Gränslöst är Bättre

Anförande vid invigningen av Kvalitetsmässan i Göteborg, Sverige

Gränslöst är mycket bättre. Det var det tema som valdes för Kvalitetsmässan här i Göteborg detta år. Ett tema som valdes för ett bra tag sedan. Så inträffade den 11 september. Och Sven Wiberg frågade om jag hade möjlighet att komma och säga något om de bredare utmaningar vi nu alla har anledning att reflektera över. Gränslöst är mycket bättre. Påståendet är alls inte självklart. Det är förvisso inte accepterat av alla. Och ingen vill nog påstå att det gränslösa samtidigt innebär det problemfria. Det gränslösa är mycket bättre. Det var lättare att självklart säga före den 11 september än det kanske är i dag. Nu ser vi det gränslösa också som mer krävande, mer utmanande och mer komplicerat. Det gränslösa befinner sig under attack. Ibland verkar det som om världen förändras med ett ryck. Varje göteborgare är nog beredd att tala om hur allt var annorlunda när dimman till slut lyfte. Det var den 6 november 1932. Den svenska hjältekonungen Gustav II Adolf låg död på slagfältet invid den lilla byn Lützen inte långt från Leipzig nere i Tyskland. I dag stryker den stora motorvägen mellan Berlin och Nürnberg förbi inte långt därifrån. Vi kommer ihåg dessa tidpunkter som ofta ses som vändpunkter i historien, och det även om sanningen som vanligt är mer komplicerad. Det trettioåriga kriget – det värsta som drabbat Europa innan världskrigens förödande århundrade infann sig – hade börjat när furstar kastats från fönstren i Prag flera decennier tidigare, och kom att fortsätta intill dess att många månader av förhandlingar producerade den westfaliska freden 1648. Den kom att bli en verklig vattendelare i den europeiska historien. Det var nu som staterna började att träda fram som den internationella scenens ledande aktörer. Det var inte längre dynastierna eller religionerna som var de dominerande krafterna. Nu började det staternas Europa som skulle dominera ändå intill vår egen tid att ta form. Över freden i Utrecht 1713, Wienkongressen 1815, fredsdiktatet i Versailles 1919 och kapitulationerna i Berlin och Tokyo 1945 talar man om det westfaliska statssystemets dominans i den europeiska historia som kom att få allt större och större också global betydelse. Ty detta var århundradena när världen förändrades. Upplysningstiden lade grunden för den industriella revolutionen, vars idéer om frihet och framsteg kom att bokstavligt och bildligt erövra en större och större del av världen. Den amerikanska kontinenten erövrades, och blev en ny kraftkälla för dessa idéer. Afrikas stäpper och djungler lades under europeiskt herravälde i en kombinerad kamp mot slaveriet och för ekonomiska möjligheter. Det mångtusenåriga kinesiska kejsarväldet vittrade sönder inför konfrontationen. På den indiska subkontinenten kunde den brittiska makten marschera in utan besvär. Ryska upptäcktsresande och handelsmän erövrade hela det nordliga Asien och fortsatte ända ner till bukten vid San Fransisco. Det europeiska statssystemet erövrade världen genom de intellektuella krafter som hade frigjorts i de europeiska samhällena. Inte sällan med barbariskt våld, och inte alltid med gynnsamma resultatet. Men det europeiska statssystemets globala överlägsenhet när det gällde att frigöra mänskliga kreativitet och utveckla global makt ifrågasattes av ingen. Så kom det horribla århundrade som gav oss begreppet världskrig, och som såg totalitära system med europeiska rötter – ett brunt och ett rött - göra folkmord till statsangelägenhet, förtrycka friheten och skapa helveten där man lovat himmel. Världen delades i svart och i vitt. Men den 9 november 1989 förändrades så åter allt. Det var egentligen ett missförstånd den där nya förordningen om resebestämmelser för medborgare i det som kallades den Tyska Demokratiska Republiken. Men den missuppfattade nyheten ledde till att mängden av människor gick till muren i Berlin och bokstavligen rev den. Den mur som föll hade i mer än en generation delat Berlin, delat Tyskland, delat Europa och i viss mån delat hela världen. Nu randades en ny tid. Det var en tid av optimism och framtidstro. Friheten, demokratin och de öppna samhällena gick framåt. I vår egen del av Europa kunde vi glädjas åt att Estland, Lettland och Litauen fick självständigheten tillbaka och kunde börja bygga en ny framtid. Vi kunde börja ena det Europa vars delning hade förlamat så mycket så länge. Det betydde en ny möjlighet också för Sverige. Vi hade fört en försiktig s k neutralitetspolitik under decennier. Dess olika detaljer kommer att fortsätta att kritiskt granskas och diskuteras, men i grunden råder ingen tvekan om att den var den riktiga nationella politiken för Sverige under delningens dystra decennier i vårt Europa. Intill dess hade frånvaron av krig främst byggt på den militära avskräckningen längs linjen av murar och minor genom Europa. Nu handlade det i stället om att försöka att bygga en verklig fred genom samarbete och integration över de gamla gränserna. Det var inte genom att bygga murar, utan genom att riva murar, som framtidens fred skulle tryggas. Och då fanns ingen anledning att inte också Sverige skulle vara med. Jag hade förmånen att på midsommarafton 1994 underteckna avtalet om Sveriges medlemskap i den Europeiska Unionen. Fem år tidigare hade tanken varit närmast omöjlig att uttala. Fortfarande fanns det då de som tvekade. I dag uppfattas vårt medlemskap i detta samarbete nog som en självklarhet också av dem som tycker att samarbetet borde åstadkomma mer eller åstadkomma mindre eller vara bättre på annat sätt. Gränslöst är mycket bättre. Det var en självklarhet i tiden efter det att muren hade fallit. Freden skulle byggas genom samverkan. Nationalstaten var ofta för liten för de nya uppgifterna. Vi började på allvar att bygga en federation av nationalstater i Europa. Och det var inte bara i Europa vi såg omsvängningen. I mitten av 1970-talet var det bara ca en tredjedel av medlemsstaterna i Förenta Nationerna som skulle kunna betecknas som någon form av demokratier. I mitten av 1990-talet hade förhållandet blivit det omvända. Nu är ca två tredjedelar av medlemsstaterna länder med någon form av öppet styrelsesätt. Den ekonomiska öppningen och den snabba expansionen av världshandeln skapade helt nya möjligheter. Under ca två århundraden hade de ekonomiska klyftorna i världen successivt växt. De industrialiserade länderna drog ifrån, och resten av världen stannade kvar. Men under det förra århundradets två sista decennier började det att vända. Mycket handlade om utvecklingen i Kina, men det var mer än så. Det började att växa fram en ny global medelklass från Shanghai till Sao Paulo. Klyftorna växte inte längre. Hundratals miljoner människor lyftes ur närmast desperat fattigdom till en tillvaro med allt mer och mer av hopp för framtiden. Och mer än hälften av alla de kärnvapen som riktats mot motståndare för inte så länge sedan demonterades och fanns inte längre. Det var i sanningen en tid av optimism och tillförsikt. Det gränslösa var bättre. Undantagen fanns. Själv fann jag mig plötsligt mitt upp i det nygamla barbariet på Balkan. Där hade århundradets konfrontationer och krig börjat. Bosnienkrisen 1908. Första Balkankriget 1912. Och så de skott i Sarajevo den 28 juni 1914 som satte Balkan, Europa, världen och århundradet i brand. Och nu stod vi på nytt mitt upp i etniskt våld, nationella motsättningar, sönderfallande stater och gränslöst barbari. Men för de flesta framstod nog detta som undantagen som bekräftade regeln. Intill den 11 september. Världen förändrades kanske inte. Men vår bild av den. Och vi ställdes plötsligt inför frågor som vi inte hade de omedelbara svaren på. Det gränslösa hade plötsligt fått något mycket mer problematiskt över sig. Massmordet på Manhattan dödade på minuter upp mot 5.000 människor från 80 olika nationer runt om i världen. Megaterrorn hade plötsligt blivit en realitet. Det var det värsta terrordåd som drabbat inte bara USA, utan också många andra länder runt om i världen. Trots decennier av terroristdåd dödades fler britter på Manhattan den 11 september än i något annat enstaka terrordåd. Terror är ett politikens medel. De som utför den vill någonting. Men det är ett politikens instrument som vi har en mänsklig skyldighet att vara kompromisslösa mot. Ty terror är dödande av oskyldiga människor. Det oberäkneliga, urskillningslösa våldet mot oskyldiga människor. Bilbomben mitt på affärsgatan på lördagseftermiddagen i Nordirland. Mödrar tvingas plocka samman delar av sina barn. Resväskan som exploderar mitt i mängden på järnvägsstationen i