100 stapplande dagar

Debattartikel i Dagens Industri

Det har varit bråda dagar i Vita huset denna vecka. Med den fixering som finns i den amerikanska debatten till en ny administrations första hundra dagar har det gällt att ordna upp anletsdragen, fixa fram initiativ och skapa ett intryck av väldig handlingskraft och framgång.

Men sanningen är ju att Trump-administrationen haft en minst sagt stapplande start.

Måhända är det inte förvånande. Aldrig i modern tid har en person med mindre konkret politisk erfarenhet erövrat Vita huset. Och den grupp av rådgivare han inledningsvis samlade omkring sig – med vicepresidenten Pence som undantag – var ju inte heller överdrivet belastade i detta avseende.

Normalt tar det alltid frustrerande lång tid för en ny administration i Washington att komma på plats. Personer ska nomineras, kontrolleras och i tusentalet fall också godkännas av senaten efter en mer eller mindre omfattande process.

Men för Trump-administrationen har detta gått långsammare än för någon annan i mannaminne. Vid motsvarande tidpunkt för åtta år sedan hade den då inkommande Obama-administrationen dubbelt så många av sina personer på plats.

Och det gör skillnad. När viktiga positioner på det utrikes- och säkerhetspolitiska området gapar tomma märks det. Den sedvanliga kaskaden av läckor till media har ju dessutom gett ett intryck av en vitahusstab som inte direkt kännetecknats av harmoni och målmedvetenhet.

Men avgörande är den politiska inriktningen. Och den centrala frågan är vilken politisk kurs han satt USA på under dessa första hundra dagar.

Den frågan är det inte alldeles lätt att svara på.

Donald Trump tågade in i Vita huset med ett antal mycket starka uppfattningar, och dem gav han mycket tydligt uttryck för i sitt i grunden rätt förfärliga installationsanförande.

Det var ord och inga visor:

”We must protect our borders from the ravages of other countries making our products, stealing our companies and destroying our jobs. Protection will lead to great prosperity and strength.”

Den entydiga historiska erfarenheten är självfallet att det är precis tvärt om. Det är de öppna samhällena och de öppna ekonomierna, inte de slutna och instängda, som är de som bygger välstånd och framsteg.

Men Donald Trump hade fört valrörelse mot frihandel, mot Kina, mot handelsunderskott och i grunden mot den strukturella omvandling som alltid kännetecknar moderna ekonomier och samhällen.

Och nu skulle det levereras politik i enlighet med detta. I sitt något mer strukturerad anförande inför kongressen förkunnades karskt att nu skulle vi se hur ”dying industries will come roaring back to life”. Perspektivet var att återställa någonting som funnits.

Skiftet var förvisso betydande. Barack Obama talade om Silicon Valley och dess globala möjligheter – Donald Trump har talat mera om kolgruvorna i West Virginia och deras umbäranden.

För Trump handlar det om en ny handelspolitik, om jättesatsningar på infrastruktur, om skattesänkningar och avregleringar och om en aggressiv satsning på ”Buy American” varhelst detta är möjligt.

Det är kärnan i den omläggning han strävar efter.

Men först skulle självfallet det förhatliga Obama-care – den komplicerade sjukförsäkringsreform under formella namnet Affordable Care Act som Barack Obama inte utan mödor lotsat i hamn – rivas upp.

Snabbt och i sin helhet, hade det sagts.

Men det visade sig betydligt enklare sagt än gjort. Försök efter försök att hitta ett sätt att göra detta slutade, åtminstone än så länge, med totalt nederlag. Revolten kom inte bara från Demokraterna, utan från delar av det republikanska lägret också.

Att Trump förr eller senare skulle få problem med att domptera kongressen, trots total republikansk kontroll, var uppenbart. Men problemen kom nu tidigare än vad de flesta hade väntat.

Detta kommer alldeles självklart att få konsekvenser för de viktiga frågor som nu står på agendan.

Nu är det den stora skattereformen som står i fokus, och i upptakten till de 100 dagarna förkunnades i onsdags vissa principer för den. En radikal sänkning av bolagsskatten ned till 15 procent är kärnan.

Och en sänkning kommer det säkert att bli. Men en omläggning som lämnar ett hål i statsfinanserna på närmare tretusen miljarder dollar under det kommande decenniet kan inte lämnas alldeles ofinansierad. Dynamiska effekter finns, men det finns gränser även för dem.

Från de mörkare hörnen av Vita huset hetsas det fortfarande mot globalisering, frihandelsavtal och multilaterala åtaganden. Det mumlas om ett globalt härnadståg mot globaliseringen. I en intervju hade president Trump svårt att dölja att han tyckte att Marine Le Pen skulle vara bäst för Frankrike.

Men världen är inte så enkel.

Det går inte att slå till mot Kinas ekonomi om man samtidigt är beroende av Peking för att domptera den diktator i Pyongyang som man just nu ser som sin kanske största utrikespolitiska utmaning. Så frågan om det väldiga handelsunderskottet med Kina har bordlagts tills vidare.

Och Angela Merkel undervisade pedagogiskt om att EU faktiskt har en gemensam handelspolitik och att försök att pressa fram förändringar från enstaka länder faktiskt inte fungerar.

En rejäl importskatt, som har sina förespråkare, leder omedelbart till att mycket blir påtagligt dyrare i butikerna. Och säkert skulle det upplevas hårdare i West Virginia än i Silicon Valley. När man nu klipper till mot timmerimport från Kanada blir det plötsligt dyrare för dem som vill bygga ett eget hem.

Efter en period av allmän förfäran finns det nu de som gläds över varje tecken på helomvändning, förändring eller förskjutning av politiken i mer traditionell riktning. Att skjuta 97 kryssningsrobotar mot en flygbas i Syrien var ett utmärkt sätt att få klassen av tyckare i Washington på bättre humör.

Och alldeles säkert kommer vi att få se en fortsatt moderering i förhållande till inledningens förfärande retorik. Tidigare sas det ju att ”träsket” i Washington skulle ”dräneras” genom att det skulle komma helt nya individer med helt ny politik. Jo, det som kommit är ju en kombination av generaler och Goldman Sachs, och det säger sig självt att de har en viss hälsosam effekt på de politiska processerna.

Att Nato inte längre ses som ”omodernt”, och att man precis enligt plan fortsätter att förstärka den militära närvaron på andra sidan Östersjön, med amerikanska trupper främst i Polen, har vi speciell anledning att notera. Det innebär ju en påtaglig förstärkning av också Sveriges säkerhet.

Men allt detta ska alldeles säkert inte tolkas som att det blir helt om. Kursen läggs om, lite långsamt på grund av administrativ tröghet, med lite större besvär på grund av kongressen och med lite större hänsyn till realiteter inte minst när det gäller relationerna till världen i övrigt.

Men om de hundra dagarnas lätta tumult ger vägledning gäller nog fortfarande att USA blir ett mer slutet land, en mindre öppen ekonomi och en mindre beräknelig aktör på den globala scen där landet fortfarande är störst och starkast.

För Sveriges – och inte minst svenskt näringsliv och svensk ekonomi – förblir relationerna med USA av synnerlig betydelse. Och vi borde kanske fundera på hur Europa i dess helhet kan bli en starkare röst för öppna ekonomier och en öppen värld genom närvaro på bredden och på djupet av det amerikanska samhället.

#DonaldTrump #USA #BarackObama #Nordkorea #Kina #Nato #Europa #Sverige

Utvalda anföranden
Senaste publicerat
Arkiv
Taggar
Inga taggar än.