Raoul Wallenbergs minne
Ceremoni för Raoul Wallenberg i riksdagen
Eders Majestäter, Fru Talman, Mina Damer och Herrar, I maj 1944 reste kommendanten i Auschwitz, Rudolf Höss, för att klaga hos Adolf Eichmann, nazismens överbödel, som sedan början av året kommit till Ungern för att i krigets desperata slutskede utrota också den sista av de stora judiska befolkningsgrupperna i Central- och Östeuropa. Det gick helt enkelt inte, sade Bösch, att i Auschwitz klara av att utrota de 12.000 män, kvinnor och barn som varje dag levererades av Eichmanns utrotningskommandon från den ungerska landsbygden. Utrotningsmaskineriets kapacitet höll på att sprängas av den ungerska slutlösningen. Det var till detta Ungern som den unge Raoul Wallenberg rekryterades för att göra vad som göras kunde för att förhindra det som ditintills inte hade kunnat förhindras. När han kommer till Budapest i början av juli hade Eichmann fått dra sig tillbaka. Vädjanden inte minst från Kung Gustav V hade fått den kringskurne presidenten Horthy att slå till bromsarna. Hans land var sedan knappt ett halvår tillbaka ockuperat av den tyska armén, men hans ord hade trots detta fortfarande tyngd. Under månaderna som följde gjorde Wallenberg stordåd efter stordåd för att ge svenska dokument till alla de som enligt hans mening behövde skydd. Ca 600.000 judar på den ungerska landsbygden hade Eichmann under maj och juni redan hunnit utrota. Men kvar fanns ca 400.000 av Budapests judar. Historien om Raoul Wallenbergs insatser för att rädda så många av dessa han förmådde under de kommande månaderns snabbt skiftande dårskap, barbari och inferno är historien om gränslöst mod, brinnande lidelse, makalös fräckhet och medlens ständiga underkastelse under målet. Den ena regimen avlöser den andra i ett Budapest som brinner allt mer i det krig som går mot sitt slut. När den åldrande Horthy förs bort i mitten av oktober släpps den fulla fascistiska pilkorsterrorn loss och Adolf Eichmann återvänder för att fullborda det som för honom var överordnat allt annat. Eichmann var besatt av att döda. Han skröt över att han räknade dagens dödade judar när han gick till sängs på kvällen. Wallenberg var besatt av att rädda. Han sov stundtals knappt alls. Kastade sig från den ena förhandlingen till den andra krisen. Skydde inga medel. Allt fler främlingspass från allt fler länder. Allt fler olika överenskommelser med vem det vara månde för att åstadkomma minsta lilla som kunde åstadkommas. Han sade en gång att han gärna gjort upp t o m med Djävulen själv om det hade hjälpt. Och gick i alla fall så långt att han åt middag på tu man hand med Eichmann i slutet av november - bara någon vecka innan den ryska slutoffensiven mot Fästning Budapest började - för att försöka övertyga honom om att allt var över. Men så var det tyvärr inte. Natt efter natt fördes ständigt nya grupper av judar ner till den iskalla Donaus stränder, bands ihop i grupper och sköts intill dess att de alla - döda, halvdöda, levande - stupade ner i det dödskalla vattnet. Inte ens barnen på barnhemmen skonades. När den Röda Armén den 16:e och den 17:e januari 1945 nådde fram först till Wallenbergs skyddade s k internationella ghetto och därefter till det större av Eichmann inrättade s k centrala ghettot fanns närmare 100.000 människor fortfarande vid liv i dessa. Men dödandet pågick intill de sista timmarna. Historien har sällan klara svar på alla de frågor vi ställer. Men detta vet den: dessa människor hade aldrig överlevt utan de insatser som Raoul Wallenberg och alla dem som arbetade tillsammans med honom gjorde. Per Anger, som i dagar hedrar sin kollegas insats i Washington. Andra på den svenska legationen. Röda Korsets representanter i Budapest. Deras gemensamma hjältemod, som inte sällan gränsade till övermod, hade i detta krigets slutskede åstadkommit vad ingen annan ditintills förmått. Eichmann hade på julafton fått lämna Budapest utan att ha kunnat slutföra sitt ohyggliga arbete. Ingen annan svensk har i modern tid gjort så stora, så handgripliga och så svåra insatser i humanitetens och människokärlekens tjänst som Raoul Wallenberg. Hans namn har gett ära åt Sverige. Men den Budapests befrielse han hoppats på blev inte en befrielse. En terror avlöste en annan. En människofientlig ideologi trädde in på den scen en annan tvingats att lämna. Wallenberg besegrade den ena, men kom att besegras av den andra. När han i slutet i slutet av januari leddes in genom dörrarna till Ljubjanka i Moskva var det för att aldrig komma ut ur det välde som därifrån styrdes. Vi vet nu väl hans väg från fängelsecell till fängelsecell under 1945 och 1946 och långt in i 1947. Därefter blir spåren tunnare och färre. Hans öde har vi inte ens i denna öppenhetens nya tid lyckats att nå slutgiltig och fullständig klarhet i. När vi minns honom nu vore det samtidigt orätt att förtränga att han så lätt glömdes bort då. Han hade redan stört mångas cirklar, och hans öde riskerade att störa än flers. Det tog ett och ett halvt år innan Sveriges ambassadör i Moskva tog upp hans öde med Josef Stalin - Adolf Hitlers överman inte bara i slagfältens utan också i dödslägrens grymma konst. Och ambassadör Söderblom avslutade det artiga samtalet med att säga att han personligen var övertygade om att Wallenbergs död var en beklaglig olyckshändelse i krigstumultets Budapest. Den dagen satt Raoul Wallenberg i cellen nummer 203 på Lefortovo-fängelset i Moskva. Men den vänlige Stalin antecknade vad Söderblom sagt och stoppade lappen i sin ficka. Och hemma i Stockholm ansågs det även 1947 otänkbart att Moskva-rättegångarnas notoriske åklagare Vyshinski - då Sovjetunionens utrikesminister - kunde ljuga när han förnekade att Wallenbergs namn var bekant för de sovjetiska myndigheterna. Vi kan som svenskar känna stoltheten över det som Raoul Wallenberg gjorde för andra. Men vi måste också känna skammen över det som inte gjordes för honom. Men gradvis vaknade dock samvetet och insikten och engagemanget. För sent eller ej - den frågan väntar vi fortfarande på svaret på. Men storheten i Raoul Wallenbergs insats har sedan dess kommit att göra frågan om att inför historien få klarhet om hans öde allt större och större. Han gav aldrig upp ens när det samlade s k förnuftet borde sagt honom att allt redan var avgjort och allt redan var för sent. Det minsta vi är skyldiga honom och hans gärning är att vi aldrig får ge upp.