Ett Säkrare Internet
Anförande vid Internetdagarna
När vi samlas till Internetdagarna år 2001 vet vi att vi samlas i början av Internet-åldern - men där ute finns det många som verkar tro att vi befinner oss i slutet av den. De uppfattar Internet som en del av den mera optimistiska tid som nu anses ligga bakom oss. Och förvisso var det så att Internet bröt fram i stor skala och på bredden av vårt samhälle under andra hälften av den optimistiska tiden mellan november 1989 – när muren föll i Berlin - och september 2001 – när attacken skedde på World Trade Center i New York. Det blev fm-sex korta år av oerhört snabb expansion som ställde det mesta på huvudet, fick åtskilliga att förlora huvudet och nu leder till att alla kliar sig i huvudet och undrar vad det egentligen var som hände. Efter den 11 september lever vi i en ny värld av nya osäkerheter och nya utmaningar. Tron på den automatiska ekonomiska framgången var redan bruten. Bubblorna hade spruckit. Tron på den ständigt allt tryggare världen är nu också bruten. Och överallt diskuteras nu den nya osäkerhetens nya konsekvenser för olika delar av vårt samhälle. Vi var – enligt min mening – redan på väg in i den andra fasen av den stora Internet-expansionen. Jag säger den andra fasen. De som varit med länge skulle kanske tala om den tredje fasen. Den första var då det långa skede när Internet definierades och växte fram. Pionjärernas tidsålder. 1960-, 1970-, 1980-talet och den allra första delen av 1990-talet. Därefter – den första stora fasen – bryter Internet fram på bredden i våra samhällen. Det var webben som gjorde det möjligt. Från 1994 och 1995 kan vi tala om en utveckling med mycket stor kraft. Nu befinner vi oss både i ett teknologiskt och ett ekonomiskt skifte. Det är därför jag talar om början på den andra stora fasen. Finansiellt kan vi se hur bubblan på marknaderna sprack. Det var naturligt - och i grunden bra. Så har det varit förr i den ekonomiska historien när revolutionerande nya teknologier gjort entré. Den stora järnvägsbubblan i Storbritannien på 1840-talet brukar nämnas som exempel. De mer än 3.000 bilfabrikerna i USA i början av förra seklet brukar nämnas som ett annat. Men bubblan spricker. Verkliga värderingar gör sig gällande. Vi får strukturer som är fastare förankrade och som därmed är framtidssäkra på ett helt annat sätt. Och för oss som sysslar seriöst med Internet och dess möjligheter är det faktiskt långt bättre att stå på fast mark än att sväva på små moln. Teknologiskt ser vi också ett skifte. Vi är på¨väg mot ett andra generationens Internet. Vi ser en mycket snabb expansion av bandbredd genom ett knippe av nya och gamla teknologier. Vi får ett Internet som är mycket snabbare, alltid på, överallt närvarande och långt säkrare och stabilare än tidigare. Det är nu vi börjar närma oss den verkliga Internet-tiden. Och till detta kommer så nu effekterna av den 11 september. Terroristerna slog till mot en av den nya världens viktigaste knutpunkter. Finansiellt. Teknologiskt. Politiskt. Man valde sitt mål – World Trade Center – med omsorg. Timmarna efter attacken hade många kommunikationssystem mycket stora problem. TV och radio hade varit beroende av antenner på World Trade Center. Mobil telefoni i betydande utsträcknbing samma sak. Och det ordinarie telefonsystemet klarade inte den oerhörda ökningen i trafiken. Kvar fanns Internet. De problem som fanns för Internet – men som snabbt löstes - hade att göra med dieselförsörjningen till generatorer för elförsörjningen för vissa anläggningar på Manhattan. Internet klarade den massiva ökningen av trafiken. IP-telefoni blev för vissa den enda möjligheten till telefoni. Att ta reda på var anhöriga fanns blev för många möjligt bara genom Internet. Och även om TV svarade för den snabba nyhetsförmedlingen var Internet ett komplement för fördjupning som utnyttjades av en hel värld. Att visa siter blev överbelastade förändrar inte den bilden. Internet visade sin styrka. Nu riktas uppmärksamheten på säkerheten och stabiliteten också i Internet. Vi letar just nu svagheter i alla tänkbara och otänkbara system i vårt samhälle. Det är nog bra. Vi behöver ett större säkerhetsmedvetande på bredden av vårt samhälle. Men i grunden visade den 11 september att Internet är det mest robusta, det säkraste och det kapablaste system för kommunikation som vi har. Och detta kommer att få sina konsekvenser. Internet kommer att bli än mer betydelsefullt när de fulla slutsatserna av den 11 september sjunker in. Men då är det viktigt att vi också får stabilitet i det sätt vi styr eller skapar förutsättningarna för utvecklingen av Internet. Vi vet alla hur Internet växt fram genom ett de engagerade individernas globala nätverk. Visst har det funnits olika offentliga intressen – främst på andra sidan Atlanten - i bakgrunden. Men det var inte det avgörande. Det var de engagerade individernas globala nätverk som var drivande. Detta kunde dock inte pågå för evigt. Människan är dödlig. Och 1998 var det dock dags att sätta upp en mer formell struktur för Internet. Det var då ICANN – the Internet Corporation for Assigned Names and Numbers – efter betydande debatt kom till. En hybrid mellan det mesta. Inom ICANN samlas ansvaret för att utveckla Internet-protokollet, att se till att adressystemet fungerar, att skapa ordning i det globala systemet för hantering av de olika typerna av domännamn. Det handlar inte om en global styrelse för Internet. Men det handlar om en struktur för ett globalt ansvar för tekniska funktioner av avgörande betydelse för dagens och morgondagens Internet. När ICANN sattes upp rådde viss osäkerhet om hur organisationen skulle styras. Det tumultet har sedan dess fortsatt. Och det var anledningen till att jag tillfrågades om att leda en kommitté för att se om det gick att få fram en lösning på några av de besvärligaste frågorna vad gäller styrelseformen för ICANN. Det var det som blev At Large Study Committee. Då – 1998 – diskuterade man möjligheten att halva styrelsen i ICANN skulle utses av användare av Internet i största allmänhet. En attraktiv tanke – men utan att någon då visste vad det egentligen innebar. Sedan dess har kontroverserna om detta varit många. Två ytterlighetsståndpunkter har stått mot varandra. Den ena – praktikerna – har sagt att det räcker med ett ICANN som sköts av de olika s k supporting organisations som arbetar med de högst konkreta frågorna. Låt oss inte göra saker mer besvärliga än vad de är, säger de. Den andra – idealisterna – har sagt att nu har vi möjligheten att bygga en ny modell för global demokrati som kan bryta ny mark i denna globaliseringsdebattens tidsålder. Låt oss göra ett djärvt språng in i framtiden, säger de. Men svagheterna med bägge ståndpunkterna är uppenbara. Internet är världens viktigaste infrastruktur redan i dag. Alla andra infrastruktursystem blir dessutom allt mer beroende av Internet. Och Internet blir allt viktigare för allt större delar av vår värld för varje dag som går. Mot bakgrunden av den enorma betydelse som Internet redan i dag har kommer det aldrig att gå att få legitimitet för en styrelseform för ICANN som uppfattas som sluten till tekniker och stängd för inflytande och insyn. Finns sådana tendenser, kommer regeringar i den ena eller den andra formen snart att ta över. Och det med rätta. Men samtidigt är Internet så viktigt att styresformen för ICANN inte kan tillåtas bli en tummelplats för oprövade experiment vars konsekvenser ingen kan överskåda. Då riskerar vi att få kaos i stället för den stabilitet vi strävar efter. Finns sådana tendenser kommer regeringar förr eller senare att ta över frågorna. Också då med rätta. Den rekommendation vår kommitté – ALSC – kommer att lämna inför ICANN:s styrelsesammanträde i Marina del Rey 12 – 15 november är ett försök att nå konsensus kring en konstruktiv kompromiss. Vi vill se ICANN som en koalition mellan de som utvecklar, de som tillhandahåller och de som använder Internet. Och vi tycker att det är rimligt att ungefär en tredjedel av styrelsen för ICANN kommer från dem som använder Internet och de resterande två tredjedelarna representerar de övriga. Det är ett viktigt ställningstagande. Och viktigt är också att vi vill att det byggs upp en intresseorganisation för användarna av Internet, och att den tredjedel av styrelseledamöterna av ICANN vi talar om utses av användare genom allmänna val i sex olika regioner runt om i världen. Mycket av detta är kontroversiellt. Praktikerna tycker att det är ett elände att lägga pengar och energi på allt detta när det är utvecklingen av domännamnsystemet man borde ägna sig åt. De tycker det blir för mycket lekstuga. Och idealisterna tycker att det gränsar till förräderi att bara en tredjedel av styrelsen skall representera användarna. De tycker att demokratiska ambitioner har övergetts. Därtill kommer andra frågor. Vi har föreslagit att deltagande i valen utgår från innehav av individuella domännamn. Skälet är i huvudsak praktiskt. Skulle vi grunda det på emailadresser på det sätt som skedde i experimentvalet förra hösten finns under överskådlig tid ingen möjlighet att genomföra ett val enbart via Internet. Och tvingas vi till ett kombinerat nät- och postförfarande blir komplexiteten betydande och kostnaderna snabbt utomordentligt höga. Vi kan få kostnader av några tiotal dollar per röstande och vi har en potentiell valmanskår som ligger kring en halv miljard individer. Det säger sig självt att denna väg inte är möjlig att gå. Med domännamn tror vi att vi klarar ett rent Internetval. Den potentiella valmanskåren torde nu ligga kring ca 40 miljoner individer. Och vi vill skapa möjligheter för de som så vill att få ett domännamn bara för att deltaga i valet. Inte minst i utvecklingsländerna kommer det att vara viktigt. Vi lägger inom kort vår rekommendation inför ICANN-styrelsens möte i Marina del Rey i USA i mitten av november. Vi grundar det inte minst på de diskussioner vi förde i anslutning till ICANN-mötena i Stockholm i juni och i Montevideo i september. Men jag tror dessvärre inte att vi kan räkna med ett avslut i frågan i Marina del Rey. Mötet kommer att koncenteras på säkerhets- och stabilitetsfrågorna inom Internet. Den 11 september kastar sin skugga också över ICANN. Det vi arbetar för är ett inriktningsbeslut i Marina del Rey som kan leda till ett mer konkret implementeringsarbete som kan göra det möjligt med slutgiltigt beslut vid ICANN-styrelsens möte i Accra i Ghana i mitten av mars nästa år. Och därmed skulle det – förhoppningsvis! - finnas möjlighet att få en ny och stabil och av alla accepterad styrelseform för ICANN på plats innan utgången av det kommande året. Och det har – enligt min mening – blivit än viktigare efter den 11 september. Internet har visat sin styrka, och vi kommer att förlita oss än mer på den säkerhet och den stabilitet som Internet kan ge. Det är ingen tillfällighet att de olika finansiella marknaderna under de senaste veckorna börjat att värdera upp olika företag inom området säker Internet och säker telekommunikation. Och då kommer vi också att vara beroende av ett ICANN vars legitimitet inte sätts ifråga, vars stabilitet uppfattas som självklar och vars flexibilitet ger möjlighet till ständig utveckling. Det är det lilla, men inte alldeles oväsentliga, bidrag som At Large Study Committe kan ge när vi nu står på tröskeln till den andra fasen av Internetrevolutionen.