October 11, 2018

April 28, 2017

Please reload

Senaste publicerat

Uppdrag: utrikesminister

September 29, 2014

Anförande vid Utrikespolitiska institutet, Stockholm, Sverige

Det var i början av december 2006 som jag stod här och talade om en ny politik för en ny...

1/8
Please reload

Utvalda anföranden

Köpenhamns universitet

May 19, 2014

Anförande i Köpenhamn, Danmark

 

För hundra år sedan - våren 1914 - trodde nog de allra flesta i Europa att freden var säker.

 

Det andra Balkan-kriget hade just avslutats, och under de närmast föregående åren hade man mer eller mindre framgångsrikt lyckats att hantera olika  kriser.

 

Att spänningarna fanns var alldeles uppenbart, och då och då brände det till om Bosnien, kring Agadir, i Makedonien eller  någon annanstans.

 

Men mer eller mindre skicklig diplomati lyckades alltid på ett eller annat sätt lösa problemen. Så kom då den ödesdigra dagen den 28 juni.

 

Ärkehertigen Frans Ferdinand hade övertalats att besöka den österrikisk-ungerska arméns sommarmanöver i Bosnien, och besök hos stadens olika honoratiores tillhörde alldeles självklart den bilden.

 

Och plötsligt steg den unge Gavrilo Princip fram i ett hörn, avlossade sin pistol och ändrade Europas och världens  historia.

 

Dådet var kanske i sig inte fullt så märkligt i en tid av anarkister och terrorister och icke så få mord av denna natur.

 

Men inom en månad skulle det leda till att Österrike-Ungern förklarade Serbien krig. Och därmed utlöstes den kedjereaktion av olika förpliktelser och planer som byggts upp under år och som inom bara någon vecka ledde till en situation där alla de avgörande europeiska makterna förklarat krig mot varandra.

 

Det avgörande steget var när Wien förklarade Serbien krig.

 

Den hetsige generalstabschefen Franz Conrad von Hötzendorf hade försökt åtskilliga gånger förr, men denna gång fick han också den åldrande kejsaren med sig, och motvilligt också den ungerske premiärministern.

 

Och därmed var kriget ett faktum.

 

Här uppe i vår högan nord var det dock andra perspektiv och frågor som ditintills dominerat.

 

Sverige och Norge hade separerat fredligt 1905, och Norge var upptaget med att utveckla sin mer utåtriktade roll.

 

I Finland kämpade man mot en allt besvärligare förryskningspolitik - landet var ju sedan 1809 ett storfurstendöme i det ryska imperiet.

 

I Sverige rasade diskussionen om det möjliga ryska hotet, och det väldiga befästningsbygget uppe i Boden hade just avslutats.

 

Och här i Danmark handlade mycket - möjligen t o m det mesta - om relationen till Berlin. 1864 var ju inte så länge sedan.

 

Och kanske är det fortfarande så att våra perspektiv i viktiga avseenden skiljer sig från dem som dominerar i det övriga Europa.

 

I dessa dagar publiceras i kontinentens länder den ena boken efter den andra om de olika skeenden under dessa år som ledde fram till den stora europeiska katastrofen - för att de öppnade för den europeiska katastrofen under huvuddelen av det förra århundradet råder det ingen tvekan om.

 

Och det diskuteras intensivt om det finns lärdomar vi i vår tid kan dra av det som inträffade då. Men olika länder är upptagna av sina egna minnesbilder.

 

Här i Danmark förefaller, att döma av bokutgivningen, diskussionen om alla de händelser som förknippas med årtalet 1864 att stå i centrum.

 

I Norge firade man i lördags 200-årsdagen av den författning i Eidsvoll som markerade det slutgiltiga brottet med Danmark och som lade grunden för det Norge som - med gemensam kung med Sverige till 1905 - gradvis skulle växa fram.

 

I Finland börjar man försiktigt fundera på hur det egentligen skall gå till att om några år fira 1917 - Rysslands olika revolutioner, och Finlands frihets- och  inrikeskamp.

 

Och i Sverige talas det lite mer idylliskt om att vi nu faktiskt haft fred i inte mindre än 200 år.

Inte i världen. Inte i Europa. Inte i Norden. Men i alla fall Sverige - och det finns de som tycker att det perspektivet nog räcker.

 

Samtidigt är detta ett minnesår också i andra avseenden.

 

Det är 75 år sedan det andra världskriget bröt ut - på sitt sätt en förlängning av det första.

 

Och det är 25 år sedan muren i Berlin föll - på sitt sätt en konsekvens av det andra världskrig som var en följd av det första som utlöstes just av händelserna nere i Sarajevo den där sommardagen för hundra år sedan.

 

Historien kastar alltid långa skuggor. Vi glömmer det ibland, men vi kommer trots det sällan ur dem.

 

Om vi vet var ansvaret låg för det som hände för 75 år sedan - det andra världskrigets utbrott - finns det fortfarande inte tillstymmelse till konsensus om var ansvaret låg för den stora katastrofen 1914.

 

Skall allt skyllas på den unge Gavrilo Princip och hans uppdragsgivare? Eller på den påtagligt hetsiga stämningen i Wien och det den ledde till? Eller på den tyske kejsaren Wilhelm som glatt drogs med i detta? Eller på de mekaniska mobiliserings-, transport- och anfallsplaner som i och med detta drogs igång i St Petersburg, Berlin, Paris och Wien?

 

Diskussionen genom decennierna visar att det inte finns något enkelt svar. 1939 är enkelt.

1914 är svårt.

 

Men i detta ligger kanske också det avgörande svaret och den avgörande lärdomen.

 

När det finns ett tydligt hot borde det vara lättare att mobilisera diplomati och politik för att möta detta. Att det misslyckades under åren fram till september 1939 förändrar inte den saken.

 

Att det lyckades under decennierna från slutet av 1940-talet fram till Sovjetunionens upplösning i december 1991 visar att det faktiskt är möjligt.

 

Men 1914 var hotet inte ett - hotet var intet, som plötsligt blev allt.

 

Avgörande var avsaknaden av mekanismer för att hantera och möta konflikter.

 

Den s k Heliga Allians som hade fungerat under ett antal decennier efter Wien-kongressen 1815 fanns inte längre.

 

Det var inte samarbetet, utan rivaliteten, som dominerade relationerna mellan de avgörande europeiska makterna.

 

Ett växande och självmedvetet Tyskland. Ett utmanat Storbritannien. Ett sakta sönderfallande osmanskt imperium. Ett Ryssland i allt djupare intern kris. Ett internt och externt balanserande Habsburg-välde. Ett Frankrike fortfarande sargat efter nederlaget 1870.

 

Och i en sådan situation - där det som skiljer uppfattas som mer än det som förenar - kan även den minsta motsättning leda till en betydande konflikt.

 

Ett tag kan det gå att hantera dem, men förr eller senare finns risken för att allt spårar ur. Och i grunden var det just detta som hände den ödesdigra sommaren 1914.

 

Ingen trodde att det kunde ske. Men alla var ändå på ett eller annat sätt medskyldiga till att det skedde. Det var ett Europa dominerat av de stora imperierna.

 

Men med kriget slets dessa sönder inte bara av de sociala spänningar som kom att utlösas, utan också av den nationalism som ju kom att bli ett av det gångna århundradets avgörande gissel.

 

Att i vår egen del av Europa Polen kunde återuppstå och Finland, Estland, Lettland och Litauen växa fram som självständiga nationer var självfallet riktigt och bra.

 

Men på många andra håll blev det successivt annorlunda.

 

Och snart kom föreningen av nationalismens och revisionismens krafter - ofta under fascistisk flagg - att riva sönder försöken att bygga en stabilare fredsordning efter det första världskriget.

 

Versaille-freden beskrivs inledningsvis som "the peace to end all wars". Men ordlekarna sedan dess har visat på en annan verklighet.

 

David Fromkin skrev sin bok om "a peace to end all peace" - och Margaret MacMillan har ju nu skrivit sin om "the war that ended peace".

 

Det blev en fred som beredde vägen för ett nytt krig. Och det andra världskriget slutade utan en fred utan gled i stället över i det kalla kriget i det delade Europa.

 

Men det var i skyddet av dettas transatlantiska förankring som Europas demokratier gradvis började att bygga det mer djupgående samarbete som med den ekonomiska integrationen som främsta instrument strävade efter att bygga en mer varaktig fred.

 

När även Danmark 1973 tog steget in i detta samarbete var det nog de ekonomiska frågorna som kom först.

 

Men när Sverige och Finland tog samma steg 1995 var det alldeles uppenbart att den politiska strävan att försöka bygga en fungerande ny europeisk fredsordning var dominerande.

 

Det sovjetiska imperiet hade fallit samman. Och vi stod inför uppgiften att bygga en ny europeisk fredsordning - efter den från 1815 som hade fallit samman, efter den från 1919 som misslyckats så tragisk och efter den som aldrig blev av efter 1945.

 

Utvidgningen av såväl den Europeiska Unionen som Nato med dess tydliga försvarsåtagande till de central- och östeuropeiska staterna för ett decennium sedan var självfallet av alldeles avgörande betydelse.

 

Demokratierna säkrades, rättssamhällena stärktes, ekonomierna reformerades och nya samarbetet vävde nya beroenden.

 

Viktiga var också de principer som lades fast i olika överenskommelser under dessa viktiga år i 1990-talets inledning. Och en avgörande sådan var att existerande gränser skulle respekteras och aldrig fick ändras med våld.

 

I separata överenskommelser och avgöranden lades denna princip fast också för de existerande interna gränserna i f d Sovjetunionen och i det som snart blev f d Jugoslavien.

 

Europas gränser är oftast ett resultat av Europas krig.

 

Ibland kan de vara naturliga, eller gradvis kommit att bli det, men det saknas inte fall där de på ett eller annat sätt skulle kunna ifrågasättas.

 

Men principen att de skulle respekterades lades fast utifrån den historiska insikten att började man ändra de gränser som oftast dragits med blod skulle blodet snart börja att flyta igen.

 

Och i allt väsentligt har denna princip respekterats.

 

I Tjeckoslovakien beslutade tjecker och slovaker att fredligt gå olika vägar.

 

Och under ett decennium av krig i f d Jugoslavien var vi bestämda med att inga omröstningar och inga nationalistiska drömmer fick ändra de gränser som lagts fast.

 

Hade så skett hade detta decennium med all sannolikhet blivit ännu mycket värre än vad det blev. Tänk bara på Bosnien.

 

Också i det f d sovjetiska området har denna princip respekterats.

 

För all den avsky vi kunde känna för de metoder som användes i de två Tjetjenien-krigen ifrågasatte vi aldrig Rysslands territoriella integritet. Och den princip vi då tillämpade i norra Kaukasus har vi också hållit fast vid i södra Kaukasus.

 

Den djupa europeiska kris vi i dag står mitt uppe i har sin grund i att Ryssland inte längre respekterar de principer för Europas fred och säkerhet som vi alla lade fast för ett kvarts sekel sedan på grundval inte minst av de bittra erfarenheterna under de mörka decennierna sedan 1914.

 

Låt oss vara tydliga: Det handlar i varje del om en av Ryssland framdriven kris.

 

Det var Ryssland som plötsligt vägrade Ukraina rätten att ha ett frihandelsavtal med EU - efter det att man under lång tid haft ett frihandelsavtal med bl a Ryssland.

 

Det var Ryssland vars federationsråd så gott som över en natt gav sin krigsmakt mandat att ingripa varhelst på grannstatens territorium för att, som det sades, normalisera situationen.

 

Det var Ryssland som först ockuperade och sedan illegalt annekterade Krim efter det att man mest explicit i det s k Budapest-memorandumet 1994 hade garanterat Ukrainas territoriella integritet.

 

Och det är Ryssland som i dag inte minst genom sina media, men också på andra sätt, driver en politik tydligt inriktad på att destabilisera Ukraina.

 

Varje steg i denna kris har drivits fram av aktiva ryska steg. Och ingenting av detta hade behövt ske.

 

Frihandels- och samarbetsavtalet mellan Ukraina och EU hade i grunden varit bra också för Ryssland, eftersom en bättre ukrainsk ekonomi självfallet ligger också i dess intresse.

 

Och alldeles oavsett hur illa man i Kreml må ha tyckt om de starka krav på reformer och demokrati som kom att dominera den Maidan-rörelse som växte fram i protest mot det ryska trycket så gav det ingen rätt alls för Ryssland att invadera och stycka Ukraina.

 

Men än mer alarmerande än det man redan gjort är en del av det man sagt för att rättfärdiggöra detta.

 

Man har lanserat en doktrin om rätt till också militärt ingripande i andra länder i akt och mening att skydda vad man definierar som sina ryska nationella rättigheter.

 

Och president Putin gett relief till denna genom att tala om den ryska nationen som uppdelad i olika stater, därmed öppnande också för tolkningen att han i en framtid kan tänka sig att med de medel han har ändra detta förhållande.

 

Ser man detta som en helhet handlar det om ett tydligt försök till revision av hela den ordning som etablerats i de östligare delarna av Europa under det senaste kvartsseklet.

 

Och en revision som inte skyr användande av också de militära instrumenten. I denna utveckling ligger alldeles självklart betydande faror.

 

För Europa och vår fredsordning i dess helhet. Men också - och det är viktigt - för Ryssland självt.

Skulle man lyckas att destabilisera Ukraina skulle det riskera att skapas en situation där vi inte kan bortse från risken av ett direkt och komplicerat krig mellan Ryssland och Ukraina.

 

En sådan konflikt skulle, enligt min mening, vara förödande för bägge dessa länder, och därmed för en mycket stor del av Europa.

 

Jag hoppas bara att man tänker efter djupare och längre i Kreml 2014 än vad man gjorde i t ex Wien 1914. Det kan sluta väldigt illa - det har gjort det förr.

 

För vår del är det alldeles avgörande att i detta läge värna, vårda och vidareutveckla våra europeiska och transatlantiska  samarbeten.

 

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inom den Europeiska Unionen är av starkt ökande betydelse i ett läge där fundamentala principer för vår säkerhet ifrågasätts.

 

Och alldeles självklart har det gemensamma försvarsåtagandet inom Nato stor betydelse inte bara för de länder som direkt omfattas av det, utan för stabiliteten i Europa i dess helhet.

 

Det är en stark och fungerande Europeisk Union som också kan ge konkret hjälp och stöd till Ukrainas stabilitet,  demokrati  och reformansträngningar.

 

Det primära i vår politik just nu är inte att skada Rysslands ekonomi genom olika sanktioner - det är nog svårt att åstadkomma mer i det avseende än vad Rysslands egen politik just nu gör.

 

Valutautflödet ur landet är just nu enormt - och inflödet av investeringar så gott som obefintligt. Det finns en risk att landet dräneras på sin framtid. Det ligger inte i någons intresse.

 

Det primära i vår politik är i stället att hjälpa Ukraina för att på det sättet blockera rysk destabilisering och revisionism.

 

Och nästa helg blir viktig.

 

Vi väljer i 28 länder våra representanter till Europaparlamentet.

 

Och den avgörande frågan i det valet i denna stund är självfallet om vi vill försvaga eller förstärka det europeiska  samarbetet.

 

Ett försvagat och splittrat Europa skulle tveklöst spela destabiliseringens och revisionismens krafter i händerna. Vi vet var man skulle applådera detta.

 

Och tyvärr skulle detta riskera att leda till ett instabilare och i sin förlängning t o m farligare Europa.

 

Det är viktigt att det perspektivet är tydligt och klart i våra nationella debatter under de dagar som återstår till den 25 maj.

 

Det handlar nu inte främst om den ena eller andra detaljen i Bryssel. Det handlar nu först och främst om förutsättningarna för fred och frihet i framtidens Europa.

 

Och samtidigt går Ukraina till val för att i demokratisk ordning välja en ny president efter den som så nesligt övergav sin post och övergav sitt land.

 

Att det finns de som med vapen i hand och med hot i sina ord vill stoppa det valet får självfallet inte minska vårt stöd till att ge Ukrainas folk dess demokratiska möjligheter.

 

Att blicka bakåt och försöka att lära av historiens misstag är viktigt, och måhända gör vi det för lite i den politiska debatten i våra respektive länder.

 

Men anledningen till att det är viktigt är ju att bidra till att forma en politik som blickar framåt. Perspektivet på och lärdomarna från 1914, 1939 och 1989 är förvisso mycket viktigt.

 

Men än viktigare är perspektivet på den politik som skall föra oss mot - säg 2039, om ett kvarts sekel, fem europeiska  mandatperioder  framåt.

 

Då kommer vi att leva i en annan värld.

 

Jag föddes i en värld med lite mer än två miljarder människor.

 

I dag lever vi i en värld med sju miljarder människor. Och är på väg mot en med upp mot nio miljarder. I den morgondagens värld kommer vi européer att vara mindre än 7 procent.

 

Och den andel vår ekonomi - fortfarande världens enskilt största integrerade ekonomi - är av den globala ekonomin kommer successivt att sjunka i takt med att Asiens och Afrikas miljarder reser sig ur fattigdom.

 

Det säger sig självt att detta är en värld som i dess helhet ställer nya krav på samarbete för att klara de utmaningar som är gemensamma. Klimatfrågan är bara ett av många exempel på det.

 

Och det säger sig självt att det bara är i samarbete som vi européer kan vidga utrymmet för våra värderingar och värna de intressen som är våra. I morgondagens värld är även de största av våra europeiska nationer för små.

 

1914 var det makternas rivalitet och avsaknaden av samarbete som förde Europa till krig och katastrof.

 

När vi nu - ett sekel senare - ser tillbaka på det gångna seklets lärdomar, den aktuella europeiska krisen och den kommande världens alla utmaningar är ingen slutsats starkare och viktigare än den om behovet av ett starkt, fungerande och framtidsinriktat europeiskt samarbete.

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload