Minnesord om Ulf Dinkelspiel
Det är morgon här när jag nås av det tragiska budet om att Ulf Dinkelspiel lämnat oss.
Och tankarna går omedelbart till minnen av middagar med Ulf och Louise under de år han var en av dem som representerade Sverige här i den amerikanska huvudstaden.
Jag kan se Ulf framför mig när han ofta hämtade mig på National-flygplatsen.
Ulf var en nära vän, en mycket uppskattad kollega och en person jag under många år kom att lära mig mycket av.
Hans professionella insats är djupt förknippad med Sveriges plats i det europeiska samarbetet. Han var närvarande och viktig i varje steg på den långa väg som ledde oss in i den Europeiska Union.
Från att vara nära medarbetare till Sverker Åström som förhandlade det som skulle komma att bli frihandelsavtalet 1973 till den triumfatoriska dag vintern 1994 när han förde våra förhandlingar om medlemskap i EU i hamn.
Jag minns det som i går.
Jag var ute på glansisar i Stockholms ytterskärgård en fantastisk dag. Ulf ringde med beskedet att nu, trots allt, efter stora ansträngningar, och med ett mycket bra resultat, hade han och hans team lyckats att föra förhandlingarna i hamn.
Ingen hade trott att det skulle vara möjligt inom den strikta tidtabell som vi hade satt upp och få trodde att det resultat vi fick skulle gå att uppnå. Men som Sveriges första Europa-minister lyckades Ulf också med detta.
Och gemensamt undertecknade vi det viktigaste internationella avtal som Sverige förhandlat fram kanske någonsin på Korfu på midsommarafton 1994.
Han var en viktig och uppskattad medlem av den regering jag hade förmånen att leda mellan 1991 och 1994. Och även om EU-förhandlingarna var hans vikigaste uppgift var han för mig ett viktigt stöd i många andra avgöranden under de långt ifrån enkla åren.
Ulf var moderat, men han var också statstjänsteman. Hans lojalitet mot Ingvar Carlsson som statsminister var lika stor som hans lojalitet mot mig som statsminister. Han tjänade Sverige.
Under alla dessa år var Ulf alltid en vän man kunde vända sig till, alltid uppmuntrande och alltid med kloka synpunkter på olika situationer vi på olika sätt konfronterades med.
På ambassaden här i Washington under många år, på UD hemma i Stockholm, runt regeringsbordet i Rosenbad, på Öhmans och andra sammanhang i näringslivet, med vänner och bekanta – Ulf var alltid den glade, uppmuntrande, kloke och uppskattade.
Vi är många som sörjer honom djupt.
När vi träffades för vad som skulle komma att bli sista gången talade vi självfallet om den dystra prognos som läkarna just hade gett honom.
Men Ulf var inte nedstämd. Han sade att han var nöjd med sitt liv, med sin familj och det han hade varit med om att åstadkomma.
Vi sade att vi får fortsätta över en lunch. Den blev inte av. I alla fall inte i denna världen.
Ulf förtjänar att få vila i frid.