October 11, 2018

April 28, 2017

Please reload

Senaste publicerat

Uppdrag: utrikesminister

September 29, 2014

Anförande vid Utrikespolitiska institutet, Stockholm, Sverige

Det var i början av december 2006 som jag stod här och talade om en ny politik för en ny...

1/8
Please reload

Utvalda anföranden

Nordiskt samarbete i en ny tid

March 13, 2007

Anförande vid Norges ambassad i Stockholm, Sverige  

 

Låt mig börja med att säga det som jag numera alltid måste säga: i den här frågan är jag med all sannolikhet jävig, och allt som jag kommer att säga måste bedömas från denna utgångspunkt. Det har sin bakgrund - man måste ju lägga korten på bordet nu för tiden - i att det i min familjs ägo finns ett gammalt häfte, från början av det förra seklet, med anspråk på att med stor noggrannhet kartlägga alla ättlingar till Harald Hårfager, den kung som först skall ha enat Norge.

 

Även om Harald härskade rätt långt före mina dagar så finns jag, enligt häftet, dock i förlängningen av den mäktiga kedja av män - kvinnor gjorde sig ju föga besvär på den tiden - som ansågs föra från den där hjälterika forntiden till den nutida vardagen. Av en mer pedantisk och noggrann eftervärld kan blodsbandet kanske ifrågasättas, men i denna tid av sökta samband och påstådda jävsförhållande vill jag i alla fall börja med att öppet redovisa detta förhållande; sedan får ni bedöma det jag har att säga utifrån det.

 

Om vår gemensamma historia, på vår gemensamma halvö, har mycket skrivits och tänkts, inte minst i samband med hågkomsten av den fredliga unionsupplösningen 1905. I en tid där stormmolnen hopades över Europa visade vi en mognad i konfliktlösning som många andra på den tiden hade mått mycket väl att lära sig mera av.

 

I sak var det som hände då egentligen föga förvånande. Alf Henriksson skriver att "de skandinaviska bröderna nästan alltid suttit rygg mot rygg och tittat åt var sitt håll". Och så var det: Norge blev nationen som blickade över den vida Atlanten mot väster, Sverige var nationen som under sekler såg kärnan i sin uppgift kring Östersjön och dess stränder. Den enes vikingar fann fram till Amerika, men gav så småningom upp just det projektet. Den andres vikingar fann de mäktiga skogarna och floderna i öster, och passade på att grunda en stat som man gav namnet Ryssland.

 

Också vår mer moderna historia kom att gestaltas på olika sätt. Jag minns de stora nationella debatter som föregick våra respektive ställningstaganden till medlemskapet i den Europeiska Unionen 1994. Jag minns hur debatten, som ju handlade om samma fråga, lät väldigt olika på bägge sidor om Kölen. I Sverige talades om neutralitet och välfärdsstat. Hos broderfolket talades om Eidsvold, om självsråderätt och folkstyre. I bägge våra länder tyckte jag att det ofta blickades mer bakåt än framåt.

 

Jag tillhörde som bekant dem som då ställde stora förhoppningar på att våra tre nordiska länder Norge, Finland och Sverige tillsammans med Danmark skulle bli en stark gemensam kraft i det europeiska samarbetet. Jag tror att det hade gett oss alla en styrka, som andra alternativ egentligen aldrig kan ge. Men resultatet blev som bekant som det blev. Egentligen, när man tittar på folkomröstningsresultaten, så var de mellan Sverige och Norge betydligt mer lika än vad vi kanske ville tro. Justerar man de svenska och norska folkomröstningsresultaten, för det är en skillnad i urbaniseringsgrad mellan våra bägge samhällen - Sverige är ett marginellt mer urbant samhälle än vad Norge är - så får man ett nästan identiskt resultat. En viss skillnad i samhällsstruktur åstadkom den där förändringen. Trots att debatterna var så olika och trots de historiskt sett olika perspektiven, som gjorde att vi tittade åt litet olika håll.

 

För Sverige, som jag har påpekat i litet olika sammanhang, var det skifte som skedde 1995 i ett historiskt perspektiv av samma dignitet som de skiften som ägde rum dels 1630, när Gustaf II Adolf landsteg i norra Tyskland och inledde vad vi heroiserande kallar stormaktstiden, dels 1812-1814, när Carl XIV Johan slutgiltigt tog farväl av allt detta och inledde den långa period som vi kan kalla den nationella småstatsepoken. Nu gick vi, genom ett systemskifte, 1995 in i den politiska allians som den Europeiska Unionen innebar.

 

På sina håll har man nog fortfarande litet svårt att inse den fulla magnituden av den förändring som detta innebär. Det gäller inte bara i Sverige. När den annars så ofta så läsvärde Francis Sejersted, i sitt stora verk om Norge och Sverige i det 20:e århundradet, beskriver detta skifte som Sveriges "andra Poltava" - man går in i EU "samtidig som landet så godt som avvikler det som hade vaert juvelen i den sosialdemokratiske krone; ATP eller folkepensjonen" - så är det vare sig mer eller mindre än en rejäl missuppfattning av vad som faktiskt inträffade.

 

Skiftet handlade om att vi i en i grunden förändrad historisk situation ville vara med och skapa nya förutsättningar för fred, frihet och välstånd i så stora delar av Europa som möjligt. Självfallet handlade det också om vad vi i snävare bemärkelse var övertygade om skulle vara bättre - inte minst för vår ekonomi - men det som drev fram det stora skiftet var en ambition och vision som var långt större än så.

 

Med något av en naturnödvändighet blev det nog så, under åren omedelbart efter våra olika vägval, att vi föll tillbaka i den historiska tendensen att med ryggen mot varandra blicka åt litet olika håll. Vi i Sverige var upptagna med att komma med i det här stora som vi hade gått med i, plus med att utvidga detta med ytterligare tio nationer och hundra miljoner människor, från Finska Viken i norr ner mot Bosporen i söder. På andra sidan Kölen hade man att göra det bästa möjliga av det beslut som då hade fattats.

 

De stora förändringarna i början av 1990-talet skapade väldigt förändrade förutsättningar för det nordiska samarbetet. Tydligast såg vi detta i relationerna mellan Sverige och Finland, både när det gällde det säkerhetspolitiska området och när det gällde näringslivet. Vi kunde öppet börja tala säkerhetspolitik på ett sätt som tidigare inte hade varit möjligt, och vi kom att se en snabb utveckling inte minst av de industriella relationerna över Ålands hav. Fusionerna och företagsköpen kom att avlösa varandra i snabb följd. Det gemensamma medlemskapet i den Europeiska Unionen underlättade förvisso, men början på den accelererande globaliseringens nya konkurrens spelade också en betydelsefull roll.

 

När Norges utrikesminister, Jonas Gahr Støre, skickade mig ett SMS omedelbart efter det att jag presenterats som utrikesminister i den nya svenska regeringen, föll det sig naturligt att fråga om han hade möjlighet att komma över som min första gäst. Och när han kort därpå också kom sade jag till såväl honom som media att det var min ambition att under de närmaste åren åstadkomma "ett kvalitativt lyft" i relationerna mellan Sverige och Norge, av samma art och betydelse som det som ett decennium tidigare hade åstadkommits med Finland. Nu hade vi smält de olika vägvalen från 1995. Nu hade förutsättningarna förändrats och förbättrats. Nu var det tid att ta tag i detta, politiskt, ekonomiskt och industriellt och därmed också en vidgning av perspektivet och en fördjupning av möjligheterna för den nordiska, ja för den nordeuropeiska samverkan i dess helhet.

 

En och annan undrade nog vad jag menade med det, men det låg inga större sensationer i detta, annat än ett erkännande av att den nordeuropeiska samarbetsdimensionen har blivit mycket mer betydelsefull i nästan allting som vi gör. Det kan gälla den klassiska utrikespolitiken, det kan gälla säkerhetspolitiken och det gäller i mycket betydande grad också utvecklingen av industriella och ekonomiska relationer. Den politiska maktens, regeringsmaktens, roll är att göra vad man kan för att underlätta denna process.

 

Ser vi på den faktiska situationen på det ekonomiska området så står vi varandra närmare än vad jag tror att de flesta har klart för sig. Sett till antalet företag så är Norge i dag, med sina 1300 norskägda företag i Sverige, det viktigaste ursprungslandet för utländska investeringar i Sverige. Sverige är samtidigt det viktigaste ursprungslandet för utländska investeringar i Norge. Det finns i dag cirka 2600 svenska dotterbolag och filialer i Norge.

 

Volymen på gränshandeln - längs Europas längsta landgräns är häpnadsväckande. Om detta har sin utgångspunkt i olika beskattningar av sprit och tobak eller om det är uttryck för en starkt känd folkgemenskap överlåter jag åt andra att bedöma. Värdet av norrmännens inköp av dagligvaror på den svenska sidan gränsen uppskattades förra året till mellan 9 och 12 miljarder.

 

Vad vi ser är således ett brett och dynamiskt samarbete, inte minst på det ekonomiska området, mellan våra länder. Som utrikesminister ser jag och regeringen i övrigt, inte minst näringsministern och handelsministern, som en primär uppgift att stödja detta - att undanröja hinder för att skapa bättre förutsättningar. Och vi har gjort en hel del på det mera formella planet, sedan den där första middagen som Jonas [Gahr Støre] och jag hade. Vi har bildat en arbetsgrupp för Nordområdena inom det svenska Regeringskansliet. Det är för att vi på ett bättre sätt ska kunna svara upp mot det som sker på den norska sidan. Det arbete som sker där måste ha en pendang hos oss, så att vi ska kunna föra en kontinuerlig dialog i alla de frågeställningar som utvecklingen av denna region aktualiserar.

 

Jag vet att norska regeringsrepresentanter tidigare noterat det orimliga i att Norge haft tätare kontakter med Tyskland än med Sverige vad gäller Nordområdet. Jag kan bara instämma: det var orimligt. Men så är det inte längre. Ett flertal svenska delegationer har under senare tid besök Norge och de samtal som förts har handlat om faktiska och konkreta behov. Det har varit möten utan protokollära excesser, inriktade på konkret samarbete. Det handlar om att söka stimulera nytt samarbete inom områden som infrastruktur, utbildning, marin bioprospektering och gruvdrift. Vi arbetar tillsammans för att stärka frihandeln, få fart på Doharundan, och från svensk sida ser vi givetvis fram emot den dag då vi även skulle kunna ta gemensamma tag om ett område som till exempel jordbrukspolitiken (låt mig tillsvidare hänföra detta till den mer visionära delen av min samarbetsagenda).

 

Vi strävar även efter att utveckla de kommersiella och kulturella banden med nordvästra Ryssland. Vi planerar för en svensk näringslivsdelegation under ledning av Marcus Wallenberg som ska resa till norra Norge under början av juni och titta på en del av den synnerligen spännande utveckling som äger rum där. Vi för också samtal om den potential som ligger gömd på botten av Barents hav - det gäller olja och gas - och hur utvinningen av denna kan komma att innebära ett ekonomiskt lyft, inte bara för norra Norge, utan också för norra Ryssland, norra Sverige och norra Finland. Nordområdet har en stor potential att utvecklas till en ledande olje- och gasregion i, eller i omedelbar anslutning till, den Europeiska Unionen. Att gas-och oljetillgångarna utvinns på effektivaste sätt och enligt högsta internationella miljö- och hälsostandard är viktiga målsättningar. Inget land har väl bättre förutsättningar att klara de utmaningar som detta medför än vad Norge har.

 

För inte så länge sedan var jag i Helsingfors och talade vid den finska näringslivsorganisationens hundraårsjubileum, om den kraft som har varit i det samarbetet, om hur de ekonomiska relationerna utvecklats som nu lett till att vi på kort tid hamnat på jämställd utvecklingsnivå (efter att Sverige länge varit en tredjedel rikare än Finland), om hur betydelsen av högteknologiska komponenter ökat väsentligt hos oss båda och hur

utrikeshandelsberoendet ökat dramatiskt i våra länders respektive ekonomier. Samma sak gäller i grunden när man tittar på Norge. Ibland framträder en föråldrad men kvardröjande bild i Sverige av att den norska ekonomin består av några smutsiga oljeplattformar ute i havet, och därutöver egentligen inte så mycket. Det är naturligtvis grovt missvisande.

 

Det stora "oljeäventyr" som inleddes 1969, med utvinningen av Ekofiskfältet, var ju något som från början var lika okänt för Norge som det var för Sverige. Men genom mycket målmedvetna satsningar har detta lett till utbyggnaden av inte bara en energisektor, utan av en högteknologisektor som spänner över vida områden, och som nu är ledande i alla världsdelar. Det som Sverige nått genom företag som Ericsson, Asea och Saab, har Norge i alla fall delvis fått via Statoil och Norsk Hydro, via Snövit och Ormen Lange och de enorma teknologihöjder som dessa djupinsatser på och under havsbotten faktiskt representerar. Det äventyr som inleddes 1969 har fört Norge inte bara till positionen som energiproducent - för den Europeiska Unionen av motsvarande betydelse som Ryssland - utan till positionen som en av världens främsta högteknologinationer.

 

Fusionen mellan de två Nordsjöjättarna Statoil och Hydro (som jag förstår åtminstone tills vidare ska heta Statoil Hydro; även i Norge är namnbyten kostsamma) kommer att skapa inte bara Nordeuropas största företag - med god marginal - utan också världens största offshoreföretag, i en mycket starkt expanderande bransch, med verksamhet (och då talar jag inte bara om lokalkontor och försäljningskontor utan om verksamhet) i mer än 40 länder runt om i världen.

 

Det som då utvecklas är ju någonting som också har gamla, svenska rötter. Norsk Hydros ursprung ligger ju med rötter långt ned i den svensknorska relationen, det var ett företag som bildades under unionsupplösningens år på grundval av norsk kreativitet och svenskt riskkapital. Marcus Wallenberg senior (häradshövdingen) var bolagets styrelseordförande i 37 år innan han lämnade den positionen. I nära anslutning till den högteknologi som har kommit inom offshoresektorn så ser vi andra delar av högteknologi utvecklas. Rederisektorn, som förvisso finns också i Sverige, om än mer på den västra kusten än på den östra, är utomordentligt stor både i Norge och - inte att förglömma - Danmark, om vi vidgar det nordiska perspektivet.

 

Världens största containerfartyg är just nu det danskägda, danskbyggda och danskdrivna Emma Maersk, som lastar 14000 containrar. Det pendlar, mer eller mindre datorstyrt, i 31 knops fart mellan containerterminalerna i Östasien och Västeuropa. Rederiet bygger nu elva nya sådana fartyg, framdrivna av världens största dieselmotorer, tillverkade av Wärtsilää i Finland. Norge levererar idag 60 flyttbara oljeriggar till världens oljefält; de är precis hur eftertraktade som helst. Över 1700 norska fartyg seglar på världens farvatten och näringens orderingång uppgår idag till smått fantastiska 154 miljarder norska kronor (återigen tvingas jag understryka: norska kronor). Aldrig har Norge, måhända sedan Harald Hårfagers dagar, haft fler skepp på världshaven och aldrig har näringen haft större förtjänster än vad som gäller idag.

 

Och detta har också, för att fortsätta, påverkat andra teknologier. Vi har idag en situation där telekommunikationsteknologi är något som vi i Nordeuropa är bra på, och vi har ju inte bara Sony-Ericsson eller Nokia, utan operatörsföretag som Telia-Sonera eller Telenor. Telenor har mycket tack vare offshoreverksamheten, och därmed förbundna satellitsatsningar, kommit att få en teknologiposition på världsmarknaderna som gör att de två företagen nu konkurrerar på kniven om vilket som är störst och vilket som kan vara mest aggressivt, medan bägge opererar på nya marknader. Den situationen hade inte uppstått utan konkurrensen, utan samarbetet eller utan högteknologisatsningarna i övrigt. Den har, på basen av allt detta, mycket goda förutsättningar att utvecklas vidare, även om vi alla vet att vi lever i en tid av accelererande konkurrens, av accelererande globalisering och av nya utmaningar.

 

Och det finns ju åtskilligt som ligger framför oss. Jag nämnde de miljökrav som Norge ställer på utvidgningen av sina olje- och energiresurser i havet. I den tid som vi nu lever, med dess ökade medvetenhet om hoten mot klimatet, så är det klart att teknologi som vi kan ta fram i Norge och i Sverige för att producera energi på olika sätt, med minskad miljöpåverkan och med minskad klimatpåverkan, det är inte bara betydelsefullt för oss i en trängre bemärkelse, utan i detta kan också ligga betydande kommersiella framgångar. Låt mig nämna det arbete som sker i Norge när det gäller att avskilja och lagra koldioxid vid förbränning av gaskraft, också vid energiutvinningen i dess helhet: det är en teknologi som är av inte bara nordisk eller europeisk utan global betydelse.

 

Vi befinner oss mitt uppe i en oerhört snabb teknologiutveckling. Mitt favoritexempel är den snabba utvecklingen inom telekommunikationen. Jag minns när den dåvarande chefen på Ericsson kom till mig i början av 1990-talet med ett av de första exemplaren av den nya telefon som hette GSM, som de då just hade tagit fram. De betraktade den som ett betydande framsteg i förhållande till NMT-telefonerna men var ännu osäkra på huruvida det skulle bli någon kommersiell framgång att tala om. I dag har en tredjedel av jordens befolkning ett GSM-abonnemang. Det är värt 1,3 procent av Europas samlade BNP, det är 1000 nya abonnemang i minuten.

 

Tittar vi cirka femton år framåt i tiden så kommer ytterligare ett antal sådana här saker att inträffa, baserat på den teknologiutveckling som vi med den nordeuropeiska basen för närvarande är kapabla till. Det är den basen för högteknologiutveckling som kommer att ge oss framgångar på de asiatiska marknaderna och på utvecklingsländernas marknader. Det är på dessa marknader som vi ska göra de nya erövringarna, på basen av ett samarbete som vi utvecklar mellan våra nordiska och våra nordeuropeiska länder.

 

Också på det utrikes- och säkerhetspolitiska området har vi all anledning att titta på möjligheterna till samarbete. På det utrikespolitiska området upplever jag personligen hur starkt det europeiska samarbetet är, och det uppfattar jag som en betydande fördel, en betydande styrka. Jag gjorde häromdagen reflektionen att jag, efter att under en tiodagarsperiod ha pendlat mellan Stockholm och Bryssel, träffade mina utrikesministerkollegor mer än vad jag träffade mina svenska statsrådskollegor. Så är naturligtvis inte fallet under alla tiodagarsperioder, men det visar ändå på intensiteten

i det europeiska utrikespolitiska samarbetet.

 

Med Norge upprätthåller vi för närvarande ett nästan lika intensivt samarbete, via SMS och mobiltelefon. Så våra länders respektive ambassadörer får nog, även om jag förstår att det kan vara frustrerande, vänja sig vid att saker och ting ibland går litet andra vägar. Men så ska det vara: vi har förmått att utnyttja de fördelar som organisatorisk och historisk närhet erbjuder. Vi samarbetar, och det är betydelsefullt, kring den nordiska snabbinsatsstyrkan, och där är ju förutom Norge också Finland med. Vi samarbetar militärt på fältet i Afghanistan och i Kosovo. Vi planerar nu också en gemensam svensk-norsk insats under FN:s paraply i Sudan.

 

Vi bedriver också ett samarbete om möjligheterna på materielsidan inom försvarsområdet. Det är ett samarbete som funnits under en relativt lång tid, men när vi nu ser att parallelliteten hos omsättningscyklerna inom våra omstrukturerade försvarsmakter, nu mindre inriktade på invasionsförsvar och mera på insatsberedskap för internationella operationer, måhända skapar helt nya förutsättningar för att diskutera samverkan.

 

Det handlar inte bara om det man kan läsa i tidningarna om, nämligen möjligheten att "samutveckla" en rätt radikalt uppgraderad version av det stridsflygplan som vi har i Sverige, utan det kan också röra sig om litet mer prosaiska system. Det kan också röra sig om möjligheten av att utbyta informationer, på samma sätt som vi med Finland nu utbyter vad vi kallar en "sjöbild" och planerar för att utbyta en "luftbild". Säkerhetspolitiskt så diskuterar vi samma sak med Norge.

 

Allt detta hade varit fullständigt otänkbart, i varje tänkbar del, för inte så länge sedan. Nu är det istället rätt naturligt, och det ena kommer att ge det andra, utan att det förändrar våra säkerhetspolitiska huvudorienteringar, men det skapar nya möjligheter för oss att förverkliga vår respektive, och ibland vår gemensamma, säkerhetspolitiska ambition. Det här visar ju mångfalden i det pågående samarbetet. Samtidigt ska vi vara medvetna om att identiskt, det blir det väl egentligen aldrig.

 

Jonas Gahr Støre, som inledde den här seminarieserien, konstaterade, och jag citerar: "Det som fasjinerer med Norden i et utenrikspolitisk perspektiv, er kombinasjonen av fellesskap og ulikt utsyn". Det där tror jag det ligger väldigt mycket i. Vi har väldigt mycket gemensamt men vi har litet olika perspektiv. Ibland tittar vi åt litet olika håll, vi har litet olika förankringar i olika traditioner. Men medan detta förr kanske var någonting som skilde oss åt, har vi nu lärt oss att se detta som något som berikar, som vi kan utnyttja för att bli starkare och mer effektiva tillsammans.

 

Norge är i och med ESS-avtalet en "smygmedlem" i den Europeiska Unionen, utan inflytande. Sverige är som bekant inte medlem, och avser inte att bli medlem, i den atlantiska alliansen, men det är klart att vi deltar i atlantalliansens viktigaste militäroperationer, i Afghanistan och i Kosovo, utan att vara delaktiga i inflytandet. På samma sätt som vi kanske kan ge Norge litet insyn i EU:s märkliga beslutsmaskineri, så är vi glada om Norge kan hjälpa oss att förstå hur atlantalliansen resonerar när den fattar sina säkerhetspolitiska beslut. Samma sak kan vi utvidga med Finland, och i tilltagande grad också med Estland, Lettland och Litauen, som vi knyter allt närmare det utrikespolitiska, det säkerhetspolitiska, det handelspolitiska och det ekonomiska samarbetet. Danmark ska självfallet fogas till denna bild i olika sammanhang.

 

Just på det valutapolitiska området skulle jag väl kunna illustrera hur vi är olika men också hur "samvariationen" medför vissa, inte oväsentliga fördelar. Så är också detta ett Nordeuropa som under lång tid varit ett ledande tillväxtområde under de senaste åren. Det har haft att göra med tillväxten i Östersjöregionen. I dag har det till stor del att göra med Norges energitillgångar och tilltagande högteknologikompetens. Öppningen gentemot öster, öppningen av de nya medlemsstaternas marknader, betyder också väldigt mycket. Samtidigt vet vi att globaliseringen ställer helt nya krav.

 

Vi måste fortsätta att förnya oss och förändras. I tilltagande grad ser vi att den nationella ramen är för liten för detta. Vi måste bygga ut den nordiska, den nordeuropeiska basen för vår politik på praktiskt taget alla områden. Det är detta som ligger bakom de ambitioner som vi har mellan de olika nordiska länderna, och det är där jag tror att vi har kommit fram till en vändpunkt i relationerna mellan Sverige och Norge - ett decennium efter de olika vägvalen i mitten på 1990-talet.

 

Nu har vi smält och anpassat oss till våra olika vägval och från denna bas kan vi skapa helt nya förutsättningar för utrikespolitik, för säkerhetspolitik, för industriellt samarbete och, för att anknyta till det som Anders Björnsson sade i sitt öppningsanförande, till det bredare, så kallade civila samhällets umgänge över Kölen. Vi kommer inte längre att stå med ryggarna mot varandra och blicka åt olika håll. Jag tror att vi tillsammans kommer att stå på vår halvö och tillsammans blicka på världen i dess helhet under de kommande decennierna.

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload