Anförande till minne av Anna Lindh
Anförande i Stockholm, Sverige
Jag tror jag minns nästan varje minut av det där dygnet för ett decennium sedan. Vi stod mitt uppe i en lika engagerad som viktig debatt.
Och Anna Lindh tillhörde dem som var engagerade mer än de flesta. Så inträffade det hemska.
Allt stannade upp.
Men det är inte främst för att minnas vi samlas här i dag. Utan för att blicka framåt.
Anna Lindh var engagerad. Hon var färgstark. Hon gjorde skillnad. Hon var en politiker i detta ords finaste bemärkelse.
Längre tillbaka i tiden hade Anna och jag förvisso stått på olika barrikader. Men då - för ett decennium sedan - stod vi bägge engagerade på samma.
Det handlade om Europa, om samarbete, om freden, och om Sveriges möjligheter. Om den samverkan över gamla gränser som skulle kunna göra oss till en starkare kraft för fred, frihet och försoning i Europa och i världen i dess helhet. Och om ett Sverige som helt och fullt, tydligt och engagerat, måste vara en del i detta arbete.
Som miljöminister hade Anna sett att bara samarbete över gränserna kunde klara problemen. Som utrikesminister hade hon sett kriget i Kosovo. Flyktinglägren. Lidandet.
Och hon hade konfronterats med konflikterna i Makedonien. Hur sargade samhällen kan leda till nya krig.
Hennes engagemang för fred och rättvisa mellan Israel och Palestina var djupt, äkta och ärligt.
Och hon kom att se Turkiets successiva väg till EU som bästa sättet att steg för steg garantera fulla fri- och rättigheter för alla dess medborgare.
I arbetet för allt detta byggde hon ständigt nya broar av samarbete. Här hemma i Sverige. I EU. Ute i världen.
Dagen efter det tragiska skrev jag att hon då var Sveriges mest respekterade politiker. Det var inte bara ord för och i just den stunden. Så var det faktiskt.
Det handlade om hennes person. Det handlade om hennes engagemang. Och det handlade om hennes öppenhet.
Allt detta skall vi minnas i dag. Därför att i detta ligger lärdomar för oss alla. Och därför att i det som engagerade Anna ligger uppgifter i dag och i morgon också för oss.
Låt oss minnas. Låt oss hedra henne.
Och låt oss - i vårt lilla land, i denna stora värld - aldrig glömma respekten för varandra. Och att det är långt mindre som skiljer än som förenar.