Moskva förstod inte vad som hände
Artikel publicerad i Dagens Industri
Jag var inte i Berlin den historiska torsdagskvällen den 9 november 1989.
Att det slutgiltiga sammanbrottet för försöken att spärra in det östtyska folket skulle komma just den kvällen visste egentligen ingen. Men allt sedan Ungern klippt taggtråden och tillåtit fri utresa för östtyska medborgare några månader dessförinnan, och Tjeckoslovakien också låtit dem som sökt sig dit resa vidare västerut var sammanbrottet mer eller mindre oundvikligt.
Den östtyska partiledningen famlade frenetiskt i sina försök att överleva. Demonstrationerna med krav på frihet och demokrati hade bara blivit större och större. På lördagen hade hela Östberlins centrum kring Alexander Platz fyllts av deras slagord och krav. Det talades om en miljon människor under den kraftfulla devisen ”vi är folket”.
Och denna dag samlades det regerande SED-partiets centralkommitté för att diskutera reformer och förnyelse. Annars – det hade man tvingats inse – skulle man inte överleva.
En eftergift var nya bestämmelser för resor till Västtyskland. Man hastade igenom ett beslut om någonting i den vägen, och mumlade om någon öppning på en presskonferens fram mot kvällen.
Det räckte. Människor började trycka på mot muren. Vid halvtolvtiden öppnade ”folkpoliserna” spärrarna vid Bornholmer Strasse. Det gick inte att stå emot längre. Med blixtens hastighet spreds ryktet. Vid tretiden på morgon utrymde ”folkpolisen” alla spärrar vid Brandenburger Tor.
Det hade gått 28 år, två månader och 26 dagar sedan ”skammens mur” hade byggts för att stänga in medborgarna i ”den första tyska arbetar- och bondestaten”. Nu var det slut.
Ingen vågade väcka Gorbatjov. Och på den sovjetiska ambassaden på Unter den Linden, bara ett stenkast från dramatiken, väcktes inte heller ambassadören. Ute i Wünsdorf på det sovjetiska militärkommandot väntade man på order från Moskva, men någon sådan kom inte.
I Kreml var man förvisso bekymrad, men hade samtidigt annat att tänka på. Ett långt sammanträde med politbyrån just denna torsdag hade främst handlat om situationen i de tre baltiska sovjetrepublikerna, som höll på att glida Moskva ur händerna, liksom med strejker som spred sig i kolgruvorna uppe i Vorkuta. Det började rämna lite här och var i det stora imperiet.
Gorbatjov hade varit pådrivande när det östtyska SED-partiet gjort sig av med geronten Honecker och släppt fram den nye ledaren Egon Krenz. Han hoppades att en dos reformer skulle stabilisera det hela. Han levde med illusionen att systemet som sådant – i DDR lika väl som i Sovjet – skulle kunna ges nytt liv den vägen.
Andra tvivlade. Redan när de stora demonstrationerna bröt ut i Leipzig i början av oktober hade partigeronterna i Östberlin velat ha en ”kinesisk lösning”, och stridsvagnarna stod redo. En hårdför falang i ledningen hoppades hela tiden att deras kamrater i Moskva skulle lyckas övertyga det vankelmodiga Gorbatjov om att en sådan – stridsvagnar, kulsprutor, fängelse – fortfarande var möjlig.
Och det saknades förvisso inte sovjetiska stridsvagnar i Östtyskland.
Men det kom inga raka besked från Kreml. Där trodde man fortfarande att lite mer av reformpolitik skulle lösa det hela. Att allt skulle kunna falla ihop som ett korthus och kollapsa var en tanke man nog knappt vågade att tänka.
Så rasade allt samman.
Sedan gick det snabbt. Den tjeckiske dissidenten Václav Havel som strax blev sitt lands president sa att det gick så snabbt att man inte ens hann med att bli förvånad.
Den första natten och morgonen strömmade cirka 60.000 människor genom muren för att besöka Västberlin. Under veckan som följde blev det cirka sex miljoner besök genom muren och taggtråden som delade Tyskland.
Helmut Kohl försäkrade en oroad Michail Gorbatjov att man inte hade för avsikt att destabilisera DDR. Det lugnade lite. Men snart började utvecklingen rulla långt snabbare än vad någon hade trott.
17 dygn senare lade samme Kohl fram en tiopunktsplan som i historiens ljus framstår som ytterligt försiktig, men som då orsakade panik i såväl Moskva som London.
Vad som följde var en kapplöpning för att se till att diplomatin klarade av att hantera en situation där historien alldeles tydligt accelererade. De östtyska fria valen den 10 mars blev en brakseger för Helmut Kohls CDU. Den 23 augusti beslöt det östtyska parlamentet helt sonika att man vill upplösa sin stat och låta den uppgå i den västliga tyska förbundsrepubliken. Och den 3 oktober blev det så – mindre än ett år hade gått sedan gränsbommen lyfts vid Bornholmer Strasse.
Ende. Schluss. Slut. Adjö.
Det som mycket få hade trott skulle vara möjligt – Tysklands fredliga återförening i samförstånd mellan de tidigare ockupationsmakterna från 1945, USA, Sovjet, Storbritannien och Frankrike – hade plötsligt skett. Undrens tid var inte förbi.
Och ett helt nytt Europa, och en helt ny värld började växa fram. Vi hade kommit in i förhoppningarnas tid.
Framsynt statsmannaskap var av avgörande betydelse.
Helmut Kohl hade att hantera en situation där han visserligen önskade Tysklands återförening, men inte genom att alla i DDR flyttade till Västtyskland. Och gemensamt med president Bush den äldre i Washington hade han att hantera en Michail Gorbatjov som befann sig under ett ökat tryck från mer konservativa krafter. Hans signatur var viktig för stabiliteten.
Och det handlade också om farhågor i det övriga Europa. Margaret Thatcher samlade ett seminarium av historiker för att få stöd för sitt tes att ett återförenat Tyskland var en fara, och drog sig inte för att säga samma sak till Michail Gorbatjov. François Mitterrands historiskt grundade instinkter i samma riktning kunde bara hållas tillbaka av den djupa personliga vänskapen med Helmut Kohl. Nederländernas Ruud Lubbers fick några år senare betala för sin skepsis med att Kohl lade in sitt veto mot honom som efterträdare till Jacques Delors som chef för EU-kommissionen.
Men formeln blev att ett genom återföreningen större och så småningom starkare Tyskland skulle bäddas in i ett allt starkare europeiskt samarbete. Inte ett förtyskat Europa, som många fruktade, utan ett europeiserat Tyskland. Det var det som stadfästes vid toppmötet i Maastricht i december 1991. Tyskland gick till och med på att ge upp sin egen valuta. Och då accepterade Frankrike det som inträffat. Ur den tidigare Europeiska Gemenskapen blev den Europeiska Unionen.
Och när muren föll i Berlin, Tyskland återförenades och ett nytt Europa började växa fram föll också muren mot Sveriges fulla deltagande i det europeiska samarbetet. Det gick inte längre att hålla emot.
När muren föll var Sveriges utrikesminister Sten Andersson på besök i Moskva. Han var lika oförberedd som alla andra, men det blev lite olyckligt när hans inledande kommentar verkade betydligt mer återhållsam än hans sovjetiske kollega Sjevardnadzes.
Kanske var det inte så underligt. Under en följd av år hade Sverige haft ett mer intensivt officiellt utbyte med Östberlin än med Bonn. Muren accepterades aldrig, men heller inte drömlikt tal om en möjlig återförening. DDR sågs på något sätt som en del av stabiliteten i Europa. Och Sten Anderssons företrädare hade sagt att vi inte ägnade oss åt någon systemkritik.
Men nu blev det nödvändigt också för Sverige att försöka hinna i kapp historien. Det lyckades till en del. Men arbetet fortgår.
Jag var inte i Berlin den historiska kvällen, och kom inte dit förrän några veckor senare.
Det var märkvärdiga dagar.
När jag fick ett samtal med DDR:s då tjänstgörande statschef Manfred Gerlach talade han om DDR som en ”statsrest” och dess ekonomi som en ”konkursmassa”.
Och jag minns fortfarande förvåningen hos den expedit i den officiella bokhandeln på Unter den Linden som noterade hur jag köpte en hög märkliga böcker av mer propagandistisk karaktär om DDR, socialismen och annat liknande. Jo, sa jag, allt detta kommer snart att upphöra att existera – nu är nog sista möjligheten.
Jag var inte i Berlin den historiska kvällen den 9 november 1989. Då började förhoppningarnas tid.
Men i kväll – i Den Nya Oredans Tid – kommer jag i alla fall att vara där.