Arabvärldens konvulsioner kommer att pågå länge
Jag satt i diskussioner nere i den arabiska öknen när nyheten kom om serien av attacker mot oskyldiga människor i en oskyldig del av Paris. Gradvis växte bilden fram av en terrorattack av en storleksordning vi inte sett i Europa sedan attacken i Madrid den 11 mars 2004.
Men det kom knappast som en blixt från klar himmel. Under de senaste veckorna har vi sett Daish (IS) i en eller annan form slå till med terror i Ankara, över Sinai, i Beirut och nu i Paris. Och vi har dessvärre alls ingen anledning att tro att detta är slutet. Vi lever – jag har upprepat det över tjatighetens gräns under mer än ett års tid – i en farligare och mer utmanande tid, som också ställer nya och tydligare krav på vår politik.
Det borde nu vara uppenbart att säkerhetsfrågor i vidaste bemärkelse måste tas på större allvar. Underrättelse- och säkerhetstjänster, och deras nätverk över gränserna, är viktiga delar av värnet av såväl våra liv som våra värderingar.
Men det starkaste försvaret av våra öppna samhällen är ytterst dessa samhällen självt. Öppna samhällen, ett öppet Europa och så långt detta nu är möjligt en öppen värld är vad som ytterst kan och kommer att gå segrande ur idéstriden med de krafter som nu driver unga män till självmordsterror mot oss och andra. Men det kommer knappast att inträffa i morgon. Vi lever dessvärre inte i de snabba segrarnas tid.
Mer och mer ser vi i den vidare regionen mellan Peshawar och Paris konturerna av den muslimska världens motsvarighet till det som kulminerade i den kristna europeiska världens trettioåriga krig för snart ett halvt årtusende sedan.
Parallellerna är tydliga:
En period av demografiska spänningar och ekonomisk oro. Djupgående sekteristiska motsättningar mellan olika religiösa tolkningar. Serier av lokala konflikter och motsättningar. Bristande legitimitet i den existerande ordningen. Ställföreträdande krig av lika slag. Och faktiskt också ett nytt element av propaganda – då tryckpressen, nu sociala media.
Allt detta gällde hos oss i Europa då – och allt detta gäller i denna vidare region i dag. Det tog decennier för den tidens värld att komma fram till den westfaliska fred 1648 som ses som ursprunget till också vår tids internationella system.
Vi gör nog klokt i att utgå från att vi kommer att få leva med konsekvenserna av den arabiska världens konvulsioner under en betydande tid framöver.
Att konkret försöka att nå en lösning på regionens olika konflikter är självfallet viktigt. FN-ledda processer i Yemen och Libyen just nu är ytterligt viktiga, men står inför svåra utmaningar. Bägge dessa länder har såväl historia som potential som terrorbaser.
Daish har ambitionen att steg för steg bygga det kalifat som vid Dabiq – deras Armageddon – skall vinna den slutgiltiga striden mellan deras så kallat rättrogna och den övriga världen. Det handlar om eskatologisk mytologi – men den har en kraft vi inte skall underskatta.
Vi måste forma en strategi för att begränsa, bekämpa och besegra Daish. Bara flygbombningar hjälper föga. Risken finns att de snarare blir kontraproduktiva.
Avgörande är att en som genuint legitim uppfattad regim i Bagdad steg för steg kan återvinna alla sina medborgares lojalitet, och att vi steg för steg kan få ett slut på det ohyggliga kriget i Syrien och också där etablera en politisk ordning som ses som legitim av alla. Det är den första delen av uppgiften i och för regionen. Den är förvisso inte enkel – men jag har svårt att se att det finns några genvägar.
Den andra delen av uppgiften i regionen är att bereda vägen för de politiska och ekonomiska reformer utan vilka nya sammanbrott, detonationer och konvulsioner är oundvikliga.
Dagens region med cirka 400 miljoner invånare kommer om några decennier att närma sig 600 miljoner – och med dagens tendenser kommer arbetslöshet och frustration bara att växa. Om morgondagens unga arabiska generation blir lika alienerad och frustrerad som dagens är risken betydande att dagens Daish kommer att framstå som ett mindre problem.
Men också på vår sida står vi inför avgörande utmaningar:
Den första är att undvika att falla i den fälla som Daish nu sätter upp för oss. De vill ha ett “krig” mellan våra samhällen där över- och missgrepp från vår sida ger dem nya möjligheter att mobilisera, attrahera och attackera. Det är viktigt att fullt ut inse att detta inte är en strid mellan civilisationer eller religioner. Det är en strid inom en civilisation och religion, och det är endast där och av dem som den kan vinnas. Vår uppgift är att bygga länkar och skapa förtroenden.
Den andra uppgiften är att betydligt bättre ge alla dem som nu söker sig till vårt Europa genuina möjligheter till integration och framtid i våra ekonomier och samhällen. I detta ligger betydande möjligheter i ett Europa som förvisso behöver mer av demografisk dynamik. Men vi måste inse dels att vi inte lyckats tillräckligt väl hitintills och dels att uppgiften nu kommer att bli mycket större och svårare.
Vi måste vara beredda att ompröva åtskilligt i vårt lite slutna folkhem för att detta skall vara möjligt. Heliga kor måste föras undan. Men om vi inte förmår att lösa denna uppgift riskerar vi om ett decennium eller så få leva med ett allt större och allt mer frustrerat subproletariat mitt i våra samhällen. Och i kombination med ett misslyckande med uppgifterna också i den arabiska världen kan detta bli direkt förödande för stabilitet och säkerhet.
Det allra mesta av detta kräver ett väsentligt starkare europeiskt samarbete. Vår säkerhet och vår ekonomi kräver bägge ett starkare samarbete, och samma sak gäller alldeles självklart de olika utrikespolitiska utmaningarna. Ensamma är vi för små för de utmaningar som blivit allt större. Ett konkret uttryck för detta just nu vore att inleda diskussioner mellan EU:s regeringar baserade på Lissabon-fördragets solidaritetsklausul i artikel 222.
I dag behöver Frankrike vår konkreta solidaritet – i morgon kan det vara vi. Om Natoalliansen också inleder motsvarande konsultationer skall också vi se det som en styrka.
Kortsiktigt och konkret kunde detta vara viktiga steg, och de bygger dessutom för ytterligare steg längre fram. Men – och det är det avgörande – det är bara genom att fokusera på de långsiktiga och större uppgifterna som vi på sikt kan vinna och säkra vår egen, det övriga Europas och den arabiska världens bättre framtid. I grunden handlar det om politiskt ledarskap.