Klarspråk om motiven för ubåtskränkningarna
Artikel i Svenska Dagbladet
Det ligger ett betydande nationellt värde i att 1984 års försvarskommitté (FK84) kunnat enas kring ett realistiskt, klart och koncist säkerhetspolitiskt betänkande. Den nationella enighet som förelegat och föreligger om grunderna för vår säkerhets- och neutralitetspolitik slås nu åter fast, och kompletteras dessutom med en gemensam syn på de förändringar som ägt rum i vår omgivning under det senaste decenniet och de krav dessa ställer på vår politik.
Arbetet i FK84 har förts framåt - speciellt i slutskedet - utan påverkan av det buller och muller som ägt rum utanför dess hitintills stängda dörrar. Jag intygar mer än gärna, att de socialdemokratiska ledamöterna på ett konstruktivt sätt, utan grälsjuka eller alltför mycket skygglappar, sökt att brygga för den enighet som vi på alla håll sett ett så påtagligt värde i. Denna kommer nogsamt att noteras utom såväl som inom landet - kanske t.o.m. i statsrådsberedningen.
Nyktert perspektiv
Ett säkerhetspolitiskt betänkande från en parlamentarisk försvarskommitté är ett viktigt dokument. Det har sin betydelse såväl för det som däri sägs, som för de förändringar i förhållande till den ditintills gällande synen som därmed markeras. Sett framför allt i ett något längre perspektiv, men även i förhållande till 1978 års försvarskommittés motsvarande betänkande 1979, innebär FK84:s skrivningar märkbara och betydelsefulla justeringar av det sätt med vilket vi betraktar vår omvärld.
Kanske allra tydligast är det påtagligt mer realistiska och Europa- och Norden-centrerade synsätt som nu anläggs, i märkbar kontrast mot icke minst 1970-talets ofta ganska yviga utsvävningar. Här finns en nykterhet i perspektivet som säkert kommer att noteras.
Detta gäller också olika delaspekter av dessa problem. I FK84 finns t. ex. en stramhet i skrivningarna om nedrustningspolitiken som säkerhet kommer att leda till konvulsioner i de Theorianska trakterna av utrikesförvaltningen.
Reviderad bild
En betydelsefull - kanske t.o.m. avgörande - förändring rör synen på Centraleuropa och Nordeuropa.
Under 1960- och 1970-talet betraktades ofta förhållandena i Centraleuropa som instabila och äventyrliga, medan läget i Nordeuropa kännetecknades av lugn, harmoni och stabilitet. Något senare - främst i 1972 års försvarsbeslut - förkunnades harmonin och stabiliteten gälla bägge dessa områden.
Nu har denna bild reviderats avsevärt. FK84 tecknar en bild av läget i Centraleuropa där det snarast är stabiliteten - militärt såväl som politiskt - som är det mest framträdande draget. Det är i det nordeuropeiska och nordatlantiska området som FK84 ser den strategiska dynamiken.
Förändrad strategisk situation
Orsakerna till detta är väl kända. Sovjetunionens marina uppbyggnad sedan 1960-talet, och främst dess satsning på robotbärande strategiska ubåtar, har lett till en i grunden förändrad strategisk situation i det nordatlantiska området. Det är återverkningarna av denna som är den främsta grunden till den strategiska dynamiken i det nordeuropeiska området sedan börjat och mitten av 1970-talet.
FK84 understryker två väsentliga skillnader mellan situationen i Centraleuropa och den i Nordeuropa. För det första påpekar man, att i det förra området handlar det om ''en markerad frontlinje mellan stora stående markstridsförband'' medan situationen i det senare kan beskrivas som ''ett mer svårdefinierat gränsområde mellan främst rörliga marin- och flygstridskrafter karakteriserat av en blandning av fritt hav, neutrala staters territorier samt områdets särskilda betydelse för den kärnvapen-strategiska balansen.''
För det andra pekar man, vad gäller Nordeuropa, på ''de förändringar i alliansernas militära dispositioner som ägt rum under de senaste decennierna jämfört med den något mer fastlåsta situationen i Centraleuropa''.
Dessa förändringar i det militära läget i Nordeuropa består främst i att ''förmågan att snabbt tillföra förstärkningar av olika slag har ökat väsentligt under det senaste decenniet''.
Gradvis ökning
Men FK84 uttalar sig icke enbart om det som redan skett, och som lett till bl.a. dessa slutsatser. Det påpekas dessutom, att tendenserna till en gradvis ökning av det nordeuropeiska och nordatlantiska områdets strategiska betydelse är ''entydiga och synes också bestå under den tid som kan överblickas''.
Detta har sin bakgrund i konstaterandet, att ''under 1990-talet kan… de strategiska ubåtarnas relativa betydelse öka ytterligare. Detta förhållande understryker Kola-komplexets - och därmed det nordatlantiska områdets - strategiska betydelse i ett framtidsperspektiv''.
Medan FK84 ser det som mindre sannolikt att en konflikt kommer att bryta ut genom ett massivt anfall i Centraleuropa vill man inte utesluta att t.o.m. inledande krigshandlingar i Europa kan äga rum i Norden.
Starkt luftförsvar
Vid en konfrontation mellan maktblocken kan det tänkas att ''endera parten genom militära operationer i en begränsad del av det europeiska området vill pressa den andra till politiska eftergifter eller vill säkra strategiska positioner inför en befarad utvidgning av konflikten. En sådan utveckling skulle kunna beröra även vårt område. I Centraleuropa ter sig däremot sådana operationer mindre sannolika''.
Av stor betydelse är, att FK84 genomgående talar om ''det nordeuropeiska och nordatlantiska området'', och att man betonar att stormakterna allt mer kommit att betrakta detta som ''militärstrategiskt och operativt sammanhängande''. Därmed anläggs ett delvis nytt synsätt på den strategiska utvecklingen i Norden.
Att utvecklingen vad gäller flygstridskrafter haft betydelse för bl.a. dessa, men även andra av de strategiska slutsatserna är naturligt. Med en styrka som saknas i tidigare motsvarande dokument betonas den vikt som värnet av vårt luftrum har i olika situationer, och därmed den betydelse som ett starkt luftförsvar av landets olika delar måste tillmätas.
Mot denna bakgrund är det också mindre meningsfullt än tidigare att splittra upp Sveriges strategiska betydelse landskaps eller landsändesvis. Stormakternas tydliga intresse av att olika situationer - som i övrigt icke nödvändigtvis behöver beröra Sverige direkt - kunna utnyttja svenskt luftrum för genomflygningar etc. betonas.
Självklar utgångspunkt
Att ubåtskränkningarna är en väsentlig del av den säkerhetspolitiska utveckling som skett sedan föregående försvarskommitté är uppenbart. Ubåtsskyddskommissionens olika slutsatser, liksom bedömningar och underlag som redovisats av främst försvarsdepartementet och försvarsstaben, har bildat den naturliga och självklara utgångspunkten för de slutsatser om mönster i och motiv för dessa kränkningar som FK84 redovisar.
Det är viktigt och centralt, att försvarskommittén nu ansluter sig till den tidigare bedömningen om hur de mot Sverige riktade ubåtsoperationerna gradvis trappats upp, även om det är svårt att ange exakta årtal för när varje enskilt steg i denna utveckling togs:
''I ett tidigare skede… noterades enskilda större ubåtars sporadiska uppträdande på svenskt territorialvatten. Senare kunde iakttas ett mer provocerande uppträdande med flera undervattensfarkoster inblandade samtidigt och samordnat med allt djupare inträngning på svenskt inre vatten. Verksamheten uppvisade också tendenserna att spridas mer över året och att inriktas mot militära baser, hamnar och skyddsområden. Förekomsten av miniubåtar klarlades i samband med granskningen av Hårsfjärdenhändelserna.''
Denna FK84:s beskrivning, i allt väsentligt grundad på ubåtsskyddskommissionen, avser utvecklingen fram t.o.m. 1982.
Klar slutsats
Men sedan lägger FK84 till, att ''en rad iakttagelser och indikationer som redovisats av ÖB till regeringen leder till slutsatsen, att liknande undervattensverksamhet förekommit åren efter 1982, främst i Stockholms och Blekinge skärgårdar men även i andra områden vid den svenska Östersjökusten''.
Klarare kan denna viktiga slutsats knappast formuleras. Och även om det påminns om att någon nationalitetsbestämning av någon kränkande ubåt icke kunnat göras efter 1982 finns det anledning att peka på FK84 talar om att de konstaterade kränkningarna efter 1982 varit ''liknande'' de kränkningar dessförinnan som ubåtsskyddskommissionen drog slutsatser om även i nationalitetsfrågan.
Motiven för dessa kränkningar har varit föremål för betydande debatt - så även inom försvarskommittén.
Slutsatsen är, att erfarenheterna sedan kommissionen inte ger anledning till andra slutsatser i motivfrågan än de som då formulerades. Detta grundas bl. a. på den ytterligare kunskap av operativ och teknisk natur som vunnits under 1983 och 1984.
Förberedelser för krig
Icke desto mindre väljer FK84 att formulera slutsatserna om ubåtskränkningarnas motiv med större klarhet än vad ubåtsskyddskommissionen gjorde:
''Motiven, som är svåra att fastställa, torde huvudsakligen kunna hänföras till olika former av förberedelser för eventuella kris- och krigssituationer.''
Det var icke mer än några år sedan som blotta tanken på att ubåtskränkningarna kunde ha något som helst samband med ''Krigsförberedelser'' i en eller annan form förorsakade starka reaktioner. I dag är detta - med självklara reservationen att detta krig icke nödvändigtvis kommer att inträffa - den parlamentariska försvarskommitténs slutsats.
Nya krav
De grava ubåtskränkningarna under senare år är en del av bakgrunden till att FK84 funnit sig föranlåten att i ett separat avsnitt diskutera ''militära hot i fredstid''. Här handlar det om hot och förhållanden som icke tidigare har varit föremål för uppmärksamhet i officiella sammanhang som detta.
Även själva formuleringen innebär en tydlig utvidgning av det spektra av olika hot och påfrestningar som vår samlade säkerhetspolitik måste kunna möta. Att ''gränsen mellan krig och fred i omvärlden kan bli flytande'' är en visserligen naturlig slutsats av den verklighet som främst ubåtskränkningarna demonstrerat, men innebär icke desto mindre att nya krav ställs på vår utrikes- och försvarspolitik i skärpta lägen.
Mer utsatt läge
Av central betydelse, icke minst inför 1987 års försvarsbeslut, är de slutsatser som FK84, mot bakgrund av sin utförliga och nyansrika säkerhetspolitiska analys, dragit om ''förändringar av hotbilden'' i förhållande bl. a. till 1982 års försvarsbeslut. Dessa sammanfattas i tre av kommittén grundligt diskuterade och noga övervägda meningar. Dessa framstår som något att kärnan i den säkerhetspolitiska bedömning som görs:
''Det nordeuropeiska och nordatlantiska områdets ökade strategiska betydelse, motsättningarna mellan stormaktsblocken samt den militärtekniska utvecklingen har sammantagna lett till att Sveriges läge blivit mer utsatt i samband med kriser och väpnade konflikter i vår omvärld. Denna utveckling har också lett till ökade påfrestningar i fred, främst i form av undervattenskränkningar. Dessa tendenser berördes i 1982 års försvarsbeslut men har genom senare tids utveckling kommit till tydligare uttryck.''
Ingen alarmism
Det finns ingen alarmism i dessa formuleringar, men väl ett allvar, en tyngd och öppenhet som klart visar att Sverige noterat de förändringar som skett och sker runt om, och stundtals t.o.m. över, dess gränser.
Till de närmare konsekvenserna av denna förändring av den ''hotbild'' som vår säkerhetspolitik har att hantera skall jag återkomma i ytterligare en artikel.