i. Och varje ny insats av Nils G Åsling för att subventionera försöken att omstrukturera någon industri i kris ledde till skrin från oppositionen att det var alldeles för lite och alldeles för sent. 

Det var överbryggningspolitiken som ledde rakt in i den akuta och allvarliga kostnadskrisen, och denna kom att hanteras av den ackommoderande politik som fokuserade på det tillfälliga och konjunkturella snarare än långsiktiga och strukturella. 

Till detta bidrog också politiska faktorer. Relativt snart stod det klart att det fanns en betydande risk för att den halvkompromiss om kärnkraften som hade förhandlats fram i samband med regeringsbildningen inte skulle komma att hålla, och detta gjorde att perspektiven ytterligare kortades av i en ekonomisk politik som so oder so inte hade särskilt långa perspektiv.

I strävan att hantera den akuta kostnadskrisen inleddes nu det långa skede i vilka devalveringar skulle komma att utgöra en central del i den ekonomiska politiken. Mellan 1977 och 1982 genomfördes fem mer eller mindre betydande nedskrivningar av den svenska kronan, med den socialdemokratiska superdevalveringen i oktober 1982 som svårslagbart crescendo.

Efter två mindre justeringar inom det s k ormsamarbetet var det i augusti 1977 tydligt att svensk ekonomi inte klarade kopplingen till den striktare ekonomiska politiken i Tyskland. Valutakopplingen till D-marken släpptes till förmån för en bredare korg av valutor som ett led i ett försök från regeringens sida att formulera en mer offensiv politik.

Underskotten både gentemot utlandet och i statsfinanserna ökade nu snabbt. Redan 1974 hade Riksbanken gett industrin tillstånd till att börja att ta upp lån utomlands för att bidraga till att finansiera underskotten gentemot utlandet. 1975 hade Riksbanken själv börjat att uppträda som diskret internationell låntagare. Men 1977 befanns det rimligt att staten självt utnyttjade de möjligheter till bättre villkor för utlandsupplåningen som man hade.

Och statsfinanserna såg allt mer bekymmersamma ut. De offentliga utgifterna hade ökat starkt sedan mitten av 1960-talet, men under överbryggningsåren hade takten accelererat ytterligare. Underskott hade börjat uppkomma, även om utvecklingen doldas av den tillfälliga inkomstökning som skett med den reallönehöjning som följde av det höga löneavtalet 1974-75. Men därefter slog krisen ut i full blom. Utgifterna fortsatte att skena iväg, med nya industrisubventioner och nya sysselsättningssatsningar därtill, och det samtidigt som inkomsterna började att vika när ekonomin i dess helhet sviktade. 

I oktober 1978 upplöstes trepartiregeringen efter bara två år. Spänningen när det gällde hur det pågående utbyggnadsprogrammet för kärnkraften skulle hanteras blev för stark. En folkpartiminoritetsregering med inledningsvis begränsade ambitioner tillträdde. Men kärnkraftstillbudet i Harrisburg i USA ledde i april året efter till att socialdemokraterna bytte fot i frågan, drev igenom en folkomröstning och därmed tog bort kärnkraftsfrågan från valrörelsen 1979 med den alldeles avgörande fördel för den borgerliga sidan som detta innebar. 

Nu hade ekonomin försiktigt vänt uppåt. Efter fyra år av sjunkande industriproduktion noterades 1979 en tydlig uppgång. Ansträngningarna att komma ur den akuta kostnadskrisen hade börjat ge resultat. En viss stabilisering av den internationella ekonomin hade skett. Och det samordnade borgerliga budskapet om att ”alla kurvor pekar uppåt” i förening med kritik av fortsatt socialdemokratiskt lättsinne i den ekonomiska politiken ledde till att de tre borgerliga partierna fick ca 8 000 fler röster än de bägge socialistiska och därmed kunde bilda ny regering med stöd av endast ett mandats övervikt i riksdagen. 