Bologna. Självmordsbombaren som spränger sig själv på uteserveringen i Jerusalem. Blod färgar husen längs gatan. Och massmordet på Manhattan. Oskyldiga gjordes till vapen. Oskyldiga var offer. Skyskraporna störtade samman. Kvarter förvandlades på ögonblick till ett krematorium för tusentals. Det brinner och ryker fortfarande. Ibland hör man dem som vill relativisera terrorismen. Men måste förstå motiven, sägs det. Man måste inse att det finns länder där ingen annan väg finns, hävdas det. Men då befinner man sig i ett moraliskt moras när det gäller grundläggande mänskliga värderingar. Det finns, enligt min mening, ingen politisk idé som är så ädel att den ger någon rätten att medvetet ta oskyldiga liv. Ändamålen helger inte medlen. Och det gäller i alla delar av världen. De som säger att terrorn måste tolereras i andra länder och andra situationer säger att oskyldigas människor där har mindre rätt till sina liv än vad vi har här i Göteborg. De säger att föräldrar där har mindre rätt till sina barn än vad vi har. Ingen kan ärligt försvara en sådan ståndpunkt. Därmed är det nödvändigt att vi försvarar oss mot terrorismen. Och gör det med alla medel. Skulle diplomatin räcka skulle det vara att föredra. Men mot de som har våldet som vapen tvingas vi använda våldet som instrument. Alla skulle vi i dag vilja ha ett bombstopp. Men det verkliga bombstoppet är stoppet för de som gjorde oskyldiga människor till bomber i massmordet på Manhattan. De säger att de vill fortsätta. Då har vi – som FN:s säkerhetsråd slagit fast – inte bara rätten, utan också skyldigheten till försvar. Samtidigt som vår inställning till terrorismen måste vara kompromisslös, och vi måste vara beredda till de insatser som krävs för att sätta stopp för dem som riktar sina bomber mot oskyldiga civila, måste vi ha förmågan att se de vidare politiska sammanhangen. Det är inte ett antingen – eller. Det måste vara ett både – och. Och mycket handlar då om Islam. Vi rör oss in på marker som många är alldeles för oförberedda på. Det sägs ibland att det som nu sker inte har någonting med Islam att göra, utan bara handlar om terrorism. Det är självfallet fel. Det handlar i allra högsta grad om Islam. Det handlar inte om någon konflikt med Islam. Men det handlar i allra högsta grad om en konflikt inom Islam. Och som därmed ytterst kommer att vinnas eller förloras inom just denna ram. I detta ligger föga nytt. Ser vi på vår egen religion för ett halvt årtusende sedan – så mycket yngre är Islam, och då hade vi ännu inte sett upplysningstid och industriell och vetenskaplig revolution – kan vi känna igen mycket av det vi i dag ser i Islam. En skarp konfrontation mellan den mödosamma moderniseringen för framtiden och den våldsamma reaktion som vill tillbaka till avlägsna rötter. Flaggelanter och fundamentalister uppstår i utkanterna av varje civilisation som plötsligt utsätts för förändringens krafter. Striden skärps mellan de som kämpar framåt och de som drömmer bakåt. Det öppna samhällets värderingar var alls ingen självklarhet för mycket av medeltidens kristna kyrka. Inkvisitionen brände avvikande på bål. Galileo har inte fått formell upprättelse förrän i vår egen tid. Kampen mellan modernisering och öppenhet å den ena och reaktion och slutenhet åt den andra är ingenting som är vare sig unikt för Islam eller nytt för vår egen tid. I dag finns ca 1,2 miljarder muslimska trosbekännare runt om i världen. Mångfalden i trosuppfattningar är betydande. Mångfalden i politiska förutsättningar för dem är lika betydande. Många av dem lever i samhället där moderniseringens slitningar skärper motsättningarna mellan de som kämpar framåt och de som drömmer bakåt. Många lever i vad de uppfattar som en marginaliserad tillvara i mer utvecklade länder – också i vårt eget. I mer eller mindre stor omfattning finns denna kamp i alla dessa länder och i var och en av dessa människor. Också vår egen tid och vår egen kultur har upplevt dessa slitningar. Mitt under det andra världskrigets mörker satt den österrikiske filosofen Karl Popper och skrev sitt mästerverk – Det Öppna Samhället och dess Fiender. Den europeiska kulturnationen Tyskland – diktarnas och tänkarnas land - hade förförts av fascismens intolerans och tusenårslöften. Och Popper sökte förklaring till det som skett - för att kunna bygga försvar så att det inte kunde ske igen. Då och då, sade han, blir den spänning som ligger i ett den ständiga civilisationsprocessen – ”the strain of civilisation” - så stark att människorna inte klarar av det längre. Det är då som ropen på stammens slutna trygghet tar överhanden över frihetens krävande samhälle. Det är då de slutna samhällena hotar de öppna samhällena. Så har det, skrev Popper, varit sedan mänskligheten först steg fram ur stamväldets mörker och började söka friheten för två och ett halvt årtusende sedan. Och så kommer det, spådde han, att förbli. Det öppna samhället är ett krävande samhälle. Men vill vi vara mänskliga finns det i grunden inget alternativ. Kampen för det öppna samhället måste ständigt föras. I varje tid och i varje kultur. Vi har sett det i vårt eget Europa i vår egen tid och i vår egen generation. Civilisationens fernissa på oss människor är ibland inte fullt så tjock som vi skulle önska. Vi behöver stödet av det starka samhällets värderingar och institutioner. Och vi ser det nu i den islamska värld som ofta står mitt uppe i omvandling och omvälvning. Där mycket sätts ifråga och lite upplevs som självklart. Där budskapen om att gå bakåt till det rena, det enkla och det ursprungliga förvisso inte saknar resonans. På samma sätt som vi har en skyldighet att vara kompromisslösa i vår inställning mot terrorn har vi en skyldighet att vara öppna inför de utmaningar som många av dessa länder – och denna del av världen – står inför. Låt oss se på det Pakistan som nu dominerar så mycket. I dag har Pakistan fler invånare än något annat europeiskt land inklusive Ryssland. Men det är bara början. Dagens ca 150 miljoner människor kommer om ca 15 år att vara ca 200 miljoner människor. Och mot seklets mitt kommer Pakistan med nuvarande trender att vara världens tredje mest folkrika land efter Kina och efter Indien. Karachi med sina i dag ca 11 miljoner människor kommer om ett eller två decennier sannolikt att bebos av 20 miljoner människor. Och det är denna utveckling vi ser tvärs över hela den vidare Mellersta Östern. I nästan alla dessa länder är i dag mer än hälften av befolkningen yngre än 20 år. Inom loppet av ett decennium kommer den samlade befolkningen att gå från dagens ca 300 miljoner människor till då ca 400 miljoner människor. De kommer att vara långt fler än i dag, många kommer att vara fattigare än i dag, de kommer att vara mer urbaniserade än nu, och många riskerar att vara än mer desillusionerade än vad de redan är. Jag talade tidigare om hur vi under de senare decennierna sett hur den klyfta mellan den rikare och den fattigare delen av världen som vi sett vidgas och vidgas under gångna sekler under de senaste decenniernas större ekonomiska och politiska öppenhet har börjat att slutas. Så är det. Men att det är så får vi leda till att vi blundar för de områden där det inte är så. Desperationen i Afrika söder om Sahara. Den dubbla förbannelsen av fattigdomen och farsoterna. Under de kommande två decennierna kommer ca 40 miljoner barn i detta Afrika att förlora sina föräldrar i AIDS. Och den bomb som ligger i den snabba urbaniseringen i många länder. Omkring år 2015 tror FN i sina prognoser att upp mot en fjärdedel av världens befolkning kommer att bo i megastäder där bostäder är undermåliga och där man ofta saknar tillgången till rent vatten och fungerande avlopp. Det handlar om framväxande stadsdjungler som mer och mer kommer att dominera bilden av stora delar av världen. Det är inte underligt att den enorma omvandling som dessa länder står mitt uppe i leder till spänningar som får politiska, sociala, religiösa och ibland våldsamma konsekvenser. Och det är mitt i allt detta som dessa samhällen skall omvandlas från att ofta ha varit slutna och tillbakablickande till att bli öppna och framtidsinriktade. Vi talar om en del av världen där demokratin inte står stark, där äldre auktoritära regimer ofta dominerar, och där många tycker att hopplösheten är det som mest utmärker deras vardag. Vår skyldighet gentemot dem är dubbel. Att för det första vara kompromisslösa mot terrorismen. Människolivet måste värnas. Extremism måste bekämpas. Att för det andra hjälpa dem att finna de vägar som ger dessa människor och dessa nationer mer av hopp och mer av möjligheter inför framtiden. Det handlar