October 11, 2018

April 28, 2017

Please reload

Senaste publicerat

Uppdrag: utrikesminister

September 29, 2014

Anförande vid Utrikespolitiska institutet, Stockholm, Sverige

Det var i början av december 2006 som jag stod här och talade om en ny politik för en ny...

1/8
Please reload

Utvalda anföranden

Anförande inför La Fondation Paul-Henri Spaak

September 16, 1993

Anförande (i utdrag) av statsminister Carl Bildt inför ''La Fondation Paul-Henri Spaak'', Palais des Academies, Bryssel

 

För någon tid sedan halade den amerikanska arméns 11:e pansarkavalleriregemente sin fana i Fulda, välkänt för alla det kalla krigets strateger, och återvände till Förenta Staterna efter årtionden av tjänst i försvaret av Västeuropa mot ett sovjetiskt angrepp. 

 

Hemresan skedde i rättan tid, ty de tyska myndigheterna behövde de utrymda lokalerna. Kasernerna som hade inhyst Västeuropas försvarare förvandlades till flyktingmottagning för människor på flykt under Öst- och Sydösteuropas kaos.

 

Fuldas förvandling visar Europas förvandling. Det gamla hotet är borta, men nya problem infinner sig. Och vi måste snabbt hitta nya sätt att hantera dem - innan de börjar hantera oss. Det finns få uppgifter som är angelägnare för Europas politiker än just detta.

 

Den Europeiska gemenskapen som nu står på tröskeln till sin omvandling till Europeiska unionen upprättades för att skapa förutsättningarna för fred och stabilitet på den europeiska kontinenten efter det förflutna seklets alla krig och tragedier.

 

Den uppgiften har fullgjorts. Sammanflätningen av ekonomier och samhällen i den västra delen av den europeiska kontinenten har successivt gjort krig mellan Frankrike och Tyskland inte bara omöjligt utan också otänkbart.

 

I ett tal nyligen talade premiärminister Dehaene om den känsla av ’’absolut säkerhet’’ som den europeiska integrationsprocessen har gett Belgien. Kontrasten till den första hälften av detta sekel kunde knappast vara större. 

 

Då var Belgien alltid krigens och konflikternas första offer, både 1914 och 1940. Nu har landet uppnått ’’absolut säkerhet’’. 

 

Detta vittnar inte minst om visdomen hos Paul-Henri Spaak, vars insats vid Belgiens uppbrott från mellankrigstidens neutralitet till dess engagemang i den europeiska integrationen hade utomordentlig betydelse. Han spelade en avgörande roll för upprättandet av nyckelinstitutionerna i denna process.

 

- - 

 

För bara några år sedan diskuterades säkerheten nästan uteslutande i termer av pansardivisioner och kärnstridsspetsar. Allt var en fråga om att upprätthålla styrkebalansen - att ha en så avskräckande militär styrka att blotta tanken på militär aggression blev avskräckande.

 

Och det fungerade. NATOs militära satsningar, särskilt dess nukleära och transatlantiska komponenter, säkrade Europas fred i nära ett halvsekel. Under dessa decennier strävade vi som neutralt land efter att bygga upp egna trovärdiga försvarsstyrkor. Det måste dock erkännas att vår politik aldrig skulle ha varit möjlig utan NATOs styrka och sammanhållning.

 

Nu är emellertid allting svårare och mer komplicerat. Jämvikt i pansardivisioner eller taktiska kärnvapen är någonting meningslöst när det gäller att handskas med de nya hot mot säkerheten som vi konfronteras med i Europa.

 

Vad som behövs är ett genuint politiskt sätt att hantera säkerhetsfrågorna. Att bygga upp och säkra demokratin i de länder som har kastat ut kommunismen. Att trygga övergången till fungerande marknadsekonomier. Att införa rättssamhället och skydda såväl mänskliga rättigheter som minoriteternas rättigheter. Att öppna våra marknader för dessa länders produkter. Att se till att Europa och den europeiska integrationsprocessen omfattar alla och utestänger ingen. 

 

För Europeiska unionen blir uppgiften att sträcka ut samarbetet österut svår och krävande. Länderna i Central-, Öst- och Sydösteuropa kommer att vara nettoförmånstagare i europeiska budgeter en lång tid framåt. Strukturförändringar i våra ekonomier måste påskyndas för att vi skall kunna möta den nya konkurrensen. Den politiska mångfalden i integrationsprocessen måste med nödvändighet öka. 

 

Men någon återvändo finns inte. Och det finns inga mellanstationer. Målet sattes upp i Köpenhamn av Europeiska rådet, och att förverkliga det målet måste vara en av den Europeiska unionens viktigaste arbetsuppgifter under 1990-talet.

 

Under det kalla krigets årtionden blev det uppenbart att vi i det långa loppet inte kunde leva i ett Europa som var till hälften fritt och till hälften förslavat. 

 

Under 1990-talet bör det stå lika klart att vi inte kan leva i ett Europa vars ena hälft är stabil, säker och blomstrande och vars andra hälft är instabil, konfliktdrabbad och ekonomiskt desperat.

 

I sitt tal nyligen vid årskonferensen med det Internationella institutet för strategiska studier här i Bryssel sade Europeiska kommissionens ordförande, Jacques Delors, att enligt hans uppfattning skulle en snabb utvidgning av Europeiska gemenskapen med de övriga nordiska länderna med undantag för Island - och Österrike stärka gemenskapens möjligheter att vidareutveckla sin utrikes- och säkerhetspolitik.

 

Under åtskilliga år fanns det inom många kretsar i gemenskapen en skepsis mot tanken att acceptera neutrala länders medlemskap eftersom dessa länder befarades vattna ur den framväxande unionens politiska karaktär och mycket väl skulle kunna fördröja dess utveckling i önskad riktning. 

 

Jag skulle inte vilja påstå att dessa farhågor var helt ogrundade. Det var de inte. Det var inte länge sedan som Sveriges officiella politiska linje var att avhålla sig från alla former av samordning i utrikespolitiken, för att inte tala om säkerhetspolitiken i alla dess olika dimensioner. 

 

Tiderna förändras dock. I dag är vår politik en politik för aktivt engagemang i ansträngningarna att säkra hela Europas fred - på det mer avlägsna Balkan liksom i vårt omedelbara grannskap i Baltikum. Nu står vi inför en situation i Europa som ständigt skiftar - och vår politik måste anpassas därtill. Vi talar inte längre om vår politik som en neutralitetspolitik - i och med att konfrontationen mellan de båda militära blocken har upphört, och i och med vårt beslut att söka medlemskap i Europeiska unionen, har det gamla neutralitetsbegreppet förlorat sin innebörd och giltighet.

 

Man förbiser ofta att de senaste årens dramatiska förändringar har lett till att Ryssland har lämnat Centraleuropa och sålunda upphört att ha direkt kontakt med de västeuropeiska länderna, men att Rysslands fortsätter att vara ett nordeuropeiskt land.

 

Prag ligger en bra bit längre västerut än Stockholm. Avståndet från Stockholm till gränsen mellan Ryssland och Estland vid Narva är mindre än avståndet mellan Prag och de östra delarna av Slovakien.  

 

Och Sankt Petersburg är med god marginal den största staden i Nordeuropa - två gånger Berlins storlek och med en av de störa koncentrationerna av naturvetenskapligt och industriellt kunnande i Europa. 

 

På andra sidan Östersjön har Estland, Lettland och Litauen kunnat återvinna sitt förlorade oberoende. Som självständiga medlemsstater i det gamla Nationernas förbund har de en särskild ställning bland alla de förutvarande sovjetrepubliker som sedan år 1991 har vunnit oberoende. Efter 50 års hänsynslös sovjetisk ockupation har Estland och Lettland haft kuraget att inleda en ekonomisk reformpolitik som på kort sikt är mycket smärtsam för befolkningen.

 

Att säkerställa deras stabilitet är inte bara Sveriges utan hela Europas ansvar. Vi får inte glömma att de europeiska storkrigen inte bara har börjat på Balkan utan även i Baltikum. 

 

Rysslands politik mot dessa tre oberoende stater är och förblir lackmuspappersprovet på dess fulla acceptans av de normer och krav som gäller inom europeiskt samarbete. Det får inte finnas plats för hotfullt språk mot dem eller mot någon annan europeisk nation. Och även om Moskva må se dem som sitt ’’nära utland’’, är det var uppgift att klargöra att de är lika mycket Europeiska unionens och alla dess medlemsstaternas ’’nära utland’’.

 

Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik måste ha en starkt nordeuropeisk dimension och ha ett program för främjandet av stabilitet och demokrati inom hela Östersjöregionen, däribland Ryssland. Jag tror att Sverige, tillsammans med Finland och Norge, kan lämna ett viktigt och kanske t o m avgörande bidrag i det hänseendet. 

 

Jag tror dock att det även finns andra områden där vi kan och kommer att göra viktiga insatser. Vi har ett förflutet som biståndsgivare till utvecklingsländer och försvarare av mänskliga rättigheter runt om i världen, som jag tror kommer att bli en tillgång för unionen. Vi har en tradition av aktiv diplomati som vi ofta har ställt till Förenta Nationernas tjänst och som nu skulle kunna tas i bruk till förmån för Europeiska unionen.

 

Jag tror att vi även kan lämna viktiga bidrag på det militära samarbetsområdet i fredsbevarande syfte. Vår erfarenhet av stora pansarslag är helt säkert begränsad, men vår erfarenhet av olika former av fredsbevarande operationer är förmodligen oöverträffad bland Europas nationer. Och det är snarare den sistnämnda än den förstnämnda erfarenheten som kommer att få allt större betydelse när det gäller att i framtiden gripa sig an med Europas olika säkerhetsbehov.

 

Redan tidigare har jag nämnt att Sverige har tagit emot en mycket större andel flyktingar från förutvarande Jugoslavien än vad gemenskapen har gjort. Bland gemenskapsländerna är det endast Tyskland som kan tävla med de insatser som vi har gjort i det avseendet. 

 

Vad som är dock mindre känt är att vi även har tagit på oss en större militär börda i förutvarande Jugoslavien än de flesta EG-länder.

 

Från första början har svensk militär personal tjänstgjort i FNs skyddskontingent (UNPROFOR) i Kroatien.

 

I början av 1993 utplacerade vi historiens första samnordiska bataljon i FN-historiens första krigsförebyggande styrka i förutvarande jugoslaviska republiken Makedonien. Den har sedermera kompletterats med ett amerikanskt kompani under nordiskt och FN-befäl. 

 

Och när Europeiska rådet i Köpenhamn efterlyste fler FN-förband för insats i Jugoslavien svarade vi än en gång genom att besluta att sända ut en ny nordisk bataljonsgrupp med en svensk motoriserad bataljon som kärna. Enligt den nuvarande planeringen skall den styrkan upprätthålla säkerheten i det viktiga Tuzla-området, när den grupperas inom de närmaste veckorna.

 

Då kommer svensk trupp i FN-tjänst att finnas på plats i alla de tre jugoslaviska konfliktområdena: Kroatien, Bosnien och Makedonien. Den insats vi och våra nordiska grannländer gör överträffar vida dem som görs av de främsta truppleverantörerna - Frankrike och Storbritannien - om vi tar hänsyn till respektive lands folkmängd. 

 

Det faktum att Sverige, som inte ingår i någon militär allians, kan lämna mycket större bidrag till dessa militära, fredsbevarande operationer än ett par ledande Europeiska Natomedlemmar - för att inte tala om Natos största europeiska medlem - visar klar att det inte är särskilt relevant att dela in länder i sådana som ingår i militära allianser och sådana som inte gör det. 

 

I Europa ser vi nu hur ett mer komplext säkerhetspolitiskt mönster växer fram. Det blir viktigare att genom en process med ömsesidiga konsultationer finner gemensamma lösningar av gemensamma problem. Och i denna process kommer ingen institution att vara så viktig som Europeiska unionen.

 

Sverige kommer att vara en aktiv och engagerad deltagare i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens utveckling. Utländska observatörer som tror något annat har inte riktigt förstått svenskt tankesätt. Om vi deltar i internationella samarbetsprojekt, vill vi ha inflytande, och vi vill att vår närvaro skall göra skillnad. 

