October 11, 2018

April 28, 2017

Please reload

Senaste publicerat

Uppdrag: utrikesminister

September 29, 2014

Anförande vid Utrikespolitiska institutet, Stockholm, Sverige

Det var i början av december 2006 som jag stod här och talade om en ny politik för en ny...

1/8
Please reload

Utvalda anföranden

Ett mediokert resultat

August 30, 2002

Artikel i Dagens Nyheter


En gång för länge sedan var Sverige ett av världens rikaste länder. Men under mer än ett kvarts sekel har vi successivt halkat efter. Och därmed har grunden för vår välfärd försvagats.

I valrörelsen 1991 talade jag och andra om behovet av en ny start för Sverige. 1980-talet hade slutat i ett haveri för den ekonomiska politiken. Vi halkade efter, och vi stod vid sidan av. Det gick inte längre.

Vi hade långsiktiga mål för vår omläggning av politiken. Till mitten av 1990-talet ville vi att Sverige skulle ha en tillväxt i linje med andra jämförbara länder. Det skulle stoppa eftersläpningen. Och politiken skulle lägga grunden till att vi därefter varaktigt skulle ha en tillväxt tydligt över andra jämförbara länder.

Det var ambitiöst - men alls inte omöjligt. Framväxten av det nya informationssamhället, liberaliseringen av den globala ekonomin och vårt eget steg in i Europa skapade nya möjligheter. En kraftfull liberalisering av vår egen ekonomi, med en ny frihet för företagande och tillväxt, skulle bereda vägen.

Detta var också den ekonomiska baksmällans och de europeiska valutakrisernas år. Ofta var det tufft. Men mitt i detta drev vi igenom ett radikalt program för strukturella reformer och omfattande liberaliseringar. Och tog steget in i Europa.

Mot mitten av 1990-talet var tillväxten i Sverige stark. Tillfälliga faktorer bidrog förvisso. Men vi hade nått det viktiga etappmålet. Det fanns en verklig möjlighet till en gyllene period för Sverige.

Valet 1994 lade om delar av politiken. Men inte allt. Åtskilliga strukturreformer vi drivit igenom accepterades nu av socialdemokraterna. Den fortsatta budgetsaneringen fick man också acceptera. Men tyngdpunkten lades om från utgiftsbegränsningar till skattehöjningar.

Mandatperioden fram till 1998 gick i den fortsatta budgetsaneringens händer. Göran Persson hade rätt mål, om än ofta fel metod. På denna sida varnade t ex socialdemokraten Carl-Johan Åberg sommaren 1997 för att ”budgetsaneringen skett med metoder som varaktigt satt ner tillväxten i svensk ekonomi.”

I valrörelsen 1998 solade sig Göran Persson i glansen av vad som åstadkommits. Och utlovade jättereformer för bättre vård, bättre skola och bättre omsorg.

Valet gick uselt i alla fall. Det blev socialdemokratins sämsta sedan den allmänna rösträttens införande. Men Göran Persson ville hålla sig kvar med vänsterpartiets och miljöpartiets stöd. Han är en maktens man.

Och i den delen har det gått bättre än vad många – inklusive jag, och sannolikt även han själv – den gången trodde. Inte utan skicklighet har han regisserat sin rödgröna röra i syfte att regeringen skulle få sitta. 

Satt gjorde den – men vad gjorde den mera?

Varje mandatperiod får successivt sitt signum. Efter 1988 det successiva ekonomiska sammanbrottet – men också skattereformen. Efter 1991 de snabba systemreformerna och steget in i EU – men också krishanteringen och sparpaketen. Efter 1994 fortsatt budgetsanering - med höjda skatter.

Men efter 1998?

Inte ens den mest inbitne socialdemokratiske valarbetare klarar i dag av att hävda att vården blivit bättre, att skolan hävts till nya höjder och att omsorgen förbättrats radikalt. Vården, skolan och omsorgen har blivit den borgerliga fyrklövers frågor mer än socialdemokraternas.

Men för mig är det allvarligaste den totala tomheten när det gäller tillväxtpolitik. 

I valrörelsen 1998 talades då och då om att det nu var tid att sätta den i centrum. Även socialdemokrater talade om att förbättra för företagandet.

Sedan dess har det gått fyra år. Och av detta har inte blivit någonting alls. Tyst. Tomt. Noll.

Sedan skiftet 1994 har socialdemokraterna lagt fram inte mindre än 17 större ekonomisk-politiska förslag till riksdagen. Inget av dessa har innehållit rejäla åtgärder för tillväxt och företagande. Man har utrett och diskuterat, pratat och antytt, bildat departement och bedrivit dialog. Men i sak har intet skett. Tyst. Tomt. Noll.

I sifferbataljer strids det nu om huruvida vi halkat efter än mer under åren sedan mitten av 1990-talet eller ej. Men även om man godhetsfullt skulle acceptera socialdemokraternas siffror blir det faktiskt inte bättre än att vi lyckats att bli en medelmåtta vad gäller tillväxt. Och det värsta är att man verkar vara nöjd med detta.

Jag hade hoppats att även socialdemokrater skulle ha högre ambitioner än att Sverige bara skulle vara en medelmåtta. Vi får inte acceptera att devalvera vår egen framtid.

Andra har lyckats långt bättre. Alla länder i Norden har utvecklats bättre än Sverige under dessa år. Om vi sedan mitten av 1990-talet haft samma tillväxt som t ex det fordom fattiga Finland skulle vi i dag varje år vara ca 200 miljarder kr rikare som nation och ha ca 100 miljarder kr mer för antingen offentliga utgifter eller sänkta skatter.

Vår medelmåttiga tillväxt ger oss en samlad välfärd som inte heller den är mer än medelmåttig. I EU-familjen ger kommissionens siffror svart på vitt på Sverige som just detta. Här är det numera faktiskt bara Frankrike, Spanien, Grekland och Portugal som ligger efter oss. 

Därmed har vi misslyckats med att komma upp på den högre tillväxt som skulle göra det möjligt för oss att börja klättra upp igen. Och ser vi framåt ser det tyvärr inte bättre ut. Konjunkturinstitutet spådde i torsdags en tillväxt i Sverige under de senaste åren som skulle ligga strax under genomsnittet för utvecklade ekonomier – en svag medelmåtta. 

Göran Persson är en skicklig taktiker och en förnämlig retoriker. Jag säger detta med respekt. Men det som saknas är strategin. Han lagar efter lägenhet, fintar där fintade behövs, byter kurs och vänder efter vind när så krävs. 

Jag tror att det är detta som lett till att vi haft fyra så fattiga år när det gäller politikens sakliga innehåll. 

Ser vi på mer strategiska beslut hittar jag egentligen bara två av betydelse under dessa år. Man har massivt utökat skattesubventioneringen av medelklassens genom maxtaxan på dagis - och man har försenat Sveriges anslutning till den gemensamma eurovalutan. 

Utöver detta föga. Av de omtalade nya jobben blev ju faktiskt mest de nya sjuka. 

Under de senaste månaderna rapporter som varnat för frånvaron av tillväxtpolitik i Sverige stått som spön i backen.

I början av sommaren kom regeringens eget Institut för Tillväxtpolitiska Studier (IPTS) med en stor rapport. Den sade att Sverige hade ”ett allvarligt problem”, beskrev ”allvarliga missförhållanden” och sade att tillväxten låg lägre än vad den skulle kunna göra.

Och under sommaren har såväl internationella ekonomiska samarbetsorganisationen OECD som internationella valutafonden IMF kommit med sina Sverige-granskningar. Bägge berömmer den makroekonomiska stabilisering som skett, men nästan unisont noterar först OECD och sedan IMF att momentum i reformpolitiken i Sverige har stannat av. 

Att dessa inte uppmärksammas alls är anmärkningsvärt.

Lägger man IPTS:s, OECD:s och IMF:s rapporter vid sidan av varandra är budskapet om vad som måste göras entydigt. Sänkta utgifter och sänkta skatter är vägen till ökad tillväxt och ökad välfärd. Men det är just denna politik som socialdemokraterna nu tydligt säger nej till. Konjunkturinstitutet spår att skattetrycket i Sverige kommer att öka under kommande år.

I internationella mätningar av olika länders konkurrenskraft tillhör Sverige alls icke stjärnorna i Europa. Det innebär att man tror att vi snarast kommer att fortsätta att tappa mark. Under de senaste åren är det Finland som toppar snart sagt varje mätning. 

Bra för Finland – men varför skall inte vi klara det som Finland kan?

Det finns just nu osäkerheter i den internationella ekonomiska bilden. Göran Persson har velat beskriva detta som ”kapitalismens kris”. Jag tror att historien en dag i stället kommer att visa att det i själva verket handlar om den nya ekonomins födslovåndor. 

Därför att omvandlingen av nationer och regioner genom informationsteknologi, immigration och integration snarare accelererar.

Kapaciteten på mikroprocessorerna kommer att fortsätta att fördubblas ca var 18:e månad i ytterligare minst ett decennium. Globalisering och liberalisering fortsätter. Och det kommer att bli än tydligare att de nationer som har förmågan till förändring och förnyelse kommer att skjuta fart, få ny tillväxt och klättra mot toppen. 

Det är i denna värld som vår politik under mandatperioden fram till 2006, och därefter mot 2010, skall formas. Allt mer av en ny ekonomi med nya möjligheter till tillväxt växer fram, samtidigt som vi tar stora nya steg när det gäller att bygga framtidens Europa som en federation av nationer.

Då räcker det inte med taktik och retorik. Att regera måste vara långt mer än att bara sitta kvar. Vi behöver en politik som vågar ha en vision, som inte är rädd för att ha en ambition, och som kan vara med och vidga våra möjligheter i denna tid av snabba förändringar över världen.

Det är därför vi måste få en diskussion om tillväxtpolitiken under de två veckor som återstår till valdagen. Det är inte hur vi fördelar dagens resurser, utan hur vi skapar morgondagens, som är den alldeles avgörande välfärdsfrågan. Vi måste allvarligt fråga oss, om vi vill ge våra barn ett – relativt sett - fattigare samhälle. Jag vill det definitivt inte.

Det kompetensteam som de fyra borgerliga partiledarna nu utgör är starkare än någonsin under den rätt långa tid jag kan överblicka. Vare sig 1988, 1991, 1994 eller 1998 fanns det ett så samordnat uppträdande och en så samlad politik från alla de fyras sida främst när det gäller den alldeles avgörande tillväxtpolitiken.

Sedan kan också dessa partier ha olika meningar om hur den nya välfärd de vill skapa förutsättningar för skall fördelas. Men det är faktiskt inte den avgörande frågan. 

Dagens regering är nöjd med ett Sverige som bara är en svag medelmåtta när det gäller tillväxt. En sådan regering kan ingen som verkligen tror på Sverige vara vare sig stolt över eller nöjd med.  

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload