Sveriges 90%-iga Devalvering
Artikel i Dagens Nyheter Siffran är förskräcklig: sedan början av 1970-talet har den svenska kronan tappat ca 90 % av sitt värde gentemot det övriga Europa. Vi är det europeiska devalveringslandet före andra. Dramat om denna vår nedgång är ett drama i åtskilliga akter. Och en av de mera dramatiska utspelades hösten 1992 och kom att avslutas när riksbanken på eftermiddagen torsdagen den 19 november släppte den svenska kronan fri. Som svensk statsminister talade jag om det misslyckande som detta förvisso innebar. Ingenting av det som hände under de månader och veckor som ledde upp till dramatiken den dagen kan förstås om det inte ses i sitt vidare sammanhang. För Sverige handlade det om kombinationen av försöken att komma ur devalveringsdecenniernas politik och ansträngningarna att fullt och fast komma med i det europeiska samarbetet. Och för Europa i dess helhet handlade det om den turbulens med turbo som hade utlösts på de finansiella marknaderna efter den danska folkomröstningen om Maastricht-avtalet den 2 juni, och som skulle komma att pågå ända fram till sommaren 1993. Få om ens några länder gick oberörda genom de stormarna. Att Sverige kommit att devalvera gång efter annan under andra hälften av 1970- och början av 1980-talet hade i grunden sin bakgrund i oförmågan att lösa de underliggande ekonomiska problemen. I slutet av 1970-talet handlade det om sviterna av den kraftiga relativa kostnadsökningen i Sverige under de föregående åren, och i början av 1980-talet om en oförmåga eller ovilja att föra en tillräckligt kraftfull ekonomisk reformpolitik. Och det var denna oförmåga som ledde successiva regeringar till att successivt skriva ner värdet på den svenska kronan, och därmed på den svenska ekonomin i förhållande till omvärlden. Kortsiktigt hjälpte det till att hålla sysselsättning och aktivitet uppe, men långsiktigt gjordes uppgiften att ge oss en genuin tillväxtekonomi betydligt svårare. Den superdevalvering som den tillträdande socialdemokratiska regeringen gjorde hösten 1982 kom att få speciell betydelse. Inledningsvis sågs den som en framgång, men successivt under 1980-talet kom den att framstå som en snedstart med allvarliga negativa konsekvenser. Slutsatserna av den devalveringen stärkte övertygelsen inom såväl borgerlig opposition som socialdemokratisk regering att devalveringsepoken måste läggas entydigt till handlingarna. Samtidigt tog det europeiska samarbetet ny fart, och det blev uppenbart att det frihandelsavtal som Sverige haft sedan 1972 inte längre räckte till. När EG till 1992 skulle förverkliga en gemensam inre marknad skulle detta innebära att vårt relativa utanförskap skulle öka. I förening med de politiska förändringar som då började att ske i Europa i samband med att ondskans sovjetiska imperium började att rämna ledde detta mig och andra till att kräva steg mot ett fullt svenskt medlemskap i det som skulle komma att bli den europeiska unionen. Kollapsen för socialdemokraternas s k tredje väg i den ekonomiska politiken ledde fram till regeringsskiftet i oktober 1991. Och det för Folkpartiet och Moderata Samlingspartiet gemensamma program ”Ny Start för Sverige” som bildade grunden för detta var tydligt i dessa frågor. Sverige borde sträva efter en pådrivande roll också i ”arbetet att successivt under 1990-talet skapa en ekonomisk och monetär union med alla de förpliktelser som denna innebär”. Och ”med denna inriktning är varje form av devalveringspolitik utesluten och inflationsbekämpningen måste ges högsta prioritet, bl a för att klara konkurrenskraften och därmed sysselsättningen.” Då talade vi tydligt om alla de faror som låg i en ekonomi som befann sig i fritt fall. Arbetslöshet och underskott ökade lavinartat. Vi anklagades för att svartmåla Sverige. I efterhand är det nog lättare att anklaga oss för blåögdhet än för svartmålning. Stora problem inom finanssektorn hade dolts. Problemen var värre än vad som redovisats. Och offentliga utgifter som bara ångade på gjorde sannerligen inte saken bättre. Till det kom så de europeiska spänningar som byggdes upp. Tysklands glädjande återförening ledde till en situation med räntbeslut i Frankfurt som utsatte det övriga Europa för allt svårare påfrestningar. En svag dollar ledde till stora flöden av likviditet till de olika europeiska marknaderna. Och så kom då plötsligt den avgörande politiska osäkerhet om hela det europeiska samarbetets utveckling som utlöstes i och med den danska folkomröstningen. Sensommaren 1992 blåste det upp till rejäla stormar som fällde den ena valutan efter den andra. Den 8 september tvingades Finland att släppa sin valuta fri att flyta. Drösar av valutor devalverades. Den 16 september – den s k Svarta Onsdagen – tvingades det brittiska pundet att kapitulera. Det var dagen därpå som riksbanken höjde dagslåneräntan i Sverige till berömda 500 %. Vi beslutade att försöka att stå emot. I efterhand finns det de som säger att vi skulle ha kapitulerat vid första antydan till stormar på marknaderna. Många väntade nog också det. Sverige hade fortfarande ett genuint dåligt rykte som en ”mjukis” när det gällde att stå emot i frågor som dessa. Men det gjorde vi inte. Under de kommande veckorna skedde i stället en unik nationell samling kring försvaret av hårdvalutapolitiken. Två stora krispaket den 20 och den 30 september enade den borgerliga fyrpartiregeringen och den socialdemokratiska oppositionen. Arbetsmarknadens parter uttalade sitt starka stöd. Näringslivet kved under räntorna, men sade formellt liksom informellt att det var viktigt att stå fast. Krispaketen i september såg också ut att ha klarat uppgiften. Sakinnehållet i det första var mindre imponerande än i det andra, och tillsammans var de fortfarande alldeles för svaga när det gällde de nödvändiga besparingarna, men i förening med en viss europeisk stabilisering efter en knapp vinst i den franska folkomröstningen om Maastricht-avtalet ledde de Sverige in i lugnare vatten. Under ett antal veckor verkade det som om vi hade klarat stormen. Inom regeringen förbereddes fortsatta spar- och reformpaket. Vi bedrev en intensiv europeisk diplomati för att så snabbt som möjligt öppna upp möjligheten till förhandlingar om medlemskap i det som nu höll på att bli Europeiska Unionen. Men lugnet var bedrägligt. I mitten av november började det att blåsa igen. Det var alls icke bara Sverige som var i fokus, men denna gång var det vi som skulle drabbas tidigast. Regeringen var beredd till, och lade fram förslag till, ytterligare skarpa insatser för att öka den svenska konkurrenskraften och ekonomiska trovärdigheten. Men nu ville inte socialdemokraterna vara med längre, och räntevapnet gick knappast att sätta in med full kraft ännu en gång. Riksbankens kapitulation var en konsekvens av att viljan inte längre fanns. I efterhand är det lätt att se att det som följde fällde den ena valutan efter den andra. Sverige följde efter Finland, och efter Sverige följde Norge. I Sydeuropa hade alla valutor vid det här laget devalverat minst en gång. Och crescendot kom sommaren 1993 när det s k ERM-systemet de facto tillfälligt upplöstes och alla valutor fick flyta fritt mot varandra. Mot den dåvarande regeringens vilja drabbades Sverige således av ytterligare en devalvering. Och sedan dess har den svenska kronan skvalpat lite upp och lite ner men är i dag en bra bit svagare än vad den var då. Sedan den 18 november 1992 har kronan förlorat ca en tredjedel av sitt värde med det mått vi numera använder. Erfarenheterna från den dramatiska hösten 1992 kan värderas på olika sätt. För min del har de lett till en än starkare övertygelse om att vi måste vara med i den gemensamma europeiska valutan. Med en fritt flytande krona behöver vi visserligen inte drabbas av kriser som de vi hade då, men vi riskerar en fortsättning av den tragiska nedvärdering av valuta och ekonomi som vi nu sett under decennier, och som i grunden är en konsekvens av vår bristande förmåga att ta itu med de grundläggande problemen i ekonomin. Devalvering är ofta den fega utvägen, och en flytande valuta är ibland ett sätt att dölja denna feghet i politiken. Jag tillhör dem som tycker att vi haft för mycket av den varan under de årtionden som gått. Den 90-procentiga nedgången för den svenska kronan under de senaste decennierna kan till ca hälften förklaras av att vi inte klarat av att hålla våra kostnader under kontroll och till den återstående hälften med att vi haft en svagare utveckling av produktivitet och konkurrenskraft än vad andra jämförbara länder haft. Efter kronfallet 1992 kom den svenska kronan att flyta fritt. Som statsminister hade det varit min ambition att föra Sverige in i den gemensamma eurovalutan redan viss dess start. Andra må ha hymlat och mumlat i den frågan i samband med folkomröstningen om vårt medlemskap i EU i november 1994, men jag gjorde det i alla fall inte. Socialdemokraterna vek undan och drev i november 1997 igenom riksdagsbeslutet om att vi skulle stå utanför euron. Nu finns det en förnyad insikt om att det är bäst för Sverige att vara med i den gemensamma valutan. Jag välkomnar detta. Förhoppningsvis har vi under åren som gått lärt oss tillräckligt mycket av den ekonomisk läxan för att det också skall vara möjligt för oss att fullt ut klara av de krav detta kommer att innebära. Under åren med flytande valuta har en självständig riksbank inriktat sitt arbete efter att hålla kostnadsutvecklingen under kontroll. Förbättringar i förhandlingssystemet på arbetsmarknaden liksom ökad konkurrens och öppenhet i ekonomin har hjälpt till. Förhoppningsvis har vi lagt huvuddelen av dessa problem bakom oss. Återstår att se om vi lärt oss läxan i övrigt. Mitt och andras budskap i början av 1990-talet krävde en bestämd politik för omfattande förnyelse och förändring i vår ekonomi. Under de senaste veckorna har den skylt som på Arlanda mötte de som ankom till vårt land – ”Sweden – Home of International Success – Ericsson, ABB” – diskret täckts över med svart tyg. Ingen näringsminister vill längre ha presskonferens med Bredbandsbolaget. Och ingenting växer så mycket i dagens Sverige som sjukskrivningarna. Att successivt skriva ner valutan hjälper inte. 90 % borde ha lärt oss ned.