Anförande vid UD:s chefsmöte 2012

Välkomna.

Femte gången jag i denna egenskap talar till er. Och därmed är redan rätt mycket sagt. Förra året ägnade jag viss tid åt att tala om Sveriges grundläggande intressen - vad utrikespolitiken ytterst handlar om. Att trygga freden och stabiliteten inte minst genom ett allt tätare europeiskt samarbete. Och en så långt möjligt fast internationell rättsordning. Att skapa förutsättningar för välfärd och trygghet genom en öppen ekonomi och en öppen värld. En uthållig globalisering som klarar också kommande klimat-, miljö- och resursutmaningar. Och allt detta gäller självfallet med samma kraft i dag.

Utrikespolitiken börjar alltid i vår egen del av världen. När Finlands nye president Sauli Niniistö förra veckan talade till deras sändebudsmöte sade han, att "de nordiska länderna är Finlands historiska, samhälleliga och ekonomiska kärnfamilj." Och samma sak gäller självfallet oss. Så gott som dagligen stärker vi samarbetet mellan våra nordiska länder, och strävar aktivt efter att också göra våra tre baltiska grannländer till en del av detta samarbete.

Förra året gjorde vi en specialsatsning på att fördjupa relationerna med de baltiska länderna. Vårt fokus på den ansträngningen förblir viktigt. Den närmaste veckan står besök och diskussioner i Stavanger, Helsingfors, Bodö och Vilnius på mitt program som det ser ut just nu. Då handlar det inte minst om att fortsätta att stärka det säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet med de nordiska länderna. Våra flygvapen i det nordliga Norden övar nu tillsammans på ett sätt som var otänkbart förr. Vi knyter ihop övervakning på nytt sätt. Och på vårt bord ligger nu en förfrågan från Island till också Sverige och Finland om viss flygövervakningsnärvaro.

Men det handlar också om det fortsatta arbetet med att knyta de nordiska och baltiska elmarknaderna samman. Här handlar det om miljardinvesteringar av alldeles uppenbar strategisk betydelse för dessa länder. Det handlar självfallet också om handel, investeringar och tillväxt. Av världens tio mest konkurrenskraftiga ekonomier ligger fyra vid Östersjön. Det är i dag här som tillväxten inom Europeiska Unionen finns. Samarbetet med Polen blir allt mer betydelsefullt såväl när det gäller ekonomi och handel som när det gäller att stärka den gemensamma europeiska utrikespolitiken.

Efter resmålen jag nämnde flyger jag tillsammans med min polske kollega till Georgien med anledning av de kommande parlamentsvalen där. Tidigare har vi varit tillsammans i såväl Moldavien som Ukraina. Det Östliga Partnerskapet var ju vårt gemensamma initiativ. Och det säger sig självt att detta är ett område som fortsatt kräver vår uppmärksamhet. Vitryssland är ett kapitel för sig. För första gången på mer än fyra decennier har en svensk ambassadör kastats ut ur ett land. Och vi vet alla varför. Men under hösten går vi också mot ett mycket viktigt parlamentsval i Ukraina. Landets ekonomiska och politiska kurs är ju i dag osäker, men det förblir viktigt att hålla den europeiska dörren tydligt öppen.

Den nordliga dimensionen blir allt mer betydelsefull också i vår utrikespolitik. Tidigare i år avslutade vi vårt ordförandeskap i Barentsrådet med ett ministermöte i Kiruna. Och just nu står vi ju mitt uppe i vårt ordförandeskap i det allt viktigare Arktiska Rådet - som också det kommer att avslutas med ett ministermöte i Kiruna nästa år. Det har fört oss in i intensiva samtal med också Washington, Ottawa och Moskva och hur detta samarbetets framtid skall gestaltas - och till intensiv dialog med Bryssel om en mer realistisk gemensam europeisk politik när det gäller utmaningarna i Arktis. I förra veckan besökte isbrytaren Oden Nordpolen för sjunde gången. Man gjorde det denna gång på danskt uppdrag för olika mätningar. Av större symbolisk betydelse är väl kanske att en kinesisk isbrytare efter att ha kommit via nordostpassagen och besökt Reykjavik nu via Nordpolen är på väg mot Berings sund.

Det vi ser nu är att istäcket i Arktis denna sommar ser ut att bli både tunnare och mindre än någonsin tidigare. Klimatförändringen slår med stor tydlighet i Arktis, och det förändrar gradvis förutsättningar för ett område som ju omfattar en betydande del av jordens yta. Vår viktiga uppgift i Arktiska rådet är att säkra att detta under förändrade omständigheter blir ett område för fredligt samarbete på folkrättens grund mellan alla dess stater. Det handlar inte om ny rivalitet på det sätt vi ibland ser spekulationer om. Det handlar om att steg för steg säkra ett nytt samarbete.

Vidgar vi perspektivet från det på detta sätt definierade närområdet möter vi en mer osäker och instabil bild än på mycket länge. Det gäller ju inte minst den ekonomiska situationen. Världen lyckades att ta sig ur den djupa nedgången 2008 och 2009 genom en utgifts- och kreditexpansion som byggde upp enorma skulder och som plötsligt bringade i dagen svagheter som byggts upp under lång tid.

Situationen inom euro-området och framför allt vissa av dess länder är vi alla bekanta med, och dessa frågeställningar kommer att dominera det europeiska samarbetet också denna höst. Vi har ett påtagligt intresse av att ansträngningarna att lösa de problem som uppstått och bygga ett starkare och bättre samarbete lyckas.

Vår välfärd hör ju intimt samman med den europeiska ekonomiska integrationens framtid. Men att det finns risker är samtidigt alldeles uppenbart. Samtidigt som vi tydligt ger vårt stöd till arbetet att stärka samarbetet kring euron är vi tydliga när det gäller den fundamentala betydelse som den europeiska inre marknaden har. Att ytterligare fördjupa och bredda denna är en nödvändighet för att skapa förutsättningar för bättre konkurrens- och tillväxtkraft i Europa i dess helhet. Jag talade om detta mer i detalj i ett anförande i onsdags. Men då är det också viktigt att den inte skapas institutionella eller andra lösningar som försvårar för den inre marknaden eller t o m riskerar att den splittras. Här är det uppenbart att vi har ett starkt intresse av starka och för alla gällande gemensamma europeiska institutioner.

Men den ekonomiska osäkerheten gäller inte bara Europa. USA har underskotts- och skuldproblem av än större magnitud än vad euro-området har, och oron för hur man skall hantera den så kallad fiscal cliff man står inför kommer med all säkerhet att växa. Vi ser ju också hur den kinesiska tillväxten håller på att mattas av. Bedömningarna inför de kommande åren bland experter divergerar starkt, men en omfattande rapport som Världsbanken nyligen tog fram tillsammans med kinesisk expertis talar tydligt om nödvändigheten av genomgripande reformer för att undvika en tilltagande besvärlig situation.

Också detta påverkar oss. Vi har ju en mycket påtaglig boom i betydande delar av norra Sverige. Cirka 60 procent av all den järnmalm som importeras i världen i dag importeras av Kina. Men under de senaste månaderna har priserna fallit med ca 20 procent i samband med att denna efterfrågan gått ned. Och till bilden av ekonomisk osäkerhet skall ju också läggas tendensen till starkt stigande priser på vissa livsmedel just nu. Att detta snabbt kan få politiska effekter i sköra samhällen vet vi väl.

Till den ekonomiska osäkerheten skall så läggas olika aspekter av politisk osäkerhet. I Ryssland har en ny version av Putin-regimen trätt fram. Vi hör mindre retorik om allmän modernisering, och mer om nödvändigheten av militär sådan. Men samtidigt har det växt fram en ny rysk medelklass som på sikt sannolikt kommer att ställa allt tydligare krav också på ett öppnare politiskt system.

I Kina står man inför ett totalt ledarskifte i samband med den kommande partikongressen. Man gör det i en situation där ekonomin saktar av och bilden av partiet och dess styre ju för ögonblicket inte är den bästa. Och där vissa spänningar i regionen ökar framför allt som en följd av de olösta frågorna kring den Sydkinesiska sjön.

I USA är det nu partikonventens tid inför presidentvalet i november. Det är de ekonomiska frågeställningarna som kommer att dominera och sannolikt också avgöra. Det finns en tydlig trötthet i landet efter två utdragna och kostsamma krig. Aptiten på nya engagemang förefaller begränsad. Men det kan trots detta inte uteslutas att utvecklingen i Levanten eller kring Iran på ett eller annat sätt kommer att tvinga sig på valdebatten och olika avgöranden. Och det är ju i utvecklingen i detta område som vi just nu har de allra mest akuta utmaningarna och riskerna.

Det som en gång kallades arabiska våren har ju blivit inledningen till en långt mer mångfacetterad utveckling. Medan utvecklingen i Egypten i alla fall i politiskt hänseende har stabiliserats - de ekonomiska och sociala utmaningarna växer samtidigt - ser vi hur det som blivit ett inbördeskrig i Syrien nu leder till ökade spänningar från Beirut till Bagdad och Basra och för all del också vidare till Bahrain och Gulf-staterna.

Och vi ser hur världssamfundets möjligheter att påverka utvecklingen är plågsamt begränsade. Vi gav ett starkt stöd till Kofi Annans ansträngningar att få till stånd en politisk lösning i Syrien, men tvingades som han att inse att splittringen i säkerhetsrådet inte gjorde det möjligt. Om Lakhdar Brahimi kommer att ha större möjligheter återstår att se. Öppningen för en politisk övergångsprocess av den art som skisserades vid den s k kärngruppens möte i Geneve kanske finns i en situation där ingen part ser någon möjlighet till renodlad militär seger inom rimlig tid.

Ett är klart: den sekulära syriska diktatur som Baath-partiet skapade kommer inte att överleva. Men om den kommer att ersättas av en sekulär demokrati, av en islamistisk sådan eller av en sekteristisk fragmentisering återstår att se. Ju längre konflikten pågår desto större är självfallet riskerna för att vi kommer att se den senare utvecklingen.

Och i detta ligger stora risker. Vi ser hur spänningar bygger upp mellan Shia och Sunni i hela regionen. Och de som tycker att man kan spela på dessa som ett led i ett försök att försvaga Iran leker sannerligen med elden. I vårt land finns närmare 50.000 personer med bakgrund i Syrien och då främst i dess olika kristna samfund. Redan nu ser vi hur flyktingströmmen också till vårt land börjar öka, men en förvärrad och tydligt sekteristisk konflikt riskerar att skapa en helt ny situation. Den omvandling av denna vidare region som vi såg början av under vintern 2010 kommer att pågå under betydande tid. Vi har bara sett början.

Motsättningarna kring Iran och dess nukleära program tillhör självfallet denna bild. Möjligheterna till en fredlig och rimlig lösning på denna fråga finns alldeles uppenbart, men om det kommer att gå att övervinna det djupa gap av ömsesidig misstro som finns, och nå en kompromiss som kan förankras också hos dem på ömse sidor där misstron är störst, är trots detta en öppen fråga. Men viktigt är att med förhandlingar steg för steg gå framåt. Att i en situation där IAEA:s inspektioner fortsätter och landet fortsätter inom ramen för NPT gå till militärt anfall mot Iran vore självfallet oacceptabelt och skulle med största säkerhet göra en redan instabil region än mer instabil.

Till den bredare bilden av instabilitet skall också läggas situationen i den breda regionen alldeles söder om Sahara med just nu situationen i Mali i fokus. Här berörs europeiska intressen direkt och tydligt, och vi har ett intresse att försöka att bidra till en stabilisering. De ljuspunkter som just nu kanske finns i Somalia har vi all anledning att ge allt vårt stöd. I ljuset av dessa och andra utmaningar är det uppenbart att vi har ett intresse av att stärka den gemensamma europeiska utrikespolitiken.

Rent allmänt ser vi fram mot en värld där vi måste ha ett mer "stöttåligt" europeiskt samarbete, och där vi tydligare måste utveckla de gemensamma instrumenten för att möta utmaningar och ta tillvara på möjligheter.

Steg för steg byggs nu EAS upp. Rom byggdes inte på en dag, och denna del av Bryssel knappast på bara några år. Och alla har kanske inte samma tydliga intresse som vi att ge det nya sitt helhjärtade stöd. På resor utom Europa har jag och åtskilliga av mina kollegor nu oftast talepunkter och underlag från EAS, och vid åtskilliga tillfällen har jag också EU-ambassadören som del av de mer officiella samtalen. Och erfarenheterna av detta har varit entydigt positiva.

Tillsammans med Polen, Italien och Spanien har vi nu tagit initiativ till att börja arbeta med vad vi kallar en European Global Strategy. Våra respektive utrikespolitiska tankesmedjor skall nästa år komma med ett förslag. Vi vill vidga debatten om Europas globala utmaningar, och bereda vägen för nya steg också när det gäller de instrument vi behöver. Och på den punkten har vi ju tillsammans med Finland lanserat tanken på ett s k europeiskt fredsinstitut för medling och informell diplomati i situationer som den mer formella diplomatin har svårt att nå. Jag hoppas också på en fördjupad diskussion om det säkerhetspolitiska samarbetet i Europa. Vi hoppas att den översyn som Frankrikes president beställt av den egna säkerhetspolitiken också kan ge nya impulser i den debatten. Jag tror realistiskt sett att vi måste räkna med att de regioner som vårt Europa gränsar till kommer att vara mindre stabila under de närmaste åren, och att vi gemensamt måste ha en beredskap för att hantera olika typer av kriser och spänningar. Och det är bara gemensamt som detta kan ske.

Till de frågor vi fortsatt prioriterar i det europeiska samarbetet hör ju självfallet utvidgningen. Vi välkomnar

att Kroatien kommer att bli ny medlem nästa sommar, och försöker steg för steg bereda vägen in i samarbetet för Balkans övriga länder. Om några veckor står vi värd för ett statsbesök här av Turkiets president Gül, och det skall självfallet ses mot bakgrund av vårt starka stöd för detta allt viktigare lands reformpolitik och europeiska strävan. Och alldeles självklart är ju också att vi på alla de sätt vi kan ger vårt stöd till Islands pågående förhandling om medlemskap. Ett vidare och större EU skulle ha större kraft och tyngd när det gäller alla de globala utmaningar vi står inför. Klimatfrågan talas det mindre om i dessa ekonomiskt besvärliga tider, men utvecklingen i Arktis visar med stor tydlighet dess betydelse.

Viktigt är självfallet att försöka stärka också det globala samarbetet. FN och inte minst dess fackorgans betydelse är uppenbar, och inte minst när det gäller de humanitära frågorna är våra insatser där av stor vikt.

Vi kandiderar ju nu till MR-rådet, och har redan arbetat aktivt och framgångsrikt där såväl med situationen i Iran som med frågan om nätfriheten. Och den senare frågan kommer att bli allt viktigare. Vi lever i en tid dominerad av Moore:s lag - att datorkapacitet fördubblas ungefär var 18:e månad, eller alternativt att priset halveras. Den har gällt sedan mitten av 1960-talet, och den kommer av allt att döma att ha kraft i alla fall under det kommande decenniet. Och det kommer att bli tämligen så revolutionerande. Nätverk i vidaste bemärkelse blir allt mer betydelsefulla. Ser vi bara på den del som är mobil datakommunikation räknar man med att den kommer att expandera med en faktor 15 under de kommande fem åren. De ekonomiska, politiska och sociala möjligheter som ligger i detta är enorma.

Vi ser det i dag inte minst i delar av Afrika. Men vi måste möta också riskerna. Att repressiva regimer begränsar information och frihet. Därför var det vi uppnådde i MR-rådet i somras av så stor betydelse, och vi kommer att fortsätta det arbetet under det kommande året. När jag i morgon tar emot min brasilianske kollega Patriota blir detta ett viktigt ämne. Vi måste också hantera sårbarheten i våra egna samhällen, och kanske se på möjligheten att förbättra det folkrättsliga skyddet mot cyberattacker av olika slag. Med Stuxnet passerades kanske ett Rubicon. Och som ett samhälle i den absoluta framkanten av den globala nätverksutvecklingen har vi all anledning att uppmärksamma de utmaningar som ligger i detta.

Vad gäller utrikesförvaltningen kommer åtskilligt att sägas under morgondagen. Låt mig bara säga att vi nu står på tämligen stabil ekonomisk grund. Det innebär inte att förändringarnas tid är över. Alls icke. Gammalt kan behöva rensas undan för att bereda plats för det nya. Vi skall vara en utrikesförvaltning i takt med en tid av hisnande globala förändringar.

Tre noteringar skulle jag dock vilja göra.

Den första är att vi måste fortsätta att satsa på offentlig och ofta digital diplomati. Det handlar om att föra ut bilden av vårt land och vår politik med de helt nya möjligheter som ju nu står till buds.

Den andra handlar om att vi måste fortsätta att vässa vår rapportering. Kanske måste vi bli snabbare, och inte sällan kan vi bli kortare. Viktigt är också att vi - och det gäller ju inte minst här hemma - blir mer inriktade på vad vi faktiskt skall göra. Det handlar förvisso om att analysera, men inte minst som aktiva medlemmar i EU handlar det ju i allt högre grad också om att agera. Vi måste fortsätta att ses som de som levererar idéer och genererar initiativ.

Och den tredje handlar om att vi ibland måste vara beredda att sticka ur hakan, vara obekväma och stå för våra värderingar. Vårt agerande i Vitryssland och i Zimbabwe är två exempel på det. Så kan vi kanske inte agera överallt - världen är som den är - men det får aldrig vara en ursäkt för att inte göra det någonstans alls.

#Utrikespolitik #Finland #Östersjön #Polen #Moldavien #Georgien #Ukraina #Belarus #Barentsrådet #Ryssland #USA #Kanada #Kina #VladimirPutin #Egypten #Mellanöstern #KofiAnnan #LakhdarBrahimi #Syrien #Iran #IAEA #Italien #Spanien #Frankrike #Stuxnet #Klimatförändring #Mänskligarättigheter #SauliNiinistö

Utvalda anföranden
Senaste publicerat
Arkiv
Taggar
Inga taggar än.