inte bara om moral. Det handlar också om vårt egenintresse. Vi vill leva i en värld där megaterrorn inte är möjlig. Det förutsätter en värld där de fanatiker och de fundamentalister som nog dessvärre alltid kommer att finnas saknar möjligheter att vinna stöd och att vinna förståelse i bredare grupper. Den 11 september förändrades den internationella – och nationella – dagordningen mer än vad nog många ännu har fullt klart för sig. När muren föll för i dessa dagar tolv år sedan gick vi in i ett skede av ny optimism och ny framtidstro. Nu har vi plötsligt hamnat i en ny osäkerhet och en ny instabilitet. Och den ställer nya krav. Det statscentrerade europeiska – och därmed så småningom också globala – system som växte fram som ett resultat av den westfaliska freden 1648 och som dominerat så länge räcker inte längre till för att möta de nya utmaningarna och hantera den nya osäkerheten. Osäkerheten känner inga gränser. Våra ansträngningar för en ny säkerhet måste också bli gränslös. Vi berörs alla av problem som inte gör halt vid nationsgränserna. Vi måste söka lösningar över gränserna för att fullt ut kunna leva i trygghet och frihet och välfärd inom de gamla gränserna. Nu är det än tydligare än förr att gränsen mellan inrikespolitiken och utrikespolitiken är som en gräns dragen i vatten. Den finns helt enkelt inte längre. Och nu är det tydligare än tidigare att vi måste vara med att bygga trygghet och skapa framtidsmöjligheter också i avlägsnare delar av världen. Annars finns det en betydande risk för att det som händer där kommer att påverka våra egna framtidsmöjligheter och vår egen trygghet. Vi lever alla grannar med kaos i en värld där stater som faller samman, nationer som inte fungerar, ekonomier som riskerar att drabbas av kollapser riskerar att leda till oro, omvälvningar och i värsta fall till terrorismen där och megaterrorn här. I Europa måste vi – menar jag – gå vidare och bygga en allt bredare och allt bättre federation av nationalstater. Vi måste göra allt mer gemensamt. Vi måste inse att gränslöst inte bara är bättre, utan att det ofta är det enda alternativ som faktiskt finns. Och i världen måste vi arbeta tydligare för att riva gränser, vidga vyer, bredda tolerans och skapa nya möjligheter där hopplösheten och förtvivlan annars riskerar att breda ut sig. Det är utmaningar som är både omedelbara och som är långsiktiga. På fredag samlas i Doha företrädare för mer än 140 nationer för att diskutera möjligheten av en ny global förhandling för en friare handel. Det skulle kunna innebära cirka 5.000 miljarder kr i ökade möjligheter för utvecklingsländerna under det kommande decenniet. På lördag samlas FN:s generalförsamling i New York för att i försenad generaldebatt diskutera det nya internationella läget. Ansträngningarna för att ge Afghanistans hårt prövade folk – under decenniet av krig mot sovetisk ockupation dödades mer än en milon människor och tvingades var tredje människa att fly – en ny och bättre framtid. På tisdag kommer Rysslands president Putin till Washington – och fortsätter sedan till Texas – för samtal med USA:s president Bush om ett samarbete som håller på att göra gamla fiender till nya allierade. Och samma dag publiceras i Bryssel Europakommissionens årsvärdering av möjligheterna för alla de länder som står i kön att komma med i arbetet att bygga en europeisk federation för fred och utveckling. Ingenting av detta är enkelt och ingenting av detta är självklart. Ständigt finns de som vill stoppa världen och stiga av. Rösterna från grottorna som manar till kamp mot det som är nytt och främmande och annorlunda. De som tror att gamla gränser kan skydda mot nya utmaningar. Det farligaste just nu är inte det hot som terrorismen riktar mot oss. Det farligaste är det hot som ligger i den rädsla för framtiden som riskerar att breda ut sig i våra samhällen. Ty det är den riskerar att åter stänga gränser och stänga möjligheter. Det gränslösa är inte enkelt. Men det gränslösa är vår enda möjlighet att bygga en bättre värld. Efter den 11 september vet vi att farorna inte känner gränser. Det är nu det gäller att vi alla visar att möjligheterna inte gör det heller.

#Europa #Historia #VladimirPutin #GeorgeWBush #Westfaliskafreden #KarlPopper #Versaillesfreden

Utvalda anföranden
Senaste publicerat
Arkiv
Taggar