October 11, 2018

April 28, 2017

Please reload

Senaste publicerat

Uppdrag: utrikesminister

September 29, 2014

Anförande vid Utrikespolitiska institutet, Stockholm, Sverige

Det var i början av december 2006 som jag stod här och talade om en ny politik för en ny...

1/8
Please reload

Utvalda anföranden

Vi måste våga ingripa - trots Srebrenica

July 10, 2015

Artikel i Aftonbladet

 

Det var tisdagen den 11 juli 1995 som bosnienserbiska styrkor under generalen Mladic tågade in och erövrade den FN-skyddade enklaven Srebrenica i östra Bosnien.

 

Och det kom att bli inledningen till det som FN:s krigsförbrytartribunal ICTY slagit fast som folkmord - det största brottet mot mänskligheten i Europas historia under det senaste halvseklet.

 

Förra veckan satt jag i mer än två dygn i Haag tillsammans med många av de inom och utom FN-systemet som på ett eller annat sätt var med i kriget i Bosnien sommaren 1995 och sökte nya svar på de frågor som plågat så många så länge.

 

Då - sommaren 1995 - hade jag ju bara några veckor innan tillträtt som EU:s representant i de politiska fredsansträngningarna. Jag hade just klarat av mina första rundor av samtal runt om i regionen, och försiktigt börjat ett mer målmedvetet arbete för en fredlig lösning.

 

Men sedan kom Srebrenica. Allt kastades över ända. Hur kunde detta ske? Kunde det ha förhindrats? Och kan vi vara säkra på att något sådant inte händer igen? Våra frågor var många. När vi gick igenom allt som hände var det tydligt att det var våren 1993 som grunden lades till katastrofen sommaren 1995. Dels var det då den politiska fredsprocessen i Bosnien havererade. Kriget hade då pågått sedan i april 1992. Inte minst var det den nyvalda Clinton-administrationens tydliga motvilja som dömde den fredsplan som arbetats fram gemensamt av FN:s och EU:s representanter till misslyckande. I själva konflikten fanns det förvisso också de som stretade mot, men det hade nog kunnat övervinnas.

 

Och det skulle dröja ändå till sensommaren 1995 innan en realistisk fredsprocess kunde återupprättas. Under tiden bara fortsatte kriget. Dels inrättades under våren 1993 under former som kan diskuteras de så kallade fredade områdena - varav Srebrenica var den mest uppmärksammade - med ett vagt löfte att alla där på ett eller annat sätt skulle skyddas av FN.

 

Men som så många andra gånger var FN:s säkerhetsråd borta i New York bättre på att proklamera politiken än på att se till att det fanns militära resurser att genomföra den. FN-ledningen krävde rejält med soldater för att kunna leva upp till löftet - men säkerhetsrådet tyckte det räckte med betydligt färre.

 

Så kriget bara fortsatte utan en realistisk fredsprocess. Och diplomaterna i New York fattade fina beslut som näppeligen kunde förverkligas ute i krigets brutala verklighet. Vägen till katastrofen var beträdd. Det var på sommaren 1995 som kriget sköt fart på allvar igen. Det fanns en strävan från alla sidor att skaffa sig bättre positioner inför det slutspel som man trodde - och hoppades! - skulle komma relativt snart.

 

Då fanns det i det isolerade Srebrenica ca 42.000 människor. De allra flesta var flyktingar från den brutala etniska rensningen av övriga delar av Drina-dalen. Hopträngda. Ofta desperata. Med brister på nästan allt eftersom försörjningen av enklaven blivit allt svårare. Och av dessa skulle ca 7.000 - det är den siffra som ICTY nu uppger - komma avrättas i det folkmord som följde efter den 11 juli. En central fråga i våra diskussioner i Haag var - med stöd av allt det som vi nu vet - om det fanns någon förvarning och om detta därmed kanske hade kunnat förhindras.

 

På den första frågan måste svaret bli ett entydigt nej - och det trots alla uppgifter om motsatsen som ofta cirkulerar.

 

Numera vet vi genom ICTY:s arbete dessutom att intill lördagen den 9 juli var målet för den bosnienserbiska attacken inte heller att erövra Srebrenica i dess helhet. Man vill minska dess storlek och skära av fler av dess kontakter.

 

På den punkten var de bedömningar som FN-kommandot då gjorde korrekta upp till den tidpunkten. Varför general Mladic sedan ändrade målet för den militära operationen kan vi tills vidare bara spekulera om. Kanske hade man sett att försvaret av Srebrenica var svagt - svagare än vad man hade trott. Kanske var det någonting annat som drev fram beslutet. Vi vet inte.

 

De bedömningar som FN:s krigsförbrytartribunal ICTY nu gör är dessutom att beslutet att avrätta de tusentals "krigsfångar" som man plötsligt fick, och senare de i övrigt man fick tag på, sannolikt inte fattades förrän på kvällen den 11 juli. Generalen Mladic hade ju marscherat in i staden på eftermiddagen samma dag.

 

Varför? Vi vet inte det heller. Åter kan vi bara spekulera om vad det var som ledde till detta fasansfulla beslut. Självfallet ägnade vi i våra diskussioner i Haag betydande tid åt frågan om enklaven ändå inte just dessa dagar hade kunnat försvaras. Mycket kom att handla om huruvida den insats av flygunderstöd från Nato som kom den 11 juli - och som i sak inte åstadkomma särskilt mycket; CIA:s beskrivning senare var att den var militärt betydelselös - hade kunnat påverka utvecklingen om den hade satts in ett dygn tidigare.

 

Och även om detta kan man bara spekulera. Min egen bild är att mer robust försvar på marken sannolikt kunde ha gjort viss skillnad. Och det gäller såväl den alltför svaga holländska FN-styrkan som de bosniska styrkor som ju fanns in enklaven. Den serbiska attacken skedde trots allt med en rätt begränsad styrka. Några dygn av tappert försvar hade kanske kunnat mobiliserat kraftfulla internationella eller andra insatser. Nu gick allt så snabbt.

 

Bara några kvarter från våra diskussioner i Haag fortsätter FN-rättegången mot Ratko Mladic. Den mot den bosnienserbiske politiske ledaren Radovan Karadzic är avslutad, och nu väntar man bara på domen mot slutet av detta år.

 

Kanske kommer den fortsatta rättegången mot Mladic och domen mot Karadzic att ge nya svar. Alldeles avgörande är självfallet att de bidrar till att rättvisa skipas. Men viktigast är självfallet slutsatserna för framtiden. Misstagen från våren 1993 får inte upprepas.

 

Det måste finnas en trovärdig och tydlig fredsprocess i varje konflikt - hur svår och utsiktslös den än kan se ut att vara. Och FN och världen skall inte lova mer än vad man man hålla.

 

Vackra tal och resolutioner i New York hjälper ensamma föga. Under Bosnien-krigets år fattade FN:s säkerhetsråd beslut om mer än 200 resolutioner och uttalanden. Kaskaden av karska beslut i New York betydde ofta föga ute i krigets kalla verklighet.

 

Efter tragedin i Srebrenica fanns det förståeligt nog många som ville döma ut det som FN och dess styrka UNPROFOR gjorde i Bosnien helt och hållet. Men det vore orättvist.

 

Det skall inte glömmas bort att FN:s ledning ursprungligen sade att det inte fanns förutsättningar för någon fredsbevarande operation - det fanns ju ingen fred att bevara! - men sedan kördes över av säkerhetsrådet.

 

Och det formella mandatet för FN-styrkan var ju ursprungligen att underlätta och säkra arbetet med att ge humanitär hjälp. Min bestämda uppfattning - såväl med utgångspunkt från det arbete som gjordes av fem svenska FN-bataljoner som mina egna mer handfasta erfarenheter under krigets yttersta slutskede - var att detta dock var en insats som med alla sina brister räddade många många tiotusentals människors liv.

 

Om vi bara hade stannat hemma, och bara låtit vapnen flöda till alla som ville, hade det alldeles säkert blivit ett både längre och brutalare krig. Många många fler hade förlorat livet. Jag fruktar vi hade fått se än fler Srebrenica.

 

En fara i dag är att länder efter det trauma som misslyckandet i Srebrenica lämnat efter sig helt enkelt inte vågar att delta i krävande fredsoperationer. Det är enklare att sitta hemma och göra uttalanden än att ta allvarliga risker ute i en ytterligt komplicerad situation.

 

Men det skulle bädda för nya tragedier. Vi måste våga försöka även i situationer där det tyvärr aldrig, hur mycket vi än försöker, kan uteslutas att vi kommer att misslyckas.

 

Srebrenica var ett misslyckande som än i dag traumatiserar FN och dess olika fredsoperationer. Att vi måste lära oss av det misslyckandet är en enkel sanning. Om man gjort det i FN:s säkerhetsråd är högst tveksamt. Nu spelades det politik där, och resultatet blev att man inte kunde ena sig om en resolution om vad som hände i Srebrenica. Det misslyckandet var dubbelt olyckligt.

 

Dels för att det visade splittring i en fråga där vi aldrig får vara splittrade. Och dels därför att det riskerar att politisera och försvåra den försoning som måste grundas i respekten för de slutsatser som ICTY kommer fram till.

 

Lika viktigt som att vi lär oss av misslyckandet är att det inte förlamar våra ansträngningar att göra de insatser som faktiskt kan göras.

 

Trots misslyckandet, tragedin och folkmordet i Srebrenica: vi räddade många fler under det grymma kriget i Bosnien än vad som skett i det kanske än mer grymma krig som sedan år förstör och förgör Syrien.

 

Och Bosnien? Ja, vi hamrade fram ett slut på kriget genom fredsavtalet i Dayton mot slutet av november. Enkelt var det inte, och många problem blev hängande i luften.

 

Men det var viktigt att sluta dödandet. Inga fler Srebrenica!

 

Alltför många kom dock att se freden som en fortsättning av kriget med andra medel. Att misstron satt djupt var inte svårt att förstå. Ändå borde mer ha gjorts under dessa 20 år för att övervinna den, bygga en verklig fred och gå vidare.


Det förblir Bosniens viktigaste uppgift i dag.

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload