October 11, 2018

April 28, 2017

Please reload

Senaste publicerat

Uppdrag: utrikesminister

September 29, 2014

Anförande vid Utrikespolitiska institutet, Stockholm, Sverige

Det var i början av december 2006 som jag stod här och talade om en ny politik för en ny...

1/8
Please reload

Utvalda anföranden

Anförande vid Framtidskonferensen Märkesåret 1809

March 17, 2009

Anförande vid Framtidskonventet i Stadshuset

 

Eders Majestäter,

Herr Statsministrar,

Ärade gäster,

 

Vårt märkesår har varit ett år av hågkomster av det som varit - och mer kommer det att bli av det. Av 600 år av riksgemenskap - men också av 200 år då våra samhällen djupt påverkat varandra.

 

Och inte minst av det senaste decenniets allt närmare band mellan våra ekonomier, politiska ambitioner och europeiska  uppgifter.

 

Men dagens tema skall vara framtiden.

 

Att i dessa dagar tala om framtiden är utan tvekan något av en utmaning.

 

Vi befinner oss i den värsta ekonomiska nedgången på 80 år och dagligen läser vi rapporter om nedgångar i industriproduktion, utrikeshandel och BNP-tal med 10,20,30 eller 40 procent.

 

Häromdagen cirkulerade en siffra som berättade att finanskrisen hade raderat ut finansiella värden motsvarande nästan hälften av de samlade globala tillgångarna.

 

En anpassning som kanske måste komma i en värld där de finansiella tillgångarna de tre senaste decennierna har vuxit tre gånger snabbare än världens BNP - men som icke desto mindre är ytterligt smärtsam när den väl infinner sig.

 

Efter några decennier av spektakulär ekonomisk utveckling - som positivt påverkat och förändrat så gott som varje del av den globala ekonomin - är vi nu på väg in i globaliseringens första globala kris.

 

För första gången på åtskilliga decennier ser vi hur världshandeln faktiskt minskar. Och det är närmast tvärstopp i de globala investeringsflödena. Själva motorerna i de senaste decenniernas starka globalisering verkar plötsligt ha gått i baklås.

 

Och vi står alla lätt famlande i en verklighet vi inte riktigt känner igen. Och där osäkerheten om hur den skall hanteras i många avseenden är genuin.

 

Men i en situation som denna - när de kortsiktiga bekymren så lätt riskerar att ta över och dominera över allt annat - är det viktigt att bibehålla det långa perspektivet - att försöka att fästa blicken vid framtiden, och att mitt i krisen försöka bädda för det som kommer att komma därefter.

 

För 200 år sedan - det eländiga året 1809 - var det nog ingen som ens kunde föreställa sig att Sverige och Finland en gång i en avlägsen framtid skulle tillhöra världens 20 rikaste och teknologiskt mest avancerade länder.

 

I den tidens värld handlade rikedom om bördiga jordar som kunde föda stora befolkningar, en framstående aristokrati, ett behagligt klimat, oceangående flottor, stora arméer och ädla metaller i kungens skattkammare.

 

Och sanningen var den att ingen av oss besatte någonting av detta för 200 år sedan.

 

Sverige var ett land i utförslöpan. Det hade förlorat sitt Östersjövälde, kunde bara drömma om "fornstora dagar" och var ännu inte ens i närheten av en ny roll. Och Finland var en liten och fattig och ockuperad provins i det väldiga tsaristiska Ryssland.

 

Och inte hade vi särskilt mycket att erbjuda omvärlden.

 

Det var järn och skogsprodukter som exporten då handlade om. Stål tillverkades alltjämt hantverksmässigt och det skedde framförallt i England, vars nio miljoner invånare några decennier tidigare hade tagit steget in industriålderns allra första fas.

 

Det skulle dröja mer än ett halvsekel innan industrialismen kom till Sverige och ännu ytterligare några decennier innan Finland, då som en självständig stat, på allvar inledde samma vandring in i det moderna och postmoderna  industrisamhället.

 

Men när vi väl börjat vår klättring uppåt blev den spektakulär.

 

Från ca 1870 till ca 1970 gick Sverige från att ha varit ett av Europas fattigaste länder till att bli ett av världens rikaste. En öppen ekonomi i förening med en entreprenöranda som vägrade att erkänna gamla gränser lade grunden för en unik välfärdsutveckling - och till det kom att vi drog några viktiga vinstlotter i historien stora spel.

 

När vi nu högtidlighåller märkesåret 1809 sker det i en tid när Finland - som i historiens lotteri var mindre gynnat - och Sverige inte bara står varandra politiskt närmare än någonsin tidigare under de senaste två decennierna, utan också blivit ekonomiskt jämbördiga på ett sätt som för bara några decennier sedan skulle betecknats  som osannolikt.

 

För ett halvt sekel sedan - efter de förödande krigen - var nog Sveriges BNP per capita ca 50 % högre än Finlands.

 

Sveriges utveckling sedan dess har inte varit dålig - men vi har anledning att glädjas över att Finlands faktiskt varit ännu bättre, och därmed verksamt bidragit till att lägga grunden till en relation som nu kan utvecklas på jämbördig basis med alla de fördelar som ligger i detta.

 

Under de senaste två decennierna - efter de stora europeiska politiska omvälvningarna, efter våra besvärliga krisår i början av 1990-talet, efter det att vi hand i hand gick helt och fullt in i det europeiska samarbetet - har vi dessutom varit viktiga delar av den Östersjöregion som varit den mest dynamiska i vår del av världen - den enda del av vår kontinent som under det senaste decenniet har lyckats hålla jämna steg med USA i fråga om ekonomisk tillväxt.

 

Framgångsreceptet har varit gemensamt - en fruktbar kombination av snabb industrialisering, en ny kunskapsekonomi och en successivt växande utrikeshandel - i absoluta tal men som också som andel av BNP.

 

Vi är två länder som är vana vid förändring och att leva under konkurrenstryck utifrån. I en epok, vars kanske främsta kännetecken är den expanderande världshandeln och de förbättrade kommunikationerna, har denna öppenhet gentemot omvärlden gjort det möjligt för oss båda att mer än de flesta dra nytta av globaliseringen.

 

Och det är ingen dålig prestation med tanke på med vilken oerhörd kraft världen har förändrats under det senaste  halvseklet.

 

Tretton länder har under denna period haft en årlig tillväxt på 7 procent eller mer under 25 års tid eller mer. Det innebär en fördubbling av BNP var tionde år. Av dessa 13 länder ligger två i Sydamerika, ett i Afrika, ett i arabvärlden, åtta i Asien och bara ett i Europa.

 

Mest spektakulär är naturligtvis utvecklingen i Asien. Vi minns väl de fyra tigrarna som lät tala om sig på 70- och 80-talen. Deras samlade export ökade från mindre än 5 miljarder dollar 1962 till 715 miljarder 2004, då den alltså var 150 gånger så stor.

 

Det är framförallt tre faktorer som har drivit den ekonomiska utvecklingen under det senaste halvseklet - kommunikationerna,  handeln  och den  ekonomiska integrationen.

 

Handeln har expanderat med hjälp av kraftigt sänkta transportkostnader till följd av förbättrad logistik och teknologi. Kommunikationerna har förbättrats tack vare en serie spektakulära teknologiska genombrott och innovationer.

 

Den ekonomiska integrationen, som är djupare och mer vittomfattande än någonsin tidigare i historien, har kommit till stånd genom några avgörande politiska processer som den transatlantiska gemenskapen, det europeiska enighetsverket och kommunismens sammanbrott som idé och ekonomiskt system.

 

Sänkningen av transportkostnaderna är dramatisk. Vi talar om en halvering på 40 år.

 

När containern introducerades 1956 innebar den att kostnaderna för lastning och lossning kunde sänkas med mer än 90 procent. Mellan 1955 och 2004 föll kostnaderna för flygtransporter med lika mycket. Bara introduktionen av en ny jetmotor i mitten på 1960-talet sänkte kostnaderna med 40 procent på några år.

 

Kostnaden för landsvägstransporter har sjunkit med 40 procent under de senaste 50 åren och för transporter på järnväg har kostnaderna halverats.

 

Det är mot den bakgrunden inte svårt att förstå att världshandeln har ökat 15 gånger sedan 1950 och tredubblat sin andel av den globala BNP.

 

Kostnadssänkningarna för kommunikations och informationstjänster är ännu mera dramatiska.

I början av 1930-talet kostade ett telefonsamtal från London till New York 300 dollar. År 2001 hade kostnaden sjunkit till 1 dollar, dvs. minskat 300 gånger eller med respektingivande 99,3 procent. Sedan dess har kostnaden sjunkit till några cent.

 

Och de senaste två decennierna har allt och alla påverkats av den hisnande snabba utvecklingen av informationsteknologierna. Länge handlade det om Moores berömda s k lag - att kostnaden halveras och prestandan fördubblas för ett mikrochip var 18 måna.

 

Nu sker detta i storleksordningen en gång om året.

 

I dagarna firas att det var 20 år sedan några forskare nere vid CERN i Genève konstruerade embryot till webben.

 

För dagens unga människor - och för en del andra också - framstår det som märkligt att vi och världen och våra samhällen över huvud taget kunde fungera under epoken mellan stenåldern och Internet. Den digitala kommunikationsrevolutionen är  en genuin revolution.

 

Slutligen:  den  ekonomiska integrationen.

 

I årets rapport från Världsbanken "Reshaping Economic Geography", visas med betydande kraft den ekonomiska  integrationens  betydelse  för välståndsutvecklingen.

 

Världens mest integrerade marknader är också världens rikaste länder. I Västeuropa, Nordamerika och Nordostasien finns ungefär en sjättedel av världens befolkning som står för tre fjärdedelar av jordens BNP.

 

Det kan jämföras med hur världen såg ut före industrialismens genombrott då Kina och Indien med hälften av jordens invånare producerade två tredjedelar av den samlade världsproduktionen.

 

Världsbankens rapport innehåller också ett annat konstaterande som är särskilt intressant för oss. Det är att sjunkande transportkostnader visserligen leder till en kraftig ökning av långdistanshandeln - det förvånar inte - men ännu mer ökar faktiskt handeln mellan nära grannar.

 

Att lägre tullar får den effekten är knappast förvånande men det är en intressant observation att detsamma gäller  för  sjunkande transportkostnader.

 

Sverige och Finland har det gemensamt att vi valt att finnas med i alla tre dimensionerna.

 

Vi befinner oss i den absoluta frontlinjen när det handlar om att utveckla och utnyttja den moderna kommunikationsteknologin. Vi har på kort tid tillsammans - och i innovationsdrivande konkurrens - blivit absolut världsledande inom mobil kommunikation och vi ligger i den absoluta toppen när det gäller IT- användning.

 

Att detta varit bra för oss vet vi alla.

 

Men låt oss inte glömma vad vi med detta kunnat ge andra. Jag skulle våga påståendet att vi gjort oerhört mycket mer för fattiga länders möjligheter att börja att verkligen utvecklas genom de genombrott som GSM- teknologin möjliggjort än vad våra samlade biståndsinsatser kunnat göra.

 

Det ena får förvisso inte förskjuta det andra - men perspektivet är viktigt. Vi har bägge också satsat hårt på utrikeshandeln.

 

I princip har utrikeshandelns andel av BNP fördubblats i bägge länderna sedan början av 1970-talet och särskilt snabbt har andelen ökat sedan 1990-talets början.

 

Det var då vi också genom strukturreformer tog oss ur den tidens djupa ekonomiska kris. Och det var då vi tillsammans tog vi steget in i Europeiska Unionen - ett politiskt och ekonomiskt vägval som gör oss delaktiga i en europeisk gemenskap som är starkare och mer djupgående än någonsin tidigare.

 

Att på detta sätt blicka bakåt tror jag har sitt värde när vi mitt i dagens kris skall försöka att fästa blicken vid framtiden.

 

Jag tillhör inte dem som tror att allt som tidigare varit rätt nu plötsligt blivit fel, och att allt som varit fel nu plötsligt blivit rätt. Jag tror inte att historien tagit slut eller att dess utvecklings pil helt plötsligt fått en radikalt annan  inriktning.

 

Jag tror att våra erfarenheter från våra decennier av framgång är avgörande för våra möjligheter till nya decennier av imponerande utveckling.

 

Bortom krishanteringen - dominerande som den i just dessa dagar är - tror jag att vi har all anledning att inrikta oss på ökad integration med hjälp av ökad handel och ett ännu effektivare kommunikations- och informationsflöde.

 

Och mitt i krishanteringen har vi all anledning att se de hot som ligger i en politik som - inte sällan driven av populism - förfaller i protektionism, slutenhet och isolationism.

 

Vår öppna värld, vårt öppna Europa, våra öppna samhällen och våra öppna ekonomier - i just detta ligger inte minst våra små nationers fortsatt stora möjligheter i en värld vars positiva omvandling förvisso tagit en halt, men alls icke stannat av för evigt.

 

Men det ledarskap som krävs innebär också att bereda marken för den nya omvandlingens tid.

 

Med ny tillväxt ökas självfallet möjligheterna för den omställning till nya teknologier som är en förutsättning för att klara klimatutmaningen och bygga en i verklig mening hållbar globalisering.

 

Och denna omställning måste komma samtidigt som vi globalt och regionalt bygger ut och bygger om våra institutioner för det samarbete och den integration som blir allt viktigare.

 

Globalt handlar det om det globala finansiella och klimatsamarbetet - men också om gemensamma insatser för att möta säkerhetshot och för att lösa konflikter som annars kan växa till krig som påverkar oss alla.

 

Och i vår del av världen handlar det om att bygga vidare på det stora europeiska fredsprojekt som ju samtidigt genom sin öppenhet och integration skapar nya möjligheter för tillväxt och välfärd.

 

Just nu testas det europeiska samarbetet på nytt. Jag tror inte att det är en överdrift att påstå att det nu testas med samma kraft som i det stora europeiska omvandlingsskedet för två decennier sedan.

 

Hur vårt samarbete klarar denna kris kommer att vara avgörande för den tilltro som medborgare, nationer och världen i övrigt kommer att ha till det under kommande år.

 

Det är viktigt att vi alla är medvetna om den stora förändring som vår aktiva delaktighet i detta världens mest ambitiösa freds- och samarbetsprojekt i vår tid innebär.

 

Som nationellt verksamma politiker i små nationer kan vi alltid hänvisa till en besvärlig omvärld - och till att vi möjligen är ansvariga för skeppet men inte för vågorna.

 

I betydande utsträckning är det självfallet så.

 

Men som delansvariga för den Europeiska Unionen duger inte den förklaringen.

 

Vi har där uppgiften att tillsammans ta det globala ansvar som med all rätt förväntas av världens största marknad med världens största BNP och den viktigaste handelspartnern för mer än hälften av jordens länder.

 

Europeiska Unionen med sina 27 medlemsländer och sin världsvaluta är idag en ekonomisk maktfaktor som har ett lika stort ansvar för att göra det som krävs för att häva krisen som USA, Japan och Kina. Och - vilket är nog så viktigt - att låta bli att göra sådant som försvårar och försenar återhämtningen.

 

För länder som Finland och Sverige ger det europeiska samarbetet ett tillfälle att bidra till det globala arbetet med att häva den akuta krisen.

 

Det är naturligt för oss att stå upp för den frihandelslinje och den öppna samarbetslinje som har varit så framgångsrik i det förgångna och är så löftesrik för framtiden.

 

I det långsiktiga ledarskapet ligger också uppgiften att adressera de många omställningsproblem som blir så många fler och så mycket mer svårhanterliga i en kraftigt nedåtgående konjunktur. Vi måste kunna möta kraven på omställning med medel som säkrar den långsiktiga tillväxten och välståndsutvecklingen.

 

Och vi måste kunna visa att i förändringen finns möjligheterna.

 

Eftermälet till den strukturkris som drabbade de svenska varvsorterna på 1970-talet och garnisonsstäderna på 1980-talet är både lärorik och hoppingivande.

 

Den som idag besöker varvsområdet i Göteborg eller regementsområdena i städer som Linköping och Jönköping finner en blomstrande företagsamhet som nog få kunde föreställa sig när de svåra nedläggningsbeskeden  kom.

 

Den öppna marknadsekonomins styrka är att den alltid kommer igen. Och den viktigaste politiska uppgiften är därför inte att bromsa omställningen utan att underlätta återställningen så att nedgången blir så kort som möjligt.

 

Därför ska vi använda de närmaste åren till att investera i sådant som skapar tillväxt och utveckling på sikt. Det gäller inte minst investeringar i ny teknologi och infrastruktur för att förbättra kommunikationer och informationsflöden liksom i individens  kunskaper  och kompetens.

 

Vår uppgift är att bereda marken för morgondagens samhälle, inte att slå vakt om gårdagens.

 

I det arbetet är våra öppna demokratiska samhällen en avgörande tillgång. Jag vill påstå att vi har en stor fördel jämfört med de mer eller mindre auktoritära kommandoekonomier som fortfarande finns kvar.

 

Hos oss finns en grundmurad tilltro till institutionerna som håller också i svåra tider. Och det finns utrymme att debattera och ifrågasätta utvecklingen som korrigerar misstag och föder in nya idéer.

 

Och det är viktigt eftersom lika lite som vi har gjort allting rätt när vi gick in i krisen, lika osannolikt är det att vi kommer att göra allting rätt i arbetet på att ta oss ur den. Hittills har strategin varit att göra precis tvärtom jämfört med 1930-talet. Och som huvudsaklig strategi är det säkert rätt,

 

Men historien säger oss ingenting om doseringen eller timingen, den ger oss ingen vägledning om den i dagens globala ekonomi är den rätta.

 

Vi vet egentligen inte om vi tar i för lite och därmed försenar återställningen, eller för mycket och grundlägger nya svåra problem om några år. Inte heller vet vi om vi är för tidiga och riskerar att bli övermannade av utvecklingen eller för sena med risk för att bli förbisprungna av verkligheten.

 

Svaren på de här frågorna kommer så småningom när vi läser av effekterna av insatserna och har låtit debatten gå ett slag så att vi bättre kan analysera vad som har hänt och vad som pågår.

 

Just den processen - analysen, lärandet och - förhoppningsvis - förståelsen för hur världsekonomin fungerar i globaliseringens tidsålder tillhör de allra viktigaste framtidsutmaningarna. De senaste månadernas händelser har rest många intrikata frågor som kräver bra svar om vi vill förhindra att utvecklingen löper amok i framtiden.

 

Vi ska vara ödmjuka nog att ställa dessa frågor, men också självsäkra i vår övertygelse om att svaren inte står att finna i nya gränser och högre murar, inte i slutenhet och minskat samarbete. Färre gränser, rivna murar, öppenhet och samarbete har gett oss åtskilliga decennier av ökat globalt välstånd. Låt oss inte glömma det.

 

Den som vill bygga en bättre framtid kan inte nöja sig med att lära av misstagen. Han eller hon måste också lära sig av framgångarna.

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload