October 11, 2018

April 28, 2017

Please reload

Senaste publicerat

Uppdrag: utrikesminister

September 29, 2014

Anförande vid Utrikespolitiska institutet, Stockholm, Sverige

Det var i början av december 2006 som jag stod här och talade om en ny politik för en ny...

1/8
Please reload

Utvalda anföranden

Nu är det allvar för hela Europa

June 26, 2016

Artikel i Dagens Industri

 

Premiärminister David Camerons nederlag i folkomröstningen om EU är den enstaka mest betydelsefulla händelsen i Europa sedan Berlinmuren föll 1989. Just nu är det de omedelbara konsekvenserna som står i centrum.

 

Den brittiska inrikespolitiken är upp-och-nedvänd, och kommer så att förbli under åtskilliga år framöver. Och det är uppenbart att de som för några dagar sedan talade varmt om utträdets alla fördelar nu svävar påtaglig på målet om hur och när det faktiskt kommer att ske. Eftertankens kranka blekhet lyser i ansiktet på åtskilliga av dem.

 

Men utträdet kommer att ske, och parallellt med det måste Storbritannien definiera hur man vill se sin nya roll i Europa och relation med EU och dess inre marknad. Den processen kommer knappast att bli enkel, och den kommer sannolikt att ta sin tid.

 

Om Storbritannien helt och fullt vill vara med i den inre marknad som landet ju har varit drivande för ska självfallet EU vara öppet för det. Det vore dessutom entydigt i Sveriges intresse att så blev fallet.

 

Men villkoren skulle bli de villkor som i dag bland andra Norge har, och om detta kommer att vara acceptabelt för de brittiska politiker som på ett eller annat sätt tar över är dessvärre tveksamt. Det var knappast det som de utlovade i sin yviga retorik före den 23 juni.

 

Och då är det sannolikt att Storbritannien, i alla fall inledningsvis, kommer att falla tillbaka i samma relation till EU som andra WTO-länder har. Varuhandel får vissa tullar, men allvarligast blir självfallet konsekvenserna för en viktig brittisk servicesektorn som får dramatiskt försämrade möjligheter.

 

Allvarliga som de ekonomiska konsekvenserna för i första hand Storbritannien kan bli i en sådan situation, är det dock de vidare politiska konsekvenserna som oroar mest.

 

För Storbritannien står sannolikt hotet mot det Förenade Kungariket främst. Ett skotskt utträde ur Storbritannien kan snabbt följa det brittiska utträdet ur EU. En balkanisering av de brittiska öarna är inte längre otänkbar.

 

Men vi bör vara klara med att inte heller detta ligger i vårt vidare intresse. Ett Europa där också stater fragmentiseras blir sannerligen inte ett stabilare och bättre Europa.

 

För Europa i dess helhet innebär det brittiska beskedet att den integrerade kraft som EU har haft under snart sex decennier allvarligt kommer att försvagas, och konsekvenserna av det på sikt kan bli mycket allvarliga.

 

Vi ska inte glömma att det var magnetismen i denna integration som förenade forna fiender, stabiliserade sköra demokratier vid Medelhavet och möjliggjorde övergången i Central- och Östeuropa efter det sovjetiska väldets fall. Europa kunde ha sett mycket annorlunda ut.

 

Och det var denna dragkraft som under ett skede möjliggjorde en demokratisering och reformering också av Turkiet, och som gjorde det möjligt att börja läka de djupa såren efter krigen på Balkan.

 

Men nu skallar ropen från England om att ”vi vill ha vårt land tillbaka”, och risken för att vi kommer att höra samma rop i falsett från andra och skörare delar av Europa är nog dessvärre högst påtaglig. Ställs åter nation mot nation visar oss dessvärre historien hur det kan gå.

 

Historiens pil i Europa riskerar att vända – från försoning och integration till separation och återgång till forna tider. Att det inte bara riskerar att bli ett Europa med minskade möjligheter till ekonomisk och social utveckling, utan också ett osäkrare och farligare Europa, är dessvärre ofrånkomligt.

 

För Sveriges del måste vi göra allt som står i vår makt för att förhindra en sådan utveckling. Jag hoppas också att Sverige under en tid får en av de roterande platserna i FN:s säkerhetsråd. Men lika tydlig som jag är på detta är jag på att utrikespolitikens viktigaste uppgifter nu ligger i just den europeiska situationen.

 

För en europeiskt aktiverad utrikespolitik handlar det omedelbart om att tillvarata uppenbara svenska intressen, och i perspektivet bortom detta att vara med och forma ett post-brittiskt effektivt, fungerande och inkluderande europeiskt samarbete.

 

Officiellt är det nu så att den överenskommelse som David Cameron ingick med EU i februari inte längre gäller.

 

Men det finns delar av denna som tydligt ligger i Sveriges intresse, och där det måste vara en prioriterad och omedelbar uppgift att bygga en koalition av länder inom EU som har samma intresse. Jag tänker först och främst på att euroländerna i sina beslut inte får trampa övriga länders intresse på tårna.

 

Sverige och Storbritannien står varandra nära. Det finns drag i historia och tradition som förenar oss. Stockholm och London är de europeiska huvudstäder som i modern tid aldrig sett främmande trupp marschera oinvigda på sina gator.

 

Men trots detta är det uppenbart att vi nu måste fokusera på att bygga tätare förbindelser med andra avgörande europeiska länder. Det blir Berlin snarare än London som blir den politiska dominerande metropolen i vår del av Europa.

 

Och i ett läge där den europeiska osäkerheten ökar har vi nog anledning att värna än tydligare om det nordeuropeiska samarbetet. Ett också säkerhetspolitiskt mer integrerat Norden och Östersjöområde, med tydlig länk över Atlanten, har nu blivit viktigare. Det kommer säkert att ta sin tid innan alla inser att detta stavas N-A-T-O, men sådan är faktiskt situationen.

 

Det är viktigt att vi också drar lärdomar i vår egen inrikespolitik av den inrikespolitiska katastrofen i Storbritannien.

 

Alltför länge var det alltför populärt i den brittiska debatten att kokettera med kritik av Bryssel, och detta fick ständig föda av viktiga medier vars rapportering i vissa fall inte kan beskrivas som annat än medvetet och konsekvent lögnaktig.

 

I hög grad gällde detta självfallet i det konservativa partiet. Alla inledde allt med att säga att de var ”euroskeptiker”. Intet gott fick sägas om EU. Och då är det kanske inte så förvånande att detta inte gick att vända med några snabba veckor av kampanj. Man tvingas nu skörda vad man under lång tid sått.

 

Om det varit elände i det konservativa partiet, har Labour mest varit miserabelt.

 

Och märkbart är ju hur man därmed faktiskt närmast har förrått landets unga generation. Det unga röstade tydlig för att deras land skulle vara kvar i det europeiska samarbetet – de äldre för att de inte skulle få vara det.

 

Så illa är det inte hos oss, men särskilt bra är det knappast heller.

 

Under senare tid har det till exempel varit populärt att skylla flyktingkrisen på EU, och säga att om bara EU ”tar sig samman” kommer allt att lösa sig. Men sanningen är ju att det var vi som alldeles själva fattade beslut om vår egen flyktingpolitik, och att det knappast heller är EU som ställt till krig i Syrien.

 

I stället för att betrakta EU som en spottkopp, måste våra politiker lägga möda på att förklara att unionen faktiskt är vårt kanske allra vikigaste instrument för att hantera avgörande utmaningar. Det har varit lite sparsamt med det under senare år.

 

I ett tidigare skede av den brittiska debatten inledde regeringen i London ett omfattande arbete med att se om det inte fanns kompetenser som kunde flyttas tillbaka från EU till medlemsstaterna. Men resultatet, från brittisk utgångspunkt, blev att så knappast var fallet.

 

Det är faktiskt inte Bryssel som har ”tagit makt” från medlemsländerna, utan det är medlemsländerna som frivilligt har gett Bryssel makt över frågor som de var och en för sig helt enkelt inte klarar av att hantera.

 

Det innebär dessvärre inte att EU med omedelbar verkan kan lösa alla de utmaningar som en alltmer krävande global situation ställer oss inför. Vare sig FN, EU eller den nationella staten kan leverera omedelbara lösningar på allt.

 

Därmed inte sagt att det inte behövs frisk luft i korridorer och kamrar i Bryssel. Men Bryssel är inte bara en trött tillbakablickande Jean-Claude Juncker utan också, bland andra, en framtidsengagerad Cecilia Malmström.

 

Och nu krävs frisk kraft för att i ett nytt och mer krävande läge undvika havererade handelsavtal, stagnerande digital omvandling och splittrad säkerhetspolitik. Det är inte mer av trött retorik – utan genuin kraft – som Europa nu behöver.

 

Här behövs Sverige. Och Norden.

 

Sverige gick, efter åtskillig tvekan, med i EU 1995. Det skedde samtidigt som vi efter två decennier av allt tydligare ekonomiska problem genomförde omfattande reformer. Det handlade, bokstavligen, om att ge Sverige en ny start.

 

Så blev det, och decennierna sedan dess har varit påtagligt bra för Sverige där vi inte minst kunnat dra nytta av ett både bredare och djupare europeiskt samarbete och av en globalisering som gett oss nya möjligheter.

 

Men nu är det annorlunda. Nu tvingas vi segla i väsentligt oroligare och osäkrare vatten. Det har vi redan sett, och med sammanbrottet för den brittiska regeringens politik, och landets successiva utträde ur EU, har det blivit än tydligare.

 

Vi måste inse att det europeiska samarbetet i dag är nödvändigare än någonsin.

 

Nu skärps kraven också på vår politik. Nu är Europa på allvar.

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload