October 11, 2018

April 28, 2017

Please reload

Senaste publicerat

Uppdrag: utrikesminister

September 29, 2014

Anförande vid Utrikespolitiska institutet, Stockholm, Sverige

Det var i början av december 2006 som jag stod här och talade om en ny politik för en ny...

1/8
Please reload

Utvalda anföranden

Utmaningar för det nya Europa

December 23, 2001

Artikel i Svensk Linje

 

Europa förändras. Carl Bildt, redaktör för Svensk Linje 1969-73, förbundsordförande för Student-förbundet 1973 och statsminister 1991-94, diskuterar den svenska vägen till medlemskap i EU och de nya utmaningar som EU kommer ställas inför. När unionen sträcker sig åt sydöst tar den sig an nya uppgifter och svårare utmaningar. Bildt konstaterar att politiken inte alls spelat ut sin roll – tvärtom. 

På mitt rum har jag en liten blå penna som jag har en alldeles speciell relation till. Det är den penna med vilken jag som statsminister på midsommarafton 1994 undertecknade fördraget om Sveriges anslutning till den Europeiska Unionen. 

När jag en gång engagerade mig bland moderata studenter vid Stockholms universitet, och rätt snart blev redaktionssekreterare på Svensk Linje under Peje Emilsson, för att sedan bli tidskriftens redaktör och studentförbundets ordförande, var det till betydande del på grund av de europeiska frågornas betydelse. 

Detta var åren i övergången mellan 1960- och 1970-talen. Vänstern hade erövrat den politiska agendan några år tidigare, brutit förstelningen i en tidigare rätt avsomnad samhällsdebatt, men fört iväg debatt långt bort från Europa och de värderingar om demokrati och frihet som var avgörande. Vi levde mitt uppe i den socialistiska förvirringens sista sommar. 

Svensk skepsis mot europeiskt samarbete 

Det var många skäl som hade lett till att Sverige under de föregående decennierna hade ställt sig kallsinnig till det samarbete som växte fram i Europa. Den politiska generation som hade burit bördan av ansvaret för Sverige under det andra världskrigets olika prövningar såg i många fall med viss skepsis på alltför mycket av bindningar för framtiden. När politiker i de länder som drabbats hårt och direkt av de bägge världskrigens fasor talade om det nya samarbetet talade de ett språk som många i vårt land hade svårt att associera sig med. 

Undantagen fanns förvisso. Inom våra egna led var Gunnar Heckscher tidigt en förespråkare för ett så tydligt närmande av Sverige till det europeiska samarbetet som bara var möjligt. Som nybliven partiledare för Högerpartiet lyckades han med konststycket att 1962 utkämpa ett kommunalval med kravet på Ja till Europa i centrum. Folkpartiledaren Bertil Ohlin var under många år en engagerad ledamot av Europarådets parlamentariska församling. Och inom socialdemokratin framträdde tidigt Dag Hammarskjöld som en engagerad företrädare för ett mer intimt samarbete mellan Europas demokratier innan uppdraget som FN:s generalsekreterare förde honom bort från den svenska och den europeiska scenen. 

När världen bröt in över den svenska debatten mot slutet av 1960-talet var det naturligt för oss som var engagerade för demokratins och frihetens värderingar att argumentera för att Sverige skulle vara en del av den nya europeiska gemenskap som höll på att byggas upp. Den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968 hade ännu en gång demonstrerat att försvaret av europeiska värden var viktigt. Och även om stridsvagnarna hade avgått med den kortsiktiga segern var det uppenbart att det sovjetiska systemet förr eller senare skulle förlora den långsiktiga idékampen om Europa. 

Detta var åren då det europeiska samarbetet åter öppnades upp. I början av 1960-talet hade de Gaulle sagt ett bestämt nej till brittiskt medlemskap i det intimare europeiska samarbetet, och därmed hade frågan ingen aktualitet för oss heller. Men nu fanns nya öppningar. Den svenska regeringen hade 1967 lagt in en så kallad öppen ansökan till det som då hette EEC, och frågan om medlemskap med någon form av neutralitetsförbehåll var levande i de informella diskussionerna. När de Gaulle tvingades att lämna rodret i Paris, och efterträddes av Pompidou, försvann vetot mot Storbritannien och därmed vetot också mot andra länder. 

Komplicerat spel 

Detta var brytningstider i Sverige i många andra avseenden än vänsterns renässans i samhällsdebatten. Inom socialdemokratin lämnade Tage Erlander 1969 över till den mer internationellt orienterade Olof Palme. Både folkpartiet och högern hade problem med profil och ledare. Det var centerns Gunnar Hedlund som var den dominerande gestalten vid sidan av socialdemokratin. 1970 gick vi till det första valet med nytt valsystem och ny riksdag med bara en kammare. Det var Olof Palmes första, och det var Gunnar Hedlunds sista, valrörelse. 

Våren 1970 hade nyblivne statsministern Olof Palme rest runt i Europa för att sondera förutsättningarna för Sverige. Den som i dag läser samtalsuppteckningarna kan knappast tvivla om att han ville pröva förutsättningarna att komma över det hinder som neutraliteten innebar. Men hindren var formidabla. Det komplicerade spel som så småningom ledde till att Sverige trappade ner sina ambitioner har fortfarande oklara punkter. Men i ett visst skede sade Finlands president Uhro Kekkonen till sin partikollega i Sverige Gunnar Hedlund att Sveriges närmande inte fick gå för långt, och när denne Hedlund därefter sade detta till Palme insåg denna att ett tvåfrontskrig med å ena sidan en i grunden Europafientlig vänster och ett centerparti som skulle appellera till äldre neutralistiska strömningar inom socialdemokratin var en omöjlighet. 

I valrörelsen spelade åter dessa frågor en mycket undanskymd roll. Jag åkte land och rike runt som nyrekryterad assistent till dåvarande partiordföranden Yngve Holmberg. Jag kan inte minnas att frågan kom upp. Ändå var det en av de allra viktigaste Sverige då stod inför. 

Den 10 november 1970 lät Olof Palme meddela att frågan om medlemskap för Sverige var avförd. Signalerna hade gått fram. Ambitionerna låg verbalt fortfarande mycket högt, men det skulle snart visa sig orealistiskt, och 1972 fick Sverige nöja sig med ett frihandelsavtal identiskt med alla andra länder i motsvarande situation. Det låg långt under vad Sverige hade velat, och det stängde den politiska Europadörren för Sverige för två decennier. 

Då skrev jag en skrift i studentförbundets skriftserie som gavs namnet Landet som steg ut i kylan. Det var så det kändes. Vi satt inlåsta i traditionalism och neutralism när Europa försökte bygga ett nytt samarbete. Det var en besvikelsens tid. 


Svåra år 

Utvecklingen kom delvis att bli en annan än vad jag och andra då hade trott. De ekonomiska utmaningarna blev långt svårare än vad de flesta hade föreställt sig. Bretton Woods-systemet havererade. Kriget 1973 i Mellersta Östern ledde till den första oljekrisen. Stagflation blev ett nytt begrepp i land efter land. I Sverige fick den första borgerliga regeringen på 44 år i uppgift – så brukar det vara! – att hantera en ekonomi som försatts i kris av en missriktad ekonomisk politik i en besvärlig europeisk tid. 

Och en konsekvens blev att det EEC som nu blivit EG utvecklades långsammare än väntat. Ambitiösa planer på ett fördjupat samarbete lades på hyllan. Kostnaden för utanförskapet kom därmed att bli mindre än vad många, däribland jag, hade trott. Men EG visade sin styrka som magnet i Europa genom att attrahera de nya demokratierna i Grekland, Portugal och Spanien. Stabiliseringen av demokratin i Medelhavsområdet blev en ny uppgift för det europeiska samarbetet. Och i Sverige ägnade vi oss åt frågan om kärnkraftens vara eller inte vara. 

Det var först mot mitten av 1980-talet som den europeiska utvecklingen började ta fart igen. 1985 lade man fast ambitionen att skapa förutsättningarna för fri rörlighet över gränserna för varor, tjänster, kapital och individer. Och det skulle vara slutfört till 1992. Det var en fantasieggande och stimulerande vision, vars förverkligande steg för steg dramatiskt skulle öka utanförskapets politiska och ekonomiska kostnader. 


Från randstat till kärnstat 

Nu var det vi moderater som tydligt och klart satte Europa på den politiska agendan i Sverige igen. Socialdemokraterna var allt tydligare partiet utan visioner. De hade trummat igenom sina löntagarfonder efter valsegern 1982, och gick 1985 till vals på kravet att stoppa det så kallade systemskifte som Ulf Adelsohns moderater ansågs att stå för. Men så fort de konfronterades med de nya frågor som nu dök upp - kraven på liberalisering av det ekonomiska systemet, nödvändigheten av att reformera välfärdssystemen, ofrån-komligheten av sänkta skatter på arbete, önskvärdheten av att också Sverige tog steget in i Europa – stegrade de sig i ett tilltagande reaktionärt motstånd mot allt det som var nytt och annorlunda. 

Successivt trappade vi moderater – jag hade blivit partiordförande på sensommaren 1986 – upp våra krav på att Sverige skulle gå från randstat till kärnstat i det nya Europa som höll på att skapas. Det handlade inte bara om den framväxande inre marknaden i väst, utan också om hur vi började känna skakningarna i marken från det som började hända i det östra Europa. Vi hade gått från socialismens sista sommar till det socialistiska systemets höst och söndervittring. Europatanken var bärare av hoppet om ett friare och fredligare Europa. 

När jag bläddrar tillbaka i anföranden och artiklar ser jag hur jag då ställde vår så kallade Europaväg för Sverige mot den så kallade tredje väg mellan statssocialism och kapitalism som var socialdemokraternas. Och med Europavägen menades mer än bara ett medlemskap i EG. Det var symbolen också för en liberaliseringspolitik mer i linje med den nya liberala konsensus som under 1980-talet vuxit sig allt starkare i västeuropa och nordamerika. Det var den förändringen som också Sverige behövde. 

Socialdemokraternas motstånd var bestämt och envist. Det östes förbannelser över mig och Bengt Westerberg, som då var ledare för folkpartiet och i dessa frågor drev i grunden samma linje som oss. Vi utmålades, av skäl som gick utöver bara Europapolitiken, som hot inte bara mot Sveriges neutralitet, utan i en beramad riksdagsdebatt utmålades vi till och med som hot mot Sveriges fred. 

Men när muren rasade i Berlin, och när människorna sjöng om en ny frihet i de baltiska länderna, klingade socialdemokraternas tal om att neutraliteten betydde allt och Europa intet allt mer tomt. Att Sveriges tilltagande ekonomiska svårigheter också spelade sin roll var tydligt. Det ena krispaketet avlöste det andra, och det var i en bisats mot slutet av ett av dessa som dåvarande finansministern Allan Larsson hösten 1990 lät meddela att man nog trots allt var beredd att inse att Sverige borde söka om medlemskap i det europeiska samarbetet. Den för dessa frågor ansvarige ministern hade man inte ens hunnit med om att informera. Utrikesministern såg ut som om himlen hade rasat in. 


Motvilliga socialdemokrater 

För oss var det seger. Och det gällde även om socialdemokraterna under perioden fram till valet i september 1991 gjorde allt de kunde för att ta över vår agenda. De knöt kronan till den europeiska valutaenheten Ecu. Och de lämnade plötsligt in den formella svenska ansökan om medlemskap. Men hjärtat i sitt eget parti hade de aldrig med sig. Omsvängningen hade gått för fort. Det märktes tydligt att detta inte var en fråga de tyckte om att diskutera. 

Under våren och sommaren 1991 framstod sannolikheten för att de borgerliga partierna, under moderat ledning, skulle få överta regeringsansvaret som rätt hög. Socialdemokraterna var slut som artister, inte minst efter deras eget regeringssammanbrott vintern 1990. Arbetslösheten ökade med tusen personer om dagen. Vi hade all anledning att fundera på vår strategi för de kommande åren. 

Jag hade rest runt i olika europeiska länder för att skapa ett underlag för en strategi som skulle kunna fungera. Mitt i valrörelsen publicerade jag boken "Hallänning – svensk – europé" som inte handlade om mig, utan om Sveriges stapplande steg mot Europa, och de utmaningar vi skulle stå inför under de kommande åren. Jag skisserade en möjlig strategi och en möjlig tidsplan. Inriktningen var att Sverige skulle kunna vara full medlem i EG från och med nyårsnatten 1995. 

Många avvisade detta som orealistiskt. Men i efterhand kom det som skisserades i boken först att bli regeringspolitik och därefter att bli Sveriges väg. Vi slutförde den enstaka viktigaste förhandling som Sverige fört i modern tid, och den särklassigt mest omfattande, inom en snäv tidsram och med ett resultat som alla kom att uppfatta som gott. 


En viktig namnteckning 

Relationer som byggts upp under tidigare år kom att betyda mycket. Med Ulf Dinkelspiel och Frank Belfrage hade vi ett förstklassigt team för de faktiska förhandlingarna. Och när det gällde de övergripande frågor utan vilkas lösning ingenting annat hade fungerat var det relationen mellan triumviratet av förbundskanslern Helmuth Kohl i Bonn, kommissionspresidenten Jacques Delors i Bryssel och ministerrådets lika diskrete som betydelsefulla generalsekreterare Nils Ersböll, likaledes i Bryssel, som var alldeles avgörande. Diskreta besök hos dem vid avgörande skeden kom att bli nyckel till den utveckling som ledde till framgång. 

Så kom det sig att jag i Sveriges namn raspade mitt eget namn på dokumentet vid mötet på Korfu midsommarafton 1994. Det hade gått ett kvarts sekel sedan jag engagerat mig i det moderata studentarbetet, med just denna fråga som en av de allra viktigaste och allra mest inspirerande. Nu hade visionen blivit verklighet, Sverige trätt ut ur neutralitet och isolering, och betingelserna för allt politiskt arbete och all ekonomisk verksamhet i Sverige i grunden förändrats för all överskådlig framtid. 

Folkomröstningen återstod. Under mellantiden hann socialdemokraterna i september 1994 återerövra regeringsmakten. Vi moderater lyckades visserligen öka vårt stöd, vilket inget statsministerbärande parti hade gjort sedan Erlanders avskedsval 1969. Men det hjälpte föga mot bakgrund av den övriga borgerlighetens förluster. 


(s) fortfarande bromskloss 

Vi reste land och rike runt och talade om ett Europa och ett Sverige som måste gå vidare. Medan socialdemokraterna hukade sig och talade mest om allt som den nya Europeiska Unionen inte fick innebära, talade vi om allt som den måste komma att innebära. Det handlade om att bygga en fredsallians i Europa, och det handlade om att skapa en gemensam valuta. För oss var Europa ett frihets- och förändringsprojekt, men det var i grunden allra främst ett fredsprojekt. 

Folkomröstningen sade ja – men nervöst knappt. Fler socialdemokrater röstade mot än för. Av de röster som avgavs för Sveriges anslutning till EU var det fler som var moderater än som var socialdemokrater. Vi kunde säga att det i hög grad var vi som förde Sverige in i det europeiska samarbetet. 

Medan vi hade velat vara lokomotiv i samarbetet, växlade socialdemokraterna snabbt om till att åter försöka vara broms. Den gamla neutralitetspolitiken dammades nu åter av och förklarades ha ett evigt liv. Vår strävan att föra Sverige in i valutasamarbetet skrotades omedelbart, och vi fick inrikta oss på att leva med en marginaliserad skvalpvaluta intill dess att saker och ting ändrats. Det var återställarpolitik över hela ledet. 

Så småningom har också Sverige funnit sin plats i det europeiska samarbetet. Smygande accepteras mycket av säkerhetssamarbetet, även om den gamla och i grunden helt irrelevanta neutraliteten fortfarande skall släpas med. Sakta har allt fler accepterat att vi har mycket att vinna på att vara med i den gemensamma valutan. Och steg för steg accepteras att vårt demokratiska politiska system inte bara är lokalt och nationellt, utan också europeiskt. Mycket återstår ännu, men inriktningen är dock tydlig. 


Nya uppgifter för unionen 

1990-talet blev ett decennium av framgång för det europeiska samarbetet. Decenniet kom att plågas av konflikterna på Balkan med alla deras konsekvenser. Med EU utvidgades, institutionerna utvecklades och det stora projektet om en gemensam valuta fullföljdes. Maastricht-fördraget var ambitiöst, men det kom i det allra mesta att förverkligas. 

Nu står vi i inledningen av nya uppgifter. Den stora nydaning av Europa som inleddes när muren i Berlin föll i november 1989, och Sovjetunionen upplöstes i december 1991, har bara inletts. De uppgifter som ligger framför oss är mer krävande och viktigare än de som ligger bakom oss. 

I Helsingfors i december 1999 och i Lissabon i mars 2000 sattes den nya agendan för det europeiska samarbetet under det kommande decenniet. Agendan från Helsingfors handlar om att säkra freden i det vidare europeiska området genom dels den successiva utvidgningen av unionen och dels utvecklingen av en genuin gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Och agendan från Lissabon handlar om strukturella förändringar av de europeiska ekonomierna för att inom ett decennium skapa världens mest konkurrenskraftiga ekonomiska enhet. 

Utvidgningen kommer att ske i etapper. Mot mitten av detta decennium kommer, med största sannolikhet, ytterligare tio europeiska länder att träda in som medlemmar i den Europeiska Unionen, så att Östersjön i praktiken blir ett EU:s innanhav, hela Centraleuropa också kommer att omfattas av medlemskapet liksom Medelhavsöarna Malta och Cypern. 

Institutionella utmaningar 

De institutionella utmaningar som detta kommer att innebära kommer att vara avsevärda. Dagens EU är redan en federation av nationalstater, och de allra närmaste årens diskussion om olika fördragsändringar kommer att diskutera hur denna federation skall förändras och vidareutvecklas. Det finns inga självklara svar på de många frågor som då kommer att ställas. 

Men de utmaningar som ligger bortom denna utvidgning från dagens 15 till då 25 medlemmar är betydligt större. Efter det senaste decenniets successiva krig i sydöstra Europa - från Slovenien 1991 till Makedonien 2001 måste vi på allvar börja diskutera hur hela denna region, med dess unika mosaik av kulturer och traditioner, skall kunna säkras för fred genom integration med Europa i övrigt. Och den uppgiften måste med all sannolikhet lösas samtidigt som vi på allvar börjar att diskutera förutsättningarna också för det medlemskap för Turkiet som i princip ställts i utsikt, men som i både praktik och politik kommer att innebära utmaningar av en helt ny dimension. 

Ty då börjar vi att tala om en europeisk Union vars största stad inte längre är London med dess perspektiv över Atlanten, utan i stället ett Istanbul med dess kalejdoskopiska perspektiv ut över den komplexa värld som vi kommit att bli långt mycket mer medvetna om efter den massiva terrorattacken på USA den 11 september och allt vad denna tvingat oss till. Vi går mot en europeisk union som förr eller senare kommer att sträcka sig från kylan vid randen av Arktis i norr till värmen vid kanten av den mesopotamiska slätten i söder. 

Att bygga en union som genom integration tryggar fred och utvecklingsförutsättningar i ett så stort och mångfasetterat område, och som har styrelseformer som förenar de krav som nödvändigtvis måste ställas på både legitimitet och effektivitet, kommer inte att vara alldeles enkelt. Men det är den historiska uppgift som kommer att prägla de närmaste decennierna. 

Politiken alltjämt viktig 

Genom seklen har Europa varit krigens och konflikternas kontinent. I vårt hörn har medvetenheten om detta måhända varit begränsad, men det har varit den realitet som har format mycket av också den samtida historien i Europas olika delar. Och under det gångna seklet hade Europa den tveksamma äran att vara roten till två krig som kom att sträcka sig över större delen av världen i övrigt också. 

Nu är uppgiften inte bara att trygga stabiliteten och tryggheten i detta Europa genom den federation av nationalstater vi successivt utvidgar och successivt utvecklar. Det handlar också om att visa att olika kulturella traditioner och nationer kan mötas i kreativitet i stället för konflikt. När federationsprocessen sträcks ut mot sydöstra Europa, och under det kommande decenniet på allvar börjar diskutera att ta sig över Bosporen, blir den utmaningar både svårare och viktigare. Frågan om mötet mellan kristenhet och islam på sikt blir ett möte i kreativitet eller konflikt kan mycket väl komma att avgöras av det sätt på vilket vi klarar av denna vidare europeiska framtidsuppgift. 

När jag raspade mitt namn med min penna på pappret på Korfu midsommarafton 1994 innebar det att Sverige anslöt sig till denna nya framtidsresa. Ditintills hade vi fört mycket av diskussion om det europeiska samarbetet i termer av vad det hade uppnått i form av fred och försoning i det förgångna mellan främst Frankrike och Tyskland. Framtidsperspektiven hade förvisso börjat att öppna sig, men de var mer omtumlande än de var klara. 

Lite mer än ett halvt decennium senare börjar vi finna oss tillrätta som medlemmar av denna nya Europeiska Union, men fortfarande är mycket av det som kallas Europadebatt i vårt land lite stapplande, lite defensivt och lite perspektivlöst. Och även om socialdemokrater numera vant sig vid att värmas i ljuset från EU:s olika möten, fortsätter de i sin politik ofta att vara utvecklingens släpankare. 

För några år sedan talades det då och då om att politiken tagit slut och inte var speciellt viktig. Det var kortsynt och i grunden felaktigt. När det gäller att bygga vidare och utsträcka denna europeiska federation av nationalstater står vi inför politiska uppgifter viktigare och större än de flesta av dem som vår moderna historia kan visa upp. 

Arbetsfältet för framtidsinriktad politik är större än på mycket länge. 
  

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload