Från Olika Till Jämlika
Anförande vid jubileumsseminariet av Finlands Näringsliv EK
Det torde inte vara lätt att leta upp två nationer så tätt sammanflätade genom historien, i nutiden och när det gäller att blicka in i framtiden som de två Östersjörikena Sverige och Finland.
Just nu fokuserar vi mycket på hur våra bägge ekonomier sedan början av 1990-talet rest sig ur en djup kris och reformerat sig fram till att bli något av föredömen i modernitet och framtidsförmåga.
Och det har skett samtidigt som vi kommit att bli väsentligt mer integrerade såväl med varandra som med Europa och världen i övrigt.
Det har förvisso varit en utveckling som varit både imponerande och viktig.
En del av denna utveckling kan vi föra på kontot klok politik och skickliga företagsledare.
De omfattande liberaliseringar och avregleringar som skapade förutsättningar för en imponerande produktivitetsutveckling. Satsningarna på ny teknik - inte minst den nya informationsteknologin. Det nya samarbetsklimatet mellan företag i våra bägge länder.
Men sin styrka fick ju detta genom att det sammanföll med de stora förändringar som nu håller på att omskapa vår värld.
Vi tog tillsammans steget in i den politiska allians och integrerade ekonomiska marknad som den Europeiska Unionen utgör. Detta skapade dels förutsättningar för ett säkerhetspolitiskt närmande som inte varit möjligt under de senaste två seklerna, dels öppnade det nya möjligheter för företagande och ekonomisk utveckling.
Och vi befinner oss i början av den tredje epok av globalisering som nu berett vägen för den snabbaste och bredaste utvecklingen av handel och välstånd som vår historia känner. Och samtidigt mitt uppe i den mest genomgripande teknologiska och vetenskapliga förändring som mänskligheten hitintills upplevt.
Historiskt tvingas vi nog konstatera att vi länge var fattiga länder i Europa och dess civilisations utkant.
I Vårt Land diktar Johan Ludvig Runeberg om att "vårt land är fattigt, skall så förbli, för den som guld begär."
Och i den tidens Sverige var det inte så värst mycket bättre.
Det var först därefter som lyftet för Sverige kom. Under århundradet mellan ca 1870 till ca 1970 gick vi från ett av Europas fattigaste till ett av världens rikaste länder. Endast japanerna kunde konkurrera med oss svenskar i de globala tillväxttabellerna.
Då - i övergången mellan 1960- och 1970-tal - var skillnaderna mellan våra bägge länder betydande. Detta var åren för den stora arbetskraftsemigrationen från Finland till Sverige.
Men utvecklingen under de korta decennierna sedan dess har inneburit att vi raskt gått från att vara olika till att vara jämlika.
Om Sverige då var kanske upp mot en tredjedel rikare per capita ligger vi i dag i stort sett på samma nivå. Om industristrukturer då var mycket olika får vi nog i dag konstatera att de blivit långt mera lika.
Finland har helt enkelt utvecklats starkare än Sverige under dessa decennier. På vår sida av Ålands Hav, Bottenhavet och Bottenviken har anpassningen till den globala ekonomins radikalt förändrade förutsättningar tydligen gått lite långsammare än vad den gjort här.
Och hur det kommer att gå framöver kommer att avgöras av hur vi förmår att utnyttja de radikalt ökade möjligheter som den accelererande europeiska och globala omvandlingen innebär.
Det som sker är ju att ca 40 % av världens befolkning nu håller på att bli en integrerad del av den globala ekonomi de tidigare var mer eller mindre avskärmade från.
Det innebär en radikal förändring av mönstren för såväl produktion som konsumtion - och den kommer förr eller senare att påverka allt och alla i den globala ekonomi som vi håller på att bli allt mer integrerade i.
Det har varit en hisnande resa under dessa år.
Jag minns hur den dåvarande chefen på Ericsson alldeles i början av 1990-talet till mig överlämnade ett exemplar av en av de allra första GSM-telefoner som då börjat tillverkas.
I dag - inte så mycket senare - har nästan en tredjedel av världens befolkning ett GSM-abonnemang. Antalet växer med 1 000 varje minut. Och ett finskt företag tillhör de absolut ledande i världen.
När jag fick min första GSM-telefon var det företaget fortfarande mest känt för sina stövlar.
Och för bara några veckor sedan presenterades siffror som visade på att Nokias totala omsättning gått om den finska statsbudgeten i storlek.
Nyligen gav sig världens största containerfartyg dansk byggda och danskägda Emma Maersk - med världens största och i Finland tillverkade dieselmotor - ut på sina första resor. Hon lastar upp mot 14 000 containrar - just nu från Asien på väg in mot Suezkanalen.
Utanför Moskva är Ikeas köpcentra Mega med sina ca 60 miljoner besökare årligen det mest besökta köpcentret i världen.
Och i Norge innebär nu fusionen mellan Statoil och Hydro inte bara att Nordeuropas största företag skapas utan också världens största offshoreföretag, med verksamhet i mer än 40 länder runt om i världen.
Ändå vet vi alla att vi bara står i början av denna tredje stora fas av globalisering.
Den första präglades av de europeiska ekonomiernas dominans. Den andra av den nordamerikanska ekonomins innovations- och tillväxtkraft.
Men den tredje innebär de asiatiska ekonomiernas återkomst - steg för steg håller de på att återta den andel, som de under seklerna före Europa uppfann den industriella revolutionen, hade i den globala ekonomin.
Asien blir allt mer betydelsefullt, och att utnyttja dess möjligheter allt viktigare. Helsingfors håller på att bli en knutpunkt för Europas flygförbindelser med denna dynamiska del av världen.
Men det som händer nära är minst lika viktigt som det som händer fjärran.
En gång gick den hårt kontrollerade och sovjetgråa båten Georg Ots någon gång då och då från Helsingfors till Tallinn.
I dag tror jag att det finns i storleksordningen 40 avgångar dagligen. Estland har blivit en europeisk tigerekonomi. Och det handlar inte främst om återförsäljning av finskt öl - nu lokaliserar Skype - världsledande i Internettelefoni - sitt globala centrum för forskning och utveckling i den estniska huvudstaden.
Den blomstrande handeln kring Östersjön - som ökar för varje dag - för tankarna tillbaka till Hansa perioden. Efter 600 år har vårt gemensamma hav återigen blivit ett handelns hav. Något som inte minst illustreras av att mer än hälften av Rysslands handel med EU går via just Östersjön.
Med den så kallade femte utvidgningen av den Europeiska Unionen, då Bulgarien och Rumänien blev medlemmar, har nu 100 miljoner människor i 10 länder från Finska Viken ner mot Bosporen kommit med i vår politiska allians och gemensamma marknad.
Tvärs genom Europa har vi fått ett bälte av länder där industriproduktionen år efter år växer med tvåsiffriga tal. I det Slovakien där industrin för inte så länge sedan dominerades av produktionen av gammalmodiga stridsvagnar, kommer man inom kort att tillverka fler moderna personbilar per capita än något annat land i världen.
Och om de baltiska länderna kommer att kunna fortsätta att ha en tillväxttakt som ligger ca 6 procentenheter över den vi har så kommer de inom mindre än 15 år att ha nått upp till samma relativa nivå som vi.
Då är det de som vandrar den snabba vägen från olika till jämlika.
Det finns de som ser allt detta mest som hot och problem. Jag tillhör inte dem. Jag ser det som en enorm möjlighet. Politiskt såväl som ekonomiskt.
Politiskt därför att med en allt öppnare värld med allt öppnare ekonomier skapas bättre förutsättningar också för allt öppnare samhällen. Statsdominerade samhällen fungerar i det långa loppet lika uselt som statsstyrda ekonomier.
Ekonomiskt därför att det skapar nya möjligheter till välstånd och utveckling för allt fler. I dag förefaller möjligheterna att intill år 2015 nå FN:s sk millenniemål om en halverad fattigdom - främst på grund av utvecklingen i de asiatiska ekonomierna - att vara betydligt bättre än vad någon egentligen hade vågat hoppas.
Och visst visar det på en radikalt annorlunda värld när Världsbanken spår att inom något decennium kommer mer än nittio procent av det vi brukar kalla medelklass att finnas i de länder som vi för något decennium sedan kallade för underutvecklade. Från Shanghai till Sao Paulo växer den nya globala medelklassen och med den också nya möjligheter för en mer demokratisk samhällsutveckling.
I vårt eget Europa får vi inte stänga dörren till den europeiska integrationsprocessen.
I dag är den Europeiska Unionen med sina ca 500 miljoner medborgare världens tydligt största ekonomi. Och vi är den globala ekonomins tydligt starkaste handelsmakt - större än de två följande tillsammans.
Vårt Europa har aldrig - aldrig i historisk tid - varit friare, säkrare och mer välmående än i dag.
Men det ger oss ett ansvar att gå vidare.
Närmast handlar det om de ca 100 miljoner människor som bor i sydöstra Europa - på västra Balkan och i Turkiet.
Att vi har ett alldeles fundamentalt strategiskt intresse av deras integration i den Europeiska Unionen borde vara uppenbart för alla och envar. Men därtill kommer att jag är övertygad om att inte minst Turkiets medlemskap skulle ge oss en ny dynamik när vi ser på vår kommande demografi. Och därtill handlar det alldeles självklart om de ca 200 miljoner människorna i Europa öster om dagens Europeiska Union. Kanske främst det Ukraina som mitt i sin stapplande men demokratiska omvandling tydligt och klart talar om den europeiska destinationen i sin politik.
Men på sitt sätt också det Ryssland vars reformsträvanden - inte minst på det politiska området - under senare år gått baklänges på ett sätt vi inte kan eller får blunda för, men som med all sin mänskliga och kulturella och vetenskapliga rikedom ändå innehåller så mycket som skulle kunna vara av betydelse för Europa i dess helhet.
Att den europeiska integrationsprocess som våra bägge länder helt och fullt - nåja, Finland något mer genom euron - varit delaktiga i under lite mer än ett decennium betytt mycket för att omvandla vår del av världen är ostridigt.
Förr motverkades krig inte minst genom den militära avskräckningens politik. Nu byggs fred främst genom den ekonomiska och politiska integrationen.
Och den magnetism som det europeiska samarbetet alldeles uppenbart har, liksom den modell dess olika beslut lagt fast, har alldeles uppenbart varit av avgörande betydelse för den fredliga samhällsomvandling vi sett i centrala och östra Europas forna socialistiska diktaturer.
Samma magnetism driver nu en samhällsomvandling i länder som Kroatien, Serbien, Turkiet, Georgien och Ukraina som inte kan annat än att förbättra förutsättningarna för frihet, fred och företagande i Europa i dess helhet.
Men detta har också lett till den utveckling av en ny ekonomisk integration i det vidare europeiska området som vi nu börjar att se allt tydligare exempel på.
Att viktiga delar av europeisk industri klarar sig så bra i den asiatiska konkurrensen tror jag till del kan förklaras av de möjligheter som de nya medlemsländerna har inneburit.
Vi ser början på en ny industriell integration i Europa som har förutsättningar att göra Europas företag starkare på de globala marknaderna.
Och från vårt eget perspektiv - politiskt, företagsmässigt - tror jag att vi har all anledning att se på hur vi bättre skall utnyttja de möjligheter som finns i vårt nordliga Europa.
Det gäller förvisso i det redan så dynamiska Östersjöområdet. Vi ser det runt Finska Viken på samma sätt som vi ser det nere vid Öresund. Men det gäller också uppe i den höga nord som nya energiresurser kan komma att göra till ett nytt, spännande och betydelsefullt tillväxtområde.
En gång var det skogen eller - för Sverige - malmen som var vår främsta tillgång i den tidens globalisering. I dag vet vi alla att våra framtida möjligheter ligger i kompetensen, kunnandet och kreativiteten hos de individer som genom födsel eller på annat sätt kommit att få våra nationer som sitt hem.
På sina håll i diskussionen om globalisering hör man dem som främst är rädda för att kunnande och jobb kommer att flytta från oss till avlägsna platser i världen. Och alldeles säkert kommer en del sådant också att ske.
Men den avgörande uppgiften för politiken i denna den nya globaliseringens tid kommer att vara att göra oss än mer attraktiva för kompetens, kunnande och kreativitet. Det är när vi får en lyskraft i dessa hänseenden som märks över världen, som vi kan hoppas att inte bara bevara utan också stärka vår position som framtidsinriktade nordiska välfärdssamhällen.
Min roll i dag är utrikesministerns. Men jag är också medlem av den globaliseringskommission som vår regering tillsatt blir det min uppgift att diskutera de krav på den samlade politiken som detta kommer att innebära.
Och säkert kommer vi då också att kunna hämta inspiration från de slutsatser och rekommendationer som Finlands motsvarande rapport har kommit fram till:
1. Den första är betydelsen av offentliga och privata satsningar på forskning och produktutveckling. Det handlar om såväl spetskompetens som stärkandet av den breda kunskapsbasen.
2. En annan är vikten av att förbättra förutsättningarna för entreprenörskap i Europa. Idag är det en alltför stor del av svenska och finska företag som föds och försvinner som enmansföretag - få växer och blir medelstora eller stora.
3. En tredje är behovet av att förbättra flexibiliteten på olika marknader - då också arbetsmarknaden.
4. Vidare noteras mycket riktigt att vi i våra länder måste frångå tanken på att konkurrenskraften i vissa branscher kan grunda sig på billig energi.
5. En femte fundamental framtidsfråga är befolkningsåldrandet - ett problem som våra länder förövrigt delar med Kina.
Enligt en undersökning utförd av Finlands näringsliv, EK, utgör bristen på kvalificerad arbetskraft en faktor som redan idag begränsar små- och medelstora företags tillväxtpotential.
Och jag tror att vi i det avseendet också på nytt måste se på möjligheterna för individer från andra länder att komma till våra samhällen och därmed bidra även till vår utveckling.
Samtidigt som vi förbättrar våra samhällens och ekonomiers möjlighet i denna den accelererande globaliseringens tid blir en av politikens viktigaste uppgifter att värna denna globaliserings politiska förutsättningar i världen i stort.
Och det är en uppgift med många dimensioner. Vi får inte utgå från att all utveckling bara är lineär och inte kommer att ställa oss inför nya överraskningar och utmaningar.
Att bygga en mer robust internationell rättsordning också på handelns och det ekonomiska samarbetets områden är av avgörande betydelse. Institutioner och organisationer som WTO och IMF är hörnpelare i dagens världsordning, men de liksom andra måste vårdas och vidareutvecklas samtidigt som deras regel- och
ramverk respekteras av alla och envar.
Men det handlar självfallet också om att lösa konflikter som annars kan utvecklas till bränder som kan hota mycket mera.
Inte minst i det mångfasetterande området mellan Kabul och Khartoum står vi i dag inför svåra och stora utmaningar när det gäller att möta konflikter och kollisioner som ju också är inom och mellan kulturer och religiösa traditioner.
Och det är bara genom gemensamt politiskt handlande som vi kan möta nya utmaningar när det gäller vårt klimat och vår kommande livsmiljö, som vi kan möta de hot som kan komma från nya farliga farsoter eller som vi effektivt kan bekämpa den internationella terrorism som blivit en del av vår tids farsoter.
För hundra år sedan var både Sverige och Finland mycket annorlunda än i dag. Fattigare och Europas utkant.
I Sverige hade just unionen med Norge upplösts. I Finland hade de första ofärdsåren tagit slut i efter börden av 1905 års ryska kris. Resan sedan dess har haft oändligt många dimensioner. Statsmän oroade sig om nya konflikter om det avlägsna Bosniens framtid. Optimismen om den fasens globaliserings möjligheter att bidra till fortsatt fred och fortsatta framsteg var fortfarande stor.
Seklet sedan dess har varit omvälvande för oss alla. När ljusen släcktes över Europa i augusti 1914 var det få som anade att det skulle dröja så länge innan de kunde tändas igen. Och det var inte vare sig 1918 eller 1945 som Europa i dess helhet igen fick möjlighet att tända ljusen utan först under den omvälvande europeiska frihetsrevolutionens år kring 1989.
Det var då våra bägge länder också fick möjlighet att söka nya möjligheter att vara med och forma framtiden i den Europeiska Unionen. Och därmed komma varandra än närmare på samhällslivets alla områden.
Ingen torde i dag våga sia om vad de kommande hundra åren kan komma att innebära. Historien har ju inte tagit slut - historien accelererar i takt med att globalisering och ny öppenhet omvandlar vår värld.
Men ett skulle jag i alla fall våga gissa om denna så oändligt avlägsna framtid, nämligen att våra två nationer då kommer att stå varandra än närmare än vad som är fallet i dag.