Nu blev moderaterna största borgerliga parti efter ett segerval för Gösta Bohman som vad gällde uppgångens storlek tangerade Thorbjörn Fälldins segerval för centern sex år tidigare. Vid bägge tillfällena handlade det till betydande del om önskan om en tydlig borgerlig ledargestalt.

Men den ekonomiska krisen var inte alls över. I början av januari 1979 hade Shahen tvingats att lämna Iran, och i slutet av samma månad hade Ayatolla Khomeini återvänt till sitt land för att ta över makten. En ny oljekris följde snart med dramatiska nya höjningar av priset under 1979 och 1980. Kurvorna också för Sveriges del vände under hösten snabbt nedåt, och det påverkades dessutom av att vågmästarpolitiken 1979 på nytt hade lett till en alltför expansiv ekonomisk politik.

För den nybildade regeringen Fälldin handlade det nu först och främst om att överleva det avgörande i kärnkraftsfrågan som folkomröstningen förväntades bli. I mars 1980 klarade man, till mångas förvåning, av den saken. Och därefter var det med stor tydlighet den långsiktiga ekonomiska politiken som stod i centrum. För första gången, skulle man med en viss överdrift kunna påstå.

Bitterheten inom socialdemokratin hade varit stor efter valnederlaget 1976, men var om möjligt än större efter det nya misslyckandet 1979. Och den bitterheten spelade alldeles säkert sin roll när LO på senvåren 1980 gick ut till en politisk totalkonflikt mot den ekonomiska politiken. Klasskampsparoller av äldsta snitt plockades fram, och snart sagt allt var tillåtet när det gällde att bilda opinion mot regeringens ”svångremspolitik”. D

Landet fördes in i en storkonflikt – den största arbetsmarknadskonflikten i Sveriges historia - med betydande också ekonomiska konsekvenser. Socialdemokratin mobiliserade allt man hade i en ursinnig offensiv också mot de signaler till en mer bestämd ekonomisk politik som man tyckte sig uppfatta. Misstroendevotum och krav på nyval fanns i arsenalen efter den våldsamma urladdningen på arbetsmarknaden.

Men nu hade bilden av ekonomin och den ekonomiska politikens uppgifter i grunden förändrats. Och av central betydelse i den processen blev arbetet med 1980 års långtidsutredning, som låg klar hösten 1980. Där målades bilden av 1970-talet som ett de felslagna förväntningarnas årtionde, där de strukturella inslagen i de problem man haft att hantera hela tiden underskattats, och kortsiktigheten i den förda politiken lett till att de långsiktiga problemen inte kunnat angripas. 

Inte minst handlade det nu om den offentliga sektorns roll. Visserligen hade skattetrycket stabiliserats kring 52 % efter den kraftiga uppgång som slutskedet av överbryggningspolitiken medfört, men när de offentliga utgifterna fortsatt att öka med i genomsnitt ca 6,5 % realt om året, och det samtidigt som industrins både produktion och investeringar minskade, var det uppenbart att situationen var ohållbar. 

Under 1970-talet hade de ökade offentliga utgifterna tagit i anspråk inte mindre än ca 80 % av den samlade produktionsökningen, och det fanns en överhängande risk för att den siffran skulle komma att stiga ytterligare. Så kunde det inte fortsätta. Varifrån skulle resurserna till att investera i ett näringsliv som behövde en ny och konkurrenskraftig struktur komma om den offentliga sektorn tog alla resurser och höjda skatter gjorde alla tankar på konkurrenskraft illusoriska?

Samtidigt hade den internationella diskussionen om ekonomin förskjutits än tydligare. USA hade vacklat fram och tillbaka under 1970-talet, och Tyskland hade allt mer kommit att framstå som ankaret i den ekonomiska utvecklingen. I januari 1979 hade på tyskt och franskt initiativ ett bredare valutasamarbete – EMS – inletts i Europa med syfte att bidra till ökad stabilitet. Politikens prioritering av inflationsbekämpning – som ett medel att åstadkomma tillväxt och sysselsättning – kom att dominera i allt fler länder. Men gradvis växte också insikten att en politik för makroekonomisk tillväxt utan inflation måste kombineras med en politik för att skapa förutsättningar för mikroekonomins förändring och förnyelse. Utbudsekonomin började att ersätta keynesianismen som dominerande skola i den internationella debatten.

För regeringen Fälldin handlade det nu om att skapa förutsättningarna för en politik som kraftigt minskade de offentliga utgifternas ökningstakt, vilket de facto krävde kraftiga ingrepp i existerande program, samtidigt som skatter började utvecklas i bättre riktning och inflationsbekämpningen sattes i högsätet. Det handlade inte om att överge inriktningen på att skapa förutsättningar för nya jobb, utan om en tydligare insikt om vilka dessa förutsättningar faktiskt var.

Uppgiften var inte lätt. Men successivt hade det, i alla fall verbalt, redan skett en successiv omläggning av den ekonomiska politiken. Strukturfrågorna betonades på bekostnad av konjunkturfrågorna. Ett brott med industristödspolitiken eftersträvades, och olika ”sparprogram” för att få ned den snabba ökningen av de offentliga utgifterna eftersträvades. Marginalskatteproblemen kunde inte längre negligeras.

Utvecklingen var förvisso inte rätlinjig. Moderata krav på en tydligare politik avvisades länge. Men under vintern anslöt sig också folkpartiet till kravet på mer konkreta åtgärder, och i februari 1981 enades regeringen om ett ekonomiskt reformprogram som nu också tog upp de krav på sänkta marginalskatter som dessförinnan oftast sopats under mattan. Utöver det inflationsskydd av skatteskalorna som tillkommit redan 1977 skulle nu marginalskatten sänkas till 50 % för det stora flertalet inkomsttagare. 

Det var tid för en ny politik. Regeringen var nu övertygad om att Sveriges ekonomiska kris inte främst var en kostnadskris, utan allra främst en strukturkris. Åtgärderna skulle utformas därefter.

Socialdemokraterna inbjöds nu till överläggningar. Detta var viktigt dels för att pröva om det fanns möjlighet till en överenskommelse som skulle ge fastare spelregler för ekonomin framöver, men dels av inre skäl i främst mittenpartierna. 

Dessa överläggningar kom att leda till att trepartiregeringen upplöstes. När mittenpartierna ansåg sig kunna ingå överenskommelser med socialdemokraterna utan att konsultera eller ta hänsyn till vad som anfördes av ett av regeringspartierna hade den förtroendebas som en fungerande regering förutsätter försvunnit. 

Den 5 maj 1981 lämnade moderaterna regeringen. Socialdemokraterna strävade efter att spräcka regeringen, och hittade sin danspartner. Den för många folkpartister underbara natten uppfattades av många moderater som det uppenbara sveket.

I och med regeringssammanbrottet var den borgerliga riksdagsmajoritetens möjligheter att med kraft föra vidare den nya inriktning av den ekonomiska politiken som man i allt väsentligt enats kring till stora delar borta. Uppskov och oenighet ledde dessutom till att den stora marginalskattereformen sköts på framtiden. Tvåpartiregeringen med centern och folkpartiet hade att stappla fram till det oundvikliga valnederlaget i september 1982. Samtidigt fortsatte moderaterna att stärka sina positioner. 

Inom socialdemokratin insåg man på sina håll att det ställdes större krav på trovärdighet i den ekonomiska politiken om man skulle klara en valrörelse. Misslyckandet 1979 hade inneburit en chock. Och nu trädde det fram en ny grupp av yngre ekonomer – de s k sexlingarna – som kom att förorda en inriktning av den ekonomiska politiken som i viktiga avseenden kom att ansluta sig till den nya inriktning som efter 1979 hade kommit att dominera inom den borgerliga regeringen. Men på många håll uppfattades det som gränsande till förräderi mot ”rörelsen” att hävda att allt inte var de borgerliga regeringarnas fel, och att det kanske låg någonting i att de offentliga utgifterna måste begränsas, skatterna justeras nedåt och inflationsbekämpningen ses som avgörande

Ackommodationspolitikens dagar var dock ännu inte räknade. Mittenregeringen gjorde en först 1981 en justering av växelkursen med 10 %, och därefter gjorde hösten 1982 den tillträdande socialdemokratiska regeringen den jättedevalvering på 16 % - man hade egentligen tänkt sig 20 %! – som kom att dominera de närmaste åren. Så gott som varje åtgärd inriktad på en strukturell reformering av ekonomin som hunnit genomföras under den borgerliga nystarten efter folkomröstningen om kärnkraften togs nu tillbaka, och förbyttes inte sällan i sin motsats.

Efter sex år övergick regeringsmakten i socialdemokratins händer. Valframgången 1982 var dess egentligen första sedan andrakammarvalet 1968, och hade sin grund i både lågkonjunkturen och de upprepade borgerliga regeringssammanbrotten. Nu skulle man åter regera Sverige.

Men i valrörelsens agitation hade funnits föga av den realism som de s k sexlingarnas ankomst hade gett förebud om. Man hade med språkets alla invektiv fördömt den borgerliga ”svångremspolitiken”, lovat att det nu i stället skulle bli ”svängrum” för alla och envar. Det lät snällt och trevligt, och antydde att den ekonomiska politiken inte alls behövde ta itu med de svåra avvägningar och beslut som de borgerliga partierna i varierande grad talade om.

Valresultatet ledde genom detta till en omedelbar kris för tilltron till den svenska valutan. Tilltron hade inte varit den bästa före valet heller, men valresultatet ledde nu till att miljardflödet ut ur landet blev lika snabbt som omöjligt att stå emot. Superdevalveringen mån ha varit planerad, men hade den inte varit det, så hade marknadsreaktionen mot det man fruktade skulle bli socialdemokraternas politik gjort den ofrånkomlig. Löntagarfondernas införande, om än i modifierad form, tillhörde det som stod på programmet. 

Den ekonomiska utvecklingen kom dock inledningsvis att spela den nya regeringen väl i händerna. Hösten 1982 vände den internationella konjunkturen uppåt. Skattesänkningarna i USA – nu hade Ronald Reagan efterträtt Jimmy Carter – gav den amerikanska ekonomin en kraft som förde de viktiga västekonomierna in i det långa uppsving som för deras del kom att dominera hela 1980-talet. Och när oljepriserna sedan började att falla förändrades Sveriges utrikeshandelssituation förändrades påtagligt till det bättre, och medförde också att de inflationsimpuler som devalveringarna borde ha medfört kom att utebli. En ökning av intäkterna snarare än en minskning av utgifterna innebar att gapet i statsfinanserna började att slutas.

Snart förkunnades den lysande framgången för det som döpts till den tredje vägens ekonomiska politik. Inte kapitalism och inte kommunism utan någonting som på något sätt skulle vara mittemellan.

Men framgången var ytlig. Att inriktningen på strukturella reformer så gott som helt övergivits innebar att strukturproblemen fortsatte att skjutas på framtiden, även om dessa nu doldes under ett tjockt snötäcke av massiva devalveringsvinster. Och att bedriva en politik som skulle ligga mitt mellan framgång och misslyckande kunde per definition inte bli mer än på sin höjd en halv framgång.

Fortfarande fanns myten om att Sverige kunde och skulle driva en ekonomisk politik som var i grundläggande avseenden annorlunda än i andra länder. Regelbundet förkunnades att den politik som var Sveriges var annorlunda än den politik som kom att föras i de dominerande länderna i Västeuropa och den industrialiserade världen. Inriktningen där på utbudsekonomi, liberaliseringar och strukturella reformer ansågs av socialdemokraterna inte ha någon relevans för Sveriges del. 

Men när 1980-talet led mot sitt slut verkade det som om vi bara hade gått i cirkel. Nu var kostnadsproblemen tillbaka, och det utan att strukturproblemen hade angripits. Även om de socialdemokratiska regeringarna under trycket av främst omvärldsutvecklingen hade tvingats till vissa åtgärder som började att peka åt rätt håll – frigörelsen av kapitalmarknaderna, skatteomläggningen – hade 1980-talet blivit ett förlorat decennium när det gällde strukturreformer för förnyelse av ekonomin.

Dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt tvingades 1989 varna för att ekonomin var på väg in i ett ”arbetslöshetens stålbad”. Efter sin avgång efter en akut konflikt om politikens inriktning chefsarkitekt i början av 1990 tecknade han med brutal uppriktighet bilden av hur den s k tredje vägens politik körde rakt ut över avgrunden.

Men inom borgerligheten fördes arvet och erfarenheterna från inte minst den borgerliga nystarten under efter folkomröstningen 1980 vidare. Det var en strävan att föra debatten vidare, också som ett inslag i förberedelserna för den nya borgerliga regeringsbildning som förr eller senare skulle komma att komma. I det s k MAS-projektet – Marknadsekonomiskt Alternativ för Sverige – samlades yngre folkpartister, centerpartister och moderater kring ett arbete som resulterade i en rapport 1985 som kom att påverka samtliga de borgerliga partiernas inriktning. 

I grunden låg övertygelsen att devalveringspolitiken nu måste överges. Kortsiktigt bekväm hade den skapat fler problem än vad den hade löst. I den s k MAS-rapporten destillerades många av erfarenheterna från 1970-talets olika misslyckanden och från arbetet i de första borgerliga regeringarna i modern tid. 

Den konstaterade, att ”det i längden är ogörligt – med hänsyn till Sveriges internationella beroende – att bibehålla en nivå på det sammantagna skatteuttaget som radikalt skiljer sig från omvärlden.” Och slog fast, att detta ”kräver ett program med stora omstruktureringar av de offentliga skattefinansierade utgifterna och där dessa ersätts med marknadsinriktade alternativ och där offentliga monopol upplöses.”

Inriktningen låg på den nödvändiga ekonomiska förnyelsen av Sverige. Ännu saknades de europapolitiska perspektiven. Men det arbete som hade sin grund i erfarenheterna från åren mellan 1976 och 1982 var dock en viktig byggsten i den utveckling som ledde fram till programmet Ny Start för Sverige 1991 och det regeringsskifte till en ny borgerlig regering som skedde kort därefter.

Åter var ”bordet dukat”. Men det är en annan historia.





Källor:

Lars Jonung: Med backspegeln som kompass – om stabiliseringspolitikens lärdomar. Ds 1999:9.

Rapport från ett ESO-seminarium – Med backspegeln som kompass. Ds 1999:27.

Sven-Erik Larsson: Regera i koalition – Den borgerliga trepartiregeringen 1976 – 1978 och kärnkraften. Bonniers 1986.

Olof Ehrenkrona: Nicolin – En svensk historia. Timbro 1991.

Hans Bergström: Rivstart? Från opposition till regering. Tiden 1987.

Makt och Vanmark – Lärdomar av sex borgerliga regeringsår. SNS 1983.

MAS-Rapporten – Det Marknadsekonomiska Alternativet. Stiftelsen MAS 1985.

Vägar till Ökad Välfärd. Betänkande av Särskilda Näringspolitiska Delegationen. Ds Ju 1979:1.

Kai Hammerich: Kompromissernas Koalition – Person- och Maktspel kring regeringen Fälldin. Rabén & Sjögren 1977.

Gösta Bohman: Maktskifte. Bonniers 1984.

Långtidsutredningen LU 80 Huvudrapport. SOU 1980:52.

Klas Eklund: Den Bistra Sanningen – Om Sveriges Ekonomi och de kommande magra åren. Tiden Debatt 1982.

   

 

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload