Det jag mötte i Iran: hopp om en ny start
Artikel i Aftonbladet
Länge var Iran det Förbjudna Landet. Europeiska utrikesministrar förväntades hålla sig på avstånd. Washington vägrade så gott som varje diplomatisk kontakt. Allt handlade om sanktioner och isolering.
Misstron saknade inte grund.
Övergreppen mot de mänskliga rättigheterna var massiva efter den islamska revolutionen för 35 år sedan. Många fick söka sin tillflykt till andra länder – bland dem Sverige. Och i alla fall fram till 2003 hade landet ett dolt program för att kunna tillverka kärnvapen.
I juni förra året valdes Hassan Rouhani överraskande till Irans nya president. Plötsligt förändrades landets retorik mot omvärlden. Efter åtta år av svårbegripliga halvmystiska tirader från landets valde ledare steg det plötsligt fram en president som talade om försoning, samarbete och öppning mot omvärlden.
När jag accepterade inbjudan att besöka Iran var det för att försöka bilda mig en egen uppfattning om vart landet är på väg.
Vår politik vad gäller Iran under de senaste åren har haft två särdrag som jag vet uppmärksammats.
För det första har vi varit tydligare än de flesta när det gäller såväl nödvändigheten som möjligheten av en diplomatisk lösning när det gäller Irans nukleära program. Krigsretoriken på sina håll har vi tagit bestämt avstånd från.
För det andra har vi varit tydligare än de flesta när det gäller kritik av övergreppen mot de mänskliga rättigheterna i Iran. Vi har tagit viktiga initiativ i FN:s råd för mänskliga rättigheter.
Och det var med detta i bagaget som jag mitt i natten i måndags steg av Turkish Airlines plan i Isfahan i centrala Iran för att påbörja mitt besök.
En gång lär det ha sagts om Isfahan att staden var ”halva världen”. Förvisso finner man där en fulländning av islamisk arkitektur och konst som inte kan undgå att imponera – men också en armenisk katedral som visar på en tradition av tolerans och samarbete.
Atmosfären var öppen och inbjudande. Jag möttes av välkomnande och glädje över nya möjligheter. Men jag mötte också vittnesbörd över förtrycket och allt som man hoppades skulle komma att förändras.
När president Rouhani i tisdags tog emot i sitt relativt modesta palats i Teheran var han mycket medveten om de förväntningar som hans olika uttalanden under de senaste månaderna väckt. Jag skulle tro att han nu befinner sig i en kapplöpning med tiden när det gäller att också visa resultat.
I bakgrunden finns alldeles säkert de mörkare krafter som hoppas att han skall misslyckas – och som är beredda att hjälpa till för att så ska ske.
Öppningen mot omvärlden har lett till en interimsöverenskommelse i den nukleära frågan, en ekonomiskt begränsad men psykologiskt betydelsefull lättnad i sanktionstrycket och en ström av handelsdelegationer.
En jättelik officiell affärsdelegation från det land som annars ropat högst på nya sanktioner – Frankrike – var i Teheran samtidigt med mig.
Och den viktigaste frågan just nu är om det kommer att vara möjligt att gå vidare till en permanent och mer omfattande överenskommelse.
I sak är jag övertygad om att det är möjligt. Men kommer det politiskt och psykologiskt vara möjligt att överbrygga de avgrunder av misstro som finns? Gång på gång möttes jag i samtalen av den massiva misstron mot Väst. Hur avtal efter avtal brutits. Hur landet har lurats och förnedrats. Hur man ser dubbelmoral och hyckleri i åtskilligt av den högljudda västliga politiken.
Det var en spegelbild av det jag inte sällan får höra i samtal i till exempel den amerikanska kongressen. På sina håll där ses Iran som ett ”ondskans imperium”.
I Teheran åkte jag förbi den övergivna amerikanska ambassaden. Det var ockupationen av den under revolutionen 1979 som bröt allt. En skylt säger att här nu finns ett ”kulturellt studentcentrum”.
Också det stora brittiska ambassadområdet är övergivet efter attacken 2011. Skylten utanför säger ”Sveriges Ambassad” – tills vidare är det vi som fungerar som så kallad skyddsmakt.
Efter några dagar är paradoxerna i den iranska situationen allt mer påfallande.
Efter 35 år av den islamska revolutionen är Iran ett samhälle som i många avseenden är mer sekulärt än de flesta andra i denna region.
Kvinnor måste offentligt bära slöja. Men många gör det mycket minimalistiskt.
Twitter är blockerat – men president Rouhani har över 174 000 följare och utrikesminister Zarif fler än 126 000. De ler bägge mångtydigt när jag frågar hur det går ihop. Och presidenten skrattar när jag säger att jag skall lägga ut bilden från vårt möte på Twitter så fort jag kommer utanför regimens censur.
Och efter dessa år är sannolikt Iran det land vars strategiska situation mest tydligt förbättrats av USA:s politik. Tidigare hade man djupt fientliga talibaner vid den gränsen och vid den andra Saddam Hussein, som under åtta år invaderat, gasat och missilkrigat mot Iran.
Men George Bush eliminerade Irans fiender. Mellan skål och vägg – nåja, vägg – är man faktiskt tacksam.
Blickar vi framåt tror jag att framsteg i de nukleära förhandlingarna kommer att leda till öppning mot omvärlden. Det skulle också leda till stegvis förbättring vad gäller mänskliga rättigheter.
Inte minst är det detta jag hört när jag mer diskret träffat de som kämpar för mänskliga rättigheter - och fått lida för det.
Men om detta gäller så är det också det omvända som gäller. Om öppningen nu misslyckas och förhandlingarna bryter samman går vi mot en ny period av konfrontation. Det kommer inte minst att drabba enskilda människor i Iran.
Vi skall inte underskatta risken för att det sker. Reformperioden under president Khatami bröts för ett decennium sedan. Hökar i Väst – faktiskt i samspel med mörka krafter i Iran – såg till att det slogs in på konfrontationens och förtryckets väg igen.
I Teheran forcerade jag den myllrande jättestadens massiva bilköer för att hinna med serien av möten med regimens olika ledare och representanter.
Överallt mötte jag samma sak: en förhoppning om en ny början och öppning i förening med en massiv misstro mot Väst i allmänhet och USA i synnerhet.
Och överallt sade jag samma sak: vi välkomnar en öppning, vi tror att misstron kan övervinnas, vi hoppas på reformer och ökad respekt för mänskliga rättigheter.
Sverige och Iran etablerade diplomatiska förbindelser redan på 1680-talet. I dag har cirka 100 000 personer i Sverige sin bakgrund i Iran. De gör välkomna och viktiga bidrag till vårt samhälle och de är också en viktig brygga till ett rikare framtida samarbete mellan våra länder.
Att förstå Iran är knappast enkelt.
Dess invecklade och mångfacetterade politiska system – teokratiskt, auktoritärt, mångsidigt, brutalt, pluralistiskt – passar knappast våra modeller. Landets historia, som tydligt format nationen, är en kombination av kulturell stolthet och politisk tragedi.
Men att det är svårt gör det inte ursäktligt att inte ens försöka. Att förfalla enbart till förenklade fiendebilder leder inte framåt.
Min slutsats efter dessa dagar är att vi måste försöka. Och att vi har all anledning att fortsätta på den dubbla väg vi valt i vår politik om Iran.
Att tydligt och entydigt verka för en diplomatisk uppgörelse med Iran i den nukleära frågan och en diplomatisk dialog i andra frågor.
Och att samtidigt tydligt och entydigt stå upp för nödvändigheten av att landet förbättrar läget för och fullt ut respekterar de medborgerliga fri- och rättigheterna.
Jag mötte förhoppningar under mina dagar i Isfahan och Teheran. Om de kommer att kunna infrias vet vare sig jag eller någon annan. Men jag vet att vi har en skyldighet att göra det vi kan för att så skall bli fallet.