Supermakten Sovjet

Artikel i Svenska Dagbladet

Med den sovjetiska julinvasionen av Afghanistan slog det världspolitiska klimatet definitivt in på den osäkerhet och turbulens som av allt att döma kommer att prägla en betydande del av 1980-talet.

Det vore fel att se denna drastiska förändring bort från 1970-talets avspänning som resultatet enbart av inmarschen i Afghanistan. Även om processen kanske inte observerats i svensk offentlig debatt i någon större utsträckning, har avspänningspolitikens grunder långsamt eroderats under hela den andra hälften av 1970-talet. Afghanistan var den hink vatten som fick ett redan till brädden fyllt glas att rinna över.

Som få andra länder har Sverige byggt sin utrikes- och i någon mån sin försvarspolitik på tron och förhoppningen om avspänningspolitikens varaktighet. När den försvarspolitiska kursen justerades i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet skedde det med uttrycklig hänvisning till avspänningen och till den neddragning av internationella rustningarna som denna förväntades medföra.

Några år senare var tron på avspänningen så stark, att kritiken mot de konsekvenser ett alltför omfattande samarbete mellan Moskva och Washington kunde få för de små staternas ställning blev ett viktigt tema i den svenska utrikesledningens förkunnelse. I dag - när effekterna av den försvarspolitiska kursjusteringen i början av 1970-talet börjar att märkas fullt ut - lever vi i ett internationellt klimat som drastiskt skiljer sig från det som våra officiella utsagor bara för något år sedan talade om.

Oroligt årtionde

Invasionen av Afghanistan måste leda till en fördjupad debatt om supermaktsrelationerna och vår säkerhetspolitik. Och den måste framför allt leda till att vi öppet diskuterar den fråga som är av alldeles avgörande betydelse för såväl får utrikes- som försvarspolitik, nämligen hur Sovjetunionens maktutveckling kommer att beröra ett land som Sverige under det oroliga årtionde som nu av allt att döma ligger framför oss.

Den svenska regeringens avståndstagande från invasionen av Afghanistan var snabbt, bestämt och självklart. Inte därför att Sverige har några speciella intressen i detta fattiga land i denna avlägsna och för oss till stora delar okända del av världen, utan därför att invasionen innebar en kränkning av principer som är fundamentala för våra egna ansträngningar att säkra vår nations oberoende och självständighet.

Debatt om motiven

Allt sedan luftlandsättningsförbandens snabba attack mot Kabul har det i olika länder förts en omfattande debatt om de motiv som kan ha legat bakom den sovjetiska ledningens beslut om ett massivt militärt ingripande i ett alliansfritt land. Från vissa håll har invasionen setts som en föga förvånande del i en grunden offensivt inriktad sovjetisk politik, som i just detta område av världen skulle syfta till att nå fram till arabhalvöns oljerikedomar och den Indiska oceanens varma vatten. Från andra har man främst velat se invasionen som ett i grunden defensivt svar på en situation som höll på att gå den sovjetiska ledningen helt ur händerna. Den regim i Kabul man omgett med sådan sympati, och redan investerat åtskillig prestige i, måste till varje pris räddas.

Diskussionen om huruvida invasionen var ''defensiv'' eller ''offensiv'' är för ett land med Sveriges geografiska belägenhet av mindre betydelse. För länder på betydligt större avstånd från den sovjetiska maktsfären kan distinktionen vara av större betydelse, men för länder i den sovjetiska maktens omedelbara närhet ter den sig knappast som avgörande. För det anfallna landet blir även den mest defensivt motiverade invasionen ett angrepp.

Krav på säkerhet

Från sovjetisk sida har med stor kraft gjorts gällande, att det i grunden var defensiva motiv som ledde fram till invasionsbeslutet. Det gällde att trygga säkerheten längs den södra gränsen, och man gör gällande att Sovjetunionen ålade sig en anmärkningsvärd återhållsamhet under lång tid innan man slutligen gick in i landet med stor kraft. När den sovjetiske ambassadören den 28 december informerade den svenska regeringen om inmarschen strök han speciellt under det sovjetiska kravet på säkerhet, och den avgörande roll detta spelat vid beslutet om invasionen.

I dag är, enligt Sovjetunionens uppfattning, det hot som utvecklingen i Afghanistan innebär neutraliserat. Risken för en mot Sovjetunionen icke fullt lojal eller t.o.m. kritisk regim i Kabul har undanröjts. Men till vilket pris? Inne i Afghanistan står i dag närmare 100 000 sovjetiska soldater, och i de sovjetiska gränsområdena ytterligare ett antal tiotusental. Babrak Karmals regim håller samman, men så värst mycket mer än så är det inte. Endast en lång, plågsam och dyrbar militär ockupation av landet torde varaktigt kunna säkra Afghanistans underkastelse under de sovjetiska säkerhetskraven.

Går på knäna

Det sägs ofta, att den sovjetiska ledningen på grund av det ryska väldets historiska erfarenheter av utländska invasioner är utomordentligt angelägen att trygga sin gränser och dessas säkerhet. Därav Stalins expansionspolitik i Europa efter det andra världskrigets slut, med dess försök att förvandla förut självständiga och vitala europeiska kulturnationer till sovjetiska säkerhetszoner. Därav den utomordentligt kraftiga satsning på militära rustningar som lett till att den sovjetiska ekonomin i allmänhet och de sovjetiska konsumenterna i synnerhet bildligen går på knäna. Och därav nu senaste inmarschen i ett alliansfritt land därför att det förelåg en risk för att dess styre skulle utvecklas i en riktning som enligt Kremls uppfattning hotade den sovjetiska säkerheten.

Ständig fara

Att dessa sovjetiska säkerhetskrav ofta leder till osäkerhet i områdena runt sovjetväldets omedelbara gränser säger sig självt. Och i denna osäkerhet ligger en ständig fara för såväl de berörda nationerna som den internationella utvecklingen i dess helhet.

Det vore alldeles säkert förhastat att försöka att dra några paralleller mellan situationerna vid Sovjetunionens södra och vid dess nordvästra gräns. I det nordeuropeiska området råder en fast säkerhetspolitisk situation, präglad av stabilitet och klara gränser gentemot händelser av afghansk eller annan typ. Det går heller inte att bortse från de särdrag i Afghanistans inre utveckling som gjorde invasionen möjlig.

Detta till trots måste konstateras, att den sovjetiska interventionströskeln sänkts genom detta angrepp i ett alliansfritt land. Och inte minst oroande för länder i Sovjetunionens närområde måste vara, att denna insats skedde så snabbt och så ogenerat.

Allvarligt hot

Slutsatserna av det som hänt bör inte dras längre än vad de specifika omständigheterna i det afghanska fallet tillåter. Men vi måste fråga oss, hur den sovjetiska statsledning som såg ett allvarligt hot mot sin egen säkerhet i den politiska utvecklingen i de avlägsna afghanska bergen i en än mer konfliktfylld situation skulle reagera på vad man med sin definitioner uppfattade som hot mot sin säkerhet i det strategiskt betydelsefulla område vi lever i.

Det går inte att undvika att konstatera, att den sovjetiska statsledningens uppfattning av de krav som den egna säkerheten ställer skapar osäkerhet för de nationer som befinner sig i områden som i ett mera spänt läge kan bli föremål för dessa expansiva säkerhetskrav. Invasionen av Afghanistan har skärpt den osäkerheten.

I ett något längre perspektiv riskerar dessa sovjetiska säkerhetskrav att bli ett hot mot sovjetväldets egen säkerhet. I sökandet efter en säkerhet som aldrig kan bli absolut tvingas man till militär kontroll efter område efter område, för att förr eller senare riskerar att försätta sig i en situation som man inte längre klarar av.

Vägrar stöd

Sedan tre decennier tillbaka kontrollerar den sovjetiska makten halva Europa, men endast till priset av en ständigt allt djupare misstro mellan dessa folk och Sovjetunionen, och allt större uppdämda nationella och politiska problem som förr eller senare med historisk nödvändighet måste få sin lösning. Inom sovjetväldets egentliga gränser finns nationer som i stort såväl som i smått fortfarande vägrar att ge det ryska väldet sitt inre och verkliga stöd. Och nu har listan över de områden som militärt måste kontrolleras lagts också det Afghanistan vars främsta kännetecken genom historien är dess sega motstånd mot varje form av främmande inkräktare.

Vida underlägset

Hur länge klarar det sovjetiska väldet de allt svårare uppgifter det tar på sig? Situationen vore en annan, om Sovjetunionen vore det ekonomiskt blomstrande, politiskt upplysta och ideologiskt starka samhälle som den officiella propagandan vill göra gällande. Men så är det inte. Ekonomiskt förblir Sovjetunionen vida underlägset de demokratiska industristater man tävlar med, och den tid är sedan länge förbi när de sovjetiska ledarna vågade uttala förhoppningar om att komma i kapp t. ex. USA i ekonomisk styrka. Ideologiskt har en lysande kraft som den sovjetiska versionen av den s. k. vetenskapliga socialismen en gång åtnjöt hos vissa grupper för länge sedan slocknat. Detta expanderande välde, med sina uppenbara långsiktiga inre problem, ställs inför uppgiften att militärt styra och kontrollera ett allt större och större imperium.

Ny självsäkerhet

Att den militära makten spelar en central roll för ett välde som inte kan lita till ekonomisk styrka, mellan folklig förbrödring eller ideologisk attraktivitet när det gäller att skaffa sig inflytande är föga förvånande. I takt med at de militära styrkorna växt under Bresjnevepoken har Sovjetunionen också förmått att uppträda på den globala scenen med en självsäkerhet som förut inte var möjlig. Avspänningspolitiken ledde aldrig till någon minskning av de sovjetiska rustningsansträngningarna, och i dag har vi en situation, där den sovjetiska militära makten på betydelsefulla områden nått en sådan styrka att blotta vetskapen om de nya styrkeförhållandena påverkar det internationella spelets regler.

Häri ligger också en av de största riskerna för 1980-talet. Den sovjetiska ledningen känner sitt väldes brister liksom dess möjligheter till maktutveckling bättre än någon annan. Men den vet också att tiderna förändras. Inom ett decennium kan de nya satsningarna i väst ha lett till nya förskjutningar i den militära balansen, samtidigt som det egna väldets svagheter blivit allt mera påträngande och den inringning av starka makter man alltid fruktat allt mer påtaglig.

Kanske är invasionen av Afghanistan ett tecken på att den sovjetiska ledningen ser dagens s. k. styrkekorrelation mellan de bägge supermakterna och dagens turbulenta situation i känsliga delar av världen som gynnsamma för säkrandet av vad ledningen i Kreml uppfattar som sina säkerhetsintressen. Är så fallet går vi alla mot en osäker framtid, och den osäkerheten kommer i ett icke alltför långt perspektiv att drabba Sovjetunionen självt.

#Säkerhetspolitik #Sovjetunionen #Afghanistan #LeonidBrezjnev

Utvalda anföranden
Senaste publicerat