Europa, igår, idag och imorgon

Anförande vid Hotell Rival i Stockholm, Sverige

Jag får börja med att säga att vi utvecklas alla med tiden. Efter att ha lyssnat på Kjell Albin skulle jag nu säga att jag är hallänning, svensk, europé och vintergating.

Födelsedagar är någonting man firar. Man tar fram jubilaren. Man visar upp jubilaren. Man säger, det här har ju gått ganska bra. På ett eller annat sätt så funderar man väl också lite över det som ligger framför oss.

Europas historia under de senaste seklen är ju inte bara historien om en fantastisk kreativitet som lyfte upp Europa på den globala scenen. Det är också, som erinrats om, historien om krig och konflikter, om ofrihetens ideologier som spreds över världen i övrigt.

När de sex staternas representanter gick trappstegen upp till anrika Capitolium den där regniga dagen den 25:e mars 1957, undertecknade de ett traktat som var historiskt och som dåtidens Sverige måhända uppmärksammade men inte egentligen tyckte angick oss. Vi levde i vår egen lilla värld. Vi hade kunnat njuta fredens frukter när andra förstörts av krigets raseri och vansinne, men fördraget i Rom var, det vet vi idag, mycket mer än vad jag tror man kunde ana då. Det var en historisk vändpunkt.

Idag när vi tittar på jubilaren kan vi konstatera att vi lever i ett helt annat Europa än jag tror att de vågade drömma om då. Europa har aldrig varit friare. Europa har aldrig varit fredligare. Europa har aldrig varit mer välmående och när jag säger aldrig, så är det inte bara politiskt språkbruk utan jag menar aldrig i historisk tid. Vi talar om tusentals år. Aldrig friare, fredligare och mer välmående än idag.

Orsakerna till detta är många men ingen kan tänka bort den europeiska integrationens och det europeiska samarbetets kraft till omvandling och försoning ur denna fantastiska historia om framgång. Framgången för freden, för friheten och försoningen.

Men nu är den här 50-åringen som 50-åringar är mest, rätt nöjd men lite tvivlande på vart är jag egentligen på väg. Ingen kan idag veta hur vår värld kommer att se ut om ytterligare 50 år. Det enda vi egentligen vet, är att den kommer att vara hisnande annorlunda än den värld som vi lever i idag. Historien fortsätter att accelerera.

Vi ser hur Asiens nationer, Kina och Indien, dess förut fattiga miljarder, nu reser sig och återtar sin plats i den globala ekvationen. Vi ser hur östra Europas väldiga omvandling kommer att fortsätta. Vi ser hur Afrikas folk prövar sina möjligheter men också plågas av sina motsättningar.

Jerusalems kyrkor, moskeer och synagogor kommer med all sannolikhet att stå kvar om 50 år, men kommer de att göra det i fred och försoning eller i fortsatt split och splittring. Det vet vi ingenting om.

Det är en fantastisk tid som ligger bakom oss, men jag är övertygad om att Europas viktigaste tid ligger framför oss om vi ser till utmaningarna, skyldigheterna, möjligheterna. Det kan och måste vi göra.

Idag diskuterar vi framför allt den betydelse som det europeiska samarbetet har haft för freden, för friheten och försoningen i vår egen del av världen. Viktiga uppgifter ligger framför oss också här i dessa hänseenden.

Vi har under de senaste åren haft glädjen och nyttan att välkomna hundra miljoner människor i vår gemenskap - en gemenskap av demokrati och möjlighet till bättre ekonomisk utveckling. Människor i tio nationer från Finska viken i norr, ner emot Bosporen i söder som tidigare levde i ofrihet, förtryck, misär, splittring och osäkerhet.

Imorgon kommer vi att ha möjlighet och skyldighet tycker jag, att välkomna ytterligare 100 miljoner människor i sydöstra Europa i denna vår gemenskap.

Tragediernas Sarajevo ska helt och fullt kunna få ta del av den kraft till både fred och försoning som ligger i det europeiska samarbetet. Vår europeiska gemenskaps största stad, London, med dess vida blickar utöver den globala världen, ska kompletteras med det Istanbul - Konstantinopel - som är historiskt och har varit mötesplatsen för kulturer, traditioner, religioner och den kreativitet som alltid ligger i detta.

Och att vår europeiska gemenskap kanske också förhoppningsvis ska sträcka sig till de där kullarna borta vid Neper där det ligger det Kiev, som ju har djupare rötter i den europeiska historien än vad vårt eget Stockholm har.

Vi vill ha ett öppet Sverige, ett öppet Europa och en öppen värld. Men vi ser samtidigt hur krigets, ofrihetens, oförsonlighetens krafter står starka där ute. I vissa hänseenden fruktar jag att dessa krafter håller på att växa sig än starkare också i delar av världen som ligger skrämmande nära vår egen.

Margot åkte just iväg till Rom för att i ungdomsparlamentet fira 50-årsdagen. Andra kommer att åka till Bryssel och Berlin för att fira 50-åringen. Jag kommer att åka och inte fira, men att arbeta för Europas värderingar i Ramallah, Jerusalem och Tel Aviv. För när jag ser på världen idag och världen som ligger framför oss så finns det ett skriande behov av en stark kraft för fred och för frihet och försoning.

Och det finns ingen annan möjlig kraft i denna värld som kan fylla den uppgiften på samma sätt som vår Europeiska Union kan. Som har kraften, som har viljan och som har trovärdigheten när det gäller dessa värderingar. Ofta i samarbete både med Amerika och med andra demokratier, men också berett att självt ta ett ansvar där andra inte kan eller vill.

När vi talar om Europa i den inrikespolitiska debatten så säger vi ibland att vi vill ha ett smalare och ett vassare europeiskt samarbete. Det låter bra och är förmodligen bra också. Men när jag ser på de globala utmaningarna framöver ser jag behovet utav ett bredare och ett bättre, ett starkare och ett skarpare europeiskt samarbete.

Inte minst på den globala scenen. Vi måste bli den starkaste och den skarpaste kraften för fred, frihet och försoning i morgondagens värld.

Ingen annan kan det, bara vi kan det. Gör vi det inte, kommer vi att få leva med konsekvenserna. Morgondagens värld kommer att behöva det som Europa står för än mer än vad dagens värld egentligen gör.

Under några decennier var det delningen i Berlin som definierade vårt Europa. Där låg den tidens epicentrum. Det var därifrån som marken och världen och våra samhällen skakade.

Den delningen är idag övervunnen. Den är historia. Där dansar regeringscheferna imorgon kväll. Nu är det Jerusalem som är motsättningarnas epicentrum, inte bara i meningen av en nationell konflikt som vi känner väl, utan som symbolen för risken för en kulturernas konfrontation, som skulle kunna få förödande konsekvenser för vår framtid.

Vårt Europa är världens främsta exempel på hur gamla motsättningar kan växlas till nya möjligheter. Hur slagfälten kan ersättas av sammanträdesrummen. Historien blir kanske något mindre heroisk men ack så mycket bättre för de enskilda människorna. Det budskap som vi ska sprida till allt fler och allt fler och allt fler i allt större och större delar av världen är just detta.

Under en stor del av ett århundrande exporterade vi som Kjell Albin erinrade om, två krig och två frihetsfientliga ideologier till resten av världen. Begreppet folkmord fick uppfinnas för det som vi europeer gjorde.

Nu är det vi som 50-åring som blivit mognare och vår uppgift framöver blir att istället sprida budskapet, metoderna och mekanismerna för fred, frihet och försoning till världen i övrigt och till en värld som formligen skriker efter detta. Det kommer att behövas en stark sådan kraft.

Europa har, som jag sa, aldrig varit friare, aldrig varit fredligare, aldrig varit säkrare. Ändå är vår bästa tid inte nu. Förmår vi att värna och vidareutveckla vårt Europa är jag övertygad om att vår bästa tid ligger framför oss. Då blir vi världens viktigaste kraft för fred, frihet och försoning.

Få saker känns viktigare att arbeta för än just detta.

#Halland #Sverige #Europa #Historia #Asien #Kina #Indien #EU

Utvalda anföranden
Senaste publicerat