90-talets väg är Europavägen
Artikel i Svenska Dagbladet
Jag tror de flesta minns med vilken oändlig självsäkerhet om sin politik som socialdemokraterna uppträdde för ett decennium sedan och med vilket förakt de mötte tankar och idéer som inte passade i deras gamla modeller.
Förkastelsedomarna haglade över andra länders politik. Den s k tredje vägens ekonomiska politik framställdes som överlägset allt världen ditintills skådat. Tal om att Europas fred förutsatte att hela Europa kastade av sig förtryck och diktatur stämplades som farliga för neutraliteten. Förslag om så ruskiga saker som sänkt ersättningsnivå i sjukförsäkringssystemet beskrevs som något av helvetets förgårdar.
I början av 1980-talet kunde man fortfarande höra socialdemokrater prata om den ''kapitalismens kris'' som nu var i annalkande, och om hur bara mer ''planmässig hushållning'' kunde klara problemen. Ideologiskt var det alldeles klart, att ''en allt större del av människans behov skall tillgodoses med kollektiva insatser'', för att använda partiprogrammets ord.
Marknadens segertåg
Men sedan dess har vi sett frihetens och marknadsidéernas segertåg över världen samtidigt som flykten från socialismen tagit sig alltmer dramatiska former. Och i takt med att det gamla kommit att framstå som allt äldre har socialdemokratins bidrag till samhällsdebatten sjunkit ner till ett osorterat mummel utan styrka och sammanhållning.
Att den s k tredje vägens ekonomiska politik misslyckats är i dag uppenbart för alla och envar. I dag finns det knappt någon som ens försöker försvara den.
Den motiverades ideologiskt med att ingenting var viktigare än att hålla arbetslösheten nere. Att sätta inflationsbekämpningen i högsätet för den ekonomiska politiken efter modell Reagan, Thatcher och Kohl förklarades vara ideologisk dödssynd. Sverige skulle minsann visa…
Och det kommer Sverige tyvärr att göra. Ty det vi nu står inför är en dramatisk ökning av arbetslösheten som en direkt följd av att politiken misslyckats. Under de allra närmaste åren kommer Sverige som ett resultat av detta att få en högre arbetslöshet än någon gång sedan 1930-talet.
Detta är ett historiskt misslyckande för socialdemokratin och det definitiva slutet på dess anspråk att kunna företräda någonting annorlunda och bättre.
När en politisk rörelse misslyckas så stort med någonting som den själv ansett så viktigt kan konsekvenserna inte undgå att bli djupgående.
Socialdemokraterna har levt länge på myten att de förde Sverige ur arbetslösheten på 1930-talet. Nu kommer socialdemokraterna att få leva länge med vetskapen om att de förde Sverige in i arbetslösheten på 1990-talet. Det blir - och med rätt! - en bitter kalk att tömma.
Utbränd som politisk kraft
Men det är inte bara en ekonomisk kris med stigande arbetslöshet, höga räntor, fallande investeringar och dramatiska underskott som politikens misslyckande nu för Sverige in i. Det handlar ytterst om en systemkris av samma karaktär - om än inte samma omfattning - som den vi sett i de forna socialistiska länderna i Centraleuropa.
T o m den av Ingvar Carlsson tillsatta maktutredningen har burit officiellt vittnesbörd om hur tilltron till den s k svenska modellen med dess centraliserade strukturer, enhetslösningar och politiska styrning nu håller på att vittra sönder.
Systemkrisen är ett faktum. Att vi då också har en politisk kris för detta systems gamla byggare och nya nomenklatura är naturligt. Socialdemokratin i dag är så märkt av sina misslyckanden att den är utbränd som positiv politisk kraft för en stor del av 1990-talet.
Det innebär förvisso inte att den är slut som maktapparat. 1991 års valstrid kommer att bli en strid på kniven på samma sätt som tidigare val. Men inte ens med den mest mördande reklam går det i längden att sälja konserverad gröt.
I denna situation är betydelsen av att ange vägar för framtiden mycket stor. Sverige får inte förlora framtidstron bara därför att dess hitintills ledande politiska kraft misslyckats och abdikerat.
Då tänker jag inte främst på att presentera den ena eller den andra tekniska lösningen på olika problem. Vad jag avser är att formulera en väg fram mot 200-talet som, på samma sätt som var fallet med tron på den s k svenska modellen och dess tredje väg under en stor del av efterkrigstiden, genomsyrar vår politik och åtskilligt av vårt samhälle.
För mig är det alldeles klart, att Sveriges väg på 1990-talet måste vara Europavägen. Det är den som måste komma efter 19080-talets misslyckande med den s k tredje vägen. Jag har under många år talat om betydelsen av Sveriges närmande till det övriga Europa och medlemskap i EG. Jag tillhör de många som inte behövde någon omvälvning i Centraleuropa för att bli europé eller någon räntekris för att vilja ha svenskt medlemskap i EG.
Tärningen är nu kastad vad gäller svenskt medlemskap i EG. Riksdagsbeslutet den 12 december 1990 markerar början på den process som jag hoppas genom ett ja i folkomröstningen den 18 september 1994 skall göra oss till fullvärdiga medlemmar i EG 1995.
Socialdemokratin står fortfarande tvekande inför allt detta. Den har snubblat från den ena felbedömningen till den andra. De felbedömde grovt hela frågan om medlemskap i EG och de felbedömde lika grovt hela den politiska utvecklingen i Centraleuropa. Att de i dag är tveksamma till den folkomröstning som varit självklar i så gott som alla andra länder som tagit det stora steget in i EG visar att felbedömningarnas tid icke är över.
Det är inte svårt att se grunderna för socialdemokraternas tvekan inför Europavägen. Ty sanningen är, att den Europaväg som Sverige nu slagit in på innebär så radikalt nya förutsättningar att mycket av det som varit kärnan i den socialdemokratiska samhällsmodellen måste överges.
Vi har redan sett konsekvenserna av att valutaregleringen tvingades bort. Fördelarna av att tillhöra ett finansiellt integrerat Europa är uppenbara, men så är också de nya krav och de nya restriktioner detta innebär. Det är inte för inte som man på vänsterflygeln alltmer ser avskaffandet av valutaregleringen som det stora förräderiet mot det socialdemokratiska samhällsprojektet.
Barriärer rivs
Nu kommer den ena barriären efter den andra att rivas genom först EES-avtalets mellanstation och därefter EG-medlemskapets hela dynamik. Det skapar helt nya möjligheter för oss som medborgare och företagare, men det innebär samtidigt begränsningar för våra nationella politiska institutioners makt och myndighet.
Det EG vi söker medlemskap i är ett till stora delar nytt EG. Besluten om en politisk, ekonomisk och monetär union vid bägge toppmötena i Rom hösten hösten 1990 innebär ett steg i samarbetet lika stort som det ursprungliga Romfördraget 1957 och större än den Europeiska Enhetsakten 1987. Det ligger en oerhörd integrerande kraft i de processer som nu satts i rörelse.
Icke minst gäller detta den beslutade utvecklingen mot en monetär union. Det är förvånande att så få ännu uppmärksammat hur genomgripande detta steg i integrationsprocessen verkligen är.
Det finns inte någon del av vårt samhälle som inte på ett eller annat sätt kommer att beröras av kraften i denna europeiska dynamik när Sverige under 1990-talets integreras i det västeuropeiska samarbetet. Och i detta ligger också den stora möjligheten att bryta upp från mycket av det som blivit för gammalt och inte längre fungerar i vårt Sverige.
Europa - den nya ramen
Jag är övertygad om, att själva begreppet ''Europa'' blir bäraren av 1990-talets alla förhoppningar om förändring och förnyelse på samhällslivets olika områden. Och att de krav Europavägen ställer kommer vara utgångspunkten och ramen för politiken på de allra flesta områden.
Att detta gäller på det rent ekonomiska området är uppenbart. På andra sidan den djupa kris som Sverige kommer att gå igenom under de närmaste åren finns goda förutsättningar att med europeiseringen som ledstjärna skapa en ny industriell tillväxt. Och det är en nödvändighet för vår framtid.
Men det gäller också andra områden. När välfärdssystemen i Sverige börjar att jämföras med andra västeuropeiska lösningar kommer behovet av förändringar att bli än större. Varför skall vi finna oss i dess vårdköer när andra inte gör det? Når vårt skol- och universitetssystem skall konkurrera i ett öppet Europa kommer plötsligt nya krav att ställas. Varför skall inte svenska barn lära sig lika bra som många andra barn i Europa? När vårt kulturliv öppnas än mer för Europas rika impulser kommer nya horisonter att skönjas.
Under decennier har gjorts försök att exportera den svenska modellen och dess tredje väg till övriga Europa och den övriga världen, men som på så många andra områden har marknadsandelen minskat när konkurrenskraften så tydligt avtagit. Men nu när den svenska överlägsenhetsmyten är borta, kan vi åter börja att utvecklas i en ekonomisk, politisk, kulturell, social och inte minst intellektuell symbios med det övriga Europa.
Så kommer då mycket som är gammalt under 1990-talet att utmanas dels underifrån genom individualiseringen och dels utifrån genom internationaliseringen. Den socialdemokratiska modellen kommer att vittra bort allt snabbare genom den dubbla effekten av renässansen för den lilla världens gemenskaper och den europeiseringens friska vind som kommer att blåsa genom vårt samhälle.
I den ekonomiska politiken blev 1990 ännu ett förlorat år med den ena krisen efter den andra. Men samtidigt var uppbrottet från det gamla tydligt. Den s k svenska modellen och dess kollektivistiska demokratisyn dömdes ut offentligt. Den ofta så splittrade borgerligheten fick ett nytt politiskt styrkebälte. Vi sade nej till randstatstänkandet och ja till Europa.
Men ännu återstår de avgörande vägvalen. Sverige kan inte ledas in i framtidens Europa av de krafter som fortfarande mest klänger fast vid det gamla och som sjunker ner i svårmod och splittring så fort besluten om det nya skall fattas. Det går inte att gå baklänges in i framtiden.
Därför blir vägvalet 1991 avgörande. Sverige har kört fast. Nu finns möjligheten att återvinna framtidstron. Men det kräver ett maktskifte för att kunna fullfölja det idéskifte som redan skett.