Rusta Europa nu
Sällan har den internationella situationen varit så komplicerad och mångfacetterad som den vi nu är konfronterade med.
De positiva dragen finns förvisso. Det liberala systemskiftets decennier har gett den globala ekonomiska integrationen en kraft som har gett tidigare närmast utdömda länder helt nya möjligheter. På kort tid har den del av mänskligheten som lever i extrem fattigdom pressats ned till under en tiondel. Globaliseringen har tveklöst gett oss en bättre värld.
Ändå är det i dag farhågorna som dominerar. Och vi har sett att det dominerande draget i den politiska diskussionen i våra västliga demokratier har skiftat från förhoppningar till farhågor. Drömmar om att bygga fred har fått ge vika för farhågor om dagens och morgondagens säkerhet. Och i kölvattnet av detta frodas ofta en nostalgisk nationalism som inte sällan har udden riktad mot andra nationer och individer. Man vill vända ryggen mot världen.
Politikens uppgift i detta läge är inte enkel. Att trygga den säkerhet som upplevs som hotad – men samtidigt värna och vidareutveckla våra öppna samhällen och vår öppna värld. Och det utan att vända ryggen mot världen och falla tillbaka i motsättningar och murar som i längden bara kan göra ont värre.
För ett decennium sedan tyckte vi fortfarande att vi var på väg mot ett allt friare, ett alltmer fredligt och ett alltmer förenat Europa. Och såg – inte utan rätt – detta också som ett avgörande bidrag till en bättre värld.
Men sedan har förändringarna kommit slag i slag. Först såg vi i öster ett revisionistiskt Ryssland berett till militär aggression mot grannländer, och med en politisk agenda av reaktion mot de liberala och demokratiska decennierna. Därefter kom i söder de förändringar som först ledde till stora förhoppningar men sedan den serie av tragedier som har lett till massiva flyktingströmmar och terrorism som oroar alltmer. Sedan innebar det gångna året att den stabilitet i väst som många har satt sin tillit till allvarligt har rubbats. Först av Storbritanniens beslut att säga upp samarbetet med Europa och därefter en osäkerhet om USA:s framtida kurs som inte kan annat än få omfattande konsekvenser.
Det finns – det måste vi vara medvetna om – en risk för att den liberala världsordning, med alla sina brister, som vårt land har varit och är så beroende av håller på att förlora sitt ankare.
Och detta sker samtidigt som en hisnande teknologisk utveckling håller på att föra oss från den industriella revolutionens långa era in i den nya digitala tidsåldern. Möjligheterna är enorma, men det är också de nya utmaningar – eller till och med faror – som vi nu måste möta.
Allt detta påverkar självfallet vårt Sverige. Att bygga säkerhet nationellt är inte längre möjligt vare sig för vårt land eller för någon annat europeisk nation. Och varje diskussion om vår säkerhet måste ta sin början i detta konstaterande. Vi vare sig får eller kan vara neutrala när det gäller Europas och därmed vår egen säkerhet.
Vi måste bygga nationella, bilaterala och kollektiva nätverk av säkerhet på områden från cybervärldens nya villkor över terrorbekämpningens nödvändighet till det yttersta rent militära försvaret. Det är summan av dessa nätverk som kan ge oss en bättre säkerhet.
Att vi nu behöver förstärka också vårt militära försvar råder det nu allmän enighet kring. Men också detta kan bara ske som en del i ett bredare nätverk av samarbeten. Det finns inga rent nationella hot, och det finns inget rent nationellt försvar.
Under det kommande året kommer också Sveriges militära säkerhet att förbättras genom att roterande bataljonsstridsgrupper under brittisk, kanadensisk, tysk och amerikansk ledning etableras på andra sidan Östersjön. Att detta är kollektiva åtaganden av Nato, snarare än bara ensidiga av USA, finns det i dessa dagar anledning att vara tacksam för.
Att vårt militära operativa samarbete med Finland fördjupas är bra. Men vi riskerar en strategisk obalans som knappast stärker vår säkerhet om inte detta förenas med minst lika omfattande operativa samarbeten med Norge, Danmark och Nato.
Här måste nya steg tas. Det är nästa steg i den successiva omvandling av vår säkerhetspolitik som vi – trots viss återkommande retorisk nostalgi – befinner oss mitt uppe i.
I sitt nyårsanförande konstaterade Finlands president Sauli Niinistö, att den ”europeiska unionen behövs nu mer än på årtionden men är samtidigt svagare och mer splittrad än någonsin”, och såg risken för att ”presidenterna Putin och Trump kommer att diskutera Europa över Europas huvud.” Och Finland vet bättre än de flesta risken för att sådana diskussioner sker på de mindre nationernas bekostnad. I Kiev, Riga och Warszawa är den medvetenheten inte mindre.
EU är i dag mindre drömmar om fred än om nödvändigheten av gemensam säkerhet i detta begrepps allra vidaste mening. Här har Sverige, bäst i samarbete med våra nordiska och baltiska grannar, all anledning att driva på. Detta är sannerligen inte tid för passivitet i Europapolitiken.
Vi ska inte glömma att de solidaritetsåtagande vi har vid militära angrepp i EU-fördragets artikel 42.7 är starkare än vad Nato-länderna har i sin artikel 5. Ett angrepp på ett land som är medlem i EU blir ett angrepp också på Sverige.
Men nödvändigheten av samarbete gäller mycket mer – från flyktingar och migration till rättssamarbete och att bygga regler och ramar för den nya digitala tiden. Intet av detta klarar våra enskilda nationer själva.
Inte minst cyberfrågorna måste tas på ett större allvar än vad som hitintills har skett i vårt land. Säkerhet i den nya tiden är faktiskt mer en fråga om cyber än om Slite. Det handlar inte bara om de ryska cyberoperationer som har dominerat den allra senaste tiden. Vår sårbarhet är påtagligt mångfacetterad.
Under det kommande året kommer mycket att fokuseras på hur USA under president Trump kommer att agera, och hur Ryssland under president Putin kommer att reagera. Och om detta vet i dagsläget så gott som intet. Osäkerheten är mycket stor.
Men president Trump, som i konkret politik omsätter kampanjens populism, kommer att bli ett hot mot den liberala världsordningens grunder. En aggressiv merkantilism riskerar erodera globaliseringens möjligheter och en lika aggressiv intressepolitik riskerar att underminera alliansrelationernas stabilitet. En likgiltighet för demokrati, och en faiblesse för diktatur, skulle riskera sända förödande signaler.
Men om det verkligen blir så återstår att se. Vi måste vara beredda på det värsta, men i samarbete med europeiska vänner påverka för det bästa. Och vara medvetna om att också USA:s politiska scen förändras över tiden.
Vad Ryssland vill är dock någonting vi vet – en rätt att destabilisera, styra och ställa i en icke närmare definierad del av sitt närområde. Och att ses som den militariserade maskulina makten i en värld där frihet, demokrati och samarbete har fått breda ut sig alldeles för mycket. Det är en reaktionär revisionism det handlar om.
Jag tillhör inte dem som är rädd för Rysslands omedelbara aggressiva avsikter. Farorna blir större ett antal år fram i tiden. När den militära uppbyggnaden nått längre samtidigt som den ekonomiska svagheten och den politiska osäkerheten blir allt större. Då kan frestelserna att utnyttja möjligheterna till maktutveckling bli allt större. Också därför är det viktigt att nu bygga de nationella, bilaterala och kollektiva nätverken för säkerhetssamverkan. Gamla fobier måste läggas åt sidan i en tid som mycket tydligt ställer nya krav.
Dessa nätverk av säkerhetssamverkan är också en viktig del i att värna våra öppna samhällen och vår öppna värld. Att falla ned i bara murar och motsättningar blir farligt, och riskerar ytterst att underminera grunderna för våra liberala samhällen.