 

Den Europeiska union i vilken vi hoppas att Sverige snart blir medlem betraktar vi som navet i den nya europeiska säkerhetsordningen. Unionen kommer att få huvudrollen när det gäller att främja freden och stabiliteten i hela Europa. Vid ett antal tillfällen har vi sagt att vi avser att aktivt och fullständigt delta i unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

 

Långt från att verka som en broms för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens utveckling, avser vi att lämna ett positivt bidrag till dess vidareutveckling i enlighet med de mål som fastlagts i Maastrichtfördraget. På grundval av våra gemensamma värderingar sammanfaller redan Sveriges och gemenskapens syn på viktiga aspekter av utrikespolitiken.

 

Vi respekterar unionens interna rutiner för beslutsfattande. Redan under pågående medlemskapsförhandlingar skulle vi dock vara beredda att pröva eventuell samverkan vid förberedelser och genomförande av gemensamma aktioner - i syfte att förhindra kärnvapenspridning, främja nedrustning, utveckla ESK, för att bara nämna några exempel - som vi har förstått ingår i genomförandet av Maastrichtfördraget. 

 

Vi är fullt medvetna om att den Västeuropeiska unionen enligt Maastrichtfördraget ingår som en beståndsdel i den Europeiska unionens utveckling. Men vårt förhållande till VEU kan fastställas först när vi har blivit medlemmar i Europeiska unionen. Under tiden välkomnar vi VEUs växande betydelse i frågor om fredsbevarande styrkor, och vi har initierat kontakter på det verksamhetsområdet. 

 

När jag i mitt hemland talar på politiska möten, betonar jag alltid att vad gemenskapen egentligen handlar om är att säkra fred och välstånd i hela Europa. Gemenskapen måste gå vidare, eftersom de närmaste årens utmaningar inte kan antas av en gemenskap som stagnerar eller - ännu värre - glider bakåt, utan bara av en gemenskap som blir effektivare. 

 

Detta är det perspektiv i vilket vi bör betrakta den utvidgning som f n är föremål för förhandlingar med Finland, Norge, Sverige och Österrike.

 

Utvidgningen bör även ses som ett sätt att förbättra förutsättningarna för en effektiv gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. 

 

Det finns dock en klar risk att frågan om gemenskapens utvidgning kommer att köra fast i ändlösa detaljdiskussioner.

 

Jag skulle vilja ta detta tillfälle i akt för att uttrycka min besvikelse över ett inslag i förhandlingarna. Det förefaller mig som om en brist på politiskt perspektiv hindrar oss från att få ett antal tekniska problem ur vägen i förhandlingarna. 

 

Det är helt klart att förhandlingarna om medlemskap i Europeiska unionen egentligen är en politisk process.

 

Resultatet kommer att underställas Europaparlamentet och medlemsstaternas parlament for godkännande. I Sverige, liksom i våra grannländer i Norden, har vi överenskommit om att förhandlingsresultaten skall bli föremål för folkomröstning.

 

Detta har bestämt vår förhandlingsagenda. Jag tror att man med rätta kan säga att vi inte ber om undantagsvillkor, avvikelser eller förmåner av ekonomiska skäl. Vi koncentrerar oss på frågor som kommer att få ett avgörande inflytande på folkomröstningsresultatet. 

 

Många av dessa frågor kan synas tekniska, triviala eller t o m bisarra för en del medlemsstater. I allmänhet är de helt betydelselösa eller av marginellt ekonomiskt intresse för gemenskapen.

 

Men - och detta är detta viktiga - de är politiskt mycket känsliga i Sverige. Närmast tänker jag på sådant som vårt traditionella snus, vårt behov av att få köra 24 meters lastbilar inom Sverige, och att få behålla Systembolagets monopol på detaljförsäljning av alkoholhaltiga drycker, som är ett led i vår politik för att begränsa alkoholmissbruket.

 

Vi har nu enats om att gå snabbt vidare med förhandlingarna, vilket i hög grad borde ligga i gemenskapens intresse. Med nya medlemmar inne den 1 januari 1995 kommer det att bli tillräcklig tid för alla dem som då är medlemmar i Europeiska unionen att tillsammans förbereda den planerade konferensen mellan regeringsföreträdare som inleds ett år senare.

 

Denna målsättning kan förverkligas endast om vi med fasthet ger företräde åt det politiska perspektivet för att hindra att byråkrati och revirstrider fördröjer förhandlingarnas slutförande.

 

Gemenskapens utvidgning är en avgörande politisk fråga. Den politiska viljan behöver hävdas för att vi skall kunna få alla de tekniska frågorna undanröjda. Först då kan vi koncentrera oss på de via medlemskapsförhandlingar traditionella frågorna: regionalpolitik, jordbruk och institutioner.

 

Gemenskapens utvidgning - som sätter punkt för Västeuropas splittring är ett viktigt steg på vägen mot en förstärkt gemenskap med förutsättningarna att förena hela Europa. Utvidgningen måste - och kommer att! - leda till att kärnområdena i unionens politik stärks, inte minst den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

 

I dag måste vårt motto som européer vara engagemang - för att stoppa tragedin i förutvarande Jugoslavien och förebygga framtida hot mot freden och stabiliteten i vår världsdel.

 

Det är viktigt att komma ihåg att svensk internationalism ursprungligen var en europeisk aktivism. Sverige var ett av de aktivaste länderna i Nationernas Förbund på 1920-talet och stödde aktivt förslagen att stärka NFs system för kollektiv säkerhet i Europa.

 

Efter sammanbrottet för det stora sanktionsexperimentet åren 1935-1936 valde dock Sverige samma väg som Belgien vid den tiden. Vi drog oss tillbaka i hopp att säkra freden genom en oavhängig politik och ett starkt försvar. Paul-Henri Spaak var som bekant den socialistiske utrikesminister i Belgien som i sitt berömda tal i juli 1936 proklamerade den politiken för sitt land.

 

I sina fängslande memoarer vidhöll Spaak år 1969 att detta var den enda möjliga säkerhetspolitiken för Belgien med hänsyn till landets geografiska belägenhet, västmakternas svaghet och stämningen hos folket.

 

Som det sen blev, visade det sig år 1940 att Sveriges geostrategiska läge alltjämt var gynsammare än Belgiens i ett krig mellan Tyskland och västmakterna.

 

Medan Paul-Henri Spaak återvände från London övertygad om att samarbete och integration mellan västländerna var den enda realistiska politiken för Belgien, hade Sveriges erfarenheter varit andra. Och när efterkrigstidens säkerhetspolitiska mönster började framträda i Nordeuropa 1948, visade det sig att det verkligen fortfarande fanns bärkraftiga skäl för Sverige att hålla sig utanför allianserna.

 

Därigenom vann man att ingen konfrontationsgräns skulle löpa direkt mellan allianserna i Nordeuropa, och att inga stora stående styrkor skulle finnas där i fredstid. Sveriges uppgift var att upprätthålla ett välförsvarat och alliansfritt mellanliggande område i syfte att underlätta Finlands ställning gentemot Moskva och bidra till ett tillstånd av jämförelsevis låg spänning i regionen.

 

Detta förhållningssätt förutsatte mycken återhållsamhet i fråga om svenskt deltagande i alla typer av västeuropeiskt säkerhetssamarbete. Man kan t o m säga att det tvingade många internationellt sinnade svenskar att ägna sina politiska intressen åt länder och regioner utanför Europa.

 

Allt detta tillhör nu historien. Svenskarna upptäcker återigen att internationalismen måste börja med att man hjälper till med att lösa arbetsuppgifterna i Europa.

 

Detta kommer ytterligare bidra till kontinuiteten och styrkan i vår politik. 

 

Ideella bevekelsegrunder och egenintresse kommer obönhörligen att driva Sverige att stödja en expanderande Europeisk union med en verklig gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.

 

Historiens hjul rullar långsamt. Men när nu Europas uppdelning i två fientliga militära allianser har upphört, rör sig mitt land i riktning mot Paul-Henri Spaaks ideal. I ett tal i London år 1967 uttryckte han det så här: ’’Jag är för ett enat Europa, eftersom det är den tryggaste metoden att säkra freden i Europa och att bidra till freden i resten av världen. Sist och slutligen är detta det enda sättet att upprätthålla och sprida friheten, demokratins och den mänskliga värdighetens principer, som är grundstenarna för vårt sätt att leva och för det budskap till mänskligheten som är vårt.’'

 

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload