Anförande vid UD:s chefsmöte 2013
Anförande i Linköping, Sverige
Så ber också jag att få hälsa er alla välkomna till årets chefsmöte och hit till Linköping. Och detta är ju en innovation.
Men vi tycker att det är viktigt att än tydligare visa det vi alla ju i grunden vet - att Sverige är så mycket större, så mycket rikare och så mycket mer berikande än bara Stockholm.
Och varför då Östergötland och Linköping? Här är historiens rötter djupa.
På Rök-stenen kan vi stava oss igenom det första sammanhängande som skrivits i vårt land - världens längsta runskrift från för 1 200 år sedan.
Detta är folkungättens gamla bygder.
Här verkade den svensk vars namn genom historien kanske blivit mer spritt än någon annans - Heliga Birgitta som sedan 1999 också är hela Europas skyddshelgon.
Men här är också högteknologi, bildning och framtidstro.
Flygvapenmuseet ger en bild också av vår nations ansträngningar att klara gångna decenniers säkerhetspolitiska utmaningar.
Och arbetet fortsätter.
Den lika högteknologiska som internationella flyg- och rymdverksamheten och industrin sysselsätter här ca
18.000 människor.
Det är cirka en fjärdedel av den totala sysselsättningen.
Från utbildning av helikopterbesättning för kommande fredsuppdrag, över utvecklingen nu av i alla fall västra Europas mest avancerade luftförsvarssystem till ny teknologi och ny företagsamhet för obemannade flygsystem för mängder av kommande civila användningar.
Här finns ett kompetenscentrum av stor betydelse för Sveriges och för Europas framtid.
Och en del av det hoppas jag vi kommer att lära känna i dag - och sprida bättre kunskap om i de olika länder där vi dagligdags verkar.
Men min uppgift nu är nog främst att säga någonting om min syn på de utrikespolitiska uppgifter och utmaningar som väntar under det närmaste året.
Vi går just nu in i två ytterligt både intensiva och viktiga veckor - detta vårt chefsmöte är självfallet en viktig del av dem.
Under dessa kommer vi att ha besök av och överläggningar med tio andra utrikesministrar, och därtill kommer självfallet det första rent bilaterala besöket av en amerikansk president i Sverige någonsin.
Vi kommer alla att träffa Storbritanniens utrikesminister William Hague här på torsdag. Storbritanniens fortsatta engagemang i Europa är viktigt för oss alla.
Men mycket kommer att handla om vår egen del av detta Europa.
På fredag tar president Obama mot Estlands, Lettlands och Litauens presidenter i Vita Huset i Washington. Det är en relation vars styrka och stadga är viktig också för oss.
På måndag är jag värd för samtliga mina nordiska och baltiska utrikesministerkolleger i den vackra medeltidsmiljön i Visby.
Då kommer mycket att handla om det Östliga Partnerskapet.
Och på onsdag står statsministern värd för middag med president Obama och ledarna för våra nordiska grannländer.
En bred agenda förbereds för de samtalen. Därefter vidgas i alla fall mitt perspektiv något.
På fredag och lördag träffas alla EU:s utrikesministrar inte så långt härifrån - i Vilnius i Litauen för sedvanligt informellt möte.
Och som avslutning på dessa två veckor står jag på söndagen därefter i Stockholm värd för Brasiliens och Turkiets utrikesministrar - vi har en bred dialog om olika globala utmaningar.
Mitt i detta går självfallet också biståndsminister Gunilla Carlsson och handelsminister Ewa Björling på högtryck.
Gunilla skall iväg till Östafrika. Vårt engagemang i detta område är starkt.
Ewa är med när Emirates öppnar direktförbindelse mellan Stockholm och Dubai. Det handlar om ökad handel, om växande turism, om snabbt växande resande till det övriga Asien.
Den ekonomiska utvecklingen är alltid viktig. Den lägger grunden för mycket annat.
Just nu ser vi hur en viss normalisering efter en global period med mycket expansiv monetär politik leder till en ny och mer krävande situation för åtskilliga s k tillväxtekonomier.
Men samtidigt har innovations- och omvandlingsförmågan i den amerikanska ekonomin åter visat sina möjligheter, och vi har anledning att notera att ekonomin i Euroområdet nu försiktigt börjar att peka på plus.
Överraskningar kan ligga runt hörnet, och utmaningarna för Europa när det gäller global konkurrenskraft skall alls inte underskattas.
Men politiken kommer nu förhoppningsvis att kunna bedrivas med ett lite längre perspektiv.
I slutet av september samlas världens ledare så i New York för att utvärdera arbetet med de s k millenniemålen och dra upp riktlinjerna för framtiden.
Gunilla har ju deltagit i den högnivåpanel som lagt fram förslagen.
Trots de mycket påtagliga svårigheterna sedan den djupa ekonomiska kris som satte in 2008 är det oerhört mycket som uppnåtts under dessa decennier av allt djupare globalisering.
Individer, regioner och länder har lyfts ur misär och fattigdom som aldrig förr. Sjukdomar och farsoter har trängts tillbaka som aldrig förr. Nya teknologier har öppnat nya möjligheter som aldrig förr.
Och vi vågar tala med tillförsikt om möjligheterna under också kommande år. Till år 2030 borde den globala ekonomin komma att fördubblas.
Klyftorna mellan rika och fattiga länder kommer att fortsätta att minska.
Och de allra flesta utvecklingsländer borde kunna få en tillväxt som gör det möjligt att intill dess pressa ner den absoluta fattigdomen till under 5 procent.
Inte minst gäller det ju det Afrika vars nya möjligheter vi har försökt att sätta mer i fokus under det senaste året.
Om allt detta kommer att ske eller ej vet vi självfallet inte med absolut säkerhet.
Att det nu ligger inom ramen för det möjliga bär dock vittnesbörd om de enorma förändringar till det bättre som vår tid innebär.
Men det förutsätter en värld som i allt väsentligt är i fred.
Det förutsätter en globalisering som ger den fria handeln och de fria ekonomierna ökade möjligheter.
Och det förutsätter ett fungerande globalt samarbete - med den viktiga roll som inte minst FN och dess olika fackorgan har - för att säkra allt detta.
G20-mötet i St Petersburg i nästa vecka är viktigt också för oss, liksom självfallet diskussionerna i FN i september och inom IMF och Världsbanken vid dess årsmöten i Washington i oktober.
Och i diskussionerna i Stockholm nästa vecka kommer självfallet arbetet för att skapa ett transatlantiskt avtal för inte bara fri handel utan också fördjupad integration för inte minst investeringar att spela en viktig roll.
Det handlar trots allt om att förbättra förutsättningarna för närmare hälften av den globala ekonomin.
Lyckas de förhandlingarna mellan USA och EU blir vinsterna betydande inte bara för våra ekonomier, utan direkt och indirekt för att ge den globalisering som redan betytt så mycket ny styrka och kraft inför framtiden.
Den europeiska hösten 2013 - kort, som alltid - kommer att peka in i det viktiga året 2014. Då kommer det förvisso att blickas åtskilligt tillbaka.
För vårt lands del kan det finnas anledning att blicka tillbaka på 200 år av obruten fred.
Men än mer på hur vår värld sommaren 1914 kunde snubbla in i den världskatastrof som kom att förstöra så oerhört mycket under de mörka och fasansfyllda decennier som skulle följa.
Kommunismen, fascismen och nazismen. Rasläror och folkmord. Ett sargat, söndrat och in i vår egen tid bittert delat Europa.
Hösten och vintern 1913 och våren 1914 trodde de flesta att krig i större skala tillhörde en gången tid. Att man kanske äntligen stod inför den eviga freden.
Men plötsligt förenades alla de små kriserna, alla de tärande motsättningarna, alla de skiljaktiga perspektiven, alla de gjorda låsningarna i en utveckling som nästan okontrollerat förde till katastrofen och världskrigen.
Lärdomen av de åren får vi aldrig glömma.
Och när vi i maj nästa år på nytt går till val i de nu 28 EU-länderna för att välja det gemensamma parlament som ju genom Lissabon-fördraget fått en betydligt starkare ställning kan det nog finnas anledning att erinra också om detta.
Om den avgörande betydelse för vår egen kommande säkerhet och fred som arbetet med den europeiska integrationen, med dess olika gemensamma institutioner, faktiskt har.
Europa-debatten är viktig.
Vi möter också dem inom vårt land som vill stänga gränser, riva samarbeten och krypa in i gamla skal. Och de tendenserna ser vi ju också ute i andra länder.
Motståndet mot ytterligare utvidgning.
Tendensen att skylla också alla konsekvenser av egna misslyckanden och tillkortakommanden på Bryssel - gärna kompletterat med Berlin.
Motviljan mot ett samarbete som upplevs som alltför komplicerat.
Men inte minst på de områden som vi arbetar med är det ju uppenbart att vi snarast behöver ett starkare samarbete.
När den fortfarande gällande European Security Strategy skrevs 2003 kändes det naturligt att den inleddes med fanfaren att "Europe has never been so prosperous, so secure nor so free."
Det är inte nödvändigtvis fel, men idag känns den frasen inte lika självklar.
Och i den rapport om utvecklingen av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken som Catherine Ashton nyligen lagt fram är också tonläget ett annat.
Här heter det, att "the world as a whole faces increased volatility, complexity and uncertainty" - och att "Europe's geostrategic position today is marked by increased volatility, emerging security challenges, the US rebalancing towards the Asia-Pacific and the impact of the financial crisis."
Så är det - och detta kommer under kommande år att ställa nya krav på såväl den nationella som den europeiska och den transatlantiska säkerhetspolitiken - och framför allt på samspelet mellan dessa.
I en värld som kanske i vissa avseenden blivit mindre förutsägbar behöver vi ett europeiskt samarbete som är "stötsäkert".
Som för oss alla kan klara också kommande och oväntade kriser och utmaningar.
Det var ju nu ett tag sedan vårt land mer officiellt sade att vi möter olika hot också i samverkan med andra, och sedan dess har ju samarbetet när det gäller också säkerhets- och försvarspolitiken byggts ut.
I början av året presenterade vi en diger skrivelse till riksdagen om det intensifierade försvarspolitiska samarbetet mellan de nordiska länderna
Och försvarsberedningen har ju sedan dess kommit med nya tankar på hur det kan byggas ut ytterligare.
Under hösten inför mötet med Europeiska Rådet i december kommer vi att diskutera vad som kan göras mer inom EU i dessa hänseenden.
Och inte minst viktigt är att vi försöker ta fram en ny gemensam global strategi för Europa. Vi måste göra mer gemensamt.
Förvisso när det gäller insatser för att förebygga konflikter, hindra krig och försöka bygga fred i Europas närområdet liksom den vidare världen.
Men också i vårt eget närområde. I ett Arktis som blir allt viktigare. I det Östersjöområde där den allt intensivare trafiken nu bär upp mer än 10 % av den globala handeln.
Och här har vi också blivit öppnare om också den militära verksamhet vi ser. De närmaste månaderna kommer att se övningar från olika håll som säkert kommer att leda till ny uppmärksamhet.
Det är genom samverkan som vi bäst främjar stabilitet.
Och vi måste vidga perspektivet till de nya säkerhetsutmaningarna - våra samhällens säkerhet och våra ekonomiers utveckling är allt mer och mer beroende av de globala flöden, genom luften, över haven, i cyberrymden liksom uppe i yttre rymden.
Under de senaste åren har vi tillhört de som gått i spetsen för diskussionen om nätens frihet. Det arbetet skall vi fortsätta.
Det handlar ju om frihetens villor i en värld som i allt högre utsträckning är "on line" snart sagt i varje hänseende.
Men det kommer i tilltagande grad också att handla om säkerheten för dessa enormt betydelsefulla nätverk.
Och snabbt är vi ju på väg in i nya och utomordentligt viktiga diskussioner om brottsbekämpning, om underrättelseverksamhet och t o m om krigföring på och genom de nätverk som våra samhällen närmast explosionsartat blir allt mer beroende sv.
Också dessa diskussioner har vi ett utomordentligt starkt intresse av att vara en del av och försöka forma. Vi är och skall vara ett samhälle på framkanten av nätverksutvecklingen. Det gäller också vår utrikespolitik.
Samtidigt som vi diskuterar allt detta pågår ju översynen av den gemensamma European External Action Service efter dess första år.
Rom byggdes inte på en dag, men EAS har redan visat sitt värde, samtidigt som dessa första år har visat på nödvändigheten att gå vidare i en rad hänseenden.
Vi skall vara aktiva i det arbetet.
Jag har många gånger sagt att EU:s globala trovärdighet i mångt och mycket är en funktion dels av hur vi utvecklar våra samhällen och ekonomier och dels om hur vi har möjlighet att påverka utvecklingen i våra egna grannskap.
Och olika delar av grannskapspolitiken kommer att stå i centrum under hösten.
I november i Vilnius samlas för tredje gången EU:s och det Östliga Partnerskapets länder till toppmöte.
Färdigförhandlade s k DCFTA-avtal med Ukraina, Moldavien, Georgien och Armenien ligger då på bordet. I Ukrainas fall har det ju i teknisk mening varit klart för undertecknande sedan något år tillbaka, men försenats av landets ovilja att leva upp till rätt elementära politiska villkor.
Vad vi nyligen såg av plötsliga ryska handelsåtgärder mot Ukraina var en tydlig signal om att det finns krafter som inte stillatigande vill åse att den europeiska integrationen får ny kraft och nya möjligheter i dessa länder.
Och det vittnade om att vi kommer att ha anledning att ägna dessa områden stor uppmärksamhet inte minst under veckorna fram till mötet i Vilnius.
I sydöstra Europa saknas inte utmaningar.
Processen mellan Serbien och Kosovo har genom Catherine Ashton tagit stora steg framåt, men utmaningar återstår. Hela regionens successiva steg mot och in i EU är av avgörande betydelse för bestående och fördjupad stabilitet.
Och i det stora Turkiet hoppas vi intensivt att inte minst premiärminister Erdogan skall kunna föra den fredsprocess med kurdiska PKK som han så djärvt startat vidare.
Få saker vore viktigare för Turkiets europeiska framsteg och nationella stabilitet. Och om dess betydelse råder knappast någon tvekan.
Här hoppas vi också att alla fullt ut kommer att nyttja den öppning som nu kan finnas för att övervinna Cyperns tragiska delning.
Att vi har en huvudstad i ett EU-land som bittert sedan 1964 delas av en zon patrullerad av FN-trupper - när jag senast var där under kinesiskt befäl - är mer än en anomali.
Om det södra grannskapet talade jag tämligen utförligt när vi träffades förra året.
Om de allt starkare också sekteristiska spänningarna. Om de ofrånkomliga konsekvenserna av att man inte förmår klara de ekonomiska utmaningarna. Om riskerna för ett utdraget skede av instabilitet, söndring och strid.
Just nu är det Egypten och Syrien som står i fokus. Men Libyen och Irak förtjänar också uppmärksamhet.
Och Libanon liksom Jordanien påverkas ju allt djupare av alla Levantens växande strider.
I två avseenden finns det dock ljuspunkter - och i det allmänna mörkret finns det skäl att ta fasta speciellt på dem.
Att nu åter konkreta förhandlingar mellan Israel och Palestina om en fungerande tvåstatslösning kommit igång. I allt väsentligt är detta USA:s utrikesminister John Kerrys förtjänst.
Och att en i alla fall delvis ny ledning i Iran förefaller att sända ut signal om en mer konstruktiv ton i umgänget och förhandlingar med omvärlden inte minst i den nukleära frågan.
Om ett år kommer vi att veta om de förhoppningar som nu försiktigt tänts i bägge dessa hänseenden kan infrias - eller om vi också i dessa bägge hänseenden kommer att vara på väg mot nya konfrontationer.
Diplomatins uppgift är att hålla kriget på avstånd - här kommer det under det kommande året att vara viktigare än på många andra områden.
I tilltagande grad är det ju också stabilitet och utveckling i våra grannskaps grannskap som vi har kommit att bli engagerade i - från Somalia till Sahel, och bortom Rysslands slätter Centralasiens och Afghanistans utmaningar.
Med också svenska soldater från Bamako till Mazar-e-Shariff. Så arbetsuppgifter och utmaningar kommer vi inte att sakna.
De ständigt närvarande och ständigt viktiga konsulära uppgifterna. Att främja vår ekonomi och våra intressen i stort.
Att ge våra bidrag till det nordiska, europeiska och globala samarbete vars framgång är en avgörande förutsättning för vår egen nations fred, trygghet och välfärd.
Så låt mig då till slut bara tacka er alla för de insatser ni gjort - och för den gemensamma insats vi gör genom att för att inom en i stort sett oförändrade ekonomisk ram leverera en verksamhet som blivit allt bättre och allt mer betydelsefull för vårt land.