Svensk? Säkerhet?
Anförande vid Kungliga Krigsvetenskapsakademiens höstsymposium
Sällan har en diskussion om framtiden för säkerhetspolitiken varit mer relevant än vad den är i dag. Ty vi befinner oss mitt uppe i genomgripande förändringar av säkerhetspolitikens förutsättningar. Det gäller såväl den säkerhetspolitiska situationen i vår del av Europa, och därmed grunderna för vår försvarspolitik, som den internationella ordningen i dess helhet. Det ställer stora krav på strategisk syn när vi går att utforma vår framtida politik. Vi måste ha förmågan att forma en säkerhetssyn för framtiden som kan ersätta den säkerhetspolitik vi redan lämnat bakom oss. Närområdet och dess förändringar ligger oss naturligt närmast. Om en mindre än en månad samlas inte mindre än 46 stats- och regeringschefer i Prag för att diskutera den nya säkerhetsordning som håller på att växa fram i Europa. Vid mötet med NATO-ländernas stats- och regeringschefer kommer man att inbjuda ytterligare sju nationer att bli ansluta sig till atlantalliansen. Till dessa kommer att höra Estland, Lettland och Litauen. Omedelbart efter det att överläggningarna i Prag avslutats, kommer USA:s president Bush att resa först till Vilnius och därefter till Bukarest för att på detta sätt understryka USA:s stöd för ett Europa som är ”helt och fritt”. Med stor sannolikt kommer det i anslutning till mötet i Prag också att bli ett möte mellan USA:s och Rysslands presidenter. Och ca tre veckor därefter kommer man med all sannolikhet att vid EU:s toppmöte i Köpenhamn slutföra de förhandlingar mellan dagens 15 medlemsstater och tio av de stater som nu förhandlar om medlemskap. Det har gått nio år sedan EU vid toppmötet i Köpenhamn i juni 1993 förklarade att man var beredd att i sin krets ta upp de nu åter fria nationer vid Östersjön, i Centraleuropa och i sydöstra Europa som kunde visa att de bygger demokratiska politiska system, öppna marknadsekonomier och fungerande rättsstater. Besluten i Prag och Köpenhamn måste följas av ratifikatonsprocesser i en stor mängd länder i en stor mängd olika former. Ett tiotal folkomröstningar kommer att ske runt om i Europa under 2003. I USA måste senaten med två tredjedels majoritet godkänna de nya åtagandena, och detta kommer sannolikt att ske efter sommaren nästa år. Men när vi kommit in i 2004 kommer, med all sannolikhet, dessa processer att vara fullbordade. Då har nya fördrag och förpliktelser skapat ett nytt Europa. I norra Europa är förändringen dramatisk. Vem hade för ett decennium sedan vågat tro att de tre stater på Östersjöns andra strand som då just återvunnit sin frihet - men på vars territorier fortfarande fanns betydande ryska stridskrafter och installationer – skulle komma att bli fastare integrerade i det samlade europeiska och atlantiska säkerhets- och samarbetssystemet än något av de nordiska länderna? För svensk säkerhets- och försvarspolitik är förändringen självfallet djupgående. Vi har anledning att tala om en i grunden förändrad situation som kommer att leda till en i grunden förändrad säkerhets- och försvarspolitik. Det historiska perspektivet är viktigt för att förstå det som nu sker. Och låt mig börja med att göra det från den utgångspunkt som vår egen försvarsplanering innebär. Under det gångna århundradet arbetade svensk försvarsplanering med två olika alternativ. Ett krigsfall I som handlade om ett angrepp från Tyskland, och ett krigsfall II som handlade om ett angrepp från Ryssland och Sovjetunionen. Självfallet förändrades detta under en tid så lång som denna. Under den andra hälften av århundradet bortföll krigsfallet I med hotet från Tyskland, även om det fanns vissa scenarios som också handlade om att möta andra angrepp än de som var en direkt följd av krigsfall II. Och krigsfallet II – ett militärt angrepp från Ryssland eller Sovjetunionen – undergick betydande variationer. Under århundradets första hälft handlade det i allt väsentligt om Finland. I dess inledning var Finland fortfarande en del av det ryska riket, med krav på befästningar på Åland som fick Hjalmar Branting att tala om att den ryske ministerns ord i Stockholm då skulle få ”ett eftertryck som hos en vasallstat.” Under senare decennier handlade det mer om den gamla gränslinjen vid Systerbäck på Karelska Näset, och det fanns icke så få planer på att den svenska armén skulle möta ett hot från öster redan där. Så blev som bekant inte fallet. Även om Finlands sak sades vara vår, så var til syvende og sidst Sveriges sak ännu mera vår. Det var de lysande avvärjningssegrarna vid Tali-Ihantala och Tienhaara sommaren 1944 – de största drabbningar som ägt rum i vår del av världen – som räddade Finlands självständighet, om än inte utan inskränkningar. Under århundradets andra hälft handlade det i stället allt mer om Norge och Island. Nu var det inte längre Karelska näset som var strategiskt fokus i vårt närområde, utan snarare Danmarkssundet mellan Island och Grönland. Och kontrollen över Nordatlanten med dess intill 1980-talets sovjetiska kollaps successivt stegrade strategiska betydelse avgjordes i grunden av kontrollen av den norska kusten och dess flygbaser. Sverige låg inte längre bakom en första frontlinje i det vidare krigsfallet II, utan kunde plötsligt komma att hamna bakom den. Kontrollen över Nordatlanten var avgörande för en kraftmätning om makten över västra Europa. Hur svensk operativ planering utvecklades under dessa år hoppas jag att forskningen så småningom kommer att ge besked om. Efter det andra världskriget upprepades inte avrustningen efter det första, utan i stället fullbordades och, under intryck av det sedan skiftet mellan 1940- och 1950-tal ytterligare skärpta läget, förstärktes den successiva svenska upprustningen. På 1950-talet var folkhemmet Sverige en väl rustad militärmakt. Planerna på en egen atombomb hade betydande verklighetsförankring i den tidens tänkande. Men successivt förändrades politiken. Från slutet av 1960-talet sker en viss avmattning av de samlade militära ansträngningarna. När de röda stämplarna en gång släpps kommer man dock att ha anledning att imponeras av den konsekvens och kraft som vårt lilla land under dessa decennier ägnade åt att, på snart sagt alla samhällslivets områden, bygga upp ett sant totalförsvar, avsett att intill det yttersta försvara oss mot en möjlig sovjetisk storinvasion avsedd att tränga fram mot den norska kusten. Ingen kan i dag veta hur utvecklingen skulle ha blivit om dessa satsningar inte gjorts under detta halva århundrade. En konflikt mellan maktblocken hade med all sannolikhet inte haft sin utgångspunkt i vår del av Europa. Men om en sådan kommit – och avslöjanden så sent som under de senaste veckorna visar hur nära en kärnvapenkonflikt världen kom i oktober 1962 – hade vi haft bättre förutsättningar att säkra nationens långsiktiga överlevnad. Och det är därtill mycket sannolikt, att den relativa styrkan i de svenska försvarsansträngningarna under dessa decennier bidrog till att hålla vår del av Europa utanför spekulationer och spel som annars i sig kunde ha verkat destabiliserande. Vi satsade på försvaret inte för att vinna kriget, utan för att bevara freden. Och våra ansträngningar blev en del i den större helhet som, trots en långt farligare tid än vad många i dag har klart för sig, också kom att lyckas med detta. Lite i efterkant har vi i dag anledning att lyfta på hatten för alla dem – i politik och diplomati och försvar – som under dessa decennier hade Sveriges säkerhet och Nordens stabilitet för ögonen. När freden kunde bevaras genom att den sovjetiska makten kunde vallas in, bereddes också vägen för detta onda imperiums successiva sönderfall och plötsliga sammanbrott. Att Sovjetunionens sammanbrott, och den ryska maktens bortdragande från de länder i Europa den de facto ockuperat, var en förutsättning för långsiktig fred var åsikter som icke fick uttalas i Sverige så sent som på 1980-talet, men i dag vet alla att det var sant, och i dag finns inte många som inte känner djup tacksamhet över att så också blev fallet. När sammanbrottet kom – i november 1989 föll muren i Berlin, och i december 1991 upplöstes Sovjetunionen – var det rätt att vår utrikespolitik agerade med snabbhet, medan vår försvarspolitik fortfarande kännetecknades av tröghet. För utrikespolitiken gällde det att säkra den fredliga utvecklingen och de landvinningar som gjorts. Sverige sökte medlemskap i det som skulle bli den Europeiska Unionen, och vår utrikespolitik kom att spela en viktig roll när det gällde att säkra de tre baltiska staternas stapplande första år mot faktisk i stället för bara formell självständighet. Men lika viktigt som att utrikespolitiken arbetade för att allt skulle gå bra, var det att försvarspolitiken fortsatt inriktades på att det trots allt kunde komma att gå dåligt. Vi vet i dag att kampen inom den sovjetiska ledningen, och senare det hot som utgjordes av olika kvarvarande sovjetiska strukturer och mönster, var betydligt mycket hårdare än vad vi visste då. Under 1990-talets senare del har vi dock sett en successiv konsolidering av de förändringar som skedde under dessa år, och det är dessa som nu kommer till uttryck i de historiska beslut som kommer att fattas i Prag och i Köpenhamn under de närmaste veckorna. Det nya Europa som vi anade, hoppades på och intensivt arbetade för håller nu på att få allt fastare former. För mer än ett halvt århundrade sedan avskrevs i praktiken det klassiska krigsfallet I med hotet från Tyskland. Och under senaste decenniet har krigsfallet II i praktiken närmast kommit att utgå. Sommaren 2000 upphävdes också formellt den operativa planering för försvarsmakten – det s k opverket – som i olika versioner under ett antal decennier lagt fast planerna för Sveriges försvarsstrid vid ett anfall enligt krigsfallet II. Under senare år har det ryska möjliga hotet fortsatt en skuggtillvaro i form det krav på förmåga till s k återtagning – läs återupprustning – som finns i försvarsplaneringen. Och frågan nu måste självfallet bli om det finns anledning att låta detta krigsfall mer eller mindre helt tyna bort ur vår försvarsplanering, och vilka konsekvenser det i så fall skulle komma att få. Ryssland förblir ett väldigt land med väldiga både mänskliga och andra resurser. Under de kommande decennierna finns det dessvärre anledning att utgå från att dess utveckling fortfarande kommer att tragiskt tyngas av de sju decennierna av kommunistisk diktatur och planekonomi. Vi ser en sjunkande befolkning, växande hälsoproblem, besvärliga nationalitetsproblem och säkerhetsutmaningar som alls inte skall förringas. Vi kan känna en oro för kvarvarande mer auktoritära inslag i det ryska politiska systemet. Vi vet att varje omvandling av denna dimension är en fråga om betydande tid. Såväl vi i västra Europa och USA som Ryssland självt har ett starkt intresse av att landet bemästrar dessa och andra problem. Ett stabilt, säkert och framtidstryggt Ryssland ligger entydigt i hela Europas intresse. Den som sitter i Moskva i dag och i morgon har anledning att blicka med tydligt bekymrad blick mot söder, med långsiktig oro mot öster och med förhoppningar om samarbete och integration mot väster. De förhoppningarna är det viktigt att vi gör vårt yttersta för att leva upp till. Ingen av oss kan utesluta att det stora landets utveckling i en mer avlägsen framtid tar en annan och mindre hoppingivande vändning. Ingen av oss kan utesluta att det börjar uppträda revanschistiska röster i den ryska kören, och att dessa också kan börja vinna gehör. Nationers historia är inte befriade från möjligheten till återfall. Men om så skulle ske, kommer situationen att vara i grunden annorlunda än någon som vi haft att ägna tankar åt under det senaste seklet. Då kunde Hitler och Stalin göra upp om att dela östra Europa. Då var de baltiska staterna ett tämligen okänt och av ingen av de större makterna vårdat strategiskt ingenmansland. När det nu blir Narva som blir gränsen för det atlantiska säkerhets- och det europeiska integrationssystemet i vår del av Europa, är situationen i grunden förändrad. Så länge detta system består, blir varje ifrågasättande av den grundläggande politiska och strategiska situationen öster om Sverige ett ifrågasättande av detta säkerhets- och integrationssystem i dess helhet. Självfallet kan den inre och yttre stabiliteten i hela området mellan Narva och Kaliningrad komma att utsättas för olika typer av påfrestningar under kommande decennier. Men om sådana uppkommer, kommer de naturligt och omedelbart att hanteras inom och med hjälp av de atlantiska och europeiska säkerhets- och integrationsstrukturerna. Och därmed är vi faktiskt i ett läge, där det klassiska krigsfall II icke kommer att vara möjligt längre. Hela det nordeuropeiska spelbrädet förändras i grunden – och därmed också förutsättningarna för vår politik. Redan i början av 1990-talet inleddes det nödvändiga uppbrottet i vår säkerhetspolitik. Hösten 1991 förklarade jag – då som statsminister – att beteckningen neutral icke längre passade på Sverige, och året därpå accepterade riksdagen en omformulering som innebar att den neutralitetsautomatik som tidigare funnits i säkerhetspolitiken ersattes med en neutralitetsoption. Förändringen var alls icke oomstridd – det var ett betydande oväsen, och under ett rätt surrealistiskt skede efter regeringsskiftet 1994 återgick man t o m till den gamla liturgin – men icke desto mindre logisk. Tidigare fanns bara ett möjligt krig i Europa, och bara ett sätt för vårt land att förhålla sig till detta, åtminstone till den punkt då vi själva hade blivit eller stod inför ett överhängande att bli indragna i det. Men nu fanns det plötsligt konfliktalternativ där strikt neutralitet och likgiltighet sannolikt inte skulle vara naturligt. Vi var på väg in i den Europeiska Unionen, avskrev därmed i praktiken möjligheten till strikt neutralitet i en konflikt i vilken någon av dess medlemsstater var inblandade, och stod därmed kvar med en mycket begränsad sannolikhet för konflikter i vilken neutralitet skulle vara en möjlighet. Men optionen fanns kvar. Stora förändringar sker i steg. Det andra steget i den säkerhetspolitiska förändringen togs tidigare i år. I en överenskommelse som bars upp av socialdemokraterna, moderaterna, kristdemokraterna och centern recenserades historien, konstaterades nuläget och förklarades att framtida hot mot freden måste mötas med samverkan. Nyckelmeningen i denna överenskommelse – den om framtiden – sade att ”hot mot freden och vår säkerhet kan bäst avvärjas i gemenskap och samverkan med andra länder.” Inte bara hot mot freden i största allmänhet, utan också mot Sveriges säkerhet, kan bäst avvärjas genom samverkan med andra länder. Om det första steget i omvandlingen var det mjuka avskedet till neutraliteten, innebar detta det andra steget - för var och en som noggrant läser dess formuleringar - det mjuka avskedet till alliansfriheten. Alliansfriheten var nödvändig för att, i förening med ett starkt försvar, göra strävan efter neutralitet trovärdig. Om nu strävan efter neutralitet inte längre är möjlig eller relevant genom de säkerhets- och integrationsstruktur som byggts och utvidgats, bortfaller självfallet också motiven för alliansfriheten. Den var ett medel till ett mål. Utan detta mål, blir den ett medel utan mening. Det mjuka avskedet blir den logiska konsekvensen. Men att ta avsked från det som var är inte samma sak som att fatta beslut om det som skall komma. Och den uppgift som ligger framför oss under de kommande åren är att diskutera och forma det tredje steg i den säkerhetspolitiska omvandlingen som ger märg och mening åt formuleringen om att hot mot freden och säkerheten bäst möts i samverkan. Under 1990-talet har vi sett hur också vårt försvar engagerats allt mer i olika internationella mer krävande insatser som i grunden handlat just om att i samverkan möta hot mot freden. Under detta decennium har ett äldre engagemang för medverkan i mer klassiska fredsbevarande operationer i FN:s regi, oftast av mer polisiär än militär natur, förvandlats till ett engagemang för medverkan i robusta NATO-ledda operationer med mandat också till vissa fredsframtvingande insatser. Och såväl detta som det arbete som nu sker inom ramen för EU som i samarbete med NATO leder ju nu till en konsekvent NATO-anpassning av stridskrafter och strukturer. Medan det tidigare var doktrin att stridskrafter och strukturer skulle skilja sig från NATO:s, inte minst därför att en sovjetisk angripare därmed skulle ha svårigheter med vapen som var inriktade på att bekämpa just NATO:s stridskrafter och strukturer, är det nu doktrin att stridskrafter och strukturer skall anpassas till NATO. Förändringen är total och radikal. Fortfarande förs en diskussion om avvägningen inom försvaret mellan vad som kallas nationella och internationella insatser. Att det sker en förskjutning från de förra till de senare är alldeles uppenbart. Men enligt min mening är debatten skäligen meningslös. I den nya situationen bör försvaret i dess helhet inriktas på medverkan i multinationella operationer. Åtminstone strategiskt och operativt kommer alla de insatser som kommer att vara relevanta för det svenska försvaret under all den framtid vi kan överblicka att vara multinationella, och det alldeles oavsett i vilken del av världen eller i Europa som de äger rum i. Detta gäller självfallet också i vårt eget omedelbara närområde och att det gäller också om sådana situationer skulle utvecklas till någon form av hot mot vårt territorium. Det är den logiska konsekvensen av de beslut som kommer att fattas i Prag och Köpenhamn, och det ger konkret innebörd åt det tredje steget i förändringen av vår säkerhetspolitik. Självfallet måste vi fortsätta att sätta upp de förband som vi bedömer som viktiga, och ge dem förmågan till taktiskt uppträdande också när det gäller kvalificerade stridsuppgifter. Och självfallet måste vi ha en förmåga att kunna utnyttja försvaret för att i olika sammanhang stödja och hjälpa samhället i övrigt vid katastrofer och motsvarande sammanhang. Men strategiskt och operativt bör det svenska försvaret inriktas på deltagande i multinationella operationer. Det nationella invasionsförsvaret avvecklas. Det multinationella nätverksförsvaret växer fram. Självfallet leder detta till en diskussion om den svenska regeringens politiska medverkan i besluten om de olika operationer som kan komma att vara aktuella. Och den i det sammanhanget mest brännande frågan rör vår framtida relation till och deltagande i NATO. Frågan om nya NATO-medlemmar utöver de sju som nu kommer att inbjudas kommer inte att stå dagordningen förrän sannolikt tidigast 2006. Men redan 2004 kommer med all sannolikhet en mer fokuserad diskussion att inledas. Då är den utvidgning som nu skall beslutas ratificerad och fullbordad, och beslut om kommande steg kan inledas. 2004 är också det år som satts upp i Finland för det ställningstagande i denna fråga som nu förutsättningslöst förbereds. Förr kunde en diskussion om NATO handla främst om säkerhet. Det gör den knappast längre. Vi har inget säkerhetsunderskott. Från den mer begränsade utgångspunkten är en diskussion för eller mot NATO-medlemskap knappast särskilt viktig. Den diskussion som nu bör föras om NATO bör främst handla om inflytande. Det är tveklöst att den nya allianslöshet som är ett arv från den gamla alliansfriheten ger ett svenskt inflytandeunderskott. Runt rådsbordet i NATO kommer varje europeisk säkerhetsfråga av betydelse att diskuteras, och därtill kommer inte bara den avgörande länken till USA utan också den allt viktigare säkerhetsrelationen med Ryssland. Det kommer att framstå som ambitionslöst om Sverige väljer att för evigt ställa sig utanför dessa diskussioner och ställningstaganden. Vi devalverar oss själva som säkerhetspolitisk aktör i det nordliga Europa. Jag tillhör dem som tror att diskussionerna kring NATO:s rådsbord om också säkerhetsrelationer i norra Europa skulle bli bättre om både Sverige och Finland fanns fullt ut företrädda. Det handlar inte om vår säkerhet, utan om våra möjligheter till inflytande över en diskussion som kommer att ha inflytande också över vår del av Europa. Andra har att avgöra hur denna fråga skall föras framåt. Att stänga dörren till inflytande är knappast ansvarsfullt. Också dagens regering har en skyldighet att vara med och utveckla det tredje steg i den säkerhetspolitiska omvandlingen som de själva öppnat för. Och även om frågan i det perspektiv som vi kan överblicka rör inflytande snarare än säkerhet, finns självfallet ett mer långsiktigt perspektiv. De mer övergripande säkerhetspolitiska resonemang om den i grunden förändrade situationen i vår del av världen gäller så länge de fördrag och förpliktelser som nu håller på att ingås består. Av detta följer att vi har ett centralt nationellt intresse av att så blir fallet. Också från denna utgångspunkt förefaller en medverkan vara den logiska nationella politiken för framtiden. Men de förändringar vi står mitt uppe i rör inte bara vårt klassiska närområde med de mer omedelbara konsekvenser för vår säkerhetspolitik som dessa för med sig. Förändringen är långt större än så. Vi befinner oss i inledningen till vad jag tror är ett historiskt omvandlingsskede av de internationella relationerna. I Europa bygger vi inte längre säkerhet genom avskräckning, utan genom integration och samverkan. Och globalt ser vi nu tydligare än tidigare hur hotens globalisering också måste leda till en globalisering av insatserna mot dem. Det talas ofta om hur dagens internationella system har sitt ursprung i den västfaliska freden 1648. Det är från denna tidpunkt man brukar datera det moderna europeiska, och i förlängningen också globala, statssystemets framväxt. Det var de suveräna staterna som nu blev den internationella ordningens byggstenar. Och under de sekler som gått sedan dess har det varit en grundläggande sanning att bara en stat har förmått att mobilisera de resurser som krävs för att hota eller förgöra en annan stat. Bara stater kunde föra krig, och bara stater kunde skapa fred. Den internationella ordningen var en ordning av ordnade stater. Men den 11 september förra året blev den förändring som skett gradvis uppenbar för alla. Det var inte bara byggnaderna i världens finansiella centrum som attackerades och störtade samman. Det var också själva grunden i den internationella ordningen-. I den nya nationella säkerhetsstrategin skriver president Bush, att ”fiender förr krävde stora arméer och stora industrier för att kunna hota USA”, men nu kan ”halvdolda nätverk orsaka kaos och lidande för en kostnad långt mindre än den för en stridsvagn.” Han talade om USA. Men vi vet att samma sak gäller överallt. Bombdådet på Bali och attacken mot det franska tankfartyget visade det på nytt. Vi ser framväxten av en dödlig allians mellan gammalt hat och modern teknologi. Plötsligt är vi mer hotade av svaga stater än av starka. De senare kan i de flesta fall oftast avskräckas. Men de svaga eller sargade eller sönderfallande staterna kan snabbt utvecklas till baser för hot som riktas mot själva grunderna i våra samhällen. Det handlar inte bara om terrorism. Det kan också handla om makten i de globala narkotikanätverken. Om den successiva spridningen av massförstörelsevapen. Eller om de konflikter som leder till väldiga flyktingströmmar. Vi är alla grannar med kaos i en värld där globaliseringen samtidigt gör gott i område efter område. Förr var statssuveräniteten det absoluta fundamentet för den internationella ordningen. Men i den allt mer globaliserade värld där inre utvecklingen i ett land kan äventyra eller t o m hota den inre utvecklingen i ett annat fungerar detta inte längre. Redan i samband med Kosovo-kriget talades, inte alltid på korrekta grunder, om framväxten av en ny internationell interventionism. I grunden samma resonemang återkommer nu när det gäller Irak och dess strävan efter massförstörelsevapen. I bägge fallen fanns och finns mer eller mindre tydliga resolutioner av FN:s säkerhetsråd, men i Kosovo blev det och i Irak kommer det sannolikt att bli konkret ingripande av en mer begränsad koalition av stater. Just nu är det hotet om spridning av massförstörelsevapen av olika slag som står i centrum för diskussionen. Spridningen av kärnvapen är ytterligt oroande. Likgiltighet är inget alternativ. Men för den skull skall hotet inte begränsas till bara detta. Närvaron av massförstörelsevapen kan vara ett hot, men det kan även frånvaron av mänskliga rättigheter och möjligheter till ekonomisk och social utveckling vara. Och kombinationen av dem – varhelst den förekommer - finns det all anledning att se på med betydande oro. Jag är övertygad om att vi kommer att få se allt fler situationer som kommer att ställa krav på olika former av ingripanden, i flertalet fall icke militära sådana, men ofta med någon typ av militärt stöd. Och att vi måste bygga institutioner och skapa instrument för dessa uppgifter och insatser. Det kommer att handla om allt från kvalificerade multinationella militära operationer över betydligt mer ambitiösa insatser för stats- och nationsbyggande i regioner av söndrade eller söndertrasade stater till ett tydligare engagemang för politisk och ekonomisk frigörelse för att bereda vägen för nödvändig ekonomisk och social utveckling i olika delar av världen. Ingenting av detta kommer att komma omedelbart. Rollen för Förenta Nationerna kommer att förändras. Vi ser framväxten av en federation av nationer omfattande hela Europa väser om Ryssland och Ukraina. Det nordatlantiska säkerhetssystemet får en allt viktigare roll. Och allt detta samtidigt som vi konfronteras med allt större utmaningar och hot i olika delar av världen. Men den diskussionen ligger i sina detaljer utanför dagens ämne. På samma sätt som den västfaliska ordning som efter 1648 kom att dominera under ett antal sekler var en produkt av några decennier av militära insatser, frenetiska försök att vinna människors sympatier, diplomatiskt arbete och politiskt manövrerande mellan alla den tidens ledande aktörer, finns det mycket som tyder på att vi nu är på väg in i ett motsvarande skede i vilket det internationella systemets grunder kommer att förändras. Det gamla gäller inte längre. Någonting nytt håller på att växa fram. Vårt val gäller i grunden om vi vill och kan vara med och forma det som måste växa fram – nordeuropeiskt, europeiskt, globalt – eller om vi skall förpassa oss själva till att bli bara drivved i den historiska omvandlingen.