Mannerheim, Finland och Sverige
Anförande inför Samfundet Sverige-Finland
Reflexioner i ljuset av 1992 års säkerhetspolitiska läge i Nordeuropa.
För några månader sedan, den 25 december 1991, gick Sovjetunionen i graven. Fram steg ett nytt Ryssland, vars ledare betonar sin önskan att samarbeta med sina grannar på grundval av demokratiens och rättstatens idéer.
Samtidigt som sovjetimperiets röda fana halades i Moskva, skrevs i Maastricht ett nytt kapitel i det europeiska enhetsverkets historia. Den Europeiska Gemenskapen bands än närmare samman till en Europeisk Union, medan den förutvarande Sovjetunionen föll sönder i ett dussin stater.
I vår egen del av Europa konstaterade Finlands och Rysslands regeringar i januari i år att 1948 års fördrag om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd har upphört att gälla. Förhållandet mellan Finland och Ryssland grundas nu på en överenskommelse som saknar varje inslag av militära biståndsbestämmelser och som inte skiljer sig från andra allmänna avtal av denna typ mellan europeiska stater.
Söder om Finska viken står alltjämt stora ryska styrkor kvar i de självständiga baltiska staterna. Men det nya Ryssland måste snart inse, att den tid är förbi i Europa då en stormakt kunde hålla kvar sina trupper på självständiga staters mark utan samtycke från deras regeringar.
Vi står inför ett nytt skede i Europas historia. På tröskeln till detta skede har vi anledning att se tillbaka på hela den tid som mer eller mindre bestämts av den ryska kommunismens utmaning mot västerländska värden. Nya frågor kan ställas, och gamla frågor kan prövas i ett nytt ljus.
I Sverige har vi inte minst skäl att begrunda den betydelse som det haft för oss att Finland för snart sjuttiofem år sedan blev en suverän stat och därefter förmått hävda sin självständighet. Finland förklarade sig självständigt bara några veckor efter det att Lenins bolsjeviker tagit makten i Ryssland i november 1917. Sverige befriades alltså från det ryska grannskapet i det ögonblicket då det skulle ha blivit mer besvärande än det någonsin var under tsarens välde.
Vi har skäl att begrunda vad detta betytt för vår egen säkerhet just detta år, då Finland högtidlighåller 75-årsminnet av sin självständighet. Och vi har skäl att göra det just denna dag, den 4 juni, då Finlands försvarsmakt traditionellt firar sin flaggfest på marskalk Mannerheims födelsedag.
Mannerheim, Finland och Finlands försvarsmakt - vad har de betytt för Sverige alltifrån den dag strax före julen 1917, då generallöjtnanten i förutvarande tsarryska armen Mannerheim återvände till Finland någon vecka efter självständighetsförklaringen?
***
Frihetskriget 1918 blev också ett inbördeskrig med mörka inslag inte minst på den segrande vita sidan. Men det ändrar ingenting i svaren på två agörande frågor som vi i Sverige måste ställa när det gäller krigets innebörd.
En första fråga besvarades redan under kriget av Hjalmar Branting, de svenska socialdemokraternas ledare. I ett uttalande den 12 februari 1918 sade han, att den finska socialdemokratins väpnade resning ’’mot en på bredaste grund folkvald riksförsamling står för oss som en förnekelse av demokratins själva grundvalar, som ett proklamerande av en minoritets våldsmakt över folkets flertal.’’ Den röda sidans nederlag var alltså en förutsättning för inre medborgerlig frihet i Finland.
En andra avgörande fråga gäller den yttre statliga friheten för Finland. Det är säkert sant att flertalet på den röda sidan önskade att ett socialistiskt Finland skulle vara självständigt. Men vi vet att de hade varit alldeles oförmögna att hävda denna önskan mot det framväxande tyranniet i det sovjetiska broderpartiet. Vem kan inbilla sig att Stalin hade låtit en röd regering i Helsingfors bevara något oberoende, när han skoningslöst kväste Edvard Gyllings försök att förverkliga något slags human socialism i den Autonoma Karelska Sovjetrepubliken?
Ett frihetskrig var det. Och det var Mennerheims erfarenhet och säkerhet som höll samman den improviserade vita armen. Hans målmedvetna ledning gav den kraft att vända kriget till seger. Han blev en sporre och ett föredöme när Finlands försvarsmakt byggdes upp efter fredsslutet.
Det blev i Moskva, inte i Helsingfors, som Otto Ville Kuusinen fick bilda sitt finländska kommunistparti i augusti 1918. Det blev mot Finland, inte mot Sverige, som Komintern och dess agenter i första hand riktade sin verksamhet. Och det blev Väinö Tannars socialdemokrater, inte Per Albin Hanssons, som i främsta linjen hade att bekämpa kommunisternas försök att sabotera den reformistiska socialdemokratin.
Genom Mannerheim och hans vita armé slapp vi i sverige att ha Kuusinen vid makten i vårt grannland under det oroliga skedet på hösten 1918 och under mellankrigstidens ekonomiskt-sociala påfrestningar. Sverige skrämades av från Lenins och Stalins välde. Vi blev vana vid att ha som granne i öst en vänskaplig nordisk stat i stället för en del av ett stormaktsimperium.
Ett underverk hade inträffat som knappast någon i Sverige vågat hoppas på, när det gamla gemensamma riket sprängdes 1809. Ur storfurstendömet Finlands bräckliga autonomi, helt beroende av tsarens godtycke och av de finländska ämbetsmännens förmåga att påverka honom, hade det växt fram ett självstyre med alldeles annan astyrka. På dess grund utvecklades nationen så att den var beredd att gripa tillfället till full självständighet när det kom 1917.
För Sverige är Finlands självständighet den viktigaste positiva förändring som inträffat under de senaste 175 åren för vårt samhälles känsla av trygghet mot yttre hot.
Därför bör varje svensk, som vill förstå sitt eget lands läge, ta ställning till de avgörande händelserna i Finlands moderna historia och vara på det klara med dess innebörd för Sverige.
***
När vinterkriget kom 1939, ställdes Mannerheim på nytt inför uppgiften att leda Finlands försvar för sin självständighet. Denna gång var det den konsoliderade sovjetiska stormakten som sökte återföra Finland under Moskvas välde. Genom sin pakt med Hitler hade Stalin skaffat sig Tysklands stöd och isolerat Finland. Han beordrade Kuusinen och dennes ’’folkregering’’ att slå sig ner i Terijoki i väntan på intåget i Helsingfors och revanschen för 1918.
Finlands försvarskamp måste bygga på en förhoppning att Stalin skulle kunna tvingas att ändra sina krigsmål. En förhoppning att ett segt motstånd skulle leda till större ryska förluster än Stalin var beredd att ta. En förhoppning att han skulle inse att såren från 1918 läkts i Finland och att bara en obetydlig del av Finlands folk betraktade Kuusinen som arvtagare till 1918 års röda sida. En förhoppning, slutligen, att något skulle inträffa i stormaktspolitiken som bröt Finlands isolering och gav Stalin ytterligare skäl att avsluta kriget.
Men intet av detta kunde vara mer än vaga förhoppningar den 30 november 1939. Det krävdes goda nerver och stark framtidstro för att ta upp kampen med stormaktsgrannen. Det krävdes också självövervinnelse för att efter hundra dagar avsluta kriget och godta en fred som amputerade Karelen. Det krävdes inte minst realistisk insikt om stormaktspolitiken för att motstå alla locktoner från de makter, som ville utnyttja kriget i Finland för syften som hade mindre att göra med Finland än med de svenska järnmalmsgruvorna.
För Sveriges del var det av avgörande betydelse att Finlands folk och dess ledande män visadesig besitta alla dessa egenskaper. Finlands arme slogs under Mannerheims befäl med en tapperhet och skicklighet som blivit en av andra världskrigets legender. Men när de första månadernas segrar vänts till ett hot om sammanbrott vid Viborg, godtog Finlands regering den 9 mars Mannerheims kategoriska råd att sluta fred på de hårda villkor som gavs.
Från svensk synpunkt innebar Moskva-freden att Finland tvingat Stalin att nöja sig med en tiondel av det territorium som han gjort anspråk på genom Kuusinen. Det finns inget annat exempel i Europas historia under 1900-talet på att en liten nation förmått en stormakt att slå till reträtt på det sättet. I den meningen gick Finland ur kriget med sin självständighet befäst. Man avstod i Helsingfors från att äventyra denna avgörande framgång. Man satsade inte på de hjälpexpeditioner som utlovades i London och Paris. De skulle inte ändra på läget vid fronten i Karelen men däremot sprida stormaktskriget till hela Norden.
Fyra veckor efter freden i Moskva kom den 9 april Tysklands blixtangrepp på Danmark och Norge. Stabsplaneringen i Berlin och London med sikte på en intervention i Norden under vinterkriget hade sin egen logik och fullföljdes även efter det att Moskva-freden undanröjt förevändningarna. Därmed spreds stormaktskriget ända till Norden. Men det skede utan att det knöts samman med vinterkriget. Sverige och Finland undvek sålunda att dras in i kriget mellan Tyskland och västmakterna.
Under de två månaderna mellan den 9 april och den 8 juni 1940, då de tyska trupperna besatte hela Norge utmed vår gräns i väster, spändes Sveriges relationer till Tyskland intill bristningsgränsen genom tyska grav som måste avvisas. Men vi hade åtminstone den trygghet som det innebar att vårt grannland i öster förblev fritt och i fred.
Finland reste sig med möda ur vinterkrigets påfrestningar. Det var dock herre i eget hus och motstod i det längsta Moskvas krav på medtalerätt i finländsk politik.
***
Efter det att Finland inlett samarbete med Tyskland och trätt in i kriget mot Sovjetunionen i juni 1941, blev Sverige hårdare inneslutet i den tyska maktsfären. Det väsentligaste för vår del var ändå att Finland behöll sin självständiga ställning och förde kriget mot Sovjet utifrån sina egna intressen. Finland såg till att Tyskland inte fick militärt fotfäste i de mellersta och södra delarna av landet.
Finlands fröhoppningar att återfå Karelen och vinna en tryggare ställning vid Tysklands sida visade sig förfelade. På våren 1944 stod alltjämt finländska styrkor långt inne i ryska Karelen, bortom 1939 års gräns. Men stormaktskrigets utgång var klar. Därmed hade Finlands framtid blivit oviss. Den 9 juni inledde röda armen en våldsam offensiv på Karelska näset och erövrade Viborg inom ett par veckor.
I ett tal för ett par år sedan noterade president Koivisto att ryssarna ’’krävde att Finland skulle kapitulera utan villkor, samtidigt som Sovjetunionens trupper hade fått i uppgift att avancera till det inre av Finland’’. Presidenten tillade, att ’’den finländska arméns efter hand allt hårdare motstånd och stabiliseringen av fronten under sommaren 1944 skapade förutsättningarna för ett avgörande av annan art.’’
Dessa återhållsamma ord sammanfattar ett politiskt och militärt förlopp av ovanlig betydelse för hela Norden. Mannerheim beslöt att råda regeringen att avvisa kapitulationskravet och låta president Ryti ge Tyskland en personlig utfästelse att icke söka separatfred med Sovjet. Det var priset för ökat tyskt stöd till armens förbittrade motstånd kring Viborg. De dagliga förlusterna i stupade och sårade var skrämmande höga i dessa strider, som torde ha utgjort det största militära slag som utkämpats på nordisk mark.
Mannerheims bedömning var att Stalin inte skulle vara beredd att avdela 24 divisoner mot Finland under någon längre tid. Hans huvudmål borde vara att komma först till Berlin, inte Helsingfors. Den bedömningen visade sig också vara riktig, men inte förrän mitten av juli, när Stalin tvingades överföra sina bästa förband till fronten mot Polen och Baltikum.
Finlands öde berodde under dessa sommarveckor på armens uthållighet och på det politiska och militära omdömet hos en 77-årig överbefälhavare som redan i fem år burit en övermänsklig ansvarsbörda.
För Mannerheim återstod att utnyttja den respekt som vunnits hos motståndaren och i rätt ögonblick föra Finland ur kriget. Sedan Ryti avgått och Mannerheim valts till republikens president kunde vapenstilleståndet undertecknas den 19 september.
***
I dagens perspektiv kan vi se att en ny och i viss mening starkare grund lagts för Finlands självständighet 1939-1944. Under två krig med sin stormaktsgranne hade Finland fröhindrat honom att tränga fram till huvudstaden. Helsingfors var i själva verket, förutom London och Moskva, den enda huvudstad som aldrig intogs av fienden i de europeiska lnderna som drogs in i andra världskriget. Finland var sargat av kriget, men den lagliga och demokratiska samhällsordningens centrum hade aldrigt satts ur spel av främmande ockupanter. Fronten höll också somamren 1944.
Från svensk synpunkt kan sägas, att detta faktum troligen var en nödvändig förutsättning för vår egen säkerhetspolitiska linje under efterkrigstiden. Det är svårt att se att det annars skulle ha funnits utrymme för en svensk neutralitetspolitik. Både från politisk-psykologisk och från militär synpunkt hade det sannolikt saknats förutsättningar för Sverige att ställa sig utanför Nato, om vi haft flyg- och flottbaser för Sovjetunionen på andra sidan Ålands hav och Bottenviken.
Även detta har vi skäl att begrunda i Sverige, när ’’efterkrigstiden’’ nu avslutats. Vi har all anledning under gångna decennier att slå vakt om vad vi kallat ’’det säkerhetspolitiska mönstret’’ i Nordeuropa. Norges och Danmarks medlemskap i Nato, som dock uteslöt allierade militära baser i fredstid, var den västliga delen av mönstret. Finlands neutralitetspolitik, i förening med 1948 års fördrag med Sovjet om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd, var den östliga delen. Sveriges neutralitetspolitik, stödd på ett starkt militärt försvar, var ett tredje och vitalt element i systemet.
Detta mönster — som ibland kallats ’’den nordiska balansen’’ — innebar väsentligen en begränsad närvaro från stormakternas sida i norra Europa. Det rådde en relativt låg spänning, kanske främst därför att de båda militärblocken inte stod mot varandra direkt med väldiga stående förband såsom i Centraleuropa. Läget var förmånligt inte bara för Nordeuropa utan för hela kontinenten.
Detta hör idag till ett Europa som vi lämnat bakom oss, det Europa som präglades av motsättningen mellan Nato och Warszawa-pakten. Men kvar står att det särskilda läget i Nordeuropa väl tjänade våra egna och våra nordiska grannars intressen under blockuppdelningsens decennier. På tröskeln till det nya Europa bör vi inte glö,mma hur en av de sannolikt avgörande förutsättningarna för detta läge skapades på sommaren 1944.
***
Finlands försvarade sin självständighet i tre krig på det sätt och i de former som låg i Finlands eget intresse. vi bör naturligtvis inte inbilla oss att det skedde för Sveriges skull. Men vi bör heller inte förtiga att det skedde på ett sätt som genomgående varit gynnsamt för vår egen säkerhet.
Vid flera tillfällen under tiden 1917-44 rådde det hårda motsättningar i Sverige om vår hållning till Finlands säkerhetsproblem. Många ansåg det vara ett vitalt intresse för Sverige att engagera sig för Finlands försvar i enlighet med de önskemål som ofta framfördes från finländsk sida. Men flertalet fann riskerna med en sådan politik alltför stora. De hänvisade i första hand dels till Finlands mer utsatta läge, dels till hptet från Tyskland, som för Sveriges del ofta var minst lika påtagligt som hotet från Ryssland.
Efter 1944 uppstod ett helt nytt läge. Förhållandet mellan Sovjet och Finland under efterkrigstiden byggde på alldeles andra förutsättningar än under åren 1917-44. Därmed blev också frågan om Sveriges hållning inaktuell i den gamla meningen. Så var fallet under efterkrigstiden.
Nu är vi åter inne i ett nytt skede. En ny freds- och säkerhetsordning växer fram i Europa. Den är ännu oklar i sina detaljer. Men vi vet att den Europeiska Gemenskapen kommer att spela nyckelrollen. I den söker både Sverige och Finland medlemskap.
***
När två rivaliserande politiska och ekonomiska system inte längre står mot varandra, och de gångna decenniernas blockuppdelning har upplösts, står vi i en i verklig mening förändrad europeisk situation.
Det var Immanuel Kant som från dåvarande Königsberg förkunnade, att den stabila freden bara kan byggas på inre utveckling i samtliga stater mot det som han med den tidens språkbruk kallade republiker, dvs bort från det envälde som då utmärkte så många avde europeiska staterna.
Europa har under de sekler som gått sedan Kant varit långt borta från möjligheterna att börja att förverkliga hans vision. Demokratierna och de fria samhällena har oftast varit trängda av olika totalitära och auktoritära utmaningar och hot.
Men nu står vi inför en historisk möjlighet som kanske aldrig förr i den europeiska historien. På grundval av gemensamma värderingar finns det nu en möjlighet att bygga en i genuin mening gemensam säkerhet. Inte en gemensam säkerhet byggd på halva Europas underkastelse, utan en gemensam säkerhet byggd på hela Europas frihet.
Men svårigheterna är uppenbara för oss alla. Det väldiga Ryssland kommer att gå igenom en svår tid. Vi känner dock en stark beundran för dess nya demokratiska ledare och den styrka de visar i reformpolitiken. Samtidigt måste vi konstatera att våra grannstater Estland, Lettland och Litauen ännu inte har uppnått den verkliga självständighet de strävar efter. Systemskiftet från socialism till fri ekonomi i centraleuropa har ännu inte nått halvvägs. I många områden ser vi hur en ny och delvis aggressiv nationalism river upp gamla sår och åter skapar konflikter och krig.
Ändå finns ingen väg tillbaka. Jag är övertygad om att utvecklingen - om än inte utan bakslag och besvikelser - går mot dels en federation av nationer i form av den nu framväxande europeiska unionen, dels en konfederation av samarbete som omfattar också de stater, vilka ännu inte vill eller kan ta steget fullt ut in i det nationernas och regionernas Europa som federationen kommer att utgöra.
I Sverige vill vi vara en del av detta samarbetets kärna och motor. Och vår drivkrat är inte minst omsorgen om den europeiska freden och därmed också om vår egen frihet och nationella självständighet.
Vi söker medlemsskap i en gemenskap som gradvis utvecklas till en union som också kommer att förverkliga en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik där ingen kan bortse från försvarsdimensionen. Det är i samarbetspolitikens engagemang som vi i allt högre grad kommer att söka att forma våra bidrag till Europas fred och vår fortsatta frihet.
Målet är ett Europa där man förverkligat den önskan som president Koivisto - själv veteran från fortsättningskriget - vid en minneshögtidlighet häromåret uttryckte med följande ord: ’’De årsklasser som besökte dödsskuggans dal och vände åter därifrån sätter värde på vänskap, broderskap mellan folken, fredlig lösning av tvistefrågor, ömsesidig respekt och gemensamt ansvar ifnör framtiden och kommande släktled.’’
Men målet kommer inte att nås omedelbart. På vägen dit kommer Sverige och Finland att ställas inför likartade säkerhetsproblem.
Vi skall nu forma en politik för att aktivt bidraga till det europeiska säkerhetssystemets framtida utveckling. Men vi skall göra det samtidigt som vi inte släpper den grundläggande insikten om att det bara är vi själva som ytterst kan ta ansvaret för försvaret av våra egna territorier, och att ingen nation som inte tar försvaret av sitt eget territorium på allvar i längden kommer att tas på allvar i det internationella umgänget.
De grundläggande förutsättningarna för Sveriges och Finlands utrikes- och försvarspolitik är i dag mer gemensamma än vad de kanske varit någonsin i modern tid.
Vad detta kan innebära för framtiden vet vi inte. Men här, liksom ifråga mo svensk säkerhetspolitik i allmänhet under 1990-talets övergångsfas till det nya Europa, måste gälla att vi på svensk sida inte har anledning att stänga några dörrar eller att i förväg utesluta några möjligheter.
Vi må beklaga de möjligheter för samarbetet mellan Sverige och Finland som förspillts, men vi får för den sakens skull inte förneka det som består eller försumma det som kan byggas i framtiden.
***
Låt mig till sist återvända till marskalk Mannerheim och til lvad hans person och hans hållning har att säga oss idag.
Till sin bakgrund och sina erfarenheter var Mannerheim en europé som ingen annan nordisk statsman i hans generation. Hans släkt kom från Holland via Tyskland till Sverige. Han växte upp i Finland och var länge officer i Ryssland och Polen innan han återvände till Finland och var länge hemmastadd i Paris och London och levde sina sista år i Schweiz. Han skaffade sig tidigt förmågan att höja sig över det snävt nationella perspektivet och se de stora dragen i europeisk politik.
Han fick sina avgörande intryck i ett Europa där nationalismen ännu inte spårat ur - i Europa som det var före dess trettioåriga inbördeskrig mellan 1914 och 1945. Det var en tid då man trodde att fredlig samlevnad mellan vår världsdels olika nationer skulle vara regel, och då upplysta människor såg nationella särdrag inte som ett hot utan som en rikedom. Först under de senaste decennierna har denna framtidstro kunnat återställas tack vare den Europeiska gemenskapen.
I Mannerheims Europa ingick också Ryssland. Med all sin kritik mot vanstyret, efterblivenheten och den godtyckliga maktutövningen i tsarriket ville han tro på möjligheten till fredliga förändringar. Att Tjechovs och Tjajkovskijs Ryssland inte skulle räknas till Europa var för honom otänkbart. När det sovjetiska systemet tog sitt järngrepp om Ryssland, glömde Mannerheim aldrig de tilltalande sidor hos det ryska folket som han fäst sig vid. Också på denna punkt har vi skäl att ta lärdom av hans hållning.
Mannerheims förfäder verkade i det svenska riket under hundrafemtio år, innan Sverige och Finland skildes åt 1809 och hans egen gren av ätten stannade i Finland. Men både i hans far och i hans egen syskonkrets flyttade man obsevärat mellan Finland och Sverige. Det var en fortsättning på ett gammalt mönster från det gemensamma rikets tid. Den sammansmältning av svenskt och finländskt som detta innebar, och som fortsatt i nya former under vårt eget århundrade symboliseras ovanligt väl av Mannerheim och hans släkt.
Mannerheim hade en klar blick för det ömsesidiga beroendet mellan Finland och Sverige, i första hand när det gäller våra länders säkerhetsproblem, liksom för den roll våra länder borde spela i det större europeiska sammanhanget. Han arbetade för en närmare samverkan mellan Finland och Sverige i en tid när yttre omständigheter satte bestämda gränser för vad som var möjligt att uppnå. Idag, på några decenniers avstånd, ser vi tydligare värdet av det samarbete som ändå kunde förverkligas inom de givna ramarna.
I Sverige minns vi Mannerheim som en vän till vårt land och till samverkan mellan Sverige och Finland.