October 11, 2018

April 28, 2017

Please reload

Senaste publicerat

Uppdrag: utrikesminister

September 29, 2014

Anförande vid Utrikespolitiska institutet, Stockholm, Sverige

Det var i början av december 2006 som jag stod här och talade om en ny politik för en ny...

1/8
Please reload

Utvalda anföranden

Vi behöver nära allians med USA

September 10, 2002

Artikel i Dagens Nyheter


Sverige måste acceptera och bejaka att EU utvecklas också till en europeisk säkerhetsorganisation och att Nato blir den atlantiska organisation där alla viktigare säkerhetsfrågor diskuteras. Först när vi fullt och fast sitter med vid alla internationella rådsbord och är beredda att ta vårt ansvar har vi dragit de rätta slutsatserna av den 11 september. Det skriver förra moderatledaren Carl Bildt. Han vill ha en nära samverkan och faktisk allians med USA i kampen mot terrorismen. 

När attacken skedde mot USA den 11 september stod jag vid Potsdamer Platz i Berlin. Det var här som muren en gång delade en stad, ett land och en världsdel.

Sedan dess har vi européer arbetat med att bygga en ny freds- och säkerhetsordning i vår del av världen. Nu bygger vi inte freden främst genom militär avskräckning av det ondskans imperium som gamla Sovjet var. Nu handlar det i stället om ekonomisk och politisk integration av så stora delar av Europa som möjligt.

Efter murens fall började Sverige bryta upp från en lång tradition av sidoposition och sökte sig helt och fullt, utan undantag och reservationer, in i den framväxande Europeiska unionen. 

Alla var inte lika entusiastiska. Inom socialdemokratin hade beslutet snarast snubblats och smugits fram. Och det fanns en tendens att beskriva steget i minimalistiska termer.

Då försvann också vår gamla säkerhetspolitik. Neutralitetsdoktrinen var icke längre vare sig möjlig eller rimlig. Men när vi i början av 1990-talet förklarade att vi inte längre ville kallas neutrala, och tog bort neutralitetsautomatiken vid varje typ av konflikt i Europa, var separationsångesten stor och ljudlig. Det fanns de som inte kunde se hur vår värld höll på att förändras.

Men gradvis har detta det första steget i förändringen av vår säkerhetspolitik accepterats av de flesta. Ingen talar nu seriöst om svensk neutralitetspolitik. Också de som förnekade att så någonsin skulle ske deltar nu i EU:s arbete med en gemensam säkerhets- och försvarspolitik.

Mot slutet av detta år har vi kanske kommit halvvägs i arbetet med att bygga den nya freds- och säkerhetsordningen i Europa. I Prag i november och i Köpenhamn i december kommer först Nato och sedan EU att inbjuda och sluta avtal om medlemskap med bland annat de tre baltiska länderna. Vi ser konturerna av en ny europeisk och atlantisk säkerhets- och samarbetsstruktur som omfattar så gott som hela Europa väster om Ryssland och Ukraina.

Så kom då attacken mot USA den 11 september. Perspektiven försköts dramatiskt. Nya uppgifter lades till dem vi stod mitt uppe i.

Nu hotades inte freden främst av konflikter mellan stater. Kombinationen av gammalt hat och ny teknologi skapade nu helt nya hot med bas i helt nya grupper. Och sköra stater, sönderfallande stater och skurkstater kunde vara skydd för grupper vars hat, verksamhet och möjligheter inte känner några gränser alls.

Terrorism är alltid inkarnerad ondska, och kan som sådan aldrig försvaras. Men den kan heller aldrig ses isolerad från sina politiska rötter, hur förvirrade eller förkastliga dessa än må vara. Den sanningen gäller såväl i Belfast som i Bilbao, och den gäller också i New York eller Jerusalem. 

Den 11 september var inte en konflikt med islam, utan en konflikt inom islam. Vi kastades rakt in i konsekvenserna av den muslimska världens slitning mellan reform och reaktion. Usama bin Ladins hat riktar sig mot den modernisering och den reform som USA, inte minst genom sin närvaro på den mark som också hyser Mecka och Medina, är symbolen för. Men hans mål är de muslimska regimer som sakta öppnar sig för den nya världens nya möjligheter.

Och det är här som de kommande decenniernas stora avgörande kommer att stå. Från den nordafrikanska Atlantkusten bort mot den persiska högplatån bor i dag cirka 300 miljoner människor med stagnerande ekonomier och repressiva regimer. Med snart kommer här att bo cirka 400 miljoner människor som riskerar att vara allt fattigare, allt mer marginaliserade och - sannolikt - allt mer desperata.  Risken för detonationer är uppenbar.

Det handlar dessutom om en region som världen är beroende av. Under de närmaste två decennierna kommer efterfrågan på olja och gas att öka med cirka 50 procent - det är inte minst Indiens och Kinas växande miljardekonomier som kräver energi. Och hur mycket vi än borrar runt om i världen rubbar ingenting att Saudiarabien har världens särklassigt största oljereserver - och Irak med all sannolikhet världens näst största.

Det snabba svaret på attacken den 11 september blev motattacken mot den talibanregim som tolererat terroristerna. Det var kristallklart självförsvar enligt FN-stadgans anda och bokstav. Vi var alla medborgare i New York. Vi var alla med i den globala koalitionen mot terrorismen. Och vi gladdes alla när regimen i Kabul föll.

Men nu är vi tillbaka i gråskalans värld. För att bekämpa ondskan i Afghanistan slöts allianser med rätt rövarlika regimer i området runt omkring. Och medan uppgiften att störta talibanregimen löstes lätt, vet vi att statsbyggande i söndrade samhällen är en vida mer komplicerad och långt mer kostsam uppgift är att bara vinna några snabba krig.

Ändå är det just detta som måste lyckas. Sköra, sönderfallande eller skurkaktiga stater måste steg för steg ersättas av mer stabila och demokratiska sådana. Stagnerande ekonomier och repressiva regimer måste förmås att öppna sig för politisk, ekonomisk och social utveckling. I grunden handlar det om att bejaka moderniseringen och globaliseringen.

Nu visas de hemska tv-bilderna från den 11 september om och om igen över världen. Men reaktionerna är olika. Medan USA kommer att stärkas i uppfattningen att man är ett samhälle under attack och i krig, kommer stora delar av världen i övrigt att snarast stärkas i en oro över att man riskerar att dras in i ett krig. Debatten om hur Saddam Hussein skall hanteras speglar just detta.

Det tog tid innan det första steget i om-orienteringen av Sveriges säkerhetspolitik blev accepterat. Och det var långa diskussioner innan det andra steget i omorienteringen med den nya formulering som en bred politisk majoritet enades om i våras.

Det första steget var det mjuka avskedet till neutraliteten, och det andra är det mjuka avskedet av alliansfriheten. De kommande årens uppgift blir därmed att forma det tredje steg som inte bara tar oss bort från en gammal politik, utan också till en ny.


Nu sägs att vi var (förr) neutrala, är (nu) alliansfria, men att "hot mot freden och vår säkerhet kan bäst avvärjas i gemenskap och samverkan med andra länder" (framtid). Elegant förs vi från förr över nu till den framtid som det återstår att forma.

Hur detta skall ske - hur det tredje steget konkret skall gestaltas - borde ha åtminstone antytts under en valrörelse som handlar om politiken fram till 2006. Då kommer många av dessa frågor att läggas på bordet för avgörande.

Snart måste vi ta ställning till frågan om en författning för den federation av nationella stater som EU gradvis utvecklas till. Jag tillhör dem som bejakar denna utveckling. Men jag är rädd för tystnaden om den i vår svenska debatt innebär att vårt land inte står riktigt redo.

Än snabbare måste vi kanske ta ställning till nästa steg i EU:s utvidgning. När skall vi gå vidare med förhandlingar om medlemskap för Turkiet med dess nyckelposition för hela den islamiska världens modernisering? Även här tillhör jag dem som bejakar denna utveckling, men förfasas över oviljan hos många att diskutera den konkret.

Snabbt kommer vi att ställas inför frågan om vi har tillräckliga militära resurser för att klara de krav som ställs på fredsoperationer runt om i världen. 

Jag tillhör dem som tror att vi inte har det. 

Kosovo är långt ifrån löst, FN behöver fler soldater till fredsstyrkan i Afghanistan, en situation efter Saddam Hussein i Irak kan bli en enorm utmaning, överenskommelser kring Palestina kan ställa krav på europeisk närvaro, och till detta kan komma minst lika krävande uppgifter i Afrika. En fullbordad fredsuppgörelse i Sudan kräver till exempel en betydande internationell närvaro.

Vi måste acceptera och bejaka att EU måste utvecklas också till en europeisk säkerhetsorganisation, redo att ta ett konkret ansvar i vår del av världen, liksom att Nato kommer att bli den atlantiska säkerhetsorganisation vid vars bord alla viktigare frågor om säkerheten i vår del av världen diskuteras med inte bara USA utan i tilltagande grad även Ryssland. 

I vår politiska debatt har länge funnits en beröringsångest vad gäller EU:s säkerhetspolitiska uppgifter, och finns det fortfarande vad gäller mycket av Nato. Det tredje steg vi står inför måste komma över dessa inre hämningar och yttre begränsningar för Sverige. 

Men steget är större än så. Vi måste vara med och skapa internationella instrument och koalitioner för att forma såväl en politik som kortsiktigt möter terrorismens hot som en som långsiktigt begränsar dess bas och motivation. Och gör det med ett perspektiv som är globalt.

Då handlar det om en nära samverkan och faktisk allians mellan Europa och USA. Lika populärt som det är att klaga över amerikansk politik, lika beroende är vi av hur den faktiskt utformas. Men beroendet är ömsesidigt. USA kan förvisso vinna krigskampanjer här och var utan Europas medverkan, men kommer i längden inte att kunna säkra freden ens i dessa områden utan Europas resurser och politiska stöd.

I dag är det inte alla i Washington som fullt ut inser detta. Vi klagar på unilateralism i USA:s agerande. Men skulden ligger delvis hos oss själva. Så länge vi inte tar det europeiska samarbetet i frågor om säkerheten och freden, också utanför Europas omedelbara gränser, på fullt allvar är det inte särskilt förvånande att andra inte gör det heller.

Just nu handlar det om Saddam Hussein och hans regim. Men den stora frågan är utvecklingen i hela den vidare regionen mellan Nilen och Indus. Explosioner eller implosioner där kommer att beröra oss direkt och tydligt.

Det är en illusion att en svensk stats- eller utrikesminister isolerad kan bli annat än en fotnot i dessa skeenden. Det är först när vi fullt och fast sitter med vid alla de internationella rådsborden och konstruktivt och kritiskt är beredda att ta vårt ansvar, också i situationer där inga vägar är enkla, som vi rätt dragit slutsatserna inte bara av den 9 november 1989 - när muren föll i Berlin - utan också av den 11 september 2001. 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload