October 11, 2018

April 28, 2017

Please reload

Senaste publicerat

Uppdrag: utrikesminister

September 29, 2014

Anförande vid Utrikespolitiska institutet, Stockholm, Sverige

Det var i början av december 2006 som jag stod här och talade om en ny politik för en ny...

1/8
Please reload

Utvalda anföranden

Anförande vid minneshögtiden i Oravais

September 14, 2008

Anförande i Oravais, Finland

 

Vi har samlats här för att hedra minnet av de som stupade för sitt land och sin hembygd just denna septemberdag för 200 år sedan. Det som Johan Ludvig Runeberg beskrev som "Oravais blodiga dag" och dagen, då "segern vändes till nederlag" och det blev ett militärt faktum att det svenska riket hade sprängts i två delar och en 800-årig gemenskap var på väg att brytas.

 

Förlusten av den östra rikshalvan uppfattades under lång tid som den största nationella katastrofen i Sveriges historia. Det var också den största förändringen av Nordens politiska geografi, sedan Sverige 150 år tidigare hade försatt vårt västra grannland Danmark i ett liknande nationellt trauma genom freden i Roskilde och erövringen av Skåne, Halland och Blekinge.

 

I skuggan av kampen om herraväldet i Västeuropa och Amerika växte det ryska väldet i alla riktningar till att bli det största sedan mongolriket under Djingis Khan och hans söner och sonsöner. Efter Napoleonkrigen sträckte sig det väldiga ryska imperiet från Alaska i väster till Östersjön i öster och från Kaukasus i söder till Novaja Semja i norr.

 

Men dåtidens ryska imperium var ingen monolitisk statsbildning. En upplyst Tsar gav Finland en unik ställning som storfurstendöme med en egen författning som garanterade finländarna en frihet som förvägrades andra av hans undersåtar. Och det var i skydd av denna Gustaf III:s författning som Finland skapades som egen nation och de kulturella banden med Sverige kunde bevaras. Samhörigheten mellan Finland och Sverige blev på så vis också en del av det finländska nationsbygget.

 

Segern hade vänts till nederlag här vid Oravais den 14 september 1808, men andra finländare vände under de kommande decennierna nederlaget till seger. Jag tillåter mig att låna den observationen av Johan Wrede som har understrukit just detta i sin lysande bok om Runebergs världsbild.

 

Det var här i skuggan av slaget vid Oravais som Runeberg lät några enskilda krigsöden binda samman Sverige och Finland med band som sedan dess aldrig har bruits. Döbeln - vid Jutas några kilometer härifrån - Adlercreutz, Wilhelm von Schwerin och Lotta Svärd. De tillhör alla vårt gemensamma arv som vi hedrar idag.

 

Men Runeberg var inte ensam om att med sin skaparkraft bygga sin unga nations identitet. Edelfeldt, Topelius, Sibelius och Linna finns alla i den tradition som har skapat bilden av finländaren som aldrig ger upp sin frihet och som fåordig, surmulen och envis försvarar sin finska torva och sitt europeiska kulturarv oavsett hur dåliga oddsen är.

 

När vi hyllar minnet av de som för två sekler sedan kämpade och dog för vårt gemensamma fädernesland är det därför en hyllning också till dem som för bara några decennier sedan kämpade för Finlands frihet. Än finns många av veteranerna kvar ibland oss, även om leden blir allt glesare. Och än finns minnena och ärren kvar från en tid, då nästan hela den euroasiatiska landmassan förkvävdes under förtryck och ofrihet.

 

Jag tillhör inte dem som anser att man ska riva i gamla ärr och göra dem till öppna sår igen, men det är nyttigt att då och då erinra sig att varje krig är ett nederlag för den civilisation och det öppna, fria samhälle som vi vill bygga. Ibland tvingas vi av omständigheternas makt att försvara vår civilisations grundvalar, men desto viktigare är det då att likt Runeberg vända också det nederlaget till en seger.

 

Vi som har sett kriget på nära håll känner väl dess kostnader i mänskligt lidande, sorg och förödelse. Kriget 1808 - 1809 var inget undtantag från detta. Det skulle dröja innan såren läkte och hos somliga skulle de aldrig läkas alls. Det är inte svårt att förstå hur Wilhelm von Schwerins föräldrar kände sig när dödsbudet nådde dem, eller de ryska soldatmödrarnas kast mellan hopp och förtvivlan när alla underrättelser om deras livegna söners öden helt uteblev.

 

Och vi vet av smärtsam erfarenhet, lika aktuell denna sommar som för 200 år sedan, hur civilbefolkningen utsätts för våld och övergrepp när kriget drar fram över deras hemtrakter.

Det var för att unvika att detta skulle hända igen i vår del av världen som Europas ledare beslöt att skapa den union som så småningom kom att innefatta också våra bägge länder i en ny politisk gemenskap.

 

Jag har sagt det förr men jag tycker att det förtjänar att upperepas en dag som denna. Aldrig, sedan 1809, har Sverige och Finland stått varandra närmare och aldrig har vår relation varit mer jämnbördig, ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Vi är som två syskon där åldersskillnaden får allt mindre betydelse allteftersom åren går intill den dag då båda är vuxna. Med egna liv förvisso, men också med väldigt mycket gemensamt.

 

Nu arbetar vi tillsammans, Finland och Sverige, skuldra vid skuldra, konkret och målmedvetet i den europeiska politikens kärna för att säkra friheten, freden och välståndet för kommande generationer på vår kontinent. Det är ett arbete som förvisso inte saknar utmaningar men där vi ska vara delaktiga och ta vår beskärda del av ansvaret.

 

Tillsammans slår vi vakt om en union som är öppen för alla demokratiska rättstater i Europa som själva vill bli en del av vår politiska gemenskap. Och där små staters rätt är densamma som stora staters.Och vår förhoppning är att ersättningen så småningom ska bli ett medlemskapets och partnerskapets Europa. Därigenom hedrar vi, över alla gränser, bättre än på något annat vis alla dem som offrat allt för att ge sina efterkommande en bättre framtid.